söndag 21 februari 2010

Från lärare till vikariemamma på 20 minuter blankt!


När man står och skäller på en elev för att något helt har gått över styr och man vet att man kan förvänta sig något mycket bättre av just det barnet så är det förstås inte alltid anledningen går fram. Jag brukar förklara att jag inte skulle ha tid att hålla individuella allvarssamtal i onödan. Att inget jag säger eller gör är för att jag vill jävlas i allmänhet utan för att jag verkligen vill att eleven ska lyckas! Det är vad alla vi lärare vill!

Förra veckan hade jag ett mycket snabbt men allvarligt samtal med en av mina elever om hans attityd i klassrummet och om hur det absolut inte hjälpte honom att gå åt rätt håll. Jag vet inte om han förstod omsorgen men han fortsatte i alla fall lektionen på ett mycket bättre sätt.

Endast 20 minuter senare befinner sig samma elev på golvet i korridoren och kan inte komma upp. Han har ägnat sig åt någon galen stuntövning och slagit i ryggen ordentligt. Jag ringer efter ambulans. Han vill inte åka in till sjukhuset men det bestämmer naturligtvis inte han. Ambulanskillarna sätter på krage och lägger honom på bår. Jag har precis slutat och ska åka hem. Så jag följer med ambulansen till akuten. Samtidigt ringer jag mamma. Hon svarar inte. Och vi kan inte numret till jobbet. Ingen i familjen lyckas ta sig till sjukhuset den dagen.

För att göra en lång historia kort så stannar jag med honom genom all väntan, alla undersökningar och röntgen. Jag pratar, klappar, berömer, uppmuntrar och håller sällskap i allmänhet. Vikarierande mamma. För ingen unge ska behöva vara på akuten och gå igenom detta ensam, oavsett hur tuff han än låtsas vara i korridorerna i skolan. Och den killen var inte med till akuten kan jag berätta. Istället fanns där den kille jag och alla andra lärare ser bakom ytan. Och han behövde en mamma. Den enda som fanns tillgänglig just den dagen var jag.

Fem timmar senare var han ganska OK och kunde åka hem. Läkare hade konstaterat att han hade klarat sig bra just den här gången. Skönt! Och skönt att jag kunde vara med. Om min unge behöver komma till sjukhus och jag eller hennes pappa inte har möjlighet att komma hoppas jag att någon annan kan träda in. Vem som helst som bryr sig om henne.

fredag 19 februari 2010

Franska tuttar

När högstadielärare pratar om nior brukar vi säga att "niorna är veckans belöning". Elelr något liknande. Sexorna (om man har dem) är väldigt små. Sjuorna är omogna och röriga. Åttorna ...oj, oj, en riktigt speciell sorts ... mellanperiod som är jobbig främst för dem. Mycket press med första betyget. Mycket känslor.

Och så Niorna då. I nian har de flesta landat och motivationen står ganska högt. Mest fokus på lektionerna osv.osv. Fokus, var ordet.

Som på min lektion i franska förra veckan. Vi håller på med adjektiv och komparation. Stor större störst och sånt. Det är inte så svårt. Det är kanske därför tankarna börjar vandra. T.ex. observerar man att ett par tuttar plötsligt har poppat upp till axlarna på en av damerna i illustrationen! Bara av lite tyngdlyftning!


PS. Behöver jag nämna att "tuttar" är ett direkt citat och inte min normala vokabulär?

fredag 5 februari 2010

Betyg åt alla!


Nu ska lärarna i Sollentuna få sin lön baserad på betyg från deras elever. Enkät ska fyllas i och lärare ska värderas och lönehöjas därefter. http://www.nyhetskanalen.se/1.1493057/2010/02/05/elevers_betyg_lonegrundande_for_lararna
Vore det inte intressant om även alla rektorer fick sina lönehöjningar baserade på enkätutvärdering - från sin personal? Kan vi tänka oss att det är nästa förslag från Sollentunas kommunpolitiker, eftersom de är måna om att kvalitetssäkra skolan.

Sollentuna har som mål att ha "Sveriges Bästa Skola". Definitionen är jag inte helt säker på. För det kan väl ändå inte bara handla om hur höga meritvärdena på niorna är. ..... eller?!

tisdag 2 februari 2010

Slagsmål

OK. Man ska inte skämta om slagsmål.
Det är inte kul när man ska reda upp i vad som hände och hur det var. Alla är upprörda, föräldrar rings, barn mår dåligt. Det blir allmänt uppjagad stämning lite överallt.

Men ibland finns det humor att finna längs vägen.

Jag hamnade i en grupp elever som berättade att de varit med när slagsmålet startade. Jag frågade hur det hade gått till. De var mycket ivriga att hjälpa till. De började rent av att dramatisera hela förloppet. En av dem ställde sig och började dansa (jo, jag blev lite förvånad först)

-Pelle stod här och dansade och då flög Kalle på honom med en stol. (en stol slits upp och riktas mot min dansande skådespelare). Så de började slåss.
-Vänta nu! Hoppade Kalle på Pelle bara för att han stod och dansade?!
Eleven ser att jag inte riktigt fattar men ser till att snabbt tydliggöra orsak och verkan.
-Nej, han sjöng också!