torsdag 31 december 2009

Jullov II

...'tis the season to be jolly. Fa la la la la la la la LA!

Jodå, Jullovet går ganska bra. Jag har börjat sova senare på morgnarna och liksom...slappnar aaav. Inte en känsla som direkt pockade på mot slutet av terminen.

Dessutom har jag blivit dagvill. Och DET är ett tecken på lov! Annars går man omkring och håller reda på vilken exakt vecka, dag och lektion det är!

... om man inte är så förvirrad som jag. Kanske bäst att vara ärlig. Jo, de flesta lärare har sådan benkoll under terminernas gång. Själv kan jag vara lite tveksam inför vilken lektion som kommer härnäst. Står där och undrar vilken klass som snart kommer att uppenbara sig på min tröskel och i så fall vilka böcker jag då borde plocka fram och vilket kapitel vi egentligen höll på med förra gången. Om vi nu hade någon bok då...? Kanske borde jag kolla mina pappershögar?

MEN det jag har koll på är i alla fall vilken vecka och vilken dag det är. Helt säkert! I alla fall vilken dag. Veckorna kan också vara lite ... inte helt lätta att hålla ordning på. Men vilken veckodag det är kan jag praktiskt taget sätta pengar på! I alla fall när det är fredag, för då är jag ledig. Men när det är lov kan även denna sista högborg av säkerhet kännas lite skakig. Som alldeles nyss.

Jag har varit på middag och bio med maken (mamma satt barnvakt) ikväll. När vi kom hem slog jag mig ner här framför datorn för att kolla lite uppdateringar. En av mina hjältemammor skrev i sin blogg hur hon fixar med Nyårsmat. Och då slog hjärnkoman på!

Det började med att jag tänkte att det var lite konstigt att fixa med den idag, dagen före... "vänta nu...visst är det dagen före? Tänk vad lustigt det vore om... det faktiskt vore Nyårsafton... ÄR det Nyårsafton!!! Nej, det kan det väl inte..." Jag satte markören över klockan längst ner till höger på datorn och vilket datum kom upp? 31 december 2009!!!!!

"Det ÄR Nyårsafton!!!! Och herregud! Har vi missat...hur kunde vi missa det?!!! Och MAMMA! Hon ställde upp och var barnvakt just ikväll utan att säga ett ord om att det är NYÅRSAFTON!!! Stackars Stiiig (hennes särbo)!!! Stackars mamma!" ......

Så sänkte sig plötsligt stillheten när hjärnkapaciteten slog på igen och jag insåg att klockan hade blivit över midnatt och att det då naturligtvis hade blivit den 31 december. Visst, Nyårsafton förvisso, men väldigt tidigt på Nyårsafton. Än fanns det alltså tid att handla mat, skicka hem mamma till sin man och ladda för fyrverkerishow på vindsbalkongen.

Dagvill. Jullov. Tack och lov!

lördag 26 december 2009

Jullov

När jag nu loggar in för att skriva lite så ser jag hur länge sedan förra inlägget skrevs. Det om något är ett tecken på hur de sista veckorna på terminerna ser ut för oss högstadielärare. De går fort och det är MYCKET att göra! Men jag har varit med om värre sista veckor.

Just denna termin startade vi en tradition som jag lovar att vi kommer att hålla fast vid från och med nu. Lugnare korridorer och lärare har vi väl aldrig haft just den tiden! Vi lade in en vecka med "elevens val" precis innan avslutningsdagarna (istället för att ha en timme varje vecka) där vi erbjöd olika grupper: Skoltidning, Julshow, pepparkaksbak med matte, idrott, Bild&slöjd, mm och så pysslades det med detta. Inga vanliga lektioner, inga bråk startade ev ren leda och utmattning, betygen satta. Ren julefröjd!

Jag hade hand om julhowen så visst hade jag fullt upp men det var KUL! Och julshow blev det! Vi spelade upp på avslutningsdagen och det gick bra! Ungarna hade kommit på grundmanus själva, målat fina kulisser och övat julsånger. I en perfekt värld hade jag velat haft mer tid på mig för att hinna coacha sångnumren lite men vi hade bara 4 1/2 h per dag så det hanns inte med. Allt jag hann var att stryka ett helt omöjligt (pga tondövhet) solo men det fick jag lida för. Killen som är kär i soloaspiranten invände en hel del (vilket var rörande i sig eftersom vem som helst kunde höra att framträdandet var ren katastrof) men jag var obarmhärtig! Lite "Idol" känsla där ett ögonblick.

Så Julterminen avslutades på bästa möjliga sätt detta år - förutom på en punkt. Absolut sista dagen på jullovet hade komunnen gett direktiv att det skulle vara en "riktig" skoldag med lunch.
Eftersom vi hade haft svårt att uppskatta hur lång tid julshowen skulle ta så satt vi där plötsligt med 6 klasser utan något att göra i en timme innan vi fick gå på lunch! Samling i klassrummen och betygsutdelning innan hemgång hade varit perfekt! Men nu var det alltså inte tillåtet. Hur beslutsfattarna på kommunnivå tänkte i just detta ärende kommer jag aldrig att förstå. Vad jag däremot förstår är att ingen av dem inser hur det funkar på en skola på avslutningsdagen!

Vad vi gjorde?
Jag och mina två medmentorer för niorna tog in våra ungar i datasalen och lät dem spela dataspel! Resten av året är vi på dem som iglar om att de absolut INTE får spela dataspel (närmare bestämt "Counter Strike" ) när de är i datasalen så var detta en Stor Hit! Timmen flög iväg och jag och mina kollegor hoppas att kommunen är nöjda med oss!

Och NU: Tre veckors JULLOV!



onsdag 16 december 2009

Betygsättarbränsle


Det tog många fler timmar än jag trodde att ordentligt gå igenom underlaget för mina betyg den här terminen. Som tur var hade jag utmärkt betygsättarbränsle hemma: en oslagbar kombination av Tomteskum och Cheez Cruncherz!
...den skålen får jag ha ifred.


tisdag 15 december 2009

Makt

Här sitter jag - sprängfull av Makt.

Inget överflöd av pengar precis. Ingen direkt karriär att skryta med.
Någon mansslukerska är jag inte heller ...längre.

Men Makt har jag. Här, framför min dator, sitter jag och använder den för fullt.

Betygen ska vara satta imorgon.

onsdag 9 december 2009

Det är mycket innan Jul

Bloggen ligger praktiskt taget nere de här sista veckorna eftersom ...det snart är Jul! Jag menar inte att jag är upptagen av kakbak och julstädning (I wish!). För oss språklärare innebär det att man måste läsa, skriva, bedöma, läsa mer, sätta betyg och ordna med annat som måste ske de sista skälvande dagarna innan Jullovet sätter in. Det blir...hektiskt.

Jag inser att det tar en massa mer tid än jag hade tänkt mig att gå igenom och bedöma de sista uppsatserna och jag känner ett helt annat medlidande med de ungar som inte hinner göra läxan till inlämningsdagen!

Förlåt alla hårda ord, kära elever! Förlåt mina obönhörliga krav på att lämna in uppgifter i tid! Förlåt för min kadaverdisciplin ... hrm, eller strävan efter något liknande i alla fall. Och slutligen; ett stort TACK, från djupet av mitt hjärta, för att ni inte läser den här bloggen!

söndag 6 december 2009

Juletid och morgonfrid


Härom veckan sade en av killarna i nian: "När ska du börja julpynta i klassrummet då?"Jag gick genast åstad och skaffade fram lite julstjärnor - till att börja med. Det är en fin vy att mötas av när jag kommer in i klassrummet på morgonen, innan ljusrör och tonåringar.

torsdag 3 december 2009

Avslöjande bilder

Ordning och reda! Här har jag min fina hylla med alla mina organiserade papper. Imponerande, eller hur?

...och så har vi samma klassrum, vid samma tidpunkt, endast två meter åt höger!


Och ska vi ändå dra fram mindre smickrande saker i ljuset så får jag väl erkänna att jag inte är den bästa förebilden för vår godisfria (nåja) skola.

När rejäl lakrits kommer i min väg så kan inte vilda hästar få mig att styra mot riskakorna!
Men jag låser dörren till klassrummet.

Dagens skörd & ett brandtal

Under en och samma lektion nu under eftermiddagen samlade jag in 3 mobiltelefoner (som det knappades på under genomgången) och tre mössor. Tre av varje. På en lektion.

Att sms:a eller fibbla med annat på mobilen under lektionen är för mig samma sak som att syssla med annat än det man ska. Lyssna, jobba, skriva... t.ex. Alltså plockar jag blixtsnabbt och hänsynslöst på mig mobiler som är framme och stoppar i egen ficka innan eleverna ens har uppfattat att jag befann mig i den delen av klassrummet. Ja, det är inte så att jag är speciellt tyst och smidig. De är bara helt försjunkna i vad det nu är för livsviktigt som för tillfället pågår i den älskade mobilen. Varje gång en mobiltelefon glider ner i min ficka förundras jag över hur någon tänkande varelse som är så kär i sin ägodel olovandes kan ta upp och vifta med den om en klasskamrat just blivit av med sin två minuter tidigare av samma anledning!

Alltså: mobiltelefonregeln - inga problem. Count on me!

Mössorna däremot... det är en ren plåga för mig! Jag gör det för att jag måste. Jag gör det för att "vi" har bestämt på skolan att detta är regeln. Och vi måste alla ha samma regler. Jag håller på att bli galen av att hålla efter mösshelvetet! Och därför gick jag igång lite efter att ha läst en rapport från ledningsmötet där man hade pratat om att eleverna har ytterkläder på sig i klassrummen (och att dessa kläder dras med ner i matsalen). Skrev ett mail.

"Idag undrade arbetslaget om varför det inte skett en slutgiltig revidering av trivselreglerna. Vi hade ju kommit överens om att eleverna skulle få ta bort mössregeln tillsammans med ev andra ändringar. I min mening måste detta ske innan Jullovet eftersom det lovades hända efter höstlovet. Dessutom har vi faktiskt jobbat seriöst i klasserna med en utvärdering och förslag till revidering av dessa regler.
Jag vet inte vad uppgiften grundar sig på att det är "snarare en regel än undantag att några elever har på sig ytterkläder på lektionerna". Jag efterlever ytterklädsreglerna så att jag blir blå i ansiktet varje dag, varje lektion och flera gånger varje lektion! Jag har 9 års lärarerfarenhet och 95 p i engelska men står i alla fall och spenderar en alldeles för hög procent av mina lektioner med att tjata mössorna av ovilliga elevers huvuden! Om och om igen. Detta gör mig vansinnig snart! Av lojalitet till regeln (tvärs emot framtidsforskares rön och mina egna åsikter) står jag där och tjatar men jag orkar inte mycket längre! Det känns ovärdigt min yrkesesroll och min passion för att undervisa och utveckla mina elevers språkkunskaper att lägga så här mycket energi och tid på en sådan ickefråga. I min mening ser jag rent löjlig ut när jag återigen kräver att en elev tar av sig mössan, mitt i en föreläsning eller under ett arbetspass. Hjälp mig att snart få slippa detta!"

Enough said.

tisdag 1 december 2009

Religionskunskap för motsträviga

Vi har en elev på skolan som har en tendens att se det mesta i svart eller vitt (svårt med produktiva diskussioner...) och dessutom kan han vara ganska negativt inställd till våra lektionsidéer. Visst, det håller oss alerta och han har i övrigt många begåvningar och är fantastisk på många sätt (bl.a. uppskattar jag, åtminstone ibland, hans helt galna humor). Men ibland blir man bara trött och säger prompt åt honom att "Nu ska du bara göra det här!!!"

Idag var det dags för vår SO-lärare att ta till detta djupt pedagogiska grepp. Eleverna skulle läsa om världsreligionerna. Länkar fanns att klicka på som ledde till en introduktion till varje religion. Eftersom vår elev är djupt kristen så ville han först inte alls läsa om några andra religioner. Hans åsikt var att detta förmodligen var en av SO-lärarens absolut sämsta lektionsplaneringar sedan årskurs sex. Men SO-läraren insisterade. "Nu läser du texten om budhismen!" - klick - motvillig läsning. "Nu läser du om Islam!" - klick- ...och så fortgick det med muttrande protester mellan klicken. SO-läraren hade sett till att han väntade med sidan om kristendomen till sist, som en sorts belöning. Eller som en garanti för genomförd uppgift kanske? "Och NU får du läsa om Kristendomen! Din religion! Varsågod!" Den motsträviga religionsstudenten såg äntligen ljuset i slutet av tunneln och klickade lättat på den sista länken.

De kreativa krafter som låg bakom just denna webbsida hade plockat fram en gammal punkhit som tema och smällt upp titeln tvärs över startsidan i stora bokstäver.

HÄNG GUD!!!

Och därmed var SO-lektionen över för dagen för just den här eleven.

måndag 23 november 2009

Bostadsrättsföreningen Pepparkakan.


Snart ska vi ha en vecka med "Elevens val". Det blir olika aktiviteter som alla elever i sexan till nian kommer att jobba med i blandade grupper. Det händer inte ofta och känns jättekul!

Vi ska sex olika aktiviteter och en av dem har matte och teknik kombinerat med pepparkaksbakning. Vilket är en mycket bra idé.
Idag på morgonen presenterades alla aktiviteter för våra mentorsklasser på klassmötena. Jag läste högt om målen som eleverna kommer att ha uppnått efter en veckas pepparkaksmatte. Sist stod det: "Du har fått kunskap om boendeformer i Sverige ur ett historiskt perspektiv.( Mål i ämnet teknik)"

Jag försökte att vara lite morgonrolig och sade "Jo, för att på 1700-talet levde ju alla i Sverige i pepparkakshus." En av våra elever hajade till och sade: "Gjorde de?" Vi utgick från att han skojade så ingen svarade egentligen utan bara log stilla men eleven frågade uppriktigt förvånat vidare till alla runt omkring och ännu en gång till mig. "Gjorde man det? På riktigt?"

När en elev i nian (som gärna ser sig som en av de coola killarna) på största allvar ställer en sådan fråga är det inte lätt att veta hur man ska reagera. Han står där, på kanten till bråddjupet av förlorad stolthet och bortgjordhet och balanserar. Jag vet i detta läge uppriktigt inte vad min nästa replik ska vara.

Den kommer inte från mig. En annan elev säger stilla "Jo, det är sant. Och Hans och Greta är baserad på en sann historia."


onsdag 18 november 2009

Min nya dörrskylt


Jag tycker det är viktigt med en välkomnande atmosfär när eleverna kommer till mig.

Ännu en hjältemamma

En annan av mina favoritmammor är Mrs Li :

"På vardagskvällarna är det inte svårt att få tiden att gå. Jag har en liten taxirörelse, en cateringfirma, utför hushållsnära tjänster, går hundpromenader och erbjuder läxhjälp."

HEJA Mrs Li! HEJA alla mammor!!!

tisdag 17 november 2009

Stjärnor till en mamma


Jag är nästan förälskad i en mamma. Hennes barn har varit min elev sedan han gick i sexan. Nu går han i nian. En termin och fem veckor till skolavslutning och till grundskoleavslutning!

Han har en diagnos: språkstörning. Den fick han i fyran och det betyder att han har haft det mycket svårt med texter. Svårt att läsa. Svårt att förstå. Och något alldeles oerhört svårt att skapa egna texter. Praktiskt taget omöjligt.

I sexan jobbade den här mammans barn i en liten grupp med mycket resurser. Från sjuan gick han i en vanlig klass med 24 andra, fläckvis ganska stökiga, ungar. Det blev nästan katastrof. Han höll på att gå under. Nådde inte målen i något ämne och satt av lektionerna utan att orka ta tag i något av sig själv.

Vi var alla mycket oroliga! Det kändes omöjligt att han skulle bli godkänd i mer än ett fåtal ämnen i nian. Möten, samtal, åtgärdsprogram.

Och där hemma kämpade mamma på. Hon och pojken satt och läste och läste. Försökte tillsammans klura ut vad alla texter betydde i NO, i SO, i Svenska. Många timmar av långsam läsning tillsammans. Mamman är inte själv svenskfödd så hon hade också lite svårt med texterna de hade att ta sig igenom. Ordboken användes flitigt.

Nu är det fem veckor kvar till Jul. Trettio veckor kvar till sommaravslutningen. Och den här eleven har numera godkänt i alla ämnen utom ett - Engelska.

Alla utom ett! Det är något ingen av oss hade kunnat tro för två år sedan! Vår elev har gjort ett enormt arbete men grunden och förutsättningen för det arbetet är hans mammas totala hängivenhet och uthållighet! Hennes pojke har växt upp till en fantastisk människa som är vänlig, vacker och kärleksfull. En dag ska han bli kock. Det är målet och drömmen. För att få komma in på utbildningen som ska leda dit måste han ha G även i engelska. Det kändes inte realistiskt bara i våras.

Därför sitter jag nu och gråter en skvätt med hans senaste uppsats framför mig. Detta är utan tvivel en godkänd text och därmed är det sista hindret snart ur vägen.

På skolavslutningen kommer den här eleven att ha alla sina betyg och hans mamma kommer att för alltid ha en en stjärna i min och Guds himmel!

fredag 13 november 2009

Göra skillnad och spela roll

En gång satt jag vid ett middagsbord tillsammans med min man och en annan kvinnas man. Den andra kvinnans man pratade om sina känslor av att inte vara på rätt plats och syssla med rätt jobb. Att inte lämna efter sig något beständigt. Att inte göra någon skillnad.

Eftersom han var en mycket duktig journalist som för tillfället var engagerad i ett stort skolprojekt i sina barndomstrakter så tyckte jag att han underskattade sin betydelse och sina insatser ganska rejält.

Dessutom kunde jag inte relatera till den känslan. Sedan jag blev lärare känner jag alldeles tydligt att jag gör en skillnad i människors liv. I varje årskurs finns det en handfull barn som kommer att minnas mig väl och som en dag (och kanske redan nu?) kommer att veta att det var viktigt och det gjorde skillnad att de hade just mig som lärare på högstadiet. Det är min fasta övertygelse.

För jag minns dem. Jag minns dem allihop. De var ju viktiga för mig också. De spelade en avgörande roll för mitt liv, för min utveckling och mitt lärande.

Det är oerhört sällan vi lärare får höra något från de här eleverna. Det är OK. Man vet i alla fall.
Trots det glimmar orden som värmande guld i mörkret när de kommer i ett oväntat meddelande genom cyberrymden:

"...Det är tack vare dig som jag läser engelska jag vill att du ska veta det, du väckte verkligen mitt intresse för engelskan... Tack! Du är den lärare som betytt mest för mig under min skoltid, en av få som lyckats få mig intresserad för något överhuvudtaget"

Tack själv, lilla gumman! Lilla gumman, som nu har blivit riktigt stor. Tack för att jag fick gå med dig en bit på vägen!

Gammal hund undrar


Jag hade ju mitt utvecklingssamtal med min närmaste chef häromdagen. Det gick faktiskt väldigt bra. Jag fick framföra en del saker om vilken väg jag vill gå för att utveckla min yrkesroll och hur min arbetsmiljö kan bli bättre på olika sätt. Allt annat vi hann prata om kändes också bra.

Jag kände mig uppskattad och peppad, vilket förstås kändes kul. Just "uppskattad" och "peppad" är nämligen inte några vardagstermer som arbetslaget brukar svänga sig med när vi beskriver vår arbetssituation.

Men chefer måste ju även ha saker att ta upp som de anställda har att jobba med. Min uppgift är att se över mitt tempo. Jag kan prata väldigt fort ibland och en del elever hänger bara inte med när det bär av på engelska. Min chef hade själv lite problem en gång när han var på besök i klassrummet. Jag struntar i att ta upp hur stor procent min chef har varit i klassrummet när jag undervisar (med tanke på de naturliga variationerna i tempo) och bestämmer mig helt enkelt för att ta med mig detta som något att verkligen tänka på och vara medveten om. Inget knussel!

När sammanfattningen för påskrift kom i min brevlåda fastnade jag dock vid en punkt som jag inte mindes att vi hade pratat om. Jag ska tydligen även jobba med "...anpassning av kroppsspråk."

Vad jag vet har jag inte råkat slå ner någon liten elev i yviga gester och jag har aldrig pekat finger åt ens de för dagen otrevligaste elever. Så ... nu undrar jag lite. Ser jag sur ut? Ser jag för glad ut? Borde jag sträcka på mig mer? Dra in magen? Andra heta tips, någon?

Jag tror tyvärr att förändring av kroppsspråk är lite kört när man har hunnit bli 46. Vad tror du?


tisdag 10 november 2009

Tack snälla IT-mamman!

Jag har inte haft min blogg speciellt länge. Jag har inte heller läst andras bloggar speciellt länge. Bloggvärlden var något som jag visste att jag förr eller senare skulle ge mig in i men av någon anledning tog det ett tag. Och nu är jag naturligtvis helt fast!

Jag hittar hela tiden ny saker att skriva om och jag hittar hela tiden andras intressanta och roliga bloggar. Några har jag hunnit lista här bredvid och som ni ser så är det en ganska blandad samling. Allt rör inte skolan och pedagogik. De speglar andra av mina intressen.

Men en av de bloggar som verkligen rör skolan måste jag bara få slå ett extra slag för: IT-mamman! Rolig, intressant och en OCEAN av nyttig information! Jag har bara nyligen börjat utforska de resurser som erbjuds på denna blogg och har redan hittat många länkar och verktyg som jag kommer att ha direkt användning av i mitt jobb! Jag har lagt till en del av dessa länkar på min blogg också: Storybird, Voice thread, Todays meet, t.ex. De kommer från IT-mamman. TACK snälla IT-mamman!

måndag 9 november 2009

Jag fixar fikat!

Idag bröt jag mot direktiven i det senaste ledningsbrevet (färgat av influensatiden). Jag kom till jobbet fastän jag var sjuk. Det satt långt inne eftersom jag verkligen inte mådde bra. Sådär på morgonen är det ju oftast värst och min morgon var inget undantag. Dessutom kallas just mina måndagar i folkmun för "Mondays from hell". Varför? Jo, därför att de börjar med möte kl.08.00, fortsätter sedan med fem lektioner i rad med enbart 45 minuters ordentligt uppehåll vid lunch, och avslutas med ännu ett möte som pågår fram till kl.16.45. Just idag skulle jag inte vara med på det där sista mötet eftersom jag skulle jag med barnet på läkarbesök men schemat fram till dess är ändå fullt tillräckligt.När jag vaknade tänkte alltså att det nog får vara måndag på min skola utan mig.

Men så kom jag på att jag hade en hel tårta i kylskåpet!

Min unge fyllde fem år i fredags och till lördagens kalas hade jag lydigt inhandlat chokladtårta. Chokladtårtor, närmare bestämt. Man vet ju hur ungar älskar chokladtårta och det skulle komma 14 stycken sådana ungar hem till oss. Jag hade tydligen överskattat hur mycket även chokladälskande femåringar äter för en hel tårta stod nu alltså orörd i kylskåpet och det slumpade sig så att just denna vecka var det min tur att ordna fika till eftermiddagsmötet! Jag hade verkligen sett fram emot att ställa fram den där tårtan på bordet och se mina kollegors ögon tåras av lycka.

På grund av denna tårta pallrade jag mig alltså upp, rejält sjuk, och gick till jobbet! Jag skojar inte. Hade jag inte haft en tårta i kylen hade jag inte åkt in!

I detta fikafokuserade tillstånd tog jag t.o.m. vägen förbi det nyöppnade bageriet på andra sidan gatan och köpte nybakad, enorm sudegslimpa att slänga fram till samma fika (mackor utgör grundöverenskommelsen men alla lägger till lite sött i alla fall). Den var fortfarande varm och jag kände mig mycket stolt över mig själv.

I bakhuvudet tänkte jag att om jag känner mig för risig får jag väl gå hem - bara jag får leverera tårtan! Och limpan.

När jag kom till jobbet var fyra i arbetslaget sjuka. Vi hade svårt att få till det med att täcka alla hål som det var så jag stannade. Och jobbade på. Och missade fikat.

Nu väntar jag på medaljen.

söndag 8 november 2009

Dödar skolan kreativiteten?

Är det så? På din skola? På min? Man vill ju gärna säga "Nej, absolut inte!" Men kan vi det, sådär rakt av?

Lyssna på den här utmärkta (och underhållande)föreläsningen om skolan och om kreativitet. Den är på engelska, den är 20 minuter lång och den är värd det! Hämta en kopp kaffe och stäng dörren.

"If you're not prepared to be wrong you'll never come up with anything original"

lördag 7 november 2009

Ledningen och jag

Jag har haft mitt utvecklingssamtal med chefen. Ett par timmar innan gick jag ner till hans skrivbord när han inte var där och lade dit mitt hemmagjorda "yippee-kort". På post-it lappen stod det att han kunde se det som en mental uppvärmning.

Sådant gör man ju inte inför alla samtal med alla chefer. Men just till den här går det bra. Det är nämligen så att vi har en ganska bra relation. Jo, faktiskt.

Och varför skriver jag nu detta? Jo, för jag inser när jag ser tillbaka på mina inlägg att det inte riktigt går fram. Lite smågnäll och antydande om motsatsen har det varit ibland. Och det är ju inte så att jag far med osanning.

Det har hänt att jag har varit jättearg på medlemmar ur ledningen. Jätte arg eller jättebesviken eller bara lätt irriterad. Mer än en gång. Och det vet de berörda om. De vet om det eftersom jag berättar det. De vet om det för att i så fall sitter jag där på andra sidan skrivbordet och gråter, eller säger exakt hur jag känner och tycker om något utan att gråta (och det känns ju helt klart bäst). Jag säger vad jag och kollegorna pratar om när de kommer in i rummet om det vi pratar om berör dem. Om det innehåller en fråga till dem. Utan att tveka. Rätt på.

Med ålderns tilltagande har den här egenskapen blivit starkare. Raka rör. Ärlighet. Kommunikation som första prioritering. Utveckling och lösningar som heta mål.

Det lönar sig i längden. Och min närmsta chef har ju som sagt potential. Han förtjänar ett larvigt kort som en liten peppning innan vårt samtal. Han förtjänar att veta att jag faktiskt gillar att träffa honom. Vi har bra samtal. Oftast. Så nu har jag sagt det. Officiellt.

Det känns faktiskt bra för då kan jag snart gnälla lite igen. Balans är bäst.

tisdag 3 november 2009

Samtal om min utveckling


Imorgon ska jag ha utvecklingssamtal/medarbetarsamtal med min närmsta chef. Det kom lite hastigt på eftersom vi just kom tillbaka efter höstlovet och kallelsen skickades mot slutet av förra veckan (jag läste den idag).

Jag sitter här och försöker komma på vad jag har att säga angående min utveckling. Kanske ska jag ta med mig långa listan för att se vad vi kan utveckla där?

En sak vet jag i alla fall helt säkert! Chefen kommer att vara glad att se mig!
...eller...jag är i alla fall ganska säker... hrm...
...alltså.......någotsånär....säker...
...hm...man kanske borde baka nåt....?!

måndag 2 november 2009

Måndag. Franska. Välkommen!!!!!!!

Det är måndag och första dagen efter höstlovet.
In på den första fransklektionen efter höstlovet stiger min skolkande...ursäkta, före detta skolkande sjua in. Med böcker. Och ett leende.

Sånt värmer i hjärtat på en bindgalen...ursäkta, före detta bindgalen pedagog.

torsdag 22 oktober 2009

Inte någon Mary Poppins...direkt.


bland blir man galen på en del elever.Då är man inte så pedagogisk. Och inte så där vän, ljuv och stödjande heller (som Mary Poppins t.ex.) Om man t.ex. går förbi för att kopiera och ser en av franskeleverna i sjuan sitta och prata med några tjejer på nedervåningen istället för att komma på lektion. Om samme franskelev har börjat göra det till en vana att inte komma på en hel del lektioner (inte bara franska), då gullar man inte direkt. Nej, man ryter till på ett avgjort ovänt sätt och säger åt eleven att omedelbart masa sig upp på andra våningen och in i klassrummet och absolut inte ens snudda vid tanken att inte hämta böckerna på vägen dit. Vidare förklarar man att det är helt ofattbart och oacceptabelt att eleven ens kan komma på tanken att skolka "från MINA LEKTIONER!!!!" Man säger annat också eftersom eleven i detta ögonblick får för sig att det är en bra idé att tafatt börja argumentera emot för att spela cool och hålla masken inför tjejerna han just suttit och pratat med. Detta andra skulle aldrig godkännas av Mary Poppins och skulle heller inte vara så bra att ha som exempel på problemlösning under en anställningsintervju.

För en förbipasserande kan det se ut som om någon var lite krasslig under sagda anställningsintervju för två år sedan och därmed inte var skärpt nog för att hindra att en sådan opedagogisk och ja, t.o.m. kärlekslös lärare fick anställning på skolan. En förälder på besök skulle redan samma kväll börja googla på kommunsidorna efter andra skolor för sitt barn som just börjat första klass och en rektor (inte just den som satt krasslig på anställningsintervjun kanske) med vägarna förbi skulle möjligen kalla till ett samtal om hur vi på den här skolan ska tala med och förhålla oss till våra elever. Möjligen.

Anledningen är att dessa stackars åskådare varken har sett avsnittet innan eller avsnittet efter just det här avsnittet i dramaserien.
I avsnittet efter (ung. en timme senare) sitter samma lärare och äter med den skolkande eleven och berättar (lugnt, samlat och mycket stödjande) hur mycket den här eleven har gratis i och med sin språkbegåvning och sitt fantastiska uttal och vilket slöseri det vore på en sådan begåvning att skolka från lektionerna och komma efter så småningom. Hur läraren saknar eleven på lektionerna och vill att eleven lovar att alltid komma och aldrig mer välja tjejer, eller något annat, före franskan. I alla fall inte på skoltid. Eleven lovar. Läraren tror inte riktigt på eleven men har i alla fall fått visa att stödet och omtanken alltid är orsaken till kraven som ställs och eventuella röster som höjs.

Och vad har då hänt i avsnitten före? Jo, många skratt och en hel del kramar. Faktiskt. Dessa möjligen otippade kramar och delade skratt har ägt rum i klassrummet och ibland i närliggande korridorer. De har inte ägt rum inför dagens förfasade åskådarna tyvärr. För läraren spelar det egentligen ingen roll. Kramar är till för de som får dem och inte för att visa att jobbet blev korrekt tillsatt. De är till för att understryka (för de som får dem) att just den här läraren, precis som alla lärare, bryr sig om sina elever och verkligen, verkligen vill att de lyckas.

fredag 16 oktober 2009

Kommunen uppmanar till GOD TIDSKULTUR


Min arbetsgivare (kommunen) har bestämt sig för att erbjuda sveriges bästa skola och gör nu en undersökning om hur arbetstiden används. Kommunen skriver:
"Alla som arbetar i skolan har ansvar för att tiden används på ett effektivt och meningsfullt sätt. Skolans ledning har förstås ett extra stort ansvar. Den ska skapa förutsättningar för personalen att göra ett bra arbete – och rätt arbete. Men ansvaret för en god tidskultur vilar också tungt på lärare och annan personal i skolan. "

Alltså fick vi ett dokument att fylla i för att bidra till inventeringen. I en av rutorna skulle man fylla i vad man gör på sin arbetstid. Ledningen ställde frågan: "Vad gör du under din arbetsplatsförlagda tid?"

Jag svarade:

-Genomför lektioner (surprise!)
-Deltar i möten
-Läser material till möten
-Skriver dokument till möten.
-Planerar och dokumenterar på Schoolsoft.
-Ringer till föräldrar
-Plastar in böcker
-Har samtal med elever
-Har möten med föräldrar.
-Skriver elevomdömen 1 gång/termin (ca 27 h varje gång)
-Skriver IUP (individuellt utvecklingsprogram)
-Skriver åtgärdsprogram
-Ställer ut stolar till möten i aulan
-Ställer tillbaka stolar efter möten i aulan
-Söker efter fungerande datorer.
-Gör inventering av ej fungerande hjälpmedel
-Tar kontakt med vaktmästare
-Söker efter tomma grupprum.
-Flyttar bokhyllor
-Skruvar och spikar det som behövs.
-Söker efter personer i huset (elever, lärare, ledning…)
-Sorterar papper och böcker
-Springer ner två trappor för att kopiera
-Står i kö för att kopiera
-Kopierar
-Laminerar
-Fyller och tömmer diskmaskin
-Läser och skriver mail
-Söker efter passande internetsidor för undervisning.
-Skriver prov
-Rättar prov
-Skriver olika listor för olika sammanhang
-Har samtal med kollegor om planering, elevvård och pedagogik.
-Fotograferar i olika sammanhang på skolan i dokumentations och PR syfte.
-Redigerar och skriver ut foton.
-Skapar fotoutställningar på vernissage.
-Rastvaktar – umgås med elever
-Söker och läser artiklar om intressanta ämnen
-Lyssnar av telefonsvararen
-Skriver in elevers anmälda frånvaro i schoolsoft
-Möblerar om
-Fixar avlastningsbord/telefonbord och stol bredvid en av datorerna i arbetsrummet.
-Tömmer pappersinsamlingslådan i personalrummet
-Öppnar dörrar till elever som har glömt sina böcker
-Klipper upp lås till elevers skåp när vaktis inte är här.
-Sammanställer internetsidor med resurser för språkundervisningen.
-Skickar intressanta länkar till språkresurser eller andra saker (ex artiklar eller annat) till annan berörd personal på skolan.
-Ansvarar för beställning av språkmaterial och uppdaterar budgeten.
-Förbereder elever för nationella prov
-Rättar nationella prov
-Medlem i trivselgrupp
-Bidrar med ”comic relief”
-Läser på om gymnasieval och regler kring detta. SYV saker.
-Tjatar på elever att ta av sina mössor och kepsar
-Planerar och förbereder temaveckor och material till temaveckor.

Det är tur att den där rutan i tabellen kunde anpassa sig till textmassan...

Nu ska det bli spännade att se vilka "förutsättningar" mina rektorer "kan skapa" så att jag hinner med det jag ska på min arbetstid (för ni förstår naturligtvis vid det här laget att det mesta av det som inte är lokalbundet gör jag hemma).

Kanske en kopiator även på vår våning? En egen borrmaskin? Starkare kaffe? Samtal om att kunna prioritera? Igen. Glada tillrop?

Eller kanske, möjligen... mer planeringstid?

måndag 12 oktober 2009

FRANSKA KORT

Idag satt de kvittrande utanför mitt klassrum - de nya sexorna. De nya fransksexorna. De har provat på alla tre språk sedan skolstarten i augusti och har nu gjort sitt val för resten av högstadiet. Och förhoppningsvis gymnasiet också. Där kommer de ju i så fall få höga poäng inför högskolan genom sitt språkval. En ny grej som regeringen har infört för att stärka de moderna språken i skolan.

Men det är inte därför mina nybörjarelever står där och kvittrar. De tycker att det ska bli så KUUUUL! Att äntligen få börja på riktigt, att få lära sig en massa nya ord, att få prata franska att... ja, man blir riktigt rörd. De har verkligen sett fram emot sin tid med mig och franskan och de är glada och vetgiriga och ber mig ivrigt om läxa till nästa lektion. Jag lyckades hålla kvar glädjen hela lektionen. Nu ber jag till alla språkgudar att jag ska hitta vägen genom grundskolan med dessa fantastiska ungar så att glädjen även finns när vi går på sommarlov i nian.

Kära, goda språkgudar - och språkgudinnor!
Gör mig lika ivrig och lycklig över att kunna det här vackra språket som talas i de där fantastiska länderna så att mina elever förstår att det är värt all tid och kraft som det faktiskt tar att behärska det.

Låt mig inte glömma känslan det ger att kunna småprata med en taxichaufför när han kör alldeles för fort genom Paris gator, att kunna beställa en café crème på ett gammalt café en tidig morgon vid floden och att kunna läsa böcker som "La vie devant soi" och "Le Petit Prince" och förstå och njuta av orden. Låt mig inte glömma hur det är att två på natten obehindrat kunna beställa en crêpe med nutella på en trottoar (som är ett franskt ord) och sedan promenera resten av vägen hem till hotellet där man småpratar en stund med nattportieren innan man stupar i säng. Låt mig inte glömma hur det är att inte bara kyssa en fransk pojke på besök i sverige en sommar utan även kunna prata med honom. Sparsamt mellan kyssandet, men ändå!

Låt mig inte glömma hur det är att stiga upp tidigt på morgonen, snabbt klä på sig, promenera förbi några butiker och restauranger där någon står och spolar av sin lilla del av trottoaren framför entrén, gå in i ett Boulangerie (där doften av nybakat bröd slår emot en när dörren öppnas) för att köpa dagens nybakade baguette som man tar hem och äter till frukost med brieost och eventuellt lite skinka till en varm café au lait innan staden riktigt har vaknat.

Franska är så mycket mer än bara kunskapen om de ohyggligt många verbformerna. Kära alla språkgudar och språkgudinnor, hjälp mig att inte glömma det! Hjälp mig att förmedla ... glädjen.

fredag 9 oktober 2009

Einstein skriver IUP



Inför utvecklingssamtalen skrev jag omdömen om varje elev och en individuell plan på hur de skulle utveckla sin engelska och nå högre mål. Det tog ju ett tag. Kanske skulle jag istället ha nöjt mig med Einstein? Som en sammanfattning.

onsdag 7 oktober 2009

Glädjetavlan

Under den absolut första veckan efter sommarlovet skaffade jag mig en arbetsskada. Jag hade nämligen en idé om att hur vi skulle kunna börja uppmuntra och positivt bekräfta oss själva och andra på jobbet. Det är för lätt att fokusera på det som är negativt och inte se det som man gör bra. Ibland ser man det som andra gör bra men det är inte ofta man säger något om det!
Det här ville jag ändra på. Jag tog hjälp av en stark medarbetare och flyttade en enorm whiteboard tavla från mitt rum (eftersom jag aldrig använde den) till personalrummet. När uppdraget nästan var slutfört och vi bara skulle ställa upp tavlan mot väggen men åt andra hållet så tappade min kollega sitt grepp och hela härligheten föll rakt ner på min högra stortå. I augusti har man ju inga rejäla kängor på sig utan mera luftiga skodon så jag bröt stortån rakt av. Ja, alltså själva benet. Det tog ett tag innan jag kunde gå i annat än lösa sandaler MEN glädjetavlan står på plats! Och varje vecka skriver vi nya uppmuntrande saker på den! Det var värt 4 timmar på akuten! (...utan att få så mycket som ett plåster! "Det där gör vi inget åt. Ta en Alvedon." )

tisdag 6 oktober 2009

Pariserhjulet... ungefär.

Som fransklärare har man ju vissa grundläggande skyldigheter. En hyfsad allmänbildning om Frankrike borde man ju t.ex. kunna förmedla så att den sitter någorlunda på plats när eleverna har nått åttonde klass. Jag trodde, tills alldeles nyligen, att jag tryggt kunde påstå att åtminstone det har jag kunnat åstadkomma. Men man ska inte ta något för givet.

Mina elever sitter och skriver vykort på franska. Jag har samlat ihop några typiska vyer och skrivit ut dem i vykortsform och alla kämpar på ganska bra med meningar om olika turistupplevelser. Mot slutet av lektionen har en av flickorna tappat bort sitt ena vykort. Vi börjar alla leta. Vi tittar efter just hennes text och hennes namn men vi hittar det inte. Jag frågar vilket motiv det var på framsidan. "Det där pariserhjulet", säger hon. "Men...jag tror inte det fanns något...pariserhjul...", svarar jag. "Jo!" Hon ser lite förvånad ut. "Det där pariserhjulet som ... samma bild som på det här kortet!" Hon plockar upp sin bänkggrannes vykort och visar ivrigt. Och det är alltså i det ögonblicket jag inser att något har gått fruktansvärt fel i min undervisning. " Jaha, du menar Eiffeltornet?"

söndag 4 oktober 2009

Kanelbullar till alla!


I fredags bjöd rektorn på bullar. Jo, för personalvården har faktiskt börjat dyka upp lite då och då på vår skola. Dessutom fyllde rektorn jämt. Ett par dagar för kanelbullens dag förstår jag att valet föll på just detta bakverk istället för prinsesstårta. Vår budget ska ju också försöka ta sig upp över de röda siffrorna någon gång inom de närmaste åren så ett kanelbullebeslut drar ju helt klart sitt strå till stacken. Nej, jag klagar inte! Jag vet att jag lät lite gnällig där (förlåt, snälla rektorn!) men jag älskar kanelbullar! Det är det som är problemet. När jag så läste mailet om den stundande bullfesten så kunde jag inte låta bli att skicka iväg ett mail och fråga om just min bulle skulle ligga i frysen på måndag. Jag har nämligen nyligen börjat jobba deltid och missar sånt som händer i skolan på fredagar.

Det är inte allt jag missar, säger en av mina kollegor. Hon jobbade deltid förut och tyckte att den enda förändringen hennes lediga fredag gav henne var mindre lön. Och färre erbjudanden till speciella uppdrag. Speciella ansvarsuppdrag vill man ha för de är lönegrundande. Helst ska man göra nytta på kommunnivå för att vara påtänkt för ett större lönelyft. Så står det i lönekriterierna som snabbt snoddes ihop mellan skolstart och höstlov förra året, på uppdrag av kommunen.

På informationsmötet om dessa pinfärska lönekriterier nämnde jag att på regeringsnivå sitter man i flera år för att arbeta fram nya betygskriterier och om hela lönesystemet ska göras om (vilket var fallet) så känns några veckor lite ...kort om tid. Det verkade inte vara något man oroade sig för.

I alla fall så är jag nu kärleksfullt varnad för att jag inte kommer att räknas med riktigt i karriärlyftande utnämningar. Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag tycker det är upprörande eller inte. Att det kan vara sant har jag förstått för i början av terminen föreslogs det på fullaste allvar att vi skulle lägga elevvårdkonferenserna på fredagar. När jag och en annan lärare/mentor alltså är borta. Det gick vi inte med på (Tack, snälla specialpedagogen!).

I år ska vi ha personliga löneförhandlingar. Att bara gå omkring och bete sig som en lärare i största allmänhet är inte nog för särskilda lönehöjningar. Det står tydligt i de nya lönekriterierna. Att helt enkelt nöja sig med att göra ett hästjobb på högsta möjliga nivå i klassrummet är helt enkelt inte rätt inställning. Man ska helst prestera andra, viktigare saker, som utspelar sig utanför klassrummet. Och då måste man ju ha kommit på tal för sådana uppdrag. Hur man kommer på tal vet jag inte riktigt. Att vara ledig på fredagar verkar möjligen leda till att inte komma på tal.

Och inte får man några kanelbullar heller.

tisdag 29 september 2009

Personalvård!

I måndags ägnade min studierektor sig åt personalvård. Innan min studierektor kom till skolan fanns det ingen direkt personalvård att tala om. Snarare tvärtom. Vi är fortfarande inte överösta med uppskattning och/eller stöttning sådär till vardags men det börjar arta sig, Faktiskt.

Vi i arbetslaget bestämde för några veckor sedan att vi skulle spela en bouleturnering tillsammans på ett måndagsmöte lite längre fram. Och varför just boule? Jo, det faller sig naturligt när man har en äkta bolulebana i garaget under skolan! Och varför har man det? Jo, för att den har byggts till (av?)en pensionärsklubb som vill spela även när det börjar bli för kyligt ute i parkerna. Då kommer de alltså in i skolans garage på sina bouledagar. Förutom välkrattade boulebanor så finns det en riktig poängtavla och ett picknickbord. Måhända är inte omgivningen direkt... parklik, men alla förstår ju att man måste kunna sitta och fika någonstans! Även om man befinner sig i ett garage.

Alltså, vår boulemåndag hade kommit och strax efter den sista lektionen stod vi samlade vid sargen (?) och gick igenom reglerna. Främst för sådana som jag som verkligen inte har en aning om hur poängen räknas, eller hur man ska kunna se den lilla beiga bolljäveln på ett lika beigt grus! Nåväl. Vi kom igång, vi spelade, vi hade roligare än någon av oss egentligen hade trott och snart stod det klart vilka som hade vunnit (ren tur!) och vilka som kom längre ner på rangordningen (det finns viktigare saker än att spela boule!).

DÅ slog personlavården till! Rejält. Vår studirektor var inte inte bara frivillig banpreppare, han hade även gått och ordnat till lite priser! Alltså, inte små struntpriser som pennvässare och luktsudd utan något ordentligt. Vinnarna fick choklad och BIOBILJETTER! Silvermedaljörerna fick choklad och en liten kokbok! Och resten av oss fick också choklad! Mycket oväntat och mycket uppskattat!

Vi pratar ibland om vår studierektor när han inte är där. Vi säger att han har potential. Alla som förstår att dela ut choklad med jämna mellanrum har massor av potential!

Planeringstid


Det är svårt att sätta sig in i andras yrken. Hur det är, hur de har det. Det är svårt att berätta om sitt yrke och känna att allt blir sagt. Att allt blir förklarat. Nästan omöjligt faktiskt. En av de saker som skiljer läraryrket från andra yrken är att alla verkar ha en viss uppfattning (eller en alldeles bestämd uppfattning) om hur det är att vara lärare eftersom alla har gått i skolan. Många har dessutom barn i skolan. Det är liksom allas arbetsplats. Om man inte vill verka gnällig och otacksam (för vi har ju så mycket lov!!!) så är det lite svårt att tala om hur arbetsbördan faktiskt ser ut i läraryrket. Jo, den har blivit allt tyngre och jobbet tar alltmer tid. Jag vill bara ge ett litet tidsexempel - med risk för att alltså verka gnällig.
Två uppgifter genomförde jag idag på eftermiddagen (efter min arbetstid, eftersom jag inte har tillräckligt med tidsutrymme mellan mina lektioner inom min arbetstid). 1. Kopiera upp arbetshäften till en klass inför morgondagen. 2. Sätta ihop två klassers kontaktuppgifter på ett worddokument, med e-mailadresser och läsbar layout.
Hur lång tid tog dessa uppgifter? Några gissingar? Jo, drygt 2 1/2 h. Faktiskt.
Jag är själv lite förundrad.

torsdag 24 september 2009

Avslappning för bångstyriga

Idag ledde jag avslappning i aulan. Vi har ju en MÅ-BRA vecka på skolan. Avslappning lät lite som en självklar punkt på listan. Så jag lånade en CD från vår underbara skolsköterska. Den har ett spår med muskelavslappning. En sån där lugn musik och en lugn röst som guidar en genom en avslappning kroppsdel för kroppsdel. Muskelavslappning har inte många tonåringar ägnat sig åt så där speciellt organiserat. En del plockar vi ner från väggarna dagligen och försöker placera på stolar här och där så visst behövdes det en lite avslappningssession. Vad som däremot absolut INTE behövdes var de affirmeringar som plötsligt började komma från den lugna rösten efter det att en inledande avslappningsguidning genomförts.

Just den första klassen som kom har många medlemmar som har riktigt svårt att se någon anledning att prioritera skolan, att fokusera i klassrummet, att göra läxor och vilket annat arbete som helst för att gå framåt i sin utveckling. Det är en daglig kamp för oss lärare (och föräldrar) att vinna över dem till ljuset. En DAGLIG kamp! Mitt i brinnande utvecklingssamtalstid är denna kamp t.o.m. mer aktuell än vanligt.

SÅ vad hör jag till min fasa att den lugna rösten plötsligt säger? Jo, eftersom jag har tryckt fel på någon knapp på CD spelaren har CDn börjat spela ett helt annat spår än mitt planerade och detta spår är ägnat de stackars människor som har svårt att sätta gränser och säga nej!

Mina bångstyriga elever får alltså detta till livs: "Det är OK att säga nej. Att säga 'det här vill inte jag göra just nu'. Om du säger nej till saker du inte riktigt vill så får du tid över till saker som du tycker är roligare."

tisdag 22 september 2009

Må bra

Vi har en temavecka på skolan. MÅ BRA är temat. Det blir nog fler berättelser från denna vecka men jag kan ju börja med att berätta om vad mina nior säger att de mår bra av:

- Lyssna på skön musik ("och inte sån skitmusik vi hörde nyss" syftande på avslappningsmusiken jag hade satt på under tankestunden)
-Att lyssna på musik på mitt eget sätt (ensam vaken i huset men rejält trött ca 4 på morgonen)
-Känslan efter en riktigt bra match när jag har varit bra.
-När jag lär mig en låt på gitarr som jag har hört och velat kunna spela.
-Äta vingummin.
-Dansa
-Sova ut länge på helgen (jag gissade att "länge" innebar till ca kl.11. Han menade kl.14. Minst)
-Vara med de jag älskar
-Att gå på fest och dansa och ha kul och mingla
-Att åka på fotbollskupp med fotbollslaget
-Att vara ute sent på natten och hänga med nya personer jag inte känner som är galna.
-Att resa
-Vara i en publik på en match. Gemenskapen man känner.
-Sena sommarkvällar tillsammans med kompisar
-Att koppla av och lyssna på lugn musik, ensam.
-När jag åstadkommer något
-Att vara med kompisar eller den jag älskar

Mer komplicerat än så är det alltså inte. Dagens ungdom mår bra av att åstadkomma något. I övrigt mår de bra av musik, kompisar och kärlek. Och vingummin.

torsdag 17 september 2009

MILK


Går på bio med eleverna. Vi ser "Milk". Mycket kyssande och hånglande män (med andra män) i den filmen. Men inte bara. Det handlar ju om kampen (som pågår fortfarande!)och om den fantastiska personen, Harvey Milk, också. Men, som sagt, mycket manshångel. Ingenting mina elever är direkt vana vid att se. Vad de ÄR vana vid är regelbundna förolämpningar och antiböguttalanden i skolan. Från vissa. Inte alltid men regelbundet. Jag vet inte vad jag förväntar mig innan filmen börjar. Kommentarer? Skratt? Någon som går ut? Det enda jag inte förväntade mig var en grupp knäpptysta nior. I två timmar.

Att missuppfatta en SYVkonsulent

Jag sitter med en av mina kollegor och några av våra nior och äter lunch. Skolan har hyrt in en SYVkonsulent varannan vecka för att ha samtal med eleverna inför deras gymnasieval.SYV-konsulent? Ska det var ett bindestreck eller inte? Och vad hände med SYOkonsulenterna? Det var vad jag hade att prata med när jag gick i skolan. SYO. Och nu är det SYV. Har det gått från orientering till vägledare möjligen? Inget jag har kollat. Sitter bara här och spekulerar... inget speciellt vetenskapligt beteende. Åter till ordningen.

Jag sitter alltså och pratar över skollunchen med mina nior som alla tre har bokat in sig för samtal hos vår SYV den här veckan. En har just kommit från ett sådant möte. Hon är lite upprörd. "Han sade att jag inte passar för universitet! Att jag inte ska gå där. Det kan väl inte han bestämma?!" Jag och min kollega höjer på ögonbrynen för vi har inte fått intrycket av vår SYV att detta är något han skulle kunna vräka ur sig."Nej, men det kan han väl inte ha sagt?" Men det hade han tydligen visst det. Dagen efter råkar jag och samma kollega sitta med samma, möjligen okänsliga, SYV och äta en snabb middag innan föräldramötet och då passar jag på att fråga vad som egentligen hade utspelat sig. Han minns vår nia mycket väl. Hon hade pratat om sina framtidsplaner och han hade berättat vilken studieväg hon i så fall skulle behöva gå. När vidden av det hela gick upp för henne hade hon med eftertryck sagt att hon hatar att plugga och hatar skolan. Vår SYV: "Men då kanske universitetet inte är något för dig i alla fall?"

måndag 14 september 2009

Vilja vara Jack


Det finns en TV-serie som heter "24". Jag följde den under den första säsongen. Det är ett actiondrama i realtid där allt händer på exakt 24 timmar = 24 avsnitt. SJUKT mycket hinner hända varje timme i Jack Bauers värld! Om jag hann klämma in lika mycket på en timme som Jack och hans kompisar så skulle jag inte bara rädda världen från diverse katastrofer utan även hinna med att skriva alla elevomdömen som ska vara klara och inlämnade på onsdag.

Älskade kollegor!

Det blev en sen kväll igår med mycket stress och en del känsloutsvall. Över annat än skolan! Jodå, det finns annat som kan stressa. Slår man då ihop den stressen med att-göra-listan på jobbet, som är ett imponerande dokument på flera sidor med tättskrivna rader i Times New Roman... 3, nånting, kan det lätt bli en explosion. En sådan är inte snygg att se på alls och inget att vara stolt över och om det här inte var en blogg om skolan så skulle jag möjligen beskriva just den delen av min söndagskväll lite närmare. Istället nöjer jag mig med att berätta vilket antiklimax det är att vara tvungen att ta fram dammsugaren mitt i ett strålande utbrott för att dammsuga upp glassplittret från golvet i köket efter att ursinnigt ha kastat tre, numera olagliga, glödlampskartonger (40 w, frostat glas)tvärs över köket i ren frustration. Man vill ju inte att familjen ska få glas i fötterna...

Nu kommer vi till det som mer hör den här bloggens tema till. Kollegor! Älskade kollegor. När jag kommer på morgonen känner jag mig ganska sliten och ligger lågt. Redan innan morgonmötet kommer en av mina älskade fram och klappar på mig lite och frågar hur det är. Jag säger att jag är trött. Vilket endast är en liten del av sanningen men ändå sant och allt vi har tid med innan morgonmötet. En annan av mina älskade frågar efter morgonmötet om jag vill att hon tar mitt klassmöte istället eftersom hon ser på mig att kraften inte finns. Jag tar tacksamt emot och känner hur dagen börjar se lite ljusare ut. Senare sätter sig älskade nummer ett ner hos mig, efter klassmötet, och vi pratar lite. Inte för att man hinner några längre samtal mitt under brinnande skolmorgon men det är tillräckligt för att jag ska känna mig omhuldad, sedd, viktig, värd att bry sig om. Älskade kollegor!

torsdag 10 september 2009

Läsansträngning

Jag är inne och vikarierar i läsgruppen i årskurs åtta. Dessa fyra elever ska bara läsa den här veckan. Läsa och läsa. Och tänka på vad de läser och skriva om vad de läser. Men mest läsa. Det är de inte vana vid. Det kan vara mycket ansträngande att läsa.

- Hur mycket sa Sanna att vi skulle läsa?
- Du ska läsa till sidan 172
- ...172???!!! Tror hon att jag är nån jävla Rambo eller?!

onsdag 9 september 2009

Ordning och reda

Det viktigt med ordning och reda i klassrummet!




Beröring spelar roll.

I dessa svininfluensatider är beröring något man mest undviker. I lokaltrafiken i Stockholm undviker man beröring oavsett virushot och att börja småprata med främlingar... ja, ni vet. För en nyinflyttad amerikan (typ min man för ett antal år sedan) är det ett högst normalt och artigt beteende men för oss vana stockholmare är det snarare ett tecken på respekt att låta bli. Man ska inte tränga sig på, inte störa andra eller klampa in i deras personliga utrymme.
Men nu kommer jag ifrån ämnet. Ämnet jag ville ta upp var beröring. Jag är en stor anhängare av beröring som metod. Har alltid varit. Jag minns något vetenskapsprogram om beröring som jag såg i min ungdom som bara bekräftade det jag redan visste; beröring spelar roll! Några experiment ur programmet:
1. På ett nytt bibliotek lämnas lånekort tillbaka vid disken till en stor mängd boklånande människor, antingen med en lätt beröring eller utan en lätt beröring. Den är så lätt att den inte direkt registreras av de som blir berörda och det är det som är meningen. Direkt utanför porten fångas de in för att svara på några allmänna frågor om vad de tycker om sitt nya bibliotek. De som hade fått en lätt beröring av bibliotekarien har överlag en positivare bild än de som inte har fått någon hudkontakt!
2. En sedel (inte för stor och inte för liten) lämnas i en telefonkiosk. Nästa person hittar den, ser sig omkring och lägger den sedan i fickan. När de kommer ut möts de snart av den som har "glömt" sedeln. När hon frågar efter pengarna. om de har sett en sedel därinne, och samtidigt lätt lägger handen på armen på upphittarna, får hon tillbaka sedeln. "Åh, var det din? Här!". De hon inte rör vid ger oftast inte tillbaka sedeln utan säger att de tyvärr inte har sett några pengar.
Beröring spelar roll! Beröring skapar relationer, snabbare.
Jag rör mina elever så mycket jag kan utan att vara jobbig. Man kan kanske tycka att det skulle uppfattas som påträngande. Det verkar inte så. Under mina nio år har bara två elever sagt till mig att de inte vill bli rörda. Resten av dem får något varmt i blicken, eller ett slags nöjt skimmer över kroppshållningen. Har jag skällt på någon mycket under en vecka ser jag till att hinna med en kram innan helgen. Annars är det inte kramar jag egentligen ägnar mig åt. Mer klappar. En hand på en arm, en rygg, en axel. Ett lätt grepp i det vaxade håret, samtidigt som jag skojar lite. En klapp på kinden...
Gråtande sexor har jag haft i knät och gråtande, äldre elever har jag dragit intill mig när vi pratar om vad det nu är som är katastrofen för tillfället.
Och idag kom en av skolans rektorer/IT-ansvarig in i mitt rum och vi tittade på något på min dator. Han klappade mig vänligt på skuldran när jag satt och försökte få till något som inte hade funkat förut (det var därför han kom). Kanske trodde han att jag var lite stressad och ville lugna ner mig. Det var inte så farligt med den stressen men det gjorde skillnad i alla fall! På min dag. Och just idag är han min favoritrektor i hela världen.
Beröring spelar roll!

tisdag 8 september 2009

Dåligt lokalsinne

En del elever får bara inte till sin skolgång. Det går inte bra, de hänger inte med. Men de misstar sig på anledningen, trots alla samtal och åtgärdsprogram. De tror till slut att de är dumma och ser inte mönstret eller sammanhangen.
Jag sitter med en av dessa kära elever i matsalen. Hon går i nian och har ännu inte ett godkänt betyg i engelska.
- Alltså, det måste vara något fel på min hjärna. Jag bara förstår inte!
- Det är inget fel på din hjärna! Det är fel på ditt lokalsinne! Hittar man inte till klassrummet på hälften av lektionerna blir det ju svårt att hänga med.

Inspiratör?

Obestämda pronomen. Jag försöker ha en genomgång där jag förklarar vilka man ska välja och när. Anyone eller someone? None eller any? Många elever litar ständigt på sin magkänsla och det brukar jag uppmuntra men när det blir fel måste man ju kolla hur det ska vara och lära nytt. Utveckla sig! Höja nivån.. och allt det där. Det är de här termerna jag brukar svänga mig med när jag försöker få de omotiverade att ta tag i pluggandet och övningarna. Det går sådär.
-Janne. Nu har du pratat om annat med Mats sedan vi började. Och du har bara skrivit upp övningsnumren. Inget annat. Varför gör du så här?
-För att det här är oviktigt.
-Men om du vill höja ditt betyg så är det inte oviktigt.
-Men om jag inte vill det då?
...
Inte en av mina bästa dagar som språkinspiratör.

måndag 7 september 2009

Musikerlivets fördelar och nackdelar för en lärare.

I mitt förra liv var jag musiker. I nio år sjöng jag ihop till räkningarna och hade riktigt kul i ganska många av de åren. Sedan blev jag slutligen allt tröttare på den världen (för det är en helt separat värld, precis som skolan också är det) och bestämde mig för att skaffa mig en universitetsutbildning och en stadig månadslön. Frilansandet kräver is i magen och jag hade fått nog av den kylan och av... hela grejen.
Nu är jag lärare. Sedan ca nio år (också). Jag tänker ibland på min musikerbakgrund och vilka fördelar och nackdelar den för med sig.
FÖRDELAR:
- Scenvana. Jodå, det ÄR en scen. Lärare gillar att vara i centrum, hålla låda och få applåder. Låt ingen av dem lura i er något annat!
- Pondus. Om man har spelat ensam som trubadur i en hotellbar full av skogshuggare och andra otämjda, ganska berusade män så är det inga större problem att ha kontroll över en samling åttor!
-Improvisationsträning. Lärare som säger att de alltid kommer förberedda till alla sina lektioner ljuger också. Så är det bara. Dessutom kan en genomplanerad lektion visa sig vara värdelös efter de första tio minuterna och då gäller det att lägga sina kopierade högar åt sidan och tänka om snabbt som attan!
-Självförtroende. Man får lära sig att man är bra även om just den senaste spelningen gick åt helvete. Sådant kan t.o.m. ändra sig på samma kväll! Ett bord går och ett annat kommer och genast är man bäst i stan!
-Jargongvana (och krogvärldens jargong är inget för blyga). Inget får mig att rodna. INGET! Jag skämtar inte. Många tuffa pojkar har utmanat mig och förlorat stort! Jodå röda kinder har uppenbarat sig i mitt klassrum, men det har inte varit mina!
NACKDELAR:
-Nattvanor. Det är så förbannat svårt att komma i säng! Att lägga sig före 22 känns som ett personligt straff! Så jag ignorerar mitt faktiska schema och kommer igång vid datorn vid ca 23. Det visar sig att 5-6 h sömn under en längre period blir ett straff i sig. Svårt att lära sig den läxan.
... se där! Klockan är 00.47 och här sitter jag... hrm. OK då! Jag ger mig och går i säng!

Värmda hjärtan

Morgonmöte. Rapport från läsveckan.
Vi har en elev riktigt kämpar. En ganska svår dyslexi och lite annat smått och gott har hindrat honom att få några betyg över huvudtaget - och nu är det nian. Förra veckan var det läsvecka för vissa elever i nian. Det är första gången något sådant har lagts in som en speciell satsning på vårt högstadium. Bara lästräning på olika sätt. Inga andra lektioner. LÄSVECKA. Vår kämpande elev har för första gången läst igenom nästan en hel bok med behållning!
Tror ni att den här eleven nu spyr på läsning och ivrigt vill tillbaka in i klassrummet med de 25 andra där han kan vila sig mellan varven? Gömma sig. Aldrig läsa en hel bok igen! Inte! Han har praktiskt taget sprungit till biblioteket för att låna en ny bok. Dubbelt så tjock! Det var många värmda hjärtan som reste sig från mötesbordet den här morgonen.

söndag 6 september 2009

Överraskningar

Söndag kväll. kollar schemat, igen. Kollar mailen. Så att det inte blir några överraskningar. Tänker igen att jag nog borde ha skrivit något slags veckobrev. Skulle ha pratat med mina medmentorer om det. hm. Och innan jag vet ordet av har hela att-göra listan rullat ut som en överdimensionerad rullgardin! Den täcker hela utsikten och jag ser inte riktigt slutet. Måste rulla upp den igen så att jag kan somna inatt!

Träffade en av niorna utanför min port igår. Han kom gående på samma sätt som han går fram i korridorerna. Lite lojt, självsäkert (vad vet jag?), som en man ... på nåt sorts MTVsätt. Ganska smal och lite skranglig men ändå med en viss pondus redan. Han vill gärna var cool och ...jodå, lite tuff.
Och vad gjorde han här i mina kvarter? "Jag går och dansar. Sedan jag var 7 år. Varje lördag och nästan varje dag efter skolan. " .... !!!! Who knew?! Efter två år tillsammans visste jag ingenting om denna ganska stora del av hans liv! Jag gillar överraskningar!