onsdag 2 november 2011

Självinsikt

Jag har en brorsdotter som hade det riktigt svårt i skolan. Lärarna på den lilla landsortskolan hade svårt att riktigt förmedla det till hennes föräldrar. Ända tills det började närma sig grundskoleavslutning. Då stod allt klart och beslutet togs att hon skulle gå om nian. Så inföll samma kommunikationskoma ännu ett år och det visade sig att ingenting egentligen förändrades på något plan. Överraskningen hemma var lika stor framemot juni även detta år. Så det blev inget gymnasium. Inte heller någon diagnos. Kanske finns det ingen att få och kanske spelade det ingen roll. Ungen är numera en vuxen, charmerande, och hårt arbetande kvinna med hem och man och lite piercingar här och där. Dessutom har hon självinsikt kombinerat med humor. På Facebook idag: "Adda mig gärna på Wordfeud så sänker jag dig! ... Eller inte. Förmodligen inte."

måndag 24 oktober 2011

Hört på bussen

Två elever på väg till min skola
- Jag har inget internet hemma.
- Inte jag heller.
- Har du inte?
- Nej. Det har tagit slut.


måndag 17 oktober 2011

Rien de rien...

Ibland möts jag av ett meddelande när jag tar upp min Iphone ur fickan. Jag vet inte vilken knapp jag tidigare har tryckt på när det kommer. Varje gång jag läser det ler jag lite och trycker OK. Som nu. Och tänker att det är en bra start på dagen. "Ingenting att ångra"

torsdag 22 september 2011

Nybakat på jobbet

Jag har fått en ny medarbetare i arbetslaget. Hon är också  helt ny i läraryrket (nybakad) och har ett vikariat på vår skola till Jul. Jag hoppas hon får vara kvar för hon är bra. Det är faktiskt så att man kan se inom en vecka, som nära kollega, om någon passar naturligt för det här jobbet eller inte. Sedan kan man alltid lära sig saker och bli bättre, så ingen är väl uträknad från början egentligen. Jo, kanske. Jag har faktiskt mött en del utan hopp att någonsin bli en lärare jag skulle vilja ha till mitt eget barn. Inte till andras barn heller. Alldeles nyligen faktiskt.

När man är så osäker på sig själv och sin lärarroll att man hela tiden säger till sina högstadielever att de minnsann ska vara snälla mot en och respektera en för att man "är UTBILDAD!!!" så är det fara å färde. När man inte är flexibel nånstans och dessutom rent elak men jämna mellanrum (bara mot elever naturligtvis), då kan vi väl ändå vara överens om att det blev lite fel i yrkesvalet? Och på praktikplatsen, som av någon anledning släppte igenom denna olycka.

Men andra är alltså rätt från början. Om än oerfarna. Sådan är min kollega. Och oerfarenheten visar sig bl.a. i att vilja prestera på toppnivå hela tiden. Att  t.ex. ta på sig ansvaret (och pressen) för att inte vara bra i att lära ut ett ämne hon inte har utbildning för (vilket naturligtvis är ledningens asvar). Vidare att komma till jobbet med feber för att man vill vara duktig. Då får man försöka lära ut att man bara kan ta ansvar för sådant man har makt över och vidare förklara konceptet att detta är ett jobb och inte ett heligt kall som ska genomföras mot alla odds. Om man är duktig så syns det ändå. Snabbt. Även om man stannar hemma när man har feber.

Jag skulle vilja påstå att 99% av kvinnliga lärare har ett förflutet som "duktiga flickor" med höga krav på sig själva. Det är därför det går att ständigt utöka arbetsuppgifterna och hålla nere löneutvecklingen i alla evighet utan ett läraruppror. Vi vill vara duktiga och tänker mer på elevernas behov än våra egna.
Men detta har jag tjatat om förut så nu hoppar jag över just den diskussionen.

Som avslutning passar jag på att hylla alla de FANTASTISKA lärare jag känner och alla andra jag tyvärr inte har fått nöjet att möta. TACK för att ni finns och för att ni stretar på och för att ingen i TV soffan har en aning om vad ert jobb egentligen innebär och för att ni klarar att dag efter dag ge så mycket utan att få speciellt mycket uppskattning från något håll (och definitivt inte i lönekuvertet). HÄR får ni lite uppskattning. Av mig. Av mig som även är mamma och som har fått två av er fantastiska till mitt eget barn.

Och du, min lilla nya kollega, du är en av dem redan. Ha lite tålamod med dig själv bara.

lördag 10 september 2011

Läxläsningsbelöning

Ett nytt läsår har börjat!
Jag försöker att ingjuta trygghet i mina nya, unga mentorselever och samtidigt komma på revolutionerande pedagogiska grepp för att utveckla mina språkelever. Lyckas halvbra med båda uppgifterna.

Kanske skulle jag inte ha frågat min nya lilla mentorselev som jag fotograferade för porträttväggen i klassrummet om han "verkligen ville se ut så där" när jag trodde att han log fånigt, för att skämta, för tredje gången. Uppriktigt förbryllad reaktion från honom fick mig att inse att det var just så han såg ut när han log! "It's just my face" liksom.

Och revolution på språklektionerna känns ännu långt borta. Utom i ett sammanhang.
Min elev i franskan från förra året. Hon som inte på något sätt betedde sig som om hon ville lära sig franska alls, hon har kommit till lektionerna som en helt ny elev! Nästan lite alieninvasionvarning faktiskt. Hon sitter still, hänger med och verkar ...dare I say, INTRESSERAD!

Och det verkar som om de högre makterna fick upp ögonen för detta mirakel och tänkte att det kanske kan vara bra med lite uppmuntran här. Min elev berättade om det lite andlöst och förundrat på vår förra lektion.

" Jag gjorde läxan i går kväll. För första gången! Och JUST när jag var klar och slog ihop boken, vet du vad som hände?!" Det kunde jag inte svara på. Jag var fortfarande kvar i koma orsakad av den första meningen. "Ett FYRVERKERI! Utanför på himlen! JUST när jag var klar med läxan!"

Så om jag nu råkat ha knäckt en elevs självkänsla mina första 72 timmar på jobbet så steg i alla fall universum in och peppade en annan. Rejält. Som kompensation, kan man tänka. 

Och nu när ribban är lagd så kan det möjligen bli lite svårt för mig att tillräckligt motivera mina elever för det jobb som krävs. Jag får nog fundera lite där. Jag kan ju börja med att försöka vara snäll. Nog så revolutionerande.

tisdag 12 juli 2011

Sommarlov

Funderar över mitt yrke lite i hängmattan. Funderar över höstens schema (inte lika bra som förra årets), funderar över att jag ännu inte skrivit klart alla omdömen som skulle vara klara innan sommarlovet (inte ens på anabola skulle jag ha klarat det på betald arbetstid), funderar på att jag ännu inte ansökt om min lärarlegitimation (tck och lov är det bara en formalitet och utan tvång på mer studier), funderar på nyheten att allt färre söker till lärarutbildningen (med sådana strålande karriärmöjligheter undrar man ju varför) och slutligen på dagens nyhet; att det ska bli lättare för elever att anmäla lärare för inkompetens.

Så när det precis börjar kännas lite dystert tänker jag på min sommarfika nyligen med en av mina kollegor,  som kvittrande sade hur mycket hon verkligen gillar att vara lärare! Och jag höll med. Kunde inte annat. Det är något vi har gemensamt hon och jag, förutom våra makars namn och nationalitet.

Och det är lektionerna - eleverna - som gör det så fantastiskt. Vi har ALDRIG tråkigt. Att vara lärare är stimulerande och tacksamt. Jo, faktiskt. Tacksamt! I nian kommer de;  breven från eleverna och från föräldrarna. På skolavslutningen (om inte förr) får man läsa eller höra direkt hur mycket man betytt och hur fantastisk man är. Av vissa får man höra det. Av tillräckligt många för att man ska ha överseende med resten. Av tillräckligt många för att man ska vilja komma tillbaka för att streta på ett år till i det här yrket som mycket väl skulle kunna vara världens bästa jobb!

Det tycker i alla fall jag och min kollega. Såhär mitt i sommarlovet.

söndag 3 juli 2011

Lärarlöner - epilog.


Jag läser om en rapport från lärarförbundet:
"Rapporten visar bland annat att en tredjedel av kommunerna ger 1,7 procent eller sämre, i stort sett minsta möjliga löneökning."  Och de som kan glädjas åt hela ... 2 % i löneökning? De får i praktiken en reallönesänkning eftersom inflationen förväntas dra upp i över 3%.
...
I rest my case.

lördag 18 juni 2011

Lördag. På väg till jobbet.

Nu tänker kanske ni  "Trist att jobba på en lördag" och visst kan det vara det men det är i sig inget ovanligt.
Söndagar hänger också löst om man t.ex. har en sjuksköterska i familjen. Storhelger, som jul och midsommar, går ju då också bort med jämna mellanrum. Eller så går de bort varje år om man har en präst i familjen. Så var det i min familj när jag växte upp. En sjuksköterska och en präst. Smällar man får ta.

Smällar man vill ge till andra grundar sig på ett av dagens statusrader på facebok. Jag citerar;

N: Morgonbussen till jobbet delas med pensionärer och uteliggare...
C: Jobbet??? Ska du jobba?? Vi har sommarlov ju.
N: Systembolaget... lärare har ju inte världens bästa löner så jag har ett extrajobb.
C: Aha. Ja det borde jag också ha. Ha en bra dag på jobbet. Kram kram

...alltså...ingen större chock i slutänden. "Ja, det borde jag också ha." Det här är Lärare i Sverige 2011! Att ta ett extrajobb för att klara sig bättre känns helt logiskt för fler än de här två, det kan jag garantera!  

Så kom gärna närmare, ni som tycker att vi har det så bra med alla våra lov och ni som tycker att 1,5 % lönehöjning verkligen är allt kommunen har råd med just nu (och samtidigt spenderar massor av tusenlappar i onödan  på att köpa IT utrustning på det dyraste företaget för att ni har avtal med just dem). Var inte blyga, jag knusslar inte. Här finns smällar åt alla!

lördag 28 maj 2011

Kläder efter väder




Det slår aldrig fel. Hur man än går igenom det där inför utflykter - Ta med ordentlig matsäck och rejäla kläder om det regnar - så är det alltid några som kommer lika rustade som inför en kort promenad från vardagsrumssoffan till kylskåpet i köket. I en liten tvåa.

Jag talar broderade tofflor (true story!) och ett halvt paket tuggummi. Eller nåt. Trots heldag ute i hällregn.

Och det är regntunga skyar när vi häromdagen börjar samlas inför några timmars naturvandringar genom skog och mark. Precis såsom väderupplysningen förutsade. Jag stirrar misstänksamt på en av mina elevers lätta kläder och knappt befintliga väska. "Har du med dig regnkläder nu då?" Ett snabbt leende. "Nej. Men jag har lite kex"

onsdag 25 maj 2011

Läxhjälp

Dagen efter mitt borttappade telefonnummer träffade jag min elev på bussen till skolan. Frågade om han hade gjort något och förklarade min miss. Nej, han hade inte gjort något. Men vi bestämde att den kvällen skulle det ske.

När jag ringde vid åtta satt han vid datorn - och spelade spel. Inget skolarbete ännu. OK. Nu hade jag i alla fall kommit fram och jag kastade in oss båda i arbetet. Jag pratade med mormor också om vad som fanns kvar att göra. Hur det stod till helt enkelt. Han kom igång. Åtminstone en av uppgifterna blev inlämnad ganska snart därefter. Nu får vi se vad det blir för betyg bara. Om han lyckas höja det som behövs.

I skrivande stund sitter två av mina käraste kollegor med rektorn för att prata om att införa läxhjälp på skolan. Eventuellt kommer de att hyra in något sorts program utifrån. De här barnen behöver stöd. Vi ska absolut ha höga krav och förväntningar - men också erbjuda ett stödsystem för att göra det möjligt för alla att leva upp till dem på samma villkor. Kanske blir det så nu på min skola.

tisdag 10 maj 2011

ATTANS, ATTANS, ATTANS!

Jag anser mig vara tekniskt begåvad så pass att jag överglänser de flesta i mitt arbetsrum i alla fall. Avslöjade mig som "secret Santa" i och med att min mottagare fick IT gåvor och tomtemail från en egen tomteadress veckorna innan Jul. "Det är bara du som håller på så där med datorn"

Men idag lyckades jag inte med något så simpelt som att spara ett nytt telefonnummer på min mobil. Och det var faktiskt INTE BRA! Inte bra alls! Jag skulle nämligen skicka ett sms till en av mina mentorselever framemot kvällskvisten. Han förväntade sig det. Det var inte bra att det inte kom.

Vad jag skulle ha skrivit? Inget världsomvälvande. Bara "Hoppas du kom igång med ett av arbetena ikväll. Skicka ett sms om det är nåt."

Vi pratade idag när han plötsligt dök upp bredvid mitt skrivbord och liksom bara väntade. Tummade på mina rättningshögar. Sådär i största allmänhet. Men eftersom han är den enda som inte har kommit in på sina valda linjer i preliminärintagningen och eftersom jag vet hur han är och hur han har det så stod han ju inte alls där av en slump.

Föräldrarna är skilda sedan 10 år. Ingen av dem verkar ha några konkreta planer på hur de ska hjälpa honom med sitt bristande akademiska självförtroende och utveckling de gånger vi har haft samtal om det. Kärlek finns det men ingen plan. Han får liksom ta tag i det själv. Och det har han inte riktigt klarat av.

Nu har han fyra oinlämnade uppgifter och behöver samtidigt höja minst ett betyg innan sommaren. Minst. Hur det ska gå till vet han inte. Så vi pratade om det. Att lämna in uppgifter är ju en början. Vilka var det och vilken skulle han kunna börja med just ikväll. Det var inte allt vi pratade om. Vi hann med min egen bristande arbetsmoral men att det kommer en dag då man får bita ihop och få det gjort. Vi hann med lite om att ha skilda föräldrar när man är fem år... allt det där. Och på slutet bytte vi alltså telefonnummer.

Tänkte ringa hans mamma (där han bor denna vecka) men hon visade sig vara på bröllopsresa. Mormor är hemma med honom och lillasyster under tiden. Mormor har säkert nog med lillasyster, som är tre år. Så nu är det han själv som får ta tag i det här - men inte ensam.

SATAN att jag skulle missa spara telefonnumret! Men imorgon kväll ska vi jobba på hemkunskapsuppgiften.


*********************************************************************************

fredag 29 april 2011

Det är viktigt med de små detaljerna

OK. För att se till att ge balans i bloggen så måste jag nu kliva ned från talarstolen och endast för ren underhållning berätta om mina muntliga, natinella prov i engelska. De pågår just nu. Idag blev det lite fel i vokalerna för en av mina elever.

Ni tror kanske inte det är så viktigt, det där med vokalreda? Jag har en amerikansk vän som gick omkring i Paris en halv dag och frågade främlingar vänligt "Var ligger stationen" (Où est la gare?  - o ä la gaaar.)  Eller hon trodde det. Istället frågade hon O ä la gäääär? Où est la guerre? . Det betyder "Var är kriget?" Och det var inte så många som kände att de hade något att svara på det. Hon fick liksom klara sig själv till tåget den dagen.

Och idag gick det alltså lite tokigt igen. Vokaloreda kombinerad med ett extra t. En av mina elever, en timid och ganska orolig liten varelse, skulle säga något om att folk skulle tro att hon inte tvättade håret (om hon hade dreadlocks). Eller det var vad hon trodde att hon sade. Ingen annan snappade upp misstaget men jag fick mig ett litet fnitter. Så lättroad är jag.

"They would think I didn't watch my whore" .

Håll med om att en vanlig onsdag kan just sånt här vara ganska roligt.

*********************************************************************************

onsdag 20 april 2011

Erkännanden från en (dålig ?) lärare

Nu är artikelserien om skolan i DN slut. Men diskussionen är det inte. Och det är ju inte heller den första. Klass 9A gav en del att prata om också och säkert många andra yttringar som jag missat.

En vän på facebook frågade en allmän fråga till sina lärarvänner vad vi tyckte om det som framställdes i artikelserien. Jag hade missat delar eftersom jag varit bortrest så jag avstod från att svara. ...men inte bara därför. Jag antar att jag inte riktigt visste vad jag skulle säga heller. Ibland blir det tröttsamt att förväntas ha en åsikt när skolsverigen luftas/granskas/debatteras i nyhetsflödet.

Jag är intresserad av skolutveckling. Jag är intresserad av pedagogik, av lärande, av elevutveckling, av hjärnforskning, IT i undervisningen ...allt det där. Jag gör vad jag kan för att tillfredställa min lust till allt sådant. Det finns att läsa, se och lära av.  För jag är intresserad.

Och mina elever är intresserade av att få tillbaka sina inlämnade uppgifter inom rimlig tid, gärna med en utvecklande kommentar och ett logiskt omdöme. Min chef är intresserad av att jag för in min dokumentation inom utsatt tid och att mina elevers betyg blir höga nog för att se bra ut i skolans statistik. Mina elever i klassrummet är intresserade av att jag har koll på det vi ska göra under dagens lektion. Alla kanske inte vet det själva men det är de. En del av elevernas föräldrar är intresserade av att de får tillräckligt många läxor och prov.

Mina mentorselever är intresserade av att jag tar hand om deras behov och problem  med en annan kurs eller lärare. Deras föräldrar är intresserade av samma sak. Mina kollegor är intresserade av att jag inte ifrågasätter dem (vilket jag inte alltid kan tillgodose) och är trevlig och underhållande i arbetsrummet eller i personalrummet (vilket jag oftast kan tillgodose).

Det är upprörande när skolan brister, när lärare är inkompetenta och inte vill se hur de kan bli bättre om de erbjuds möjligheter. Men jag, i min lärarvardag kan inte uppröras över resten av skolsverige. Det enda jag kan göra är mitt bästa i mitt eget dagliga jobb. Jag gör vad jag kan under min dag för att se till att  mina elever  blir sedda, respekterade och regelbundet väcks ur sin tonårsdvala och blir en aning intresserade av vad vi håller på med. Jag gör samtidigt vad jag kan för att möta alla olika intressen jag nämnde ovan.

Jag gick en jättebra lärarutbildning! Det var en praktisk-pedagogisk utbildning för arbetande lärare, på Högskolan i Gävle. För sådana som redan hade sina poäng i sina ämnen och hade ett jobb. Där hade jag bra lärare, riktigt bra kurslitteratur och hela upplägget var fantastiskt. Jag skäms inte över min utbildning och jag skäms inte över att vara lärare. Jag tänker inte ta åt mig av misstänksamheten som alltid verkar dyka upp nuförtiden; att man möjligen är en dålig arbetare från en dålig utbildning och är en del av orsaken till att skolan befinner sig i "fritt fall". Jag tänker fortsätta gå till jobbet varje dag och leverera mitt livsviktiga arbete.

Jag skiter i om jag får respekt för det eller inte! För det mesta.
*********************************************************************************

onsdag 13 april 2011

Förr i tiden


Det är nationella prov i engelska. Min grupp i nian sitter och skriver uppsats och det är skarp koncentration som gäller. De får inte fråga något egentligen och sköter det där bra. Jag hinner både gå igenom mailen, föra in provresultat på Infomentor och, jag erkänner, gå in på Facebook och kolla runt lite.

Så bryts tystnaden av eleven precis framför mitt bord. Han har en fråga. Han pratar om förr i tiden. Han pratar om "facts" tror jag. Jag har lite svårt att förstå vad han säger och vad frågan egentligen är. Han får backa bandet. Jaha, han ska skriva om förr i tiden. Han undrar om ett engelskt ord. Ordet för en FAX (maskin)! "För det användes ju förr i tiden."

Förutom att jag härmed får min höga ålder flaggad framför mig som ett rött skynke på tjurfäktningarenan så inser jag att  jag fortfarande håller fast vid samma åsikt som jag hade när faxen var relativt ny. För gemene man i alla fall.  Papper in här. Likadant papper ut på ett helt annat ställe! Jag vidhåller att det är ett avancerat, tekniskt mirakel! "Vete fan hur det går till!" ...Men så är jag från förr i tiden också. (Och det är även ni som vet var det citatet kommer ifrån, kan jag tillägga.)

måndag 11 april 2011

100 inlägg - etiketter och kärleksmiddag

Jag vet inte om det är något att fira direkt. Men det är en jämn, bra siffra. Idag har jag organiserat mina 100 inlägg under färre etiketter, så att man kan läsa texter under teman. Hitta den kategorin man känner för att läsa i utan att behöva skrolla i all evighet och i kronologisk ordning. Det är rena lekskolan för vana bloggare, det där med kategorier, men jag har inte förrän nyligen fått kläm på det.

Det var inte så lätt att hitta på samlande etiketter till mina olika funderingar. Inte alltid i alla fall. Och det här inkägget då? Vad kan man sätta för etikett på det? "Vardagsbestyr" kanske?

Nej, jag vet! "Från hjärtat"! Där ska det ligga. Jag har nämligen varit ute på middag ikväll. Middag med mitt förra arbetslag. Det bästa arbetslaget i hela norra Storstockholm!!!! Varje gång jag gick in i arbetsrummet på min förra skola kändes det som att komma hem till goda vänner. Där inne skrattade jag så att tårarna rann, kramades ofta och grät floder. I tryggt förvar.

Som tur är har jag ett jättefint arbetslag i min nya skola också. Där finns en spirande kärlek på gång. Men den svallande kärleken från förr var med på restaurangen ikväll i mötet med mina gamla kollegor. Gud vad jag har skrattat och kramats ikväll! Jo, jag saknar dem. Nej, jag kunde inte arbeta kvar. Så är det. Jag är tacksam över att de fanns i mitt dagliga liv så länge som tre år. Jag är också tacksam över att jag lämnade min förra skola i tid. En sorglig men fullt möjlig kombination.

Slutet gott, allting gott!

lördag 12 mars 2011

Too much information...?



Det är viktigt att bygga en relation med sina elever. Det har man ju hört. Eller? Och jag tror på det. Benhårt. Men då kan man ju undra när man vet att denna relation har ...byggts. Vad är tecknet, liksom?

Jag tror att det kanske kan vara färdigbyggt när en kille i nian - min mentorselev - kommer in till mig i klassrummet och säger med otyglad glädje och lättnad: Idag har jag bajsat i skolan för första gången!!! Då kan man väl säga att det finns någon sorts relation i alla fall? Jodå! Man blir nästan rörd!

torsdag 10 mars 2011

Jag vet var du bor!

Jag har en grupp nior i franska. Galet trevliga, roliga och charmiga! Galet svårt att få dem att fokusera på att just hålla på med franska när vi träffas. När de sitter och ska jobba i övningsboken så glider de iväg på andra samtalsämnen sinsemellan, hit och dit som små färgrika, fladdriga drakar en blåsig sommardag. Det är ibland lätt att duperas och leka med en stund men jag har fått lära mig att hålla fokus och hala in dem igen. Om och om igen! Var tionde minut ungefär. Jag skojar inte. Det är ett heltidsjobb att bara hålla dem fokuserade på uppgiften i sig, inte att lära ut franska.

Det är lite opraktiskt eftersom de ligger efter i sin franska. Rejält. Deras ordförråd kan få en nytillsatt fransklärare att gråta och deras direkta motvilja att göra läxor och jobba lite extra (som de behöver) gör mig fly förbannad.

När jag kom i höstas satt de ganska nöjda där med sina betyg (en del med höga betyg dessutom).Detta trots att de inte egentligen kunde speciellt mycket franska. Fråga mig inte hur det gick till! Förutom att det är opraktiskt för oss alla så är det med säkerhet en av anledningarna till att arbetsmoralen ligger på en skamligt låg nivå. Det har ju aldrig behövts någon större arbetsinsats förut. Well, there's a new sheriff in town!

Med hot om inga betyg överhuvudtaget tvingades mina elever in i allvaret så pass att de i alla fall pluggade på grunderna jag hade gått igenom, med en envishet som förvånar även mig, och lyckades bevisa att de var värda åtminstone ett G till Jul. Alla utom en fick G. Jag sänkte tre elever. Av fem.

Och så igår gav jag dem som läxa att samma kväll föra in glosorna till det nya kapitlet på en internetbaserad glospluggningssida (som jag har sett till att de nu har ett konto på) och gå igenom dem en gång. Och sedan plugga på dem igen dagen efter och sedan skulle vi se hur många som hade fastnat till fredag. Bara som en start.

Då började gnället! INGEN hade tid med att föra in så många glosor på datorn den kvällen Hur skulle de hinna det mellan 19 och 22. HELT omöjligt! Hur KUNDE jag bara komma på en sådan oöverstiglig uppgift!!! Jag svarade att det är det som är läxan och nåde den som inte gör den. Jag skulle ringa hem och kolla att den blev gjord. Och det gjorde jag. Ringde hem till var och en. Har man en grupp på fem stycken så är det möjligt. Tro inte att jag rekommenderar det i vanliga fall. Det skulle ju vara vansinnigt! Men jag ville att föräldrarna skulle veta att deras ungar hade gått igång på en helt vanlig och inte speciellt betungande läxa och att jag faktiskt krävde att den blev gjord.

Jag förväntar mig nu att alla har gjort den och så slipper vi stå på ruta 1 på fredag. Vi har inte tid att stanna där. Vi har ingen tid att förlora!

Jag skiter i deras charm! Jag ska ta dem till målsnöret dessa sista veckor om det så bara blir jag som drar! Kanske borde jag lägga in deras hemnummer på snabbnummer i mobilen...

onsdag 2 mars 2011

Skolan har bara ett enda existensberättigande!

Gunilla på programet Klass 9A (SVT) gick igång den här veckan eftersom en del av de lärare som är med i projektet värjer sig för de nya kunskaperna istället för att se syftet med projektet och vara öppna för vad projektledarna säger. Jag förstår henne. Lärare behandlar alltför ofta sig själva och varandra som heliga kor. Det är mycket svårt att kritisera hur någon undervisar, oavsett vad följderna är. T.ex. att barnen "offras". Som Stavros uttrycker det.

Det är svårt som lärare att gå till någon och säga att min mentorselev hänger inte med och tror att du hatar henne för att det är det du signalerar lektion efter lektion, inte minst genom vad du säger till henne i klassrummet! Att säga att franskläraren före mig var säkert vansinnigt gullig och ville väl men inte lyckades lära eleverna de franska de borde ha lärt och att de inte på långa vägar lever upp till de betyg som hon hämningslöst delade ut! Då är man ute på hal is och ses som ... jag vet inte. Man hädar liksom. På nåt sätt.

Vi ska hålla varandra om ryggen. Inte klaga. Inte konfrontera. "Som om du är så mycket bättre!" Inte gå vidare till ledning, inte lämna ut varandra inför föräldrar. Och under tiden får eleverna nöja sig med mindre kunskap än de borde ha haft, lägre betyg än vad de kunde ha haft eller inga betyg alls. Under tiden har de ångest för att de inte lyckas.

Eleverna som vi ska föra framåt, utbilda och utveckla! Detta enda syfte som ger skolan dess existensberättigande (som Gunilla säger)! Skolan är en ovanlig arbetsplats. Vi MÅSTE vara kompetenta! Vi måste vara duktiga. Vi måste vilja att alla våra elever ska lyckas mer än vilja dölja våra tillkortakommanden! Annars blir riktiga människor drabbade. Drabbade!

Det är ingen lek. Ingen skyddad verkstad för lättsårade egon, ingen arbetsplats för konflikträdda. Egentligen.

söndag 20 februari 2011

Meddelande till vårdnadshavare.

Apropå frustration. Här har vi ett exempel på ett kollegium som definitivt har fått nog. Jag skulle gärna velat vara närvarande på nästa APT möte. Eller inte.

torsdag 17 februari 2011

Förväntningar - av godo och av ondo.

På min nya skola har jag börjat bli mycket frustrerad över att det inte verkar finnas något akademiskt driv hos alltför många. Även hos föräldrarna. Omprovslistan är alltid hög, läxläsning verkar vara en bisyssla som man eventuellt kommer till någon gång och att gå in på vår internetbaserade plattform för att läsa vad det står i omdömena innan utvecklingssamtalen (eller vad läxan är, för den delen)  verkar inte vara någon prioritet.

I min ena engelska grupp, en nia, har jag kille som satt med ett IG från åttan. Jag förstod varför. Han visade inte mycket av vad han kunde i klassrummet. Larvade sig mest med en kompis då och då. Men som han skrev när vi väl kom till datarummet! Jag filar bort allt larv han brukade spotta ur sig (av ren leda?) i texterna och säger att jag förväntar mig annat av hans stora ordförråd. Jag visar på mer sofistikerade ordval och uttryck och utmanar  honom att inte bara skriva på utan försöka imponera mig. Och jag jublade och klappade när han levererade. Nu har han VG och det kommer förmodligen att bli et MVG i sommar.

Jag tvingar ungarna att ha muntliga presentationer. Jag pushar och peppar och accepterar inte att man inte vill. (nej, det behöver inte vara inför hela klassen). DE KAN! Jag har höga förväntningar! Ångesten står hög hos en del för de har aldrig tvingats förut. Men de njuter efteråt när de klarat av det!

De berättar om lektion efter lektion då de suttit av tid och ingen har brytt sig efter ett par tillsägelser. Jag blir galen av att höra det! Vi har ingen tid att förlora i skolan! Vi har inte råd att missa eller slösa potential!

Oftast vill den större delen av niorna i skolor söka in på teoretiska linjer som Natur, Samh. och annat. Jag är inte expert på alla namn men jag hoppas ni förstår vad jag menar. En handfull väljer elprogram eller bygg och liknande. På min skola är det tvärtom. Alla utom två av mina mentorselever behöver höja ca 5 betyg med minst ett steg innan sommaren! För att komma in på det de skulle vilja. Alltså. Det ÄR inte lätt! Det är nästan för sent! 

Förväntningarna på dem har varit för lågt ställda (skolan har lokalt ett akademiskt dåligt rykte) och de har inte fattat vad som behövs för att komma vidare till nästa steg! Det är rent sorgligt! Många har ångest.
Jag vet att det kommer att behövas ett systemskifte på skolan och jag vet att det möjligen inte går.

Andra elever har ångest av den motsatta anledningen. Det är precis lika sorgligt. Det finns en flicka i åttan. Hennes båda storasystrar har gått ut samma skola i nian med 320 p. MVG i alla ämnen.  Nu förväntas hon göra detsamma. Hon är duktig. Hon har bra betyg.Men när hon uttryckte på sitt senaste utvecklingssamtal att hon skulle vara nöjd med VG i tre ämnen sade mamma ifrån på skarpen. Hon accepterade inget mindre än 320 poäng. "Kan dina systrar så kan du." Dottern började gråta. Mamman ändrade inte inställning för det.

Jag har henne i ett ämne. Hon är sur på mig för ett par saker. Ett G i betyg till Jul. Ett prov hon inte klarade så bra som hon ville. Andra saker som känns utmanande för henne. Jag får onda ögat ganska ofta men hon jobbar på och stör inga lektioner. Hon säger att hon inte "kommer överens" med mig till sin mentor. Hotet att inte få MVG hos mig tar över. Jag vet vem hon egentligen är arg på och jag är mer än villig att hon får ta ut sina aggressioner på mig. Det är det minsta jag kan göra. Henne ska jag bara vara snäll mot. Hon pressar sig själv tillräckligt. De andra - de fortsätter jag att piska och peppa vidare mot deras egen, bortslarvade potential!

tisdag 8 februari 2011

Klass 9A - avsnitt 2

Jodå. Det börjar arta sig med matteläraren.

Jag älskar Stavros energi och att han är så gullig!
Och jag älskar Gunilla  - för att hon inte verkar bry sig ett dugg om att vara gullig!

torsdag 3 februari 2011

Klass 9A - en möjligen elak betraktelse.

...Nu är jag lite tveksam till om jag ens ska lägga in det här...

....hmm.... nu ska vi se... jodå!

Stackars lilla matteläraren som inte fick uppskattning för att han var så himla bra. "Bättre än de som jobbat i 15 år! " Stackars lilla han som fick höra kritik från en gammal (vacker) kvinna om att han borde satsa mer på att vara mattelärare än att vara cool och snygg. Stackars lilla han som själv prova på att känna sig kränkt.

Stackars han som inte förstod hur korkat (jag kommer verkligen inte på något annat ord) det var att fråga Stavros Louca om han var nervös för att snart träffa elever. Som om han hade en lärarkandidat framför sig!!! Hade jag vetat vad som skulle komma hade jag bytt kanal ett ögonblick, bara för att slippa se just de sekunderna! Kommer osökt på ett gammalt skämt: " But enough about me. Let's talk about you. What do YOU think about me?"

Jag har sett sådana här lärare mer än en gång. Macho, kaxiga och sällan ifrågasatta av någon alls. Stackars lilla matteläraren (eller kanske mer hans elever) om han inte vaknar upp och tar in möjligheten till utveckling under den här serien.

Suck...
Och stackars lilla mig om jag inte tar åt mig det som jag kan lära av. Visst har det hänt att jag har satt ego före ämne i klassrummet.
Shame on me! Men jag skulle fan inte fråga Stavros om han var nervös för att träffa elever!!!

Se programmet (om du mot förmodan inte har gjort det)  Klass 9A

Tisdag morgon i ett parallellt universum!



Satt inne i datasalen med en nia häromdagen. Samma nia som på tisdagsförmiddagar har en extra lång lektion. Under denna lektion har vi en handfull (nu menar jag ett antal som får plats i rejält stora dasslock till händer) elever som regelbundet frågar när vi slutar, om de får rast och annat som får mig att envist och tyst upprepa för mig själv att jag VISST gör nytta i deras liv och att de VISST, EGENTLIGEN gillar att vara där.

Så tog jag alltså med dem till datasalen. Jag har startat en ny blogg. Inte som en dagbok utan som en digital arbetsplats för mig och mina elever. Den här dagen hade jag förberett ett inlägg med länkar till  verbövningar. Inget piggar upp en tisdag som oregelbundna verb! Jag hade hittat några onlinetester med oändligt många verbgrupper. Där fanns att göra ett tag. Och om några mot all förmodan skulle tröttna på verbövingar så fanns det uppsatser att skriva klart. Efter det att de kommentarat arbetet med verben under inlägget. Som en instant utvärdering! Perfekt!

Det gick oväntat bra.  Alla satte igång. Alla skrev och testade och skrev och pratade med varandra och testade vidare. Utan knussel.

Strax innan elevcaféet stänger vid 10 är det vanligtvis  lögn i helsike att hålla många av dem kvar i klassrummet och hoppa över en rast i vanliga fall. Jag tänkte låta bli att strida om det just idag och sade till alla att de kunde ta en rast innan 10. Så att de kunde köpa något att äta.

Vad händer? Ingen tittar ens upp! Så jag säger det igen. "Varsågoda att ta rast ett tag. Det är helt OK." Fortfarande inte en enda rumpa som lättar från stolen ens för att skifta läge!

Där satt de och jobbade som tända ljus! Med verbövningar! Jag kände mig som i en science fictionfilm. The Twilight Zone! Ett parallellt universum!

I detta universum tar man inte rast. Man gnäller inte och man har absolut inte pannan mot bänken! Här inne ser jag att han som oftast är för trött att hålla i en penna några längre stunder och "bara vilar lite" nu plötsligt gör ett oändligt antal verbövningar och dessutom skriver klart sin uppsats, en hel sida i Tímes New Roman 12!  I detta universum är det kul med oregelbundna verb. Och att ta rast är det absolut inte tal om!

måndag 31 januari 2011

Fransk charader

Jag har en nybörjargrupp i franska. De går i sexan. Allt är fortfarande kul och franskan suger de i sig som svampar! Det behövs inga prov i sexan för att få eleverna att lära sig något. De tjatar om att få nya ord och få prova att säga och förstå saker. Jag ser till att prata så mycket franska som möjligt och det blir en sport för dem att att förstå utan att jag översätter.

Det skulle kunna bli ganska rejäla kroppsspråksövningar ibland. Men jag anser mig vara bra på just det och ordförrådet vi har att göra med i sexan är ju inte så avancerat ännu. Så idag startade jag lektionen med att repetera ord genom att fråga "vem här har en ...osv" Qui ici a un .... chat?" Vem här har en katt? Lite kattrörelser och så gissade någon rätt. Alla med en katt räckte upp handen. Så kunde vi prata vidare om hur många de hade och vad de hette. Jag fortsatte på samma sätt med att gå igenom de vanliga husdjuren och började känna mig trygg i att fransk charader är ännu en av mina många talanger.

Tills jag kom till ett lätt-som-en-plätt-djur: fågeln. "Qui a un Oiseau?" Jag tog en vända runt och flaxade graciöst med "vingarna".  Då ropade lilla Fanni, längst fram, ivrigt:

"En maneeet!"

... det var inte så många som hade en manet. Och "en jävel på charader" får nog strykas från "övriga talanger" på mitt CV.

torsdag 6 januari 2011

Elevomdömen på tre röda! Varsågod nästa!

Har just läst den här artikeln i DN om lärares protester mot att dokumentation på skolwebben (skriftliga omdömen gäller det här) tar så mycket tid och att de hellre lägger den på undervisningen. Jag antar att det har varit en del tekniska problem med skolwebben och att det säkert stulit ännu mer tid.

Anledningen till att jag känner mig manad att skriva något om detta är att grundskolechefen Håkan Edman säger att det inte borde ta mer än 12,5 timmar per termin att skriva alla omdömen. Jag vet inte hur just detta webbaserade verktyg ser ut. Kanske är det bara att klicka i förskrivna påståenden. Kanske inte. Sådana omdömen är usla att komma och prata om i ett utvecklingssamtal i vilket fall som helst om man är mentor. Det måste finnas med kommentarer som gäller just denna elev i viss utsträckning för att det ska kännas meningsfullt och korrekt för alla inblandade. Jag har läst omdömen för mina mentorselever som jag vet är exakt samma som mina 8 tidigare mentorselever fått på mötena innan. En del av dem ser helt frågande ut. Jag förstår precis. Det kunde vara vem som helst och de känner inte igen sig. Kanske tog läraren fel på namn. Klistrade in texten på ett namn för mycket. Jag vet inte. Jag vet bara att det blir fel.

Men säg att det bara gäller klickningar. Det gäller väl ändå inte klickningar utan eftertanke? Det är mycket att ta ställning till och man vill nog kolla en del resultat tillbaka i tiden igen och jämför och reflektera. Innan man klickar. Det hör väl också till omdömesskrivningstiden? Man ska ju ha underlag för sina omdömen och betyg. Har man inte det så tar det ju hus i helvete om någon börjar ifrågasätta.

Jag hade engelska i åk 7-9 plus franska i åk 6-9 på en tvåparalellig skola förut. Det var ca 180 elever allt som allt. Jag vet vilken tid det tog att skriva omdömen med att dels klicka i förskrivna ställningstaganden plus skriva individuella kommentarer. Summativa och formativa. Visst, det fanns delar av en text som ibland kunde kopieras till flera barns omdöme (tack och lov!) . Men ändå. Inte stora sjok och inte ofta. Jag räknade ut att det tog i genomsnitt 10 minuter per barn (och då beräknade jag i underkant) och det innebär alltså 1400 minuter= ca 23 timmar (på mina ca siffror). Av oavbrutet omdömesskrivande. Inte en enda kafferast inräknad.

Så finns det de som hade SO i två årskurser plus Bild och Slöjd i ALLA årskurser. Vi pratar om hundratals omdömen! Och inte var det fråga om någon kompensationstid för det. Musiklärare som har alla årskurser från småskolan plus kanske ett ämne till. Snälla nån! Inte undra på att det är svårt att få tag på några sådana. Och om sedan tekniken strular? Ni kan ju tänka er.

I alla fall så undrar jag om herr Edman någon gång har suttit och skrivit ca 180, eller varför inte 400, omdömen själv? Jag tror att tidsuppskattningen (och läraruppskattningen ) skulle förändras om han var ansvarig för omdömen en vanlig lärare förväntas skriva på en vanlig heltidstjänst. Det är inte gnäll som kommer från de som protesterar. Det är ett välgrundat uttryck för en frustration över den tiden vi lägger ner på arbete som alltför många underskattar. Inte minst de som lönesätter.

En suverän kollega sade en gång till mig (med två år kvar till pension) "För att vara en lika bra lärare nu som när jag började så måste man nu jobba minst dubbelt så hårt." Det gör inget att vanliga människor inte inser det utan bara uppfattar att vi har oförskämt långa sommarlov. Men en skolchef borde väl ändå ha mer känsla för och insikt i lärares arbetsbörda?