tisdag 29 september 2009

Personalvård!

I måndags ägnade min studierektor sig åt personalvård. Innan min studierektor kom till skolan fanns det ingen direkt personalvård att tala om. Snarare tvärtom. Vi är fortfarande inte överösta med uppskattning och/eller stöttning sådär till vardags men det börjar arta sig, Faktiskt.

Vi i arbetslaget bestämde för några veckor sedan att vi skulle spela en bouleturnering tillsammans på ett måndagsmöte lite längre fram. Och varför just boule? Jo, det faller sig naturligt när man har en äkta bolulebana i garaget under skolan! Och varför har man det? Jo, för att den har byggts till (av?)en pensionärsklubb som vill spela även när det börjar bli för kyligt ute i parkerna. Då kommer de alltså in i skolans garage på sina bouledagar. Förutom välkrattade boulebanor så finns det en riktig poängtavla och ett picknickbord. Måhända är inte omgivningen direkt... parklik, men alla förstår ju att man måste kunna sitta och fika någonstans! Även om man befinner sig i ett garage.

Alltså, vår boulemåndag hade kommit och strax efter den sista lektionen stod vi samlade vid sargen (?) och gick igenom reglerna. Främst för sådana som jag som verkligen inte har en aning om hur poängen räknas, eller hur man ska kunna se den lilla beiga bolljäveln på ett lika beigt grus! Nåväl. Vi kom igång, vi spelade, vi hade roligare än någon av oss egentligen hade trott och snart stod det klart vilka som hade vunnit (ren tur!) och vilka som kom längre ner på rangordningen (det finns viktigare saker än att spela boule!).

DÅ slog personlavården till! Rejält. Vår studirektor var inte inte bara frivillig banpreppare, han hade även gått och ordnat till lite priser! Alltså, inte små struntpriser som pennvässare och luktsudd utan något ordentligt. Vinnarna fick choklad och BIOBILJETTER! Silvermedaljörerna fick choklad och en liten kokbok! Och resten av oss fick också choklad! Mycket oväntat och mycket uppskattat!

Vi pratar ibland om vår studierektor när han inte är där. Vi säger att han har potential. Alla som förstår att dela ut choklad med jämna mellanrum har massor av potential!

Planeringstid


Det är svårt att sätta sig in i andras yrken. Hur det är, hur de har det. Det är svårt att berätta om sitt yrke och känna att allt blir sagt. Att allt blir förklarat. Nästan omöjligt faktiskt. En av de saker som skiljer läraryrket från andra yrken är att alla verkar ha en viss uppfattning (eller en alldeles bestämd uppfattning) om hur det är att vara lärare eftersom alla har gått i skolan. Många har dessutom barn i skolan. Det är liksom allas arbetsplats. Om man inte vill verka gnällig och otacksam (för vi har ju så mycket lov!!!) så är det lite svårt att tala om hur arbetsbördan faktiskt ser ut i läraryrket. Jo, den har blivit allt tyngre och jobbet tar alltmer tid. Jag vill bara ge ett litet tidsexempel - med risk för att alltså verka gnällig.
Två uppgifter genomförde jag idag på eftermiddagen (efter min arbetstid, eftersom jag inte har tillräckligt med tidsutrymme mellan mina lektioner inom min arbetstid). 1. Kopiera upp arbetshäften till en klass inför morgondagen. 2. Sätta ihop två klassers kontaktuppgifter på ett worddokument, med e-mailadresser och läsbar layout.
Hur lång tid tog dessa uppgifter? Några gissingar? Jo, drygt 2 1/2 h. Faktiskt.
Jag är själv lite förundrad.

torsdag 24 september 2009

Avslappning för bångstyriga

Idag ledde jag avslappning i aulan. Vi har ju en MÅ-BRA vecka på skolan. Avslappning lät lite som en självklar punkt på listan. Så jag lånade en CD från vår underbara skolsköterska. Den har ett spår med muskelavslappning. En sån där lugn musik och en lugn röst som guidar en genom en avslappning kroppsdel för kroppsdel. Muskelavslappning har inte många tonåringar ägnat sig åt så där speciellt organiserat. En del plockar vi ner från väggarna dagligen och försöker placera på stolar här och där så visst behövdes det en lite avslappningssession. Vad som däremot absolut INTE behövdes var de affirmeringar som plötsligt började komma från den lugna rösten efter det att en inledande avslappningsguidning genomförts.

Just den första klassen som kom har många medlemmar som har riktigt svårt att se någon anledning att prioritera skolan, att fokusera i klassrummet, att göra läxor och vilket annat arbete som helst för att gå framåt i sin utveckling. Det är en daglig kamp för oss lärare (och föräldrar) att vinna över dem till ljuset. En DAGLIG kamp! Mitt i brinnande utvecklingssamtalstid är denna kamp t.o.m. mer aktuell än vanligt.

SÅ vad hör jag till min fasa att den lugna rösten plötsligt säger? Jo, eftersom jag har tryckt fel på någon knapp på CD spelaren har CDn börjat spela ett helt annat spår än mitt planerade och detta spår är ägnat de stackars människor som har svårt att sätta gränser och säga nej!

Mina bångstyriga elever får alltså detta till livs: "Det är OK att säga nej. Att säga 'det här vill inte jag göra just nu'. Om du säger nej till saker du inte riktigt vill så får du tid över till saker som du tycker är roligare."

tisdag 22 september 2009

Må bra

Vi har en temavecka på skolan. MÅ BRA är temat. Det blir nog fler berättelser från denna vecka men jag kan ju börja med att berätta om vad mina nior säger att de mår bra av:

- Lyssna på skön musik ("och inte sån skitmusik vi hörde nyss" syftande på avslappningsmusiken jag hade satt på under tankestunden)
-Att lyssna på musik på mitt eget sätt (ensam vaken i huset men rejält trött ca 4 på morgonen)
-Känslan efter en riktigt bra match när jag har varit bra.
-När jag lär mig en låt på gitarr som jag har hört och velat kunna spela.
-Äta vingummin.
-Dansa
-Sova ut länge på helgen (jag gissade att "länge" innebar till ca kl.11. Han menade kl.14. Minst)
-Vara med de jag älskar
-Att gå på fest och dansa och ha kul och mingla
-Att åka på fotbollskupp med fotbollslaget
-Att vara ute sent på natten och hänga med nya personer jag inte känner som är galna.
-Att resa
-Vara i en publik på en match. Gemenskapen man känner.
-Sena sommarkvällar tillsammans med kompisar
-Att koppla av och lyssna på lugn musik, ensam.
-När jag åstadkommer något
-Att vara med kompisar eller den jag älskar

Mer komplicerat än så är det alltså inte. Dagens ungdom mår bra av att åstadkomma något. I övrigt mår de bra av musik, kompisar och kärlek. Och vingummin.

torsdag 17 september 2009

MILK


Går på bio med eleverna. Vi ser "Milk". Mycket kyssande och hånglande män (med andra män) i den filmen. Men inte bara. Det handlar ju om kampen (som pågår fortfarande!)och om den fantastiska personen, Harvey Milk, också. Men, som sagt, mycket manshångel. Ingenting mina elever är direkt vana vid att se. Vad de ÄR vana vid är regelbundna förolämpningar och antiböguttalanden i skolan. Från vissa. Inte alltid men regelbundet. Jag vet inte vad jag förväntar mig innan filmen börjar. Kommentarer? Skratt? Någon som går ut? Det enda jag inte förväntade mig var en grupp knäpptysta nior. I två timmar.

Att missuppfatta en SYVkonsulent

Jag sitter med en av mina kollegor och några av våra nior och äter lunch. Skolan har hyrt in en SYVkonsulent varannan vecka för att ha samtal med eleverna inför deras gymnasieval.SYV-konsulent? Ska det var ett bindestreck eller inte? Och vad hände med SYOkonsulenterna? Det var vad jag hade att prata med när jag gick i skolan. SYO. Och nu är det SYV. Har det gått från orientering till vägledare möjligen? Inget jag har kollat. Sitter bara här och spekulerar... inget speciellt vetenskapligt beteende. Åter till ordningen.

Jag sitter alltså och pratar över skollunchen med mina nior som alla tre har bokat in sig för samtal hos vår SYV den här veckan. En har just kommit från ett sådant möte. Hon är lite upprörd. "Han sade att jag inte passar för universitet! Att jag inte ska gå där. Det kan väl inte han bestämma?!" Jag och min kollega höjer på ögonbrynen för vi har inte fått intrycket av vår SYV att detta är något han skulle kunna vräka ur sig."Nej, men det kan han väl inte ha sagt?" Men det hade han tydligen visst det. Dagen efter råkar jag och samma kollega sitta med samma, möjligen okänsliga, SYV och äta en snabb middag innan föräldramötet och då passar jag på att fråga vad som egentligen hade utspelat sig. Han minns vår nia mycket väl. Hon hade pratat om sina framtidsplaner och han hade berättat vilken studieväg hon i så fall skulle behöva gå. När vidden av det hela gick upp för henne hade hon med eftertryck sagt att hon hatar att plugga och hatar skolan. Vår SYV: "Men då kanske universitetet inte är något för dig i alla fall?"

måndag 14 september 2009

Vilja vara Jack


Det finns en TV-serie som heter "24". Jag följde den under den första säsongen. Det är ett actiondrama i realtid där allt händer på exakt 24 timmar = 24 avsnitt. SJUKT mycket hinner hända varje timme i Jack Bauers värld! Om jag hann klämma in lika mycket på en timme som Jack och hans kompisar så skulle jag inte bara rädda världen från diverse katastrofer utan även hinna med att skriva alla elevomdömen som ska vara klara och inlämnade på onsdag.

Älskade kollegor!

Det blev en sen kväll igår med mycket stress och en del känsloutsvall. Över annat än skolan! Jodå, det finns annat som kan stressa. Slår man då ihop den stressen med att-göra-listan på jobbet, som är ett imponerande dokument på flera sidor med tättskrivna rader i Times New Roman... 3, nånting, kan det lätt bli en explosion. En sådan är inte snygg att se på alls och inget att vara stolt över och om det här inte var en blogg om skolan så skulle jag möjligen beskriva just den delen av min söndagskväll lite närmare. Istället nöjer jag mig med att berätta vilket antiklimax det är att vara tvungen att ta fram dammsugaren mitt i ett strålande utbrott för att dammsuga upp glassplittret från golvet i köket efter att ursinnigt ha kastat tre, numera olagliga, glödlampskartonger (40 w, frostat glas)tvärs över köket i ren frustration. Man vill ju inte att familjen ska få glas i fötterna...

Nu kommer vi till det som mer hör den här bloggens tema till. Kollegor! Älskade kollegor. När jag kommer på morgonen känner jag mig ganska sliten och ligger lågt. Redan innan morgonmötet kommer en av mina älskade fram och klappar på mig lite och frågar hur det är. Jag säger att jag är trött. Vilket endast är en liten del av sanningen men ändå sant och allt vi har tid med innan morgonmötet. En annan av mina älskade frågar efter morgonmötet om jag vill att hon tar mitt klassmöte istället eftersom hon ser på mig att kraften inte finns. Jag tar tacksamt emot och känner hur dagen börjar se lite ljusare ut. Senare sätter sig älskade nummer ett ner hos mig, efter klassmötet, och vi pratar lite. Inte för att man hinner några längre samtal mitt under brinnande skolmorgon men det är tillräckligt för att jag ska känna mig omhuldad, sedd, viktig, värd att bry sig om. Älskade kollegor!

torsdag 10 september 2009

Läsansträngning

Jag är inne och vikarierar i läsgruppen i årskurs åtta. Dessa fyra elever ska bara läsa den här veckan. Läsa och läsa. Och tänka på vad de läser och skriva om vad de läser. Men mest läsa. Det är de inte vana vid. Det kan vara mycket ansträngande att läsa.

- Hur mycket sa Sanna att vi skulle läsa?
- Du ska läsa till sidan 172
- ...172???!!! Tror hon att jag är nån jävla Rambo eller?!

onsdag 9 september 2009

Ordning och reda

Det viktigt med ordning och reda i klassrummet!




Beröring spelar roll.

I dessa svininfluensatider är beröring något man mest undviker. I lokaltrafiken i Stockholm undviker man beröring oavsett virushot och att börja småprata med främlingar... ja, ni vet. För en nyinflyttad amerikan (typ min man för ett antal år sedan) är det ett högst normalt och artigt beteende men för oss vana stockholmare är det snarare ett tecken på respekt att låta bli. Man ska inte tränga sig på, inte störa andra eller klampa in i deras personliga utrymme.
Men nu kommer jag ifrån ämnet. Ämnet jag ville ta upp var beröring. Jag är en stor anhängare av beröring som metod. Har alltid varit. Jag minns något vetenskapsprogram om beröring som jag såg i min ungdom som bara bekräftade det jag redan visste; beröring spelar roll! Några experiment ur programmet:
1. På ett nytt bibliotek lämnas lånekort tillbaka vid disken till en stor mängd boklånande människor, antingen med en lätt beröring eller utan en lätt beröring. Den är så lätt att den inte direkt registreras av de som blir berörda och det är det som är meningen. Direkt utanför porten fångas de in för att svara på några allmänna frågor om vad de tycker om sitt nya bibliotek. De som hade fått en lätt beröring av bibliotekarien har överlag en positivare bild än de som inte har fått någon hudkontakt!
2. En sedel (inte för stor och inte för liten) lämnas i en telefonkiosk. Nästa person hittar den, ser sig omkring och lägger den sedan i fickan. När de kommer ut möts de snart av den som har "glömt" sedeln. När hon frågar efter pengarna. om de har sett en sedel därinne, och samtidigt lätt lägger handen på armen på upphittarna, får hon tillbaka sedeln. "Åh, var det din? Här!". De hon inte rör vid ger oftast inte tillbaka sedeln utan säger att de tyvärr inte har sett några pengar.
Beröring spelar roll! Beröring skapar relationer, snabbare.
Jag rör mina elever så mycket jag kan utan att vara jobbig. Man kan kanske tycka att det skulle uppfattas som påträngande. Det verkar inte så. Under mina nio år har bara två elever sagt till mig att de inte vill bli rörda. Resten av dem får något varmt i blicken, eller ett slags nöjt skimmer över kroppshållningen. Har jag skällt på någon mycket under en vecka ser jag till att hinna med en kram innan helgen. Annars är det inte kramar jag egentligen ägnar mig åt. Mer klappar. En hand på en arm, en rygg, en axel. Ett lätt grepp i det vaxade håret, samtidigt som jag skojar lite. En klapp på kinden...
Gråtande sexor har jag haft i knät och gråtande, äldre elever har jag dragit intill mig när vi pratar om vad det nu är som är katastrofen för tillfället.
Och idag kom en av skolans rektorer/IT-ansvarig in i mitt rum och vi tittade på något på min dator. Han klappade mig vänligt på skuldran när jag satt och försökte få till något som inte hade funkat förut (det var därför han kom). Kanske trodde han att jag var lite stressad och ville lugna ner mig. Det var inte så farligt med den stressen men det gjorde skillnad i alla fall! På min dag. Och just idag är han min favoritrektor i hela världen.
Beröring spelar roll!

tisdag 8 september 2009

Dåligt lokalsinne

En del elever får bara inte till sin skolgång. Det går inte bra, de hänger inte med. Men de misstar sig på anledningen, trots alla samtal och åtgärdsprogram. De tror till slut att de är dumma och ser inte mönstret eller sammanhangen.
Jag sitter med en av dessa kära elever i matsalen. Hon går i nian och har ännu inte ett godkänt betyg i engelska.
- Alltså, det måste vara något fel på min hjärna. Jag bara förstår inte!
- Det är inget fel på din hjärna! Det är fel på ditt lokalsinne! Hittar man inte till klassrummet på hälften av lektionerna blir det ju svårt att hänga med.

Inspiratör?

Obestämda pronomen. Jag försöker ha en genomgång där jag förklarar vilka man ska välja och när. Anyone eller someone? None eller any? Många elever litar ständigt på sin magkänsla och det brukar jag uppmuntra men när det blir fel måste man ju kolla hur det ska vara och lära nytt. Utveckla sig! Höja nivån.. och allt det där. Det är de här termerna jag brukar svänga mig med när jag försöker få de omotiverade att ta tag i pluggandet och övningarna. Det går sådär.
-Janne. Nu har du pratat om annat med Mats sedan vi började. Och du har bara skrivit upp övningsnumren. Inget annat. Varför gör du så här?
-För att det här är oviktigt.
-Men om du vill höja ditt betyg så är det inte oviktigt.
-Men om jag inte vill det då?
...
Inte en av mina bästa dagar som språkinspiratör.

måndag 7 september 2009

Musikerlivets fördelar och nackdelar för en lärare.

I mitt förra liv var jag musiker. I nio år sjöng jag ihop till räkningarna och hade riktigt kul i ganska många av de åren. Sedan blev jag slutligen allt tröttare på den världen (för det är en helt separat värld, precis som skolan också är det) och bestämde mig för att skaffa mig en universitetsutbildning och en stadig månadslön. Frilansandet kräver is i magen och jag hade fått nog av den kylan och av... hela grejen.
Nu är jag lärare. Sedan ca nio år (också). Jag tänker ibland på min musikerbakgrund och vilka fördelar och nackdelar den för med sig.
FÖRDELAR:
- Scenvana. Jodå, det ÄR en scen. Lärare gillar att vara i centrum, hålla låda och få applåder. Låt ingen av dem lura i er något annat!
- Pondus. Om man har spelat ensam som trubadur i en hotellbar full av skogshuggare och andra otämjda, ganska berusade män så är det inga större problem att ha kontroll över en samling åttor!
-Improvisationsträning. Lärare som säger att de alltid kommer förberedda till alla sina lektioner ljuger också. Så är det bara. Dessutom kan en genomplanerad lektion visa sig vara värdelös efter de första tio minuterna och då gäller det att lägga sina kopierade högar åt sidan och tänka om snabbt som attan!
-Självförtroende. Man får lära sig att man är bra även om just den senaste spelningen gick åt helvete. Sådant kan t.o.m. ändra sig på samma kväll! Ett bord går och ett annat kommer och genast är man bäst i stan!
-Jargongvana (och krogvärldens jargong är inget för blyga). Inget får mig att rodna. INGET! Jag skämtar inte. Många tuffa pojkar har utmanat mig och förlorat stort! Jodå röda kinder har uppenbarat sig i mitt klassrum, men det har inte varit mina!
NACKDELAR:
-Nattvanor. Det är så förbannat svårt att komma i säng! Att lägga sig före 22 känns som ett personligt straff! Så jag ignorerar mitt faktiska schema och kommer igång vid datorn vid ca 23. Det visar sig att 5-6 h sömn under en längre period blir ett straff i sig. Svårt att lära sig den läxan.
... se där! Klockan är 00.47 och här sitter jag... hrm. OK då! Jag ger mig och går i säng!

Värmda hjärtan

Morgonmöte. Rapport från läsveckan.
Vi har en elev riktigt kämpar. En ganska svår dyslexi och lite annat smått och gott har hindrat honom att få några betyg över huvudtaget - och nu är det nian. Förra veckan var det läsvecka för vissa elever i nian. Det är första gången något sådant har lagts in som en speciell satsning på vårt högstadium. Bara lästräning på olika sätt. Inga andra lektioner. LÄSVECKA. Vår kämpande elev har för första gången läst igenom nästan en hel bok med behållning!
Tror ni att den här eleven nu spyr på läsning och ivrigt vill tillbaka in i klassrummet med de 25 andra där han kan vila sig mellan varven? Gömma sig. Aldrig läsa en hel bok igen! Inte! Han har praktiskt taget sprungit till biblioteket för att låna en ny bok. Dubbelt så tjock! Det var många värmda hjärtan som reste sig från mötesbordet den här morgonen.

söndag 6 september 2009

Överraskningar

Söndag kväll. kollar schemat, igen. Kollar mailen. Så att det inte blir några överraskningar. Tänker igen att jag nog borde ha skrivit något slags veckobrev. Skulle ha pratat med mina medmentorer om det. hm. Och innan jag vet ordet av har hela att-göra listan rullat ut som en överdimensionerad rullgardin! Den täcker hela utsikten och jag ser inte riktigt slutet. Måste rulla upp den igen så att jag kan somna inatt!

Träffade en av niorna utanför min port igår. Han kom gående på samma sätt som han går fram i korridorerna. Lite lojt, självsäkert (vad vet jag?), som en man ... på nåt sorts MTVsätt. Ganska smal och lite skranglig men ändå med en viss pondus redan. Han vill gärna var cool och ...jodå, lite tuff.
Och vad gjorde han här i mina kvarter? "Jag går och dansar. Sedan jag var 7 år. Varje lördag och nästan varje dag efter skolan. " .... !!!! Who knew?! Efter två år tillsammans visste jag ingenting om denna ganska stora del av hans liv! Jag gillar överraskningar!