Älskade kollegor!

Det blev en sen kväll igår med mycket stress och en del känsloutsvall. Över annat än skolan! Jodå, det finns annat som kan stressa. Slår man då ihop den stressen med att-göra-listan på jobbet, som är ett imponerande dokument på flera sidor med tättskrivna rader i Times New Roman... 3, nånting, kan det lätt bli en explosion. En sådan är inte snygg att se på alls och inget att vara stolt över och om det här inte var en blogg om skolan så skulle jag möjligen beskriva just den delen av min söndagskväll lite närmare. Istället nöjer jag mig med att berätta vilket antiklimax det är att vara tvungen att ta fram dammsugaren mitt i ett strålande utbrott för att dammsuga upp glassplittret från golvet i köket efter att ursinnigt ha kastat tre, numera olagliga, glödlampskartonger (40 w, frostat glas)tvärs över köket i ren frustration. Man vill ju inte att familjen ska få glas i fötterna...

Nu kommer vi till det som mer hör den här bloggens tema till. Kollegor! Älskade kollegor. När jag kommer på morgonen känner jag mig ganska sliten och ligger lågt. Redan innan morgonmötet kommer en av mina älskade fram och klappar på mig lite och frågar hur det är. Jag säger att jag är trött. Vilket endast är en liten del av sanningen men ändå sant och allt vi har tid med innan morgonmötet. En annan av mina älskade frågar efter morgonmötet om jag vill att hon tar mitt klassmöte istället eftersom hon ser på mig att kraften inte finns. Jag tar tacksamt emot och känner hur dagen börjar se lite ljusare ut. Senare sätter sig älskade nummer ett ner hos mig, efter klassmötet, och vi pratar lite. Inte för att man hinner några längre samtal mitt under brinnande skolmorgon men det är tillräckligt för att jag ska känna mig omhuldad, sedd, viktig, värd att bry sig om. Älskade kollegor!