tisdagen den 2:e oktober 2012

En sann historia

Jag antar att inom de flesta yrken hänger man med andra inom samma yrke och berättar om sina upplevelser, glädjeämnen och våndor. Dörrvakter pratar med med dörrvakter, dagisfröknar med dagisfröknar (jag vet att det heter förskolepedagog!) , fackliga företrädare med fackliga företrädare...

Här är en historia som jag ha hört. En LÄSKIG historia. Läskig för att jag vet med näst intill största säkerhet att den är sann. Så tänd lampan och sitt ner.

En lärare på en skola har jobbat där i flera år. Hon är fast anställd i kommunen. Men hon är inte behörig. MEN kommunen och skolan har behövt henne och därför får hon något så fiffigt som en "lokal behörighet". Alla är nöjda. Utom den nya rektorn som en dag anländer på skolan.

Det börjar bra men allteftersom börjar det gnissla dem emellan. Vid upprepade samtal får läraren reda på att elever har klagat. Eller "Det finns klagomål". Men vem som klagat och vad klagomålen har bestått i får läraren aldrig veta. Jo en gång får hon veta att elever har sagt att de är rädda för henne. Vilka vet hon inte. Det blir observation i hennes klassrum en längre tid. Till slut säger hon ifrån att det får vara nog med det nu. Och den observerande ledningspersonen kan inte påtala något exempel på att någon verkade rädd.

Fast forward till nyligen.
En dag ställs världen på ända när vår lärare får besök i klassrummet av den stundande elevgruppen och rektorn. De har klagomål. Det har varit utvecklingssamtal för några veckor sedan. Ett tillfälle att tala med mentorer om allt man vill vad gäller skolan och ens akademiska utveckling. Men nu har man istället för att gå till lektion gått till rektorn. Som följer med till klassrummet. En liten demonstration helt enkelt. Och en överraskning för läraren.

Vad som händer i det klasssrummet tänker jag inte berätta. För jag var inte där.

Vad jag kan berätta är att enligt uppgift tillbringade den här lärarens fackliga ombudsman flera timmar på telefon men läraren samma kväll. Samtalet bestod av att tala lugnande, försöka förstå vad som hade hänt och hjälpa till att andas och säga till om filt och att lägga sig och att återigen ANDAS. Lugnt!  Chockbehandlig således. För den här läraren befann sig i ett starkt chocktillstånd och var ensam hemma. Hysteriskt gråtande i omgångar och hyperventilerande med jämna mellanrum kom så småningom meningen att hon hade en domnad arm. Svaret på den logiska följdfrågan från den skakade ombudsmannen var att ja, det kändes även trångt över bröstet.

Den fackliga ombudsmannen ringde ambulansen.

Fast forward till ännu mer nyligen.
Det finns många många delar i denna historia efter denna kväll och dagarna som följde som skulle kunna få er alla att tro att ni hamnat i ett filmmanus och inte verkligheten. Skolsveriges kommunverklighet. Men jag hoppar över det. Jag vill komma till min avslutning utan att försjunka för djupt i hur trängda människor med makt och empatiproblem kan bete sig när de känner sig hotade.

Mitt slut har att göra med skyddslöshet. Anno 2012.  Här är en liten sammanställning att vila ögonen på innan ni klickar vidare i cyberrymden och är glada över att ni valde det yrke ni istället har.

- När skolchefen hörde om incidenten första gången - anonymt vad gäller plats och inblandade reagerade hon starkt på hur det hade gått till.
- När berörd rektor hade haft tid att samtala med henne var det plötsligt inte lika illa. Hon ville inte ens möta den berörda läraren, trots att facket nu var inkopplat stort.
- Anledningen var att läraren enligt uppgift hade kränkt elever och att hon ... hrm, håll i er - INTE VAR BEHÖRIG.

Slutord

Man kan jobba i en kommun hur länge som helst och ha en fast anställning men om man inte är behörig kan man behandlas HUR SOM HELST av sin rektor utan att någon som har ansvar för den rektorn kommer att göra något åt det om man har otur. Kränkningsfall (oavsett hur självklara) är dessutom något som fackets jurister inte är glada att driva rättsligt eftersom man praktiskt taget ALDRIG VINNER. Alltså även ett problem för behöriga lärare.

De elevkränkningar som läraren uppges har utfört straffades hon för regelbundet i samtal på ledningskontoret. Även i samband med helt andra mötesagendor. Bevis fanns aldrig och åtgärder och stöd med syfte att göra henne bättre på något sätt sattes aldrig in. 

Alltså - till mina lärarkollegor. Jag vill uppmuntra er att äntligen skriva klart den där sista sidan på uppsatsen för att sedan kunna ansöka om examensbevis. För om ni inte gör det och en dag skämtar med fel elev (och kanske gör det med fel brytning) om att eleven är lat, eller något sådant, då riskerar ni ert jobb (utan minsta sentimentalitet i kommunleden) och er hälsa. Bokstavligen.

Läraren i den här historien är hemma nu sjukskriven i 5 veckor och går dagligen till vårdcentralen för att ta sitt blodtryck som är så farligt högt att läkaren på veårdcentralen vid deras första möte omedelbart skickade henne direkt på EKG. Och nu alltså ordinerar att hon kommer varje dag för kontroller.

Så om jag någonsin klagar på att det är mycket nu - ignorera mig! TOTALT! Det finns värre saker med det här jobbet.

måndagen den 1:e oktober 2012

Att ryta till. Kreativt.

I ett tidigare inlägg berättade jag om en dokumentationstjänst på skolan som mest försvårade mitt liv.
Mitt desperata brev under natten till kundtjänst (ett av flera) resulterade i att jag slutligen fick kontakt med någon som spelar roll på företaget och numera ingår jag i en referensgrupp med möjlighet till input i deras utvecklingsarbete.

Så att... ibland hjälper det att ryta till. Ofta. Och ha en del förslag att komma med.
Hepp!

fredagen den 28:e september 2012

Nystart på bloggen


Nu var det ett tag sedan jag var här inne och pratade om mitt lärarliv.

Jag vet inte om någon har märkt det, för jag har inte så där vansinnigt många läsare. Det gör ingenting. Jag startade den här bloggen för att jag ville ge en bild av just vardagen för en högstadielärare. För det började komma väldigt mycket åsikter både från föräldrar till mina elever och i press och media. Eller, det hade nog pågått ett tag när jag startade 2009. Och det var så tydligt att glappet mellan en uppfattad verklighet och den faktiska lärarverkligheten var enormt stor. Det kändes mycket  svårt att förklara hur jobbet egentligen ser ut. Så jag började skriva.

Och på vägen har det varit en hel del negativa inlägg om den vardagen men även en hel del positiva. Förvånande för mig själv också, faktiskt. Det kanske låter konstigt men jag hade inte riktigt insikt i hur mycket roligt jag hade på jobbet mitt i allt det jobbiga. Nu är jag mer medveten om det. Det var kul att få den överraskande bieffekten av den här bloggen.

Nu står jag lite och undrar om jag ska fortsätta skriva. Jag har en del annat på gång i mitt liv som inte alls har med min lärarroll att göra. Det är roligt med tidskrävande och min fokus är inte bara på skolan. Det är bra för mig men gör att jag har en annan inställning till allt som händer där. Jag har mer distans.

Kanske är det utmärkt? Kanske kan jag skriva så att det är värt att läsa i alla fall? Vi får se.
Jag har svårt att lägga ned detta lilla fönster till mitt lärarliv och mitt eget reflektionsställe på nätet. Kanske kan jag fortsätta roa någon och även väcka en del tankar.

Jag stannar ett tag till. Har en del saker att säga som jag tänkt på ett tag och sedan kanske det rullar på. Med nya insikter, vardagsrapporter och indignationer. Och förhoppningsvis ett och annat gapskratt.






lördagen den 2:e juni 2012

Kraven på lärarna


Jag hittade denna artikel i Norrtälje tidning, på nätet idag.
Trots att det är dystert så vill jag dela med mig till er eftersom jag tycker dessa lärare skriver ihop bilden av vår verklighet så väl. 

Kraven på oss har blivit orimliga

Det skrivs mycket om oss lärare i tidningarna, vår yrkesroll, våra löner, vårt ansvar för alla resultat och för att inte tala om våra fantastiska lov (som vi jobbar in under året). Det finns många som tycker till om skolan och läraryrket, framförallt politiker. Vi undrar hur många utav er med åsikter om skolan, som verkligen vet hur det är att vara lärare eller vet vad vi egentligen gör?

Relaterat

Vi har varken tid eller energi till att bemöta eller svara på all kritik som framförs mot oss då vi istället försöker lägga vår tid och energi till att göra det bästa möjliga för våra elever och ge dem de kunskaper de behöver i framtiden. Ändå tar vi oss tid nu att framföra våra åsikter i tidningen för att vi lärare anser att kraven på oss har blivit orimliga.

Vi lärare har i dag krav på oss från kommun och regering att vi ska höja resultaten för eleverna, samtidigt som resurserna blir allt mindre och den administrativa bördan allt större.
Vi har fått flera åtaganden att sätta oss in i med den nya läroplanen lgr 11 och betygsbedömning. Allt vi gör ska också dokumenteras. Det vi lärare ska göra är att skriva pedagogiska kartläggningar, lokala pedagogiska planeringar till varje ämne och tema, skriva åtgärdsprogram och uppföljande åtgärdsprogram så fort en elev inte bedöms nå målen. Skriva omdömen i varje ämne till varje elev och individuella utvecklingsplaner i samband med varje utvecklingssamtal, förbereda och leda utvecklingssamtal.

Vi svarar på testunderlag inför olika utredningar från psykologer och läkare, samarbeta med andra skolor och kollegor vilket kräver förberedelser inför själva mötena. Vi ska ha mejlkontakt med föräldrar, kollegor, psykologer med flera, dela ut och sammanställa elevenkäter, rätta prov och sammanställa diagnoser som kommunen och Skolverket kräver att få in.

Vi ska också ständigt vara uppdaterade på nya rön och forskning. Vi ska utvecklas, förstås, men vi får inte tid att arbeta vidare med det vi har lärt oss innan det är något nytt som vi ska fördjupa oss i. Vi har med andra ord många fler administrativa åtaganden som gör att vi inte får möjlighet att stanna upp, reflektera och använda våra kunskaper till att göra en så bra undervisning som möjligt för våra elever.

När eleverna lämnat skolan för dagen och vi ska sätta oss med allt administrativt arbete får vi utföra det i en arbetsmiljö tagen direkt från 1980-talet. Oavsett om vi ska bli mer stillasittande framför datorn eller inte borde vår arbetssituation bli mer ergonomisk anpassad. Det borde vara självklart, men så ser inte verkligheten ut.

Vi får nöja oss med det som finns och anpassa oss efter ekonomin hela tiden. Om vi har tur så kan vi få ta del av andras möbler när de fått nya och fräscha. Andra arbetsgrupper med liknande arbetsuppgifter har höj- och sänkbara skrivbord, stolar och tillbehör till datorerna som gör arbetsmiljön ergonomiskt riktig.

Vi har studerat i många år och vi älskar vårt arbete, men frågan är hur länge vi ska orka under dessa arbetsförhållanden och den låga lönenivån som vi nu har trots att vi i snitt har fyra års högskolestudier. Det har stått mycket i tidningarna om lärarstuderande som lämnar lärarhögskolorna och lärare som lämnar läraryrket och det beror mycket på den situation som vi beskrivit. Vi måste förutom rejält höjda löner få respekt för vårt arbete, få en ergonomiskt bättre arbetsmiljö och få mer tid till eleverna.

Det är dags att fler lärare skriver och talar i medierna om vår arbetssituation för att ge en rättvisare beskrivning av våra arbetsuppgifter istället för att andra människor yttrar sig om vår verklighet.

Li Dagerman, Gertrud F Otterman, Krister Birgersson, Niclas Johansson, Lee Jönsson, Lena Lundell, Solveig Ohlsson, Amaya Ericsson, Sofi Rosenstam Hederstedt, Birgitta Gabrielsson, Kerstin Gustafsson, Kjell Leander, Anna Sivermalm, Helena Szöges, Anki Melander, Robban Persson, Irene Andersson, Camilla Pettersson, Helena Agerfalk, Annika Stark, Gunilla Axelsson, Peter Petersson, Seida Sabanovic, Doris Mattsson, Jenny Pettersson, Marianne Holmgren, Kristina Svärd, Conny Pettersson, Jessica Jansson, Jessica Linder, Catharina Pennström, Catharina Mörrby, Mari Lindh, Anna Furucrona, Marianne Lagersköld, Birgitta Härlin, Anna Christiernin, Anett Hallsten, Christina Kassagianni

onsdagen den 21:e mars 2012

I rock!!!!

Min man (från USA) kommer in i sovrummet och säger "Not bad for a 51 year old man!" Jag ler kärleksfullt så att han förstår att jag håller med. Men lite undrande är jag. Så sträcker han upp nävarna högt upp över huvudet och utropar "I rock!"

Lätt fnittrande undrar jag om han druckit en extra kopp kaffe den här morgonen. "Well, you gotta boost yourself up! Nobody at work is doing it! " Var han jobbar? På fritids.

Jag skulle kunna sluta här men det blir bättre.

Vilket fritids? Jo, det fritids där den relativt nya studierektorn (för just fritids) INTE startar det senaste mötet med " Godmorgon! Bra jobbat på öppet hus häromkvällen, hur är läget?" Utan istället glänser med sina ledaregenskaper genom att sparka igång med "Jag ska börja med några klagomål"

Nåväl. Det kunde vara värre. Han kunde ju ha en låg lön också.

onsdagen den 8:e februari 2012

Nyckelhumor

Lämnar mina nycklar till en liten skötsam flicka i sjuan (en som aldrig gör speciellt mycket väsen av sig) så att hon kan gå och låsa upp ett grupprum längre bort där hennes grupp ska jobba under lektionen.

Hon tar dem, går iväg och säger samtidigt med ett teaterskurkskratt:
"Ha, ha, ha, ha, ha! MAKT!!!

Man kan säga vad man vill om det här jobbet, men det är ALDRIG tråkigt!

fredagen den 3:e februari 2012

sammanbrott på SL & IT

Jag försov mig. Det händer aldrig. Utom idag. Det kan ha att göra med att jag har varit uppe sent och jobbat (sedan hur länge som helst) och är förkyld. I alla fall missade jag min buss (naturligtvis med otvättat hår) med EN minut. Och nästa buss är inställd. Så jag kastade mig ut utan frukost imorse endast för att tillbringa 25 minuter på Brommaplan. Slöseri med kraft, energi och tid!

Och denna upplevelse är en värdig uppföljare till igår kväll/natt. Då satt jag också och slösade energi och kraft!

På de flesta skolor används nu någon sorts internetplattform för dokumentering. ALL sorts dokumentering. Läxor, planeringar, omdömen, IUP (individuella utvecklingsplaner). Allt. Jag har provat två olika (på olika skolor) och är tyvärr nu fast med den som fungerar sämst . Frustrationen växer och jag har inget val. Det här ligger på kommunbeslut.

För första gången, igår, insåg jag plötsligt att det här programmet inte är designat för att göra mitt jobb lättare och smidigare. Det är enbart till för att samla dokument för läsning. Elever och föräldrar ska främst läsa. Inte så väldigt stor procent av dem gör det. Inte på min skola i alla fall. Men ändå.

Så jag sitter med ett osmidigt "redskap" som stjäl tid. Olika defaultinställningar hindrar flödet, och i värsta fall tvingar en att helt skriva om, ingenting som logiskt borde vara ihoplänkat är det och information som borde ligga i samma vy gör det inte. Namnen på olika funktioner är ofta helt ologiska och ingenting känns pedagogiskt designat så att man kan hitta och manövrera utan att först gå en kurs! Bara en sån sak att man inte ens kan lägga in klickbara hyprlänkar i texterna (till hemuppgifter t.ex), är inte det rejält omodernt?

Jag har tagit kontakt med dem några gånger om förändringar som skulle göra saken bättre och faktiskt fått ett bra svar. "Vi ska föra vidare detta till utvecklarna". Det var väl för ca 1 år sedan.

Företagets motto är att alla elever ska nå målen. All heder åt det. Jag har samma mål. Minst. Men jag vill gärna komma dit utan att få ett nervöst sammanbrott på vägen. Ordet "IT-verktyg" ska kännas  som mjuk bomull i öronen och värma runt hjärtat, inte stå för snabbfil till psykakuten!

Jag säger inte vilket företag det är. Inte än. Men om jag inte får svar på mitt desperata brev till deras supportavdelning  kl. 01.30 inatt om att NÅGOT MÅSTE ÄNDRAS så kommer jag glatt att publicera det här på bloggen. Stay tuned!

fredagen den 13:e januari 2012

Skriv ett brev...

Snart ska jag börja skriva ihop mina omdömen. Då utvärderar man vad eleverna kan och hur de ska jobba för att utveckla det de kan sämre. Lite kortfattat.

Inför dessa omdömen lät jag min grupp i åttans franska skriva om sig själva. "Vilka områden tycker ni att det går bra i och vilka behöver ni bli bättre på? Hur tycker ni att det skulle kunna gå till? Och så en önskelista på aktiviteter." Ungefär så sade jag. På väg ut ur klassrummet för att hämta extrapennor slängde jag ur mig en tanke: "Och jag vill inte ha några punktlistor. Skriv som ett brev! "

Det blev inga punktlistor men en del elever ser alltid till att inte ett extra litet ord blir skrivet i onödan. "Jag vill lära mig stava och se på film" ungefär. Och så finns det då andra som tar tillfället i akt att verkligen ta mig på orden.

"Kära Bodil
Jag hoppas från djupet av mitt hjärta att du har haft ett underbart lov, med många skratt, glada stunder, god mat och många fina julklappar. Jag är spänd av förväntan vad du har att lära ut för kunskaper i år.
       Jag känner att min största arbetsområden inom franskan är hörförståelsen och att "bygga franska", alltså skapa meningar och förstå vad jag säger. Och att även få mer flyt när jag läser. För att uppnå detta så tycker jag att ett bra sätt att lära sig det på skulle vara att se filmer (hörförståelse) och arbeta med texter och glosor (inte så kul, men lärorikt).
     Att laga fransk mat i hemkunskapssalen nån dag skulle också vara kul.
    Om jag ska nämna någon stark sida skulle väl det vara läsförståelse. Fast jag måste jobba mycket med det också.
    Tack för att du tar av din dyrbara tid för att hjälpa mig inför min  framtid som franskman.
Tusen tack.
Med vänlig hälsning, .........
God fortsättning! "

Humor och självinsikt. Oslagbara egenskaper för att nå framgång!

onsdagen den 2:e november 2011

Självinsikt

Jag har en brorsdotter som hade det riktigt svårt i skolan. Lärarna på den lilla landsortskolan hade svårt att riktigt förmedla det till hennes föräldrar. Ända tills det började närma sig grundskoleavslutning. Då stod allt klart och beslutet togs att hon skulle gå om nian. Så inföll samma kommunikationskoma ännu ett år och det visade sig att ingenting egentligen förändrades på något plan. Överraskningen hemma var lika stor framemot juni även detta år. Så det blev inget gymnasium. Inte heller någon diagnos. Kanske finns det ingen att få och kanske spelade det ingen roll. Ungen är numera en vuxen, charmerande, och hårt arbetande kvinna med hem och man och lite piercingar här och där. Dessutom har hon självinsikt kombinerat med humor. På Facebook idag: "Adda mig gärna på Wordfeud så sänker jag dig! ... Eller inte. Förmodligen inte."