lördag 12 mars 2011

Too much information...?



Det är viktigt att bygga en relation med sina elever. Det har man ju hört. Eller? Och jag tror på det. Benhårt. Men då kan man ju undra när man vet att denna relation har ...byggts. Vad är tecknet, liksom?

Jag tror att det kanske kan vara färdigbyggt när en kille i nian - min mentorselev - kommer in till mig i klassrummet och säger med otyglad glädje och lättnad: Idag har jag bajsat i skolan för första gången!!! Då kan man väl säga att det finns någon sorts relation i alla fall? Jodå! Man blir nästan rörd!

torsdag 10 mars 2011

Jag vet var du bor!

Jag har en grupp nior i franska. Galet trevliga, roliga och charmiga! Galet svårt att få dem att fokusera på att just hålla på med franska när vi träffas. När de sitter och ska jobba i övningsboken så glider de iväg på andra samtalsämnen sinsemellan, hit och dit som små färgrika, fladdriga drakar en blåsig sommardag. Det är ibland lätt att duperas och leka med en stund men jag har fått lära mig att hålla fokus och hala in dem igen. Om och om igen! Var tionde minut ungefär. Jag skojar inte. Det är ett heltidsjobb att bara hålla dem fokuserade på uppgiften i sig, inte att lära ut franska.

Det är lite opraktiskt eftersom de ligger efter i sin franska. Rejält. Deras ordförråd kan få en nytillsatt fransklärare att gråta och deras direkta motvilja att göra läxor och jobba lite extra (som de behöver) gör mig fly förbannad.

När jag kom i höstas satt de ganska nöjda där med sina betyg (en del med höga betyg dessutom).Detta trots att de inte egentligen kunde speciellt mycket franska. Fråga mig inte hur det gick till! Förutom att det är opraktiskt för oss alla så är det med säkerhet en av anledningarna till att arbetsmoralen ligger på en skamligt låg nivå. Det har ju aldrig behövts någon större arbetsinsats förut. Well, there's a new sheriff in town!

Med hot om inga betyg överhuvudtaget tvingades mina elever in i allvaret så pass att de i alla fall pluggade på grunderna jag hade gått igenom, med en envishet som förvånar även mig, och lyckades bevisa att de var värda åtminstone ett G till Jul. Alla utom en fick G. Jag sänkte tre elever. Av fem.

Och så igår gav jag dem som läxa att samma kväll föra in glosorna till det nya kapitlet på en internetbaserad glospluggningssida (som jag har sett till att de nu har ett konto på) och gå igenom dem en gång. Och sedan plugga på dem igen dagen efter och sedan skulle vi se hur många som hade fastnat till fredag. Bara som en start.

Då började gnället! INGEN hade tid med att föra in så många glosor på datorn den kvällen Hur skulle de hinna det mellan 19 och 22. HELT omöjligt! Hur KUNDE jag bara komma på en sådan oöverstiglig uppgift!!! Jag svarade att det är det som är läxan och nåde den som inte gör den. Jag skulle ringa hem och kolla att den blev gjord. Och det gjorde jag. Ringde hem till var och en. Har man en grupp på fem stycken så är det möjligt. Tro inte att jag rekommenderar det i vanliga fall. Det skulle ju vara vansinnigt! Men jag ville att föräldrarna skulle veta att deras ungar hade gått igång på en helt vanlig och inte speciellt betungande läxa och att jag faktiskt krävde att den blev gjord.

Jag förväntar mig nu att alla har gjort den och så slipper vi stå på ruta 1 på fredag. Vi har inte tid att stanna där. Vi har ingen tid att förlora!

Jag skiter i deras charm! Jag ska ta dem till målsnöret dessa sista veckor om det så bara blir jag som drar! Kanske borde jag lägga in deras hemnummer på snabbnummer i mobilen...

onsdag 2 mars 2011

Skolan har bara ett enda existensberättigande!

Gunilla på programet Klass 9A (SVT) gick igång den här veckan eftersom en del av de lärare som är med i projektet värjer sig för de nya kunskaperna istället för att se syftet med projektet och vara öppna för vad projektledarna säger. Jag förstår henne. Lärare behandlar alltför ofta sig själva och varandra som heliga kor. Det är mycket svårt att kritisera hur någon undervisar, oavsett vad följderna är. T.ex. att barnen "offras". Som Stavros uttrycker det.

Det är svårt som lärare att gå till någon och säga att min mentorselev hänger inte med och tror att du hatar henne för att det är det du signalerar lektion efter lektion, inte minst genom vad du säger till henne i klassrummet! Att säga att franskläraren före mig var säkert vansinnigt gullig och ville väl men inte lyckades lära eleverna de franska de borde ha lärt och att de inte på långa vägar lever upp till de betyg som hon hämningslöst delade ut! Då är man ute på hal is och ses som ... jag vet inte. Man hädar liksom. På nåt sätt.

Vi ska hålla varandra om ryggen. Inte klaga. Inte konfrontera. "Som om du är så mycket bättre!" Inte gå vidare till ledning, inte lämna ut varandra inför föräldrar. Och under tiden får eleverna nöja sig med mindre kunskap än de borde ha haft, lägre betyg än vad de kunde ha haft eller inga betyg alls. Under tiden har de ångest för att de inte lyckas.

Eleverna som vi ska föra framåt, utbilda och utveckla! Detta enda syfte som ger skolan dess existensberättigande (som Gunilla säger)! Skolan är en ovanlig arbetsplats. Vi MÅSTE vara kompetenta! Vi måste vara duktiga. Vi måste vilja att alla våra elever ska lyckas mer än vilja dölja våra tillkortakommanden! Annars blir riktiga människor drabbade. Drabbade!

Det är ingen lek. Ingen skyddad verkstad för lättsårade egon, ingen arbetsplats för konflikträdda. Egentligen.