fredag 29 april 2011

Det är viktigt med de små detaljerna

OK. För att se till att ge balans i bloggen så måste jag nu kliva ned från talarstolen och endast för ren underhållning berätta om mina muntliga, natinella prov i engelska. De pågår just nu. Idag blev det lite fel i vokalerna för en av mina elever.

Ni tror kanske inte det är så viktigt, det där med vokalreda? Jag har en amerikansk vän som gick omkring i Paris en halv dag och frågade främlingar vänligt "Var ligger stationen" (Où est la gare?  - o ä la gaaar.)  Eller hon trodde det. Istället frågade hon O ä la gäääär? Où est la guerre? . Det betyder "Var är kriget?" Och det var inte så många som kände att de hade något att svara på det. Hon fick liksom klara sig själv till tåget den dagen.

Och idag gick det alltså lite tokigt igen. Vokaloreda kombinerad med ett extra t. En av mina elever, en timid och ganska orolig liten varelse, skulle säga något om att folk skulle tro att hon inte tvättade håret (om hon hade dreadlocks). Eller det var vad hon trodde att hon sade. Ingen annan snappade upp misstaget men jag fick mig ett litet fnitter. Så lättroad är jag.

"They would think I didn't watch my whore" .

Håll med om att en vanlig onsdag kan just sånt här vara ganska roligt.

*********************************************************************************

onsdag 20 april 2011

Erkännanden från en (dålig ?) lärare

Nu är artikelserien om skolan i DN slut. Men diskussionen är det inte. Och det är ju inte heller den första. Klass 9A gav en del att prata om också och säkert många andra yttringar som jag missat.

En vän på facebook frågade en allmän fråga till sina lärarvänner vad vi tyckte om det som framställdes i artikelserien. Jag hade missat delar eftersom jag varit bortrest så jag avstod från att svara. ...men inte bara därför. Jag antar att jag inte riktigt visste vad jag skulle säga heller. Ibland blir det tröttsamt att förväntas ha en åsikt när skolsverigen luftas/granskas/debatteras i nyhetsflödet.

Jag är intresserad av skolutveckling. Jag är intresserad av pedagogik, av lärande, av elevutveckling, av hjärnforskning, IT i undervisningen ...allt det där. Jag gör vad jag kan för att tillfredställa min lust till allt sådant. Det finns att läsa, se och lära av.  För jag är intresserad.

Och mina elever är intresserade av att få tillbaka sina inlämnade uppgifter inom rimlig tid, gärna med en utvecklande kommentar och ett logiskt omdöme. Min chef är intresserad av att jag för in min dokumentation inom utsatt tid och att mina elevers betyg blir höga nog för att se bra ut i skolans statistik. Mina elever i klassrummet är intresserade av att jag har koll på det vi ska göra under dagens lektion. Alla kanske inte vet det själva men det är de. En del av elevernas föräldrar är intresserade av att de får tillräckligt många läxor och prov.

Mina mentorselever är intresserade av att jag tar hand om deras behov och problem  med en annan kurs eller lärare. Deras föräldrar är intresserade av samma sak. Mina kollegor är intresserade av att jag inte ifrågasätter dem (vilket jag inte alltid kan tillgodose) och är trevlig och underhållande i arbetsrummet eller i personalrummet (vilket jag oftast kan tillgodose).

Det är upprörande när skolan brister, när lärare är inkompetenta och inte vill se hur de kan bli bättre om de erbjuds möjligheter. Men jag, i min lärarvardag kan inte uppröras över resten av skolsverige. Det enda jag kan göra är mitt bästa i mitt eget dagliga jobb. Jag gör vad jag kan under min dag för att se till att  mina elever  blir sedda, respekterade och regelbundet väcks ur sin tonårsdvala och blir en aning intresserade av vad vi håller på med. Jag gör samtidigt vad jag kan för att möta alla olika intressen jag nämnde ovan.

Jag gick en jättebra lärarutbildning! Det var en praktisk-pedagogisk utbildning för arbetande lärare, på Högskolan i Gävle. För sådana som redan hade sina poäng i sina ämnen och hade ett jobb. Där hade jag bra lärare, riktigt bra kurslitteratur och hela upplägget var fantastiskt. Jag skäms inte över min utbildning och jag skäms inte över att vara lärare. Jag tänker inte ta åt mig av misstänksamheten som alltid verkar dyka upp nuförtiden; att man möjligen är en dålig arbetare från en dålig utbildning och är en del av orsaken till att skolan befinner sig i "fritt fall". Jag tänker fortsätta gå till jobbet varje dag och leverera mitt livsviktiga arbete.

Jag skiter i om jag får respekt för det eller inte! För det mesta.
*********************************************************************************

onsdag 13 april 2011

Förr i tiden


Det är nationella prov i engelska. Min grupp i nian sitter och skriver uppsats och det är skarp koncentration som gäller. De får inte fråga något egentligen och sköter det där bra. Jag hinner både gå igenom mailen, föra in provresultat på Infomentor och, jag erkänner, gå in på Facebook och kolla runt lite.

Så bryts tystnaden av eleven precis framför mitt bord. Han har en fråga. Han pratar om förr i tiden. Han pratar om "facts" tror jag. Jag har lite svårt att förstå vad han säger och vad frågan egentligen är. Han får backa bandet. Jaha, han ska skriva om förr i tiden. Han undrar om ett engelskt ord. Ordet för en FAX (maskin)! "För det användes ju förr i tiden."

Förutom att jag härmed får min höga ålder flaggad framför mig som ett rött skynke på tjurfäktningarenan så inser jag att  jag fortfarande håller fast vid samma åsikt som jag hade när faxen var relativt ny. För gemene man i alla fall.  Papper in här. Likadant papper ut på ett helt annat ställe! Jag vidhåller att det är ett avancerat, tekniskt mirakel! "Vete fan hur det går till!" ...Men så är jag från förr i tiden också. (Och det är även ni som vet var det citatet kommer ifrån, kan jag tillägga.)

måndag 11 april 2011

100 inlägg - etiketter och kärleksmiddag

Jag vet inte om det är något att fira direkt. Men det är en jämn, bra siffra. Idag har jag organiserat mina 100 inlägg under färre etiketter, så att man kan läsa texter under teman. Hitta den kategorin man känner för att läsa i utan att behöva skrolla i all evighet och i kronologisk ordning. Det är rena lekskolan för vana bloggare, det där med kategorier, men jag har inte förrän nyligen fått kläm på det.

Det var inte så lätt att hitta på samlande etiketter till mina olika funderingar. Inte alltid i alla fall. Och det här inkägget då? Vad kan man sätta för etikett på det? "Vardagsbestyr" kanske?

Nej, jag vet! "Från hjärtat"! Där ska det ligga. Jag har nämligen varit ute på middag ikväll. Middag med mitt förra arbetslag. Det bästa arbetslaget i hela norra Storstockholm!!!! Varje gång jag gick in i arbetsrummet på min förra skola kändes det som att komma hem till goda vänner. Där inne skrattade jag så att tårarna rann, kramades ofta och grät floder. I tryggt förvar.

Som tur är har jag ett jättefint arbetslag i min nya skola också. Där finns en spirande kärlek på gång. Men den svallande kärleken från förr var med på restaurangen ikväll i mötet med mina gamla kollegor. Gud vad jag har skrattat och kramats ikväll! Jo, jag saknar dem. Nej, jag kunde inte arbeta kvar. Så är det. Jag är tacksam över att de fanns i mitt dagliga liv så länge som tre år. Jag är också tacksam över att jag lämnade min förra skola i tid. En sorglig men fullt möjlig kombination.

Slutet gott, allting gott!