tisdag 21 december 2010

Julavslutning hemma i soffan



Jaha.
Så var det äntligen Julavslutning på nya jobbet. Och barnets allra första Julavslutning på nya skolan. Och så var det Ipren och fetvadd och öroninflammation. Igen.

Tack och lov så skrev jag på betygen till min mentorsgrupps betyg igår. De ligger och väntar på mitt skrivbord. Andra får ta hand om mina skolungar på jobbet idag så stannar jag hemma och tar hand om min egen. Allt är som det ska vara.

Vi har Julavslutning (och Jullovsstart) här hemma i soffan.

lördag 18 december 2010

Var är empatin?!

För många år sedan arbetade jag på ett fritids där det fanns ett videospel där man skulle slå ner motståndare på olika sätt och på så sätt vinna poäng. Det var barn i trean som satt där och spelade VARJE dag. Och en av fritidsledarna. Han var med och hade lika kul som småkillarna när de fick in en bra träff och det störde mig riktigt ordentligt. 

Jag protesterade och vi pratade om det många gånger. Jag kände att det bara inte kunde vara bra för småkillarna att ägna sig åt detta och jag fattade inte att fritidsledaren kunde sitta och glatt hojta tillsammans med dem när han fick poäng på en bra träff och sedan på rasten gå och predika hur man ska vara snäll, hänsynsfull och inte slåss. Jag fick aldrig gehör för det och spelandet fortsatte.

På min förra skola pratade jag och mina kollegor ofta över vissa (alltför många) av våra killars brist på vanlig moralkod och empati. I diskussioner fann det en hel hög som visade på ett sådant kallsinne inför vissa frågor att vi baxnade. Och de gick i högstadiet med många SO och Svensklektioner bakom sig då de blev presenterade med kunskaper och möjligheter till insikt. Men icke. Det var ganska oroande. Vi undrade ofta vad det handlade om. Ingen av dem hade några svåra sociala problem utan kom från hela, stödjande familjer som hade det generellt bra. Jag hade sett ett program med en forskare som pratade om att barn som hela tiden sitter framför datorer istället för att öva på att samverka i grupper och lära sig att fungera i relationer får förändringar i hjärnan som hindrar normal utveckling av empati bl.a. Eftersom jag visste att många av våra killar spenderade sin tid framför datorerna så kände jag att här fanns nog en bidragande orsak till det vi upplevde i skolan med våra elever.

Och så idag läser jag denna artikel i DN. "Tunga hjärn- och beteendeforskare varnar: Grovt datavåld under barn- och ungdomsåren kan påverka hjärnan – och samhället – ytterst negativt. En ny sammanställning av mer än hundra vetenskapliga studier – baserad på över 130 000 individer – visar på en robust koppling mellan våldsamma dataspel och till exempel aggressiva beteenden och minskad empati. Hjärnans utveckling i barn- och ungdomsåren är mycket viktig för personligheten. Utifrån ett hjärnforskningsperspektiv finns flera specifika orosmoment, bland annat gäller det empatisystemet i hjärnbarken. Kontinuerligt användande av våldsamma dataspel kan både motverka utvecklingen av empati och barns och ungas förmåga att resonera i moraliska termer, skriver Predrag Petrovic, Andreas Olsson, Henrik Larsson och Martin Ingvar." (DN 18 dec 2010)

Och så fanns det inte längre någon tvekan. Min upplevelse på fritids är över 10 år sedan och jag önskar att jag hade haft detta att visa i våra diskussioner. Nu kan vi inte blunda längre och nu kan vi inte heller låta bli att agera. Vi måste sprida denna kunskap till föräldrar, till andra lärare, fritidsledare och vem som helst som har inflytande över vad våra ungar håller på med som fritidssysselsättning. Det är som klimatförändringarna. De går inte att förneka längre och det är en skrämmande värld som väntar om vi inte gör något. Och vår värld med en hel (eller halv) generation män med ökad våldsbenägenhet och outvecklad empati? Går den ens att föreställa sig? Kanske inte och det är svårt att ta till drastiska åtgärder just därför. Men jag har redan sett begynnande symptom i min lärarvardag, precis som den första nedsmältningen av glaciärerna. Det är på allvar och en dag kommer stan att ligga under vatten!

tisdag 7 december 2010

söndag 5 december 2010

Inte alls ett personligt brev i en arbetsansökan

Jag har börjat inse en sak om mig som lärare. Det finns saker som jag hatar med det här yrket. Tycker ni det lät lite ...överdrivet? Jag har gått omkring och trott det också med men nu är sanningen uppenbar. Det finns saker jag verkligen hatar. Och det är en procentuellt en stor del av mitt jobb. Tyvärr.

Det finns också saker jag älskar. Eller på en dålig dag gillar väldigt mycket i alla fall. Vi kan väl börja där eftersom jag inte vill vara för deprimerande och gnällig. OK. Alltså:
-Jag älskar att vara i klassrummet (eller var som helst egentligen) med mina elever.
-Jag älskar dialogen med dem. Skämtandet och ibland allvaret. Jag älskar tempot hos den åldergruppen (högstadiet) i allmänhet och möjligheten att få se dem växa så enormt under den tid jag har dem.
-Jag älskar att komma på kul lektionsplaneringar, hitta länkar och annat material. Jag gillar att hitta och använda roliga IKT verktyg och se dem tindra med ögonen när vi använder dem.
-Jag älskar att improvisera, vända helt i min planering för att något kom upp som ledde till något ännu bättre.
-Jag älskar att komma på sätt att föklara saker så att mina elever förstår och utvecklas.
-Jag älskar att ha konstruktiva, pedagogiska diskussioner med mina kollegor. Det gör jag. De få gånger det blir tillfälle till det.

Och så hatar jag.

-Jag hatar att rätta prov.
-Jag hatar att skriva in genomtänkta och välformulerade bedömningar och resultat på uppgifter i vårt webplattform för att elever och föräldrar ska läsa dem och inse att nästan ingen går in och tittar.
-Jag hatar att inte ha något inflytande över olika sorters systemfel som är ologiska och förvårar mitt jobb eller slösar min tid.
-Jag hatar att genomföra ytliga och meningslösa övningar på studiedagar som inte ger något pga hur det hela är planerat.
-Jag hatar att det inte verkar finnas något samband mellan vad jag tillför till skolan och till min undervisning och min löneutveckling.
-Jag hatar att känna att trots att jag är utmärkt, erfaren pedagog som har det som behövs för att kunna utveckla mina elever inom mina ämnen och som människor måste jag regelbundet möta min chef för ett utvecklingssamtal och där det känns som om de utvecklingspunkter som tas upp har letats fram för principens skull och inte för att de är viktiga eller just...utvecklande.
-Jag hatar all administration som ligger utanför lektionsplaneringar. All tid det tar att skriva allt man ska skriva.
-Jag hatar att rätta prov.
Sade jag det?

Jag ska skaffa mig en sekreterare. En om tar allt det där pappersarbetet som man inte behöver min utbildning för att klara av.
En som kan skriva och plasta in verbkort. En som kan föra in frånvaro. En som för in uppgifter (som jag har dikterat) på de webbsidor som ingen läser. En som skannar in, kopierar mailar. Organiserar papper. Som springer till vaktmästaren när något inte funkar ...igen! En som rättar prov. En som kanske t.om. kan gå på mina årliga utvecklingssamtal och ta noggranna anteckningar om mina utvecklingsområden. 

Nej. Kanske inte. Kanske bara en som rättar prov.
Man ska ju börja nånstans.

torsdag 28 oktober 2010

Blablablablablabla...

Nu är jag lite splittrad. Vilken del av den här historien ska jag berätta? Det finns två. Den ena är om eleven i sig. Ett fenomen på många plan. Det är en historia med många tankar, några slutsatser och fler frågor. Eller ska jag bara ta den andra delen? En sällsynt dokumentering av en inre monolog hos samma elev. Hm.

OK ett kort intro:
Vi har hållit på sedan den allra första dagen på franskan. Hon håller på med sitt (gärna tillsammans med speciellt en annan elev) och jag försöker få henne att hålla på med mitt. Båda är vi lika ihärdiga med just dessa två aktiviteter. Ännu är relationen god. Detta även efter två "stanna-kvar-efteråt-så-vi-får-prata-samtal" och ett samtal med hennes mamma, men vi börjar bli lite trötta. Mitt mål är att få med henne på min plan samtidigt som jag bejakar hennes unika personlighet. (nej, jag fjäskar inte för någon nu, den ÄR verkligen värd att bevara trots att den är ganska opraktisk, rent akademiskt) och hennes mål är... ja, jag vet inte faktiskt. Inte att vara en fena på franska verb i alla fall. Det kan jag säga med säkerhet.

Häromveckan samlade jag in skrivböckerna för att rätta ett förhör och kolla runt lite i allmänhet. Så kom jag till just den här elevens bok.
Jag hittade aldrig något skrivet förhör (vilket jag redan visste eftersom hon aldrig skrev något när det begav sig) men jag hittade det här. Uppenbarligen från ett annat tillfälle då hon till ytan såg ut att jobba på hur bra som helst. Jag berömde henne säkert någonstans under processen för just det. Där satt hon och flitigt fyllde en hel sida i sin skrivbok. Och jag citerar ordagrant (jo, jag räknade antalet "bla"):

"bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla jag vill inte göra det bla bla bla bla bla bla när slutar vi  bla bla bla bla bla bla bla bla vous bla bla bla bla seriöst bla bla bla bla bla bla bitch bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla snart så slutar vi bla bla okey nu då åh jag är hungrig ha, ha, det funkar ju! JA! HAHA bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla Laul mer text okej Lol ha ha ha men jag jobbar inte äns we dont care  jag får nog ta och dra ut detta senare bla bla bla bla..."

Ja, vad säger man?
Kanske dags att sluta slå sig för bröstet och tycka att man är underhållande och entusiasmerande. Kanske ska man ta och damma av didaktikböckerna lite också. För att friska upp minnet. Gå en kurs. Eller nåt.

Å andra sidan, ETT franskt ord kom ner på sidan (vous)!!!  Kanske håller jag på att nöta igenom muren! Man måste ju vara positiv. Nu när man uppenbarligen inte är underhållande.

fredag 22 oktober 2010

Grand Finale - mammamakt!

Idag hade ett gäng av mina pojkar betett sig illa i matsalen. Taskig attityd. De skrattade och pratade om bibliotekerien och eleven vid hennes bord. Och när bibliotekarien stegade fram och frågade vad de skrattade åt sade de: "Åt er" Ohyfsat och taskig attityd, som sagt.

Jag gillar de här killarna. De är bra killar. Men de är omogna och en del riktigt kaxiga och de kan bli taskiga i grupp om det vill sig illa. En och en är de fina killar som jag gärna skulle krama om ganska regelbundet om det inte vore för att jag misstänker att de tycker det är en riktigt dålig idé.

Nåväl. Jag pratade med dem på mentorstiden efter rapporten från bibliotekarien och det är svårt att ta sig igenom jargongen sådana gånger. Men jag försöker ha tålamod och jag benar upp, backar bandet, utmanar rena dumheter i motargument, föreslår var i situationen de kunde ha valt ett smartare alternativ och framhåller mot slutet att det är sådan här attityd och brist på hyfs som gör att människor som inte känner dem ger dem en otrevlig stämpel. "Är det så här ni vill bli sedda? " osv.osv. Och så till slut min Grand Finale. Den jag ofta tar till när det är läge för uppfostran: "Tänk dig att mamma är med. Skulle du göra/säga så här om din mamma var i rummet? Gör ingenting du inte skulle göra om mamma var i rummet!"  Jag vet inte om ni tycker det är rent larv men jag svär på att det ofta tar skruv. Det är som om de plötsligt får en annan infallsvinkel och kan se sig själv med andra ögon. Mammas, förmodar jag.

När dagen var slut åkte jag hem. Jag längtade så efter kaffe att jag faktiskt köpte en kopp i pressbyrån. Ingen vana direkt (kaffesnobb som jag är) men den här koppen njöt jag verkligen av. Satte mig ned i tåget och slog upp bostadsdelen i DN. Det var fredag. Allt var som det skulle. Tills jag märkte konversationen tvärs över gången. Två killar i övre (jag svär!) 20 årsåldern satt där. Den ena visade foton för den andra på mobilen. Tjejer. Jo, en var ju ganska snygg, Men hon var tydligen lite nördig. Jo, hon ser lite nördig ut. osv. Så plötsligt säger den långe " Men jag skulle ju ändå inte ha något emot att smälla av lite saft på henne!" ... Va? Jag lyfter blicken från sommartorpen till salu. Tydligen skulle hon komma och hälsa på den andra killen i helgen. "Ja, det är bara att safta på!" var då nästa kommentar. Och så följde "Det är så vi jobbar." Paus. "Jorå, det är så vi gör."

Alltså, jag skojar inte. EXAKT så sade han. Vilka är då "vi"!? Alla killar? Manliga män? Han och kompisen? James Bond och han ...och eventuellt kompisen? Killarna hemma på hans gata i stan?
Kompisen sade inte så mycket. Nickade och mumlade mest. Men efter en stund såg han en, tydligen, snygg tjej som satt lite längre bort. Han mumlade då något om det och den andra (saftkillen) vände sig stöddigt om. Jodå han hade sett henne "Blond tjej klockan fem. Eller halv sex. ...Eller fem i halv sex" ... ???!!! Återigen. Jag skojar inte. Precis så sade han.

I det här läget var jag MYCKET nära att sluta låtsas läsa DN och säga "Varför inte bara säga lite åt höger?" Men jag hann inte för nu snackade han vidare om tjejen där borta på plats fem i halv sex. Riktigt oromantiska grejer om hennes utseende och vidare om hennes "rumpa" och vad han skulle vilja göra med den. Då reste jag mig och sade att jag verkligen hade svårt att fortsätta gilla smaken på mitt kaffe om jag samtidigt var tvungen att höra på hur han pratade. Jag började ta några steg nedåt vagnen när jag hörde honom svara "Du skulle säkert njuta av det!"

Snabbare U-sväng  med paraply, DN, ryggsäck och en kopp hett kaffe kommer ingen någonsin att se en medelålders kvinna göra igen på ett framfarande tåg! Två ögonblick senare stod jag lutad över de båda charmörerna och stirrade stint ner på saftkillen. "Vet du, Du är så jävla äcklig!" Och nu slösade jag inte tid på någon pedagogisk uppvärmning innan jag drog fram min Grand Finale. "Skulle du prata så här om din mamma var här!?" Han tittade upp på mig och hade förlorat sin stöddighet flera grader. Men han gjorde sitt bästa för att återfå fattningen och samlade nästan ihop alla ansiktsdragen innan han svarade" Ja, det skulle jag", med trots i blicken. Jag spände om möjligt blicken i honom ännu mer. "Framför din mamma?!! Med din mamma precis här (markering på golvet med paraplyet) skulle du säga samma saker?" Jo, han vidhöll att det skulle han minsann. Som om det var coolhetspoäng på det. "Det tror jag inte på." sade och jag och vände mig nu till hans vapendragare som spänt tittade ner och knappade på mobilen.

"Och du! Skulle du prata så här om DIN mamma var här?!"  Han tittade upp på mig med ett skakat uttryck (på riktigt) och sade "Jag vet inte vad ni pratar om. Jag har bara hållit på med mobilen." Alltså en variant på "Jag var inte där och vet ingenting." ...Men han sade NI. Om jag inte hade varit så förbannad så hade jag skrattat. Snacka om den totala motpolen på hyfsskalan! Han ville väl spela alla kort han kunde för att blidka den galna tanten så att hon inte av misstag "spillde" hett kaffe på honom. Eller ringde hans mamma. Antingen var det en ren panikreaktion eller så har han faktiskt fått lite uppfostran av någon som bryr sig. Han tog i lite mycket bara. Det gör ju ingenting. Han har större problem än så. Som oförmågan att välja rätt kompisar.

Jag har inget käckt slut på berättelsen egentligen. Efter att ha konstaterat att han "visste precis vad jag pratade om" stegade jag iväg till en plats längre bort, drack vidare av mitt kaffe och kände mig tacksam över att min dotter har många år kvar tills hon ska ut på kärleksmarknaden. Därmed missar hon just den här killen. Och nu är det fredag. Allt är som det ska och jag tänker inte tänka på alla killar som kommer efter honom. Eller inte kommer efter. Det kan möjligen bero på oss alla hur det blir med det.

 

lördag 2 oktober 2010

Läroplanen och Riksdagen

Alla vet väl vid det här laget att vi lärare inte bara har lektioner att planera och genomföra på sin dagliga to-do-list. Jag har beskrivit delar av detta andra arbete förut på lite olika sätt. Men inte talat om den rena uppfostringsdelen av vårt arbete. Jo lite, kanske, men inte nog för att belysa hur just denna del genomsyrar absolut hela arbetsdagen hela tiden. Och det är precis så det ska vara. Det ingår i arbetsbeskrivningen. Den jag har fått av regeringen. I alla fall den som satt när det begav sig.

Såhär lyder den (med mina egna understrykninger):

"Det offentliga skolväsendet vilar på demokratins grund. Skollagen (1985:1100) slår fast att verksamheten i skolan skall utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och att var och en som verkar inom skolan skall främja aktningen för varje människas egenvärde och respekten för vår gemensamma miljö (1 kap. 2 §). Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna förankra de grundläggande värden som vårt samhällsliv vilar på. Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla.
I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen i skolan skall vara icke-konfessionell. Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet." (Lpo94, s.3)

Några frågor på det?
Nej, det är ganska klart och tydligt vad min uppgift som lärare är (förutom allt det andra)  Jag säger till så att ingen tvivlar på att jag menar allvar när någon av eleverna kränker en annan. Alltid. Varje gång.

Dessutom håller jag medvetet dialoger och diskussioner med elever som rör rasism och/eller diskriminering i syfte att möta, belysa och medvetandegöra. Det har gått ganska bra. Det är nämligen inte lätt att i längden kunna förklara och backa upp riktigt diskriminerande åsikter om man verkligen får möjligheten att förklara och utveckla sina argument i en demokratisk diskussion. Jag har alltid känt en tröst i det i mötet med vissa elever och deras åsikter.

Men nu har de fått ett nytt argument. SD sitter i Riksdagen och plötsligt har de representanter på höga poster. Ett helt annat bollspel så att säga. Det var det första jag tänkte på när jag insåg hur procenten hamnade på valnatten. Min lärarvardag. Min arbetsbeskrivning. Min uppgift. Det kändes tungt!

Tack därför till min vän Helena som på Facebook länkade detta inlägg av Magnus Betnér. Huvudämnet är att det inte stämmer att vi inte diskuterar invandringen i sverige (något som SD hävdar) men den bästa delen för mig är länkarna mot slutet. De kommer jag att sprida till alla som behöver lite rejäla och specifika motargument och inte bara den där starka känslan av att SD har fel i allmänhet. Och tycker man att SD har rätt i allmänhet är länkarna än mer viktiga att läsa. Varsågoda!

"Jag har skrivit fem långa delar som bemöter SDs argument. Här kommer länkarna igen: Del 1, del 2, del 3, del 4, del 5 "

måndag 20 september 2010

S(p)exfoton

Häromdagen skulle min mentorsgrupp ta spexfoton. De går i nian och det ska man tydligen göra då. Jag lovade att ställa upp och fota eftersom den vanliga skolfotografen inte funnit tid i schemat.

Alla skulle klä ut sig på något sätt. Men så blev det ju inte direkt. En efter en kom eleverna i vanliga kläder. Mest killarna. Men även många tjejer. Jag stod och pratade med två av dem och kommenterade den dåliga spexuppslutningen. "Och ni har ju inte heller klätt ut er." På de chockade, förnärmade minerna insåg jag att jag hade sagt något fel. "Vi har visst klätt ut oss!" svarade de.

Jag tittade lite noggrannare men kunde inte se något tydligt annorlunda. Jo lite fluffigare hår kanske och lite mer smink möjligen men... "Vad har ni klätt ut er till då?" Båda två svarade högljutt "Till slampor!!!"
... jaha.

Alltså, jag vet inte om jag härmed kan konstatera att jag har blivit ganska luttrad av ungdomars klädstil eller så vet dessa landsortsbarn inte bättre. Jag menar, hur mycket måste en slampa lägga ner på styling för att utmärka sig i Bullerbyn, liksom?

Och tro nu inte att jag har något emot slampor. Inte alls. Inte om det är definitionen på någon som har regelbunden och gärna ofta förekommande sex med en samtyckande vuxen (för det är väl definitionen?)

Ja, vem vill inte vara slampa egentligen? I värsta rättningstider finns det inget man hellre vill vara men vem fan orkar?!

fredag 10 september 2010

RFSU - högt och tydligt.

Jag tycker att RFSU är en fantastisk organisation som jag är tacksam över att vi har här i sverige. Heja RFSU! Lafa är också en fantastisk organisation, Jag har varit på några av deras kurser i egenskap av lärare bland ungdom och de har varit otroligt bra och utvecklande också. Heja Lafa!

Men idag var det RFSU som spelade en roll i mitt liv. Jag hade blivit tipsad om en av deras reklamfilmer för kondomer. Jag har länge  och sporadiskt samlat på lite länkar som jag kan tipsa elever om vid tillfälle. Det kommer upp situationer och samtal då och då när det är toppen att ha några länkar och kunskaper att referera till. Och humor är alltid bra.

Den här filmen är rejält rolig. Jag vet att inte alla delar min humor så du kanske tycker att den är osmaklig och vulgär och att detta är sista gången du någonsin kommer att besöka min blogg bara för det, men ... jag tycker att den är rolig. Det är inget att göra åt. Men jag respekterar andras åsikter och är dessutom ganska hänsynsfull.

Därför började jag titta på den, där jag satt vid min dator i arbetsrummet, utan ljud. Jag var nämligen inte ensam därinne. Men jag insåg snart att jag bara måste höra dialogen (när du ser på den själv utan ljud så kommer du att förstå)!

Den enda som fanns i arbetsrummet förutom jag var min nya, mycket trevliga, kollega som kommer att rösta på Kristdemokraterna den 19e. På riktigt. Han satt djupt försjunken i eget arbete strax runt hörnet och denna film behövde alltså helt klart ses utan att involvera honom på något sätt.

Jag kopplade i mina hörlurar och klickade först därefter på ljudet (som var mutat) på datorn. Den absolut första repliken som kom i det ögonblicket var ett högt och tydligt: "För du är väl kåt, eller?!"

...Och lurarna satt i fel uttag.

Det blev lite konstig stämning på arbetsrummet.

"kondomexperten" - se filmen här

onsdag 8 september 2010

Vad ska du bli när du blir stor?



Jag sitter i utvecklingssamtal med mina nior. Nior igen alltså, men på den nya skolan. Och vi pratar om vilken linje de vill gå på gymnasiet, vad de kanske vill bli, vilka ämnen de har lätt för och vilka de har svårare för. Vi pratar om hur många poäng de måste få ihop för att komma in på den linje de vill och annat stressfullt, vuxet och överväldigande.

Samtalen varierar. En del har vägen klar för sig.
-Jodå, jag ska bli bilmekaniker. Specialistmekaniker. Amerikanare, veteranbilar och sånt.
Mamman och pappan äger ett åkeri och killen (för det är det ju) vet redan hur man tar isär och sätter ihop en motor. Med förbundna ögon. Han har dessutom bra betyg. Riktigt bra. Och ska bli egen företagare. Bilmekaniker alltså.

Han och mamman berättade om en lärare förra året som försökte peppa honom att söka gymnasielinjer där hans höga poäng skulle få in honom ganska lätt. Men... han vet ju redan vad han vill bli. Och han kommer säkert att tjäna en hel del mer pengar än många av de akademiker som går ut från den rekommenderade gymnasielinjen och högskoleutbildningen efter det. Men han kommer "bara" att vara bilmekaniker och många akademiker som kommer till hans verkstad kommer att ha en bild av honom som en trevlig kille som är bra på att arbeta med händerna och säkert inte var speciellt bra i skolan. Jag skulle säkert själv kunna vara en av de akademikerna. Det måste jag erkänna.

Men nu sitter jag på mer information om den här killen och allt jag kan göra är därför att gratulera honom till att ha hittat sin passion så tidigt i livet.

Vi pratade lite om engelskan. Det var det enda ämnet han egentligen kunde tänka sig att kämpa lite med för att utveckla sig mer i eftersom det säkerligen skulle kunna vara en stor del av hans framtida yrke och kundkontakter. Han har haft otur med lärare som har varit borta mycket och bytts ut ofta. Jag rådde honom att ta saken i egna händer. T-ex kunde han se till att alltid ha en engelsk bok på gång. Jag hejdade mig när jag såg hans och mammans ansiktsuttryck.
-Jaha, du gillar inte att läsa böcker?
-Nej.
-Du läser inte?
-Nej.
-Aldrig en bok?
-Nej. det enda jag läser är de där tjocka specialisttidningarna om bilar, motorer och motorsport.
-Aha. Inget annat?
-Nej. Men det är klart. De är ju på engelska.

Grattis alltså. 

Senare, samma dag träffar jag en pojke i samma klass. Vi pratar lite om hans drömmar och mål. Jag berättar lite om intagningen på gymnasiet och poängsystemet. Som om han var införstådd med vad jag talar om. Då visar det sig att detta egentligen är en mycket liten pojke som är helt tagen på sängen av allt detta vuxna som plötsligt uppenbarar sig i hans liv.
-Hur är det egentligen på gymnasiet? Vad gör man där? Har man lektioner? Är det som här?
Allt han vet är att han vill spela musik. Jag tänker att det här året kommer att gå i racerfart och han kommer nog att bli lite åksjuk.

På bussen till jobbet samma morgon hade jag stött på ännu en reflektion framkallad av veckans utvecklingssamtal. Det var tonåringarna i sätena bakom mig som pratade om framtid och yrkesval. Eller i alla fall den ena. Den andra hade bara en sak att säga:
- Ja, jag tänker inte bli en sån där jävla hemmafru i alla fall!!!!

fredag 27 augusti 2010

No coffee is not an option!

Tre termosmuggar blev kvar på jobbet under veckan. Resa länge utan morgonkaffe är uteslutet!
Det går att dricka kaffe i inbyggt, rosa plastsugrör också!


onsdag 11 augusti 2010

Detta är en värdehandling!


Så har första dagen efter sommarlovet inletts. Klockan ringde 06.00 och jag mindes plötsligt hur illa den tiden passar mig! Just kl.06.00 verkar aldrig kännas riktigt bra. Oavsett hur tidigt jag lägger mig kvällen innan... fast...i ärlighetens namn har jag egentligen aldrig försökt speciellt ivrigt att lägga mig tidigt kvällen innan. Det passar mig inte heller nämligen.

Nog om detta.
Efter en dusch, en latte och en ganska lång bussresa senare var även jag som folk och kunde börja imponera alla på min nya arbetsplats. Sådär litegrann i alla fall. Jag hade i alla fall klätt mig i starka färger idag - för att märkas liksom. Eller för att glädja någon lite, kanske. Min dotter gladdes i alla fall därhemma eftersom jag mest går klädd i svart annars. Det har hon svårt att komma över.

I alla fall. Rätt som det var framemot eftermiddagen befann jag mig mitt i en sysslolös 90 minuters period. Vi som var nya hade ingenting på schemat just då och allt som fanns att göra var att ta en kopp kaffe till och prata lite i personalrummet. De flesta andra var på möten så det fanns inte så många att umgås med men det var OK. Snart började jag, trots kaka och trevande sällskap, rulla tummarna och tänka att man borde vara produktiv på något sätt. Så fick jag tipset att gå till expeditionen och hämta ut min personliga kod till datorerna. Det kändes bra. Något med substans! Något skolrelaterat.

En stund senare hade jag ett papper i handen med mina inloggningsuppgifter och gick sakta korridoren ned medan jag läste min nya kod. Dessutom läste jag lite förvånat fetstilen längst ned på papperet: "Detta dokument är en värdehandling. Ta väl vara på dokumentet." Det kändes lite ... överambitiöst på något vis. Men nog skulle jag lystra till denna uppmaning och ta väl vara på det, som en god medarbetare. Tänkte att det säkert inte var allvarligare än att sätta in det i lämplig pärm så snart som möjligt.

En inte alls lång stund senare hittade jag en ledig dator och tänkte logga in och titta runt. Plockade jag då raskt fram mitt viktiga dokument med min viktiga kod och började knappa in? Nej.

Hittade inte papperet. Letade igenom hela väskan flera gånger och såg mig runt på golvet. Helt borta!!! Trots alla utropstecken så är det här egentligen ingen ovanlig upplevelse i mitt liv (att något jag just höll i är helt försvunnet) men det händer inte så ofta med saker som det står en sådan tydlig uppmaning på; "Ta väl vara på dokumentet!" Det var ju minst sagt lite retligt.

Men min skarpa hjärna kom snart på att jag just hade varit på toaletten! Men inte kunde jag bara ha lagt ifrån mig denna viktiga värdehandling där?! Och glömt det! Eftersom jag har levt med mig själv i många år nu så visste jag genast svaret på den frågan: "Jo, absolut! Det är fullt möjligt!" Problemet löst. Bara att gå tillbaka till toaletten och ta väl vara på dokumentet - från och med NU!

Nämnde jag att att det var första dagen på den nya arbetsplatsen? Vem här tror att jag hittade tillbaka till toaletten?

lördag 24 juli 2010

Sommarlovet fortsätter

Det tar ett par veckor innan man går in i djupandning. Men där är jag nu. Tack och lov!

måndag 21 juni 2010

Rörande Tack

Såhär är det.
Trots allt arbete lärare vet att de gör gratis, trots allt de vet är så helt rätt i deras undervisning och i deras relation med eleverna, trots avgångsklassernas höga betyg, trots medvetenheten om pliktkänslan och den höga ambitionsnivån så är självkänsla i allmänhet - trots allt - en färskvara. Det går alltid att få en lärare att känna att de inte räcker till och att något kunde ha gjorts bättre. Det går att sänka en lärare ganska rejält t.o.m. om man jobbar lite på det. Självbilden kan skakas om trots förnuftets kamp att hålla ifrån sig det mest destruktiva. Vad det beror på vet jag inte.

Vad jag däremot vet hjälper en lärare tillbaka är de ord ur hjärtat som på avslutningar, och ibland även annars, kommer från föräldrar till de barn vi tillsammans lotsat genom högstadiet. Här är ett axplock från årets skörd (kan kanske vara bra att veta att jag tog foton på niornas bal som sedan lades i ett album på nätet):

"Många extra-tack till dig, till ditt fina avslutningstal och de fantastiska bilderna. Du har varit en mycket uppskattad lärare och jag tror att de alla känner och vet att du som mentor verkligen bryr dig om dina elever (kanske till och med viktigare än att veta om det ska var was eller were, regelbundet eller oregelbundet ...). Hörde ryktas att du har valt att flytta på dig till hösten. Även om det känns tråkigt för oss, med tanke på lillasyster, så önskar jag dig all lycka på nästa arbetsplats och med vad du än valt att göra i stället. Sommarhälsningar! "

"Tack - detta var verkligen kul att se.
Du har verkligen lyckats förmedla en känsla med dessa foton.
Vad fina barnen är och vad fint ni ordnat. Ett minne för livet för dem.
Tack än en gång för dessa år och för all kunskap och klokskap du givit dem och för det engagemang och värme du förmedlat.
Kram"


Och så vill jag även dela med mig av ett brev efter avslutningen som fick mig att börja gråta. Det var den  mamman jag skrev om i Stjärnor till en mamma. Om jag någonsin tvivlat på värdet i det jag gör på jobbet varje dag så är det tvivlet borta nu:

"Jag är inte bra på att skriva men jag vill ändå tacka dig på någon sätt och säga:
att man känner i dig att du gillar ditt jobb,du brinner för det!
att du är en underbart människa
att du är arlig
att du bryr dig om andra människor som behöver hjälp
att du strålar glädje
Att du är så fin som du är,jag skulle inte ändra någonting på dig,du är (....)!
och för att du är så, vill jag tacka dig för allt du gjode för mig och min älskade son
du lyssnade alltid på mig jag kände mig trygg av dig och du gav mig hopp att med min hjälp han kunde klara sig och jag bara litade på dig och min son och kämpade för att nå målet.
Nu har jag tre år till och jag kommer att forsätta kämpa som vanligt,men jag är oroligt för att jag vet inte om jag kommer att få träffa en underbart männika son du som kan hjälpa mig när (.....) börjar skolan igen,jag hoppas att det blir så..........
tack (......) kommer aldrig att glömma dig!!"


Detta kommer alltså från någon som av rektor borde ha fått blommor och ett eget tal på skolavslutningen för det jobb hon har gjort därhemma!

Jag tackar tusen gånger tillbaka, rätar på ryggen, snyter mig och går på sommarlov!

torsdag 10 juni 2010

Skolavslutning

Imorgon är det skolavslutning och mina nior slutar. MINA nior.
Jag har haft dem sedan de kom, helt nya, i sjuan. Hela klassen var ny på skolan och jag var också ny på skolan. Nu slutar de och det gör jag också. Intressant sammanträffande. Men det är ett ämne för ett annat inlägg. Det här ska handla om mina nior.

Jag har just skrivit klart mina personliga kort till dem. Först tänkte jag att det får bli en gemensam hälsning till alla. Annars blir det svårt att få ihop nåt. Men det där gemensamma, generella stannade vid "Trevlig sommar" på framsidan. Det var nämligen inte alls svårt att få ihop nåt personligt, visade det sig.

Jag har så MYCKET jag vill säga till de här ungarna! Till var och en, personligen! Men man kan ju inte skriva långa (eller ens halvlånga) brev i det här läget. De orkar inte läsa sånt. Och man kan ju inte sitta och prata öronen av dem heller. I det här läget. Sommarlovet hägrar och de har lyssnat på mig tillräckligt.

Så jag begränsar mig men försöker ändå få dem att förstå hur underbara de är. Verkligen! Och vilket absolut privilegium det har varit att få vara med på deras resa de här tre åren. Vilken utveckling! Vilken triumf! Vilken fantastisk upplevelse det har varit att nu se dessa otroliga, framtida vuxna skymta fram. Vuxna som kommer att bidra till samhället på otaliga sätt, fortsätta få andra att skratta (vilket är mycket hälsosamt), älska människor (som därmed har en enorm tur) och förstås genomgå sorger och smärtor som kommer att göra dem ännu mer fullständiga - och fantastiska.

Jag kommer att sakna dem och tänka på dem ofta. Och imorgon, när vi står där i klassrummet, kommer jag att "tvinga dem" att krama mig innan de går och så kommer jag att tänka på alla de gånger jag ville krama dem men inte tvingade dem alls. Inte ens försökte litegrann. Suck! Så många kramar vi gick miste om!

Och så kommer jag att gråta. Nej, inte för de missade kramarna. Jo, kanske lite. Men mest för att jag har ett sådant otroligt jobb som ger mig möjlighet att på nära håll få se människor leva, lära och utvecklas. Andras barn. Andras oersättliga skatter. Jag får dela ansvaret och bördan. Jag får dela sorgen och frustrationen. Jag får dela lyckan!

Imorgon är det lycka. Även om jag gråter. Jag lovar!

tisdag 25 maj 2010

USKen finns inte längre!

Jag hade ett intressant samtal med min chef häromdagen.

Ledningen vill ändra på systemet så att alla lärare får en maxgräns på antalet lektionstimmar. Förut var det ganska varierande och dessutom var den ordentligt hög för somliga. Och inte för andra. Nu ska timmarna bli färre och lika för alla. Det är en bra tanke. Jag är faktiskt lite imponerad. Vi i lärargruppen har tjatat länge om det med en växande känsla av att det aldrig skulle ske men nu! Minnsann.

Men hoppsan, här sitter jag med en deltid och ... mina procent stämmer inte med den nya maxgränsen. Jag ligger en bra bit över. Procentuellt. Principiellt blir jag förbannad! Och så har vi då det där samtalet. Jag och min rektor.

Han förklarar och donar och pratar och ritar vi håller på ett bra tag. Jag vill ha ett tak på mina lektionstimmar som alla andra. Han säger att "USKen" inte finns längre. Det var det gamla systemet där lärare fick betalt per lektionstimme (lite enkelt förklarat),  och därmed även om de vikarierade för andra lärare på sin planeringstid, men nu kan alltså rektorern lägga ut lite hur mycket de vill på en lärare inom ramtiden (35 h / vecka i genomsnitt). Det har de laglig rätt till.

Min rektor förklarar att alla tjänster numera alltså kan variera i arbetsbörda.  Det vet jag redan. Men nu har ledningen ju presenterat den här nya policyn. Det är därför jag sitter här över huvudtaget. Annars har det ju varit kört att protestera över stor arbetsbörda i över ett decennium.

Han går vidare med att beskriva att ibland har någon en tjänst på 16 eller 17 timmar i lektionstid. "Och då kan man lägga till t.ex. en resurstimme på den personen." Jag tittar frågande på honom och säger. "Varför det? Varför kan inte 17 timmar anses vara en heltid? USKen finns ju inte längre, eller hur? Eller menar du att den  bara finns om man räknar åt andra hållet? Det är ju inte speciellt attraktivt."

Det blev ganska tyst en stund. Han såg lite chockad ut. Jag tror uppriktigt sagt att han inte hade tänkt på det på det sättet. Åt andra hållet. På oss andra.

torsdag 20 maj 2010

Min lärare kommer förberedd till lektionen



Vi har haft elevutvärderingar på vår skola.
Det har varit intressant! Eftersom jag har haft utvärderingsböcker som de stackars liven får skriva i efter praktiskt taget varje lektion så är åtminstone mina elever vana. Fast då handlar det inte om kryss utan om hela meningar. Nästan alla klarar det.

Men nu ska det kryssas under valen "stämmer bra", "stämmer ganska bra", "stämmer ganska dåligt", "stämmer dåligt". Och det som ska stämma - eller inte - är positiva uttalanden om den aktuella läraren. Typ, "Min lärare kommer väl förberedd till lektionen". Ha! ...hrm.. nåväl, låt oss gå vidare.

Ca 80 elever fick svara. Jag har 105 elever allt som allt så det var ju en bra siffra för att kolla läget. Hur blev det då? Jodå. Jag är nöjd. Vet inte vad min arbetsgivare tycker däremot. Det är nämligen så att ordning och reda och punkt och pricka sätts ganska högt på duktiglistan på min skola. Jag springer ofta och kopierar under lektionstid och har inte alltid helt klart för mig vad som ska hända under nästa lektion. Och hade vi inte schoolsoft där jag skriver in läxorna skullle jag aldrig komma ihåg vad jag ska förhöra ungarna på! Detta innebär inte att lektionerna är innehållslösa eller meningslösa. Nejdå. För jag är en jävel på att improvisera. Verkligen. Det är en av mina största tillgångar som lärare enligt min åsikt. Och det jag kommer på har både substans och utvecklingsvärde.

Men mina smarta eleverna är, inte oväntat, helt på det klara med mina brister i förberedelser och det framgår också i sammanställningen. Det är OK. Jag är så gammal nu att jag kanske kan skärpa mig lite, möjligen, men jag tror inte på någon helomvändning i det här läget. Jag är nöjd ändå. Mer än nöjd. Jag får nämligen in höga siffror på det som betyder något. Tycker jag.

Min lärare tror att jag kan lära mig nya saker.
Min lärare tycker mina åsikter är viktiga.
Min lärare förklarar så att jag förstår.
Min lärare gör skolarbetet intressant så att jag lär mig något nytt.
Min lärare är rättvis och schysst mot alla elever.

OK. Mina papper ligger inte i prydliga högar när eleverna kommer och ibland minns jag vad vi ska göra först när jag kollar datorn. MEN på något vis verkar det som om jag ändå har hamnat rätt i tillvaron. Tack ungar!

torsdag 6 maj 2010

Fröjderna i personalrummet

På andra våningen, i personalrummet, har det plötsligt uppenbarat sig en MASSAGEDYNA i en av fåtöljerna. Jag vet inte om det är rätt ord men ... det beskriver i alla fall bäst den nya attraktionen på vårt lilla nöjesfält tycker jag.

Det enda vi hade att roa oss med förut var gratis kaffe ur en automat som någonstans på vägen genom rören skapar en näst intill odrickbar sörja med många namn; "kaffe", "cappucino", "café au lait"... ni fattar. Det spelar ingen roll vilken knapp man trycker på, det är lika odrickbart vad det än kallas men ...det är GRATIS! Och med tanke på de rätt vaga lönekriterierna är ju en rejäl löneökning ganska osäker så...det är bäst att hålla sig till gratis, tänker vi.

Men nu har fröjderna alltså fördubblats i personalrummet!
Man kan numera få en ryggmassage medan man dricker sitt "kaffe" och DET mina vänner är inte alldeles oävet. Jag provade idag.

Jag satte mig ner, klurade en stund över fjärrkontrollen, tryckte på några knappar och BINGO! Där gick den igång! Faktiskt inte tokigt alls! Det var möjligt att få någon slags knådning eller en mer ospännande rullning uppåt och nedåt. Ganska skönt. Men lite stilla undrade jag över om det möjligen gick några hundralappar från lönepotten till den här apparaten. Vi får ju så ofta höra att "vi har bara en påse pengar". Men man ska inte klaga. Gratis kaffe OCH gratis massage.
Där finns det ju en omtanke om vårt välbefinnande i alla fall eller hur?

Sedan gick vidden av deras lömska plan upp för mig. Den här dynan erbjuder nämligen inte bara ryggmassage. Nejdå. Mitt i kaffet tryckte jag plötsligt på knappen för "sätesmassage"!

TACK LEDNINGEN!!!
Och plötsligt insåg jag ju att jag jobbar alldeles för lite, är vansinnigt överbetald och ... GUUUD vilket gott kaffe!!!

tisdag 4 maj 2010

Präktighet ska med humor bekämpas!

Detta utrop kommer i en av kommentarerna till ett blogginlägg av en lärare som upprörs av Facebookprofilen "Lärare i allmänhet". Tack och lov, för bloggaren har tydligen missat hela grejen! Jag är fortfarande rasande lycklig över att jag hittat denna fantastiska profil och följer inläggen slaviskt!

Ni vet ju att man bara kan agera dålig sångare på ett övertygande sätt om man verkligen kan sjunga egentligen? Det är samma sak men "Lärare i allmänhet" och dess inlägg. Vi som jobbar häcken av oss varje dag, är professionella och duktiga och har god koll på vårt ansvar och våra skyldigheter vi UPPSKATTAR STORT de galna inläggen från världen tvärtemot! Det är DÄRFÖR vi dyrkande lärare älskar "Lärare i allmänhet". Vet man att man jobbar på högsta kapacitetsnivå dag ut och dag in så är det kul att läsa "Lärare i allmänhet skulle kunna skärpa sig - men har egentligen ingen lust" . En ren fröjd, t.o.m!

En annan ren fröjd är den här siten med bl.a. exempel på roliga provsvar. För våra elever kan också bidra med underhållning på högsta nivå. De är i alla fall bra mycket roligare än ett genomsnittligt APT möte på vår skola. Tro mig.

torsdag 29 april 2010

Lärare i allmänhet

Ën ny (?) sida på Face Book får mig att gråta av skratt. "Lärare i allmänhet".
Jag vet inte om det är så att man måste vara lärare själv för att uppskatta skämten/ironin men jag misstänker det. Jag gick in på en liknande grupp som heter "Bibliotikerier i allmänhet" och det var faktiskt inte lika roligt. Roligt. Men tårarna uteblev.

Här är några smakprov ur inläggen:

- Lärare i allmänhet sitter och tittar på en hel kasse full med nyskrivna nationella provet-uppsatser. Det är som julafton, fast tvärtom.

-Lärare i allmänhet skriver att göra-lista. Överst på listan: att skriva en att göra-lista. Check! Och efter varje punkt få man gå och fika!

-Lärare i allmänhet skulle kunna skärpa sig, men har egentligen ingen lust.

-Lärare i allmänhet Vill ha mer film i undervisningen. I vilket ämne kan man få in "Fight Club"?

-Lärare i allmänhet förklarar: om provfrågan lyder "jämför statskicken i det antika Aten med Sparta", så är rätt svar inte en teckning av en naken kvinna. Dessutom: du har bristande kunskaper i anatomi.

-Lärare i allmänhet gömmer sig inte i lärarrummet för att slippa gå ut på skolgården när brandlarmet går för hundrafemtionde gången den här terminen. Absolut inte.

-Lärare i allmänhet har fyra lektioner imorgon. Alla oplanerade.

-Lärare i allmänhet förbereder utvecklingssamtal: "din son är visserligen elak och korkad, men en jävel på att äta klister!" Ok, kan kräva viss omarbetning, det där...

-Lärare i allmänhet är tillbaka på jobbet efter lovet. Drar en djup suck och släpper ner en Resorb i kaffet

onsdag 28 april 2010

Lärarbantning - a contradiction in terms!


Såhär går det till.
Jojomensan! Nu ska här stannas under kalorigränsen för dagen.
Latte och proteinsmoothie på morgonen. Mums! Bra början! Visst, gymet kom jag inte till men det finns ju en morgondag.

Lunch: bönor, sallad och lite biff. Ingen potatis. Ingen hård macka. Nu börjar det se riktigt bra ut!

Ner en trappa. Ta en kaffe i baren. Jättegott. Tar en sväng förbi personalrummet innan eftermiddagslektionerna. ...hm... här står en låda Dajm. Niornas rester från diskot för mellanstadiet. Insamling till skolresa. EN ENDA efter lunch gör ju ingenting.

Två lektioner. Lite stökigt men kul! Tillbaka till personalrummet. Möte. En macka från kylen. Kvar sedan måndagens fika. Ost och skinka. Varm choklad i automaten. En macka till.

Sitter och skriver betygsvarningar. Väger orden. Skriver tydligt. Tar en Dajm.
Nästa papper...tänker och skriver ... tar en Dajm till.

Packar väskan för att gå hem och sneglar på kaklådorna som man kan köpa för femtio spänn för att bidra till femmornas klassresa. Femtio spänn. En hel låda. Kommer fram till att där drar t.o.m. jag gränsen för vad man kan tillåta sig om man bantar.

Men en Dajm kan man ju alltid ta. Som färdkost.

Adjö!

PS. Senare på kvällen kommer maken hem. Med nya Marabou Passion. För den måste vi ju testa! En liten ruta gör ju ingen skada. Eller en rad. Minst.

Bedömningarnas tid är inne

Imorgon ska betygsvarningarna vara inne. Och de nationella proven håller på att rättas klart.
Det är en tung tid för vissa.

Igår föll en flicka i gråt vid mitt matbord för att jag just hade berättat (hon insisterade) att hon inte hade klarat B-delen på provet i Engelska (läs- och hörförståelse). Hon hade varit mycket nervös och har haft svårt med engelskan hela tiden. Hon hade tränat och fått höra av en betryggande specialpedagog att hon skulle klara det. Och så gjorde hon alltså inte det.

Först trodde hon att jag skojade men när hon insåg att det var sant så sjönk hon ner i det mörka. Köttbullarna blev kalla på tallriken och efter en stund var hon tvungen att gå ifrån oss. Det spelade ingen roll vad jag sade om att hon ändå skulle få behålla sitt G eftersom hon har presterat i andra områden och i andra uppgifter. Hennes hopp blev lika livlöst kallt som hennes lunch.

Hopp och längtan är svåra saker att hantera när de rör sig så farligt nära avgrunden.
Att vara käck hjälper inte. Inte att vara logisk heller. Det enda som hjälper är att låta gråta klart och sedan - lyssna.

torsdag 22 april 2010

Ut ur koman!!!!


Vad kul allt plötsligt blir när man slutar mäta sig mot de, let's face it, ganska vaga kriterier som (enligt uppgift) leder till bättre löneutveckling och endast tänker på hur man ska göra nästa lektion så intressant och rolig som möjligt!

I'M BACK, PEOPLE !!!

tisdag 20 april 2010

Rätta munnen efter matsäcken!


Eller snarare rätta (nationella) prov och äta kardemummabulle. ...ar.

måndag 19 april 2010

Klumpen i magen

Just när jag har lovat att uppföra mig och vara inspirerande så kommer jag här med ett rent deprimerande inlägg. Jag ber om ursäkt och uppmanar redan nu känsliga läsare att sluta läsa och vänta på nästa, förmodligen mycket mer upplyftande, inlägg.

När jag startade den här bloggen så satte jag "En högstadielärares vardag" som underrubrik för jag verkligen ville ge en inblick i hur min vardag på jobbet ser ut. Jag ville visa verkligheten för jag kände att inte så många hade speciellt mycket insikt i det. Många hade åsikter om det men inte riktig insikt.

Jag insåg snart att det fanns mycket roligt att skriva om och jag har berättat om dråpliga situationer och citerat ljuvliga och underhållande ungar. Oftare än jag trodde när jag började.
Risken fanns ju att jag skulle ägna mig åt att klaga över mitt jobb. Och det har jag gjort. Ganska regelbundet. Men lika regelbundet har jag blivit glad över de inlägg som varit resultaten av att jag mer och mer fått upp ögonen för den dagliga glädjen. Det har varit givande. Verkligen!

Trots detta glada så finns ändå den andra sidan. Jag har haft perioder när jag har haft svårt att se hur det jag gillade med mitt jobb kunde uppväga resten och kände mig nedstämd och tyngd. Funderade mycket över saker och min roll och visst inte riktigt vad det skulle leda till. Att som lärare klaga på att man har en stor arbetsbörda är ganska vanligt och allmänt accepterat men att ta det längre än så är inte vanligt i våra diskussioner i arbetsrummet, eller hemma. Så läste jag en tråd i ett forum på en site där lärare träffas och insåg att många lärare känner så stor frustration att de helt enkelt lämnar yrket helt.

HÄR ÄR NÅGRA AV INLÄGGEN:

"...jag tror ärligt talat inte att jag kan komma till en bättre skola - men jag ifrågasätter ändå om det verkligen var det här jag ville.
Jag tycker verkligen om att undervisa, men tiden ska användas till så mycket annat så jag hinner inte planera och följa upp min undervisning med den kvalitet som jag skulle vilja.

Eleverna har stora sociala problem och de konflikter som blir mellan eleverna i skolan suger musten ur mig. Det är möten hela tiden och jag står och stampar känns det som. Vi pratar och pratar men det blir inte bättre.

Snart är det dags för omdömen och utvecklingssamtal också och då kommer jag att ha ännu mindre tid till att planera undervisningen.

Hur känner ni? Hur ska man göra för att få tillbaka gnistan när man har en tuff klass? Jag är gravid och ska ha barn i augusti och funderar allvarligt på att byta karriär efter föräldraledigheten.

-------------------

Har jobbat i tio år och känner likadant. Jag utbildade mig till och ville bli ämneslärare. De första tre-fyra åren var okej (bortsett från att det var jobbigt att vara ny i yrket). Sedan dess har socialbyråkratin mångfaldigats och det känns ibland som om ämnesundervisningen får mindre än hälften av min tid och energi. Något har också hänt med själva kulturen i skolan. Allt, jag säger allt, är lärarnas fel när elever inte presterar tillräckligt för att få betyg (och då har ändå kraven för godkänt minskats näst intill en formalitet under de gångna tio åren). Jag söker också nytt jobb!

--------------------

Och jag som trodde att jag var ensam om att känna så här. Är just nu inne i en period där jag känner att jag aldrig räcker till. Jag har fast anställning och är inte otrygg på något vis men trots det så känns det som om man aldrig är ledig. Byta jobb, ja det vore kanske något men var hittar man dem? Det är ju trots allt det här jag kan...

------------------

Jag hatar att behöva ägna min hela dag till att föröka få eleverna att vara trevliga mot varandra, mig och sin omgivning! Jag tror inte jag orkar mer. Man kämpar och sliter och vad får man för tack, det enda man får höra är de negativa kommentarerna från föräldrar. Usch, nej två av fem dagar tycker jag att jag har valt rätt yrke, resten är botten, sökt andra jobb men det finns knappt några...

-----------------

"Men vi lärare har dåligt samvete eftersom vi har blivit itutade att en bra lärare klarar allt."

Jag klarar inte allt- låååångt ifrån- och det har jag inte ett dugg dåligt samvete för. Jag är faktiskt stolt över att jag är så mänsklig. Men jag avskyr min arbetsmiljö, mitt överfyllda schema, mina hundratals arbetsuppgifter och den förbaskade vanan som finns i Sverige att så fort något händer i en skola, i samhället eller någon annanstans med ett barn eller en ungdom så är det SKOLANS fel, inte föräldrarnas. Jag har mycket lång, djup och bred utbildning och usel lön i förhållande till arbete och ansvar.

Jag har arbetat 12 år i yrket, men nu får det vara nog. Jag lämnar det och återvänder aldrig, så fort jag bara hittar ett annat jobb.

Tyvärr inser jag att mina barn och kommande generationer riskerar få utslitna lärare som inte orkar prestera på topp. Det är så låg status att vara lärare - vem söker det? Jag skulle inte rekommendera någon. Jag inser därmed också att mina barn och kommande generationer också riskerar få lärare som faktiskt inte är särskilt bra - det blir alltså personer som helt enkelt inte kom in på något annat eller inte förstod bättre...

Så känner jag mig, och jag törs faktiskt erkänna att jag för 15 år sedan var stolt över mitt yrkesval, men idag skäms jag...

------------------

Yrket har verkligen ändrats sedan jag gick ut lärarhögskolan 1984. Då var det fortfarande ett yrke med status. Skolan var statlig och undervisningstiden reglerad. Man hann med det man skulle göra - undervisningen, skolans kärnverksamhet, stod i centrum. Lärarkandidaterna rekryterades bland de duktigaste studenterna, för det var många sökande till varje plats.

Idag frågar mina egna barn mig varför jag blev lärare. Hur kunde du, med dina betyg, bara bli lärare? Även om jag alltid tyckt om mitt yrke är det heller inget jag rekommenderar någon idag. Hur kunde det bli så här?

-------------------

Du är modig som erkänner att du har tröttnat. Genom att erkänna det för sig själv och andra har man kommit långt.
För 20 år sedan jobbade jag inom vården, som extrajobb medan jag pluggade till lärare. När jag berättade vad jag läste såg många konstigt på mig och frågade rakt och ärligt: - Hur kan någon vilja bli lärare? Redan då, alltså. Men, då sträckte jag på mig och förklarade för dem att jag verkligen såg fram emot att bli färdig och att jag såg många fördelar och utmaningar i jobbet.
Idag tycker jag som du. Jag avråder alla från yrket - tyvärr. Såvida man inte känner ett starkt kall och struntar i dyra studielån eller urusla arbetsvillkor, där bara tjusiga ord räknas och där matrisernas värld råder (som elever och föräldrar inte förstår), mm, mm.

Nu lämnar jag mitt jobb - har precis fått ett nytt! Mot nya mål i mitt nya liv.

Lycka till alla fantastiska lärare! Jag återkommer till yrket en dag - kanske - om skolan ser annorlunda ut.

----------------

Jag brukar undra: varför blir det inte ett läraruppror i Sverige mot den kassa lönen och de orimligt många och spretiga arbetsuppgifterna? Om lärare protesterar och verkligen kräver (=strejk) bättre lön och villkor behöver ju inte framtiden se så mörk ut för skolan och kommande generationer!

-------------------

Varför vi inte strejkar? Därför att yrket har blivit ett kvinnoyrke, där "duktiga flickor" servar och tiger med ett leende på läpparna. Förresten så är maken kanske ingenjör, och då har man ju råd att hyra stuga i fjällen i alla fall... så rullar livet vidare.

---------------------
Jag är också på väg att sluta som klasslärare. Sliter alldeles för mycket på psyket, och lönen är för låg. Det är svårt att hålla motivationen uppe då det är en för stor arbetsbörda som ej motsvarar lönen helt enkelt. Om man fick bättre betalt skulle det vara ett helt annat utgångsläge för min del.
--------------------

OCH SISTA INLÄGGET :

Känner precis likadant och har faktiskt beslutat mig för att sluta på mitt jobb. Vet inte vad framtiden kommer att erbjuda, men den situation som man har i skolan tär för mycket på en. Jag tror att detta är en vanlig känsla, men den kommer inte ut i samhället på ett så tydligt sätt att övriga förstår den. Tänk om alla som hade klumpen i magen kunde säga upp sig. Då lovar jag att det hade rasslat till i samhällsdebatten. Sedan är det ju valår i år också!!! Tyvärr, hoppas jag på massuppsägning som demonstration för att visa att skolan och utbildningen behöver ses över ur ett humanperspektiv!!

-----------------

Jag sade ju att känsliga läsare inte skulle vara kvar här idag! Ja, herregud! Så illa är det alltså, för många, många.

Vem har inte känt klumpen i magen? Och jag lyckönskar alla som tar steget ut till ett annat liv. Jag har själv lekt med tanken. Men de flesta av oss kommer tillbaka varje höst i alla fall. Jag kommer tillbaka för eleverna. Det är de som gör att det är värt det. Jag skrattar mycket här på jobbet och jag ser TYDLIGT att jag gör skillnad. Och så är det så himla kul att hela tiden lära sig mer! Mer om mig själv, om yrket, om lärande, om andra... Det räcker i några år till. Tror jag.

torsdag 15 april 2010

Trumpeter och Fanfarer!!!!!


Jag har varit med på en premiär! Röda mattan, fotoblixtar, gratis champagne och vackra kläder...kändes det som ...nästan. I själva verket satt jag här i klassrummet vid min dator men dagen till ära i alla fall med småmönstrad kjol och smink. Och det KÄNDES STORT!
Kl. 13.30 satt jag redo för att klicka för att komma in på PEDAGOG STOCKHOLM. för allra första gången!

Vad roligt det var att komma fram!

Grattis alla ni som har jobbat så hårt för att detta! Grattis EVA-LI och BRA JOBBAT! Vilken resurs detta kommer att vara för alla lärare och alla andra som har ett intresse för skolan och för människor i allmänhet! Vilken inspiration!
Tack för att ni har bjudit in mig till familjen! Jag ska försöka att uppföra mig.

tisdag 13 april 2010

Tack Kristina!

Den här terminen missar vi en del helgdagar=lov. 1 maj infaller t.ex. på en lördag. 6 juni är en söndag. Vi lärare, som tycker att den tid vi har med våra elever är löjligt kort, är tacksamma för de lektioner som INTE går bort men eleverna har svårt att smälta detta års lovbrist.

En del av dem är dock tacksamma för det lilla. En pojke i nian tröstade sina kompisar med att "Vi har i alla fall kvar den där Kristina himmelsdagen!"

söndag 4 april 2010

Vems fel är det?

Jag funderar väldigt mycket över det just nu.
Min skyldighet som lärare är att alla mina elever når målen i mitt ämne senast när de går ut nian. Att de får minst ett G i betyg alltså. Så står det i arbetsbeskrivningen och det brukar inte vara något problem.

Men ibland sitter det långt inne. För en av mina elever var jag tvungen att nyligen skriva i ett omdöme att målen ännu inte är nådda och det efter att diverse åtgärder har satts in. Föräldrarna är förstås oroliga. Och arga. Nu är det ett år kvar till avgångsbetyget men de trodde att vi skulle ha kommit längre än så här under vårterminen i åttan.

För att nå framsteg har vi bytt det ursprungliga språkvalet till språkvalsengelska. Det ger två timmar mer engelska i veckan. Eleven har fått låna extra böcker att läsa och jobba med, endast jobba med verb och ingen annan grammatik och jag har börjat ge alla instruktioner på svenska eftersom hon har sagt att hon annars inte förstår. Jag erbjuder gensvar på fler inskickade texter och försöker få henne att prata engelska med mig (utan större framgång). Hemma tar föräldrarna ansvar för inlärningen i och med att de anställt en lärare som kommer hem en gång i veckan för att jobba med engelska. Mamman har också slutat hjälpa henne att skriva läxorna hemma, så att jag kan få en bild av hennes egen engelska. Den bild jag får är trots allt detta inte speciellt munter. Grunden är ett bristande ordförråd och det gör att förståelsen och förmågan att uttrycka sig är låg. Det ger inte G i engelska. Ännu.

Nästa steg är att eleven ska få jobba i studion med specialpedagog (och fd engelsklärare) under en av engelsktimmarna för att kunna få mer hjälp. Efter det vet jag inte vad vi mer kan göra - inom vår arbetstids ramar. Och därmed har vi kommit till min undran. OM nu denna elev inte lär sig nog med engelska för att klara nivån för G innan hon går ut nian. Vems fel är det? Mitt känns det som.

Trots allt.

torsdag 18 mars 2010

En vältajmad gruppinbjudan

Sedan några dagar tillbaka har jag varit ledsen och frustrerad och trött. Och förkrossad. Faktiskt.
Utan att nämna vare sig detaljer och namn så går det ut på att att jag har tvingas möta en policy som rör sig i området "sätta på plats-kontrollera-kuva-likforma".

Så, idag, fick jag en gruppinbjudan på facebook från min brorsdotter . Hon tycker att jag platsar i gruppen "Vi som föddes vilda och inte går att tämja oavsett vad". Ja, jävlaremig! En mer vältajmad inbjudan har jag aldrig fått någon gång! Plötsligt satt jag lite rakare i ryggen och tryckte på "Acceptera".

Nu är jag redo för nya tag.

torsdag 11 mars 2010

Bråda dagar

Nu ä'r det bråda dagar på min skola.
Vi skriver omdömen till utvecklingssamtalen. Det blir MYCKET skrivande. Få se nu.
106 omdömen att skriva. Ca 10 minuter i genomsnitt på varje omdöme...

Nu är jag ju språklärare så det här är lite knivigt...vänta. Jo, 1060 minuter = ... OK då! Jag tar fram kalkylatorn i tillbehören. ... få se nu...17 timmar! Av rent skrivande. Och då jobbar jag bara deltid. Jag har två klasser mindre än vanligt och dessutom små grupper i Franska. Det finns de som hade det värre. JAG hade det värre förut! De finns de som har över 200 omdömen att skriva!

Detta tar tid! Jag säger inte att det inte ska göras. Naturligtvis måste denna viktiga terminsavvstämning om elevernas utveckling göras. Men HU vilken tid det tar! Och varje termin så glömmer man hur mycket tid det tar. Och de som aldrig gör det kan inte föreställa sig tiden och arbetet. Det är väl därför så många föräldrar faktiskt kommer till samtalen och ber om en kopia så att de får läsa lite om det vi skrivit... för första gången.

Då är det inte lätt att låtsas oberörd och vänligt skaffa fram något. Även om jag naturligtvis gör just det. Allt man tänker på är mängderna av svart kaffe och seeena kvällar. Och ambitionen att skriva något genomtänkt och värdigt deras barn. Och något man kan ha nytta av!

Hå, hå, ja, ja... dags att skriva vidare.

torsdag 4 mars 2010

Sportlov


Jag har sportlov.
Jag är den enda i familjen som är ledig. Det känns lite syndigt. Att lämna barn till dagis när man själv inte går till jobbet. Är det inte nästan spöstraff på det? Eller kanske inte, om det bara rör sig om deltidsdagis?

Sanningen är att jag nu ägnar mig åt min bisyssla - mitt kreativa företag. Så jag jobbar ju i alla fall. Men på något sätt känns det inte lika...legitimt. Ännu i alla fall. Kanske när kunderna börjar komma tätare?

I alla fall så har jag hunnit gå in i djupandning nu. Det har man inte hunnit på tordagar i vanliga fall. Lätt, snabb andning mellan klasser och kopiering, det är nog mer ett normaltillstånd för de flesta. Eller är det bara jag? Lite hetsiga jag. Jag vet inte. Men jag vet att djupandning och DN läsning på morgonen - det gillar jag!
Snart är det dock över. Jo, för som de flesta andra lärare jag känner kommer minst en eller två dagar av lovet att ägnas åt att komma ifatt med rättning/bedömning och planering. Minst en eller två dagar. Men just idag ska jag fortsätta ägna mig åt djupandning. Och latte.

Jag gillar sportlov.

söndag 21 februari 2010

Från lärare till vikariemamma på 20 minuter blankt!


När man står och skäller på en elev för att något helt har gått över styr och man vet att man kan förvänta sig något mycket bättre av just det barnet så är det förstås inte alltid anledningen går fram. Jag brukar förklara att jag inte skulle ha tid att hålla individuella allvarssamtal i onödan. Att inget jag säger eller gör är för att jag vill jävlas i allmänhet utan för att jag verkligen vill att eleven ska lyckas! Det är vad alla vi lärare vill!

Förra veckan hade jag ett mycket snabbt men allvarligt samtal med en av mina elever om hans attityd i klassrummet och om hur det absolut inte hjälpte honom att gå åt rätt håll. Jag vet inte om han förstod omsorgen men han fortsatte i alla fall lektionen på ett mycket bättre sätt.

Endast 20 minuter senare befinner sig samma elev på golvet i korridoren och kan inte komma upp. Han har ägnat sig åt någon galen stuntövning och slagit i ryggen ordentligt. Jag ringer efter ambulans. Han vill inte åka in till sjukhuset men det bestämmer naturligtvis inte han. Ambulanskillarna sätter på krage och lägger honom på bår. Jag har precis slutat och ska åka hem. Så jag följer med ambulansen till akuten. Samtidigt ringer jag mamma. Hon svarar inte. Och vi kan inte numret till jobbet. Ingen i familjen lyckas ta sig till sjukhuset den dagen.

För att göra en lång historia kort så stannar jag med honom genom all väntan, alla undersökningar och röntgen. Jag pratar, klappar, berömer, uppmuntrar och håller sällskap i allmänhet. Vikarierande mamma. För ingen unge ska behöva vara på akuten och gå igenom detta ensam, oavsett hur tuff han än låtsas vara i korridorerna i skolan. Och den killen var inte med till akuten kan jag berätta. Istället fanns där den kille jag och alla andra lärare ser bakom ytan. Och han behövde en mamma. Den enda som fanns tillgänglig just den dagen var jag.

Fem timmar senare var han ganska OK och kunde åka hem. Läkare hade konstaterat att han hade klarat sig bra just den här gången. Skönt! Och skönt att jag kunde vara med. Om min unge behöver komma till sjukhus och jag eller hennes pappa inte har möjlighet att komma hoppas jag att någon annan kan träda in. Vem som helst som bryr sig om henne.

fredag 19 februari 2010

Franska tuttar

När högstadielärare pratar om nior brukar vi säga att "niorna är veckans belöning". Elelr något liknande. Sexorna (om man har dem) är väldigt små. Sjuorna är omogna och röriga. Åttorna ...oj, oj, en riktigt speciell sorts ... mellanperiod som är jobbig främst för dem. Mycket press med första betyget. Mycket känslor.

Och så Niorna då. I nian har de flesta landat och motivationen står ganska högt. Mest fokus på lektionerna osv.osv. Fokus, var ordet.

Som på min lektion i franska förra veckan. Vi håller på med adjektiv och komparation. Stor större störst och sånt. Det är inte så svårt. Det är kanske därför tankarna börjar vandra. T.ex. observerar man att ett par tuttar plötsligt har poppat upp till axlarna på en av damerna i illustrationen! Bara av lite tyngdlyftning!


PS. Behöver jag nämna att "tuttar" är ett direkt citat och inte min normala vokabulär?

fredag 5 februari 2010

Betyg åt alla!


Nu ska lärarna i Sollentuna få sin lön baserad på betyg från deras elever. Enkät ska fyllas i och lärare ska värderas och lönehöjas därefter. http://www.nyhetskanalen.se/1.1493057/2010/02/05/elevers_betyg_lonegrundande_for_lararna
Vore det inte intressant om även alla rektorer fick sina lönehöjningar baserade på enkätutvärdering - från sin personal? Kan vi tänka oss att det är nästa förslag från Sollentunas kommunpolitiker, eftersom de är måna om att kvalitetssäkra skolan.

Sollentuna har som mål att ha "Sveriges Bästa Skola". Definitionen är jag inte helt säker på. För det kan väl ändå inte bara handla om hur höga meritvärdena på niorna är. ..... eller?!

tisdag 2 februari 2010

Slagsmål

OK. Man ska inte skämta om slagsmål.
Det är inte kul när man ska reda upp i vad som hände och hur det var. Alla är upprörda, föräldrar rings, barn mår dåligt. Det blir allmänt uppjagad stämning lite överallt.

Men ibland finns det humor att finna längs vägen.

Jag hamnade i en grupp elever som berättade att de varit med när slagsmålet startade. Jag frågade hur det hade gått till. De var mycket ivriga att hjälpa till. De började rent av att dramatisera hela förloppet. En av dem ställde sig och började dansa (jo, jag blev lite förvånad först)

-Pelle stod här och dansade och då flög Kalle på honom med en stol. (en stol slits upp och riktas mot min dansande skådespelare). Så de började slåss.
-Vänta nu! Hoppade Kalle på Pelle bara för att han stod och dansade?!
Eleven ser att jag inte riktigt fattar men ser till att snabbt tydliggöra orsak och verkan.
-Nej, han sjöng också!

söndag 24 januari 2010

största möjliga tyssssssstnad....

Jo men nu fick jag lite prestationsångest. Inget skrivet på jättelänge! Verkligen helt tyst.
Ni har väl gett upp hoppet, ni som kollar in ibland och läser. Fanns det inget mer att säga om en högstadielärares vardag? Kan man ju undra.

Jodå. Det är inte så att det inte händer nåt. Det har varit fullt upp, faktiskt. Men det har varit fullt upp med PR-arbete mest. Mycket att fixa med! Jag och några andra på skolan har just varit på skolmässa nämligen. Igår stod vi på en galleria med 50 andra skolor och visade upp oss och berättade hur bra vi är. För det är vi. Riktigt bra, faktiskt. Nej, inte felfria, men det som är viktigast är vi bra på.

Vad som är viktigast? Eleverna.

Jo, elevvården står som nummer 1 på vår lista och jag har faktiskt inte varit med om ett arbetslag (och skola) förut som är så enade i detta. Händer det något som måste tas om hand med en gång så gör vi det. Mentorerna och även andra som är inblandade tar samtalen med en gång. Deras lektioner ser vi andra till att täcka. Elevvården går först.

Och som vi ringer och ringer och har möten och har möten. Där det behövs. En del föräldrar står inmatade i telefonlistan på mobilen så att man kan ringa var man än är. Det har jag gjort några gånger. Mitt under lektionen har jag halat upp mobilen (jo, för jag får ha mobilen på i mitt klassrum) och ringt mamma eller pappa så att den elev som just i det ögonblicket behöver ett föräldraingripande (eller föräldramedverkande, snarare) får sagda förälder i luren på en gång. Det funkar ganska bra. Vi går tveklöst in och uppfostrar barnen - tillsammans med deras föräldrar!

Och alla de samtal och möten som vi har med buspojkarna i 7an får vi sedan skörda frukterna av när de går i 9an. Det är en ren fröjd! Och på avslutningsdagen i nian står man och gråter och kramar om tvåmeterspojkarna som man mer än en gång under årens lopp har velat dänga till med en tjock pärm över huvudet (fast det gör man ju inte!) Man tycker så mycket om dem och de har gjort en sådan resa!

Därför blev jag lite ledsen när ett par föräldrar som eventuellt är intresserade av att låta sina barn börja hos oss i sexan till hösten kom fram till mig på skolmässan och undrar över det de "hört"; att vi har mobbing på vår skola och att lärarna inte gör något och inte bryr sig. De kunde inte ha mer fel!

Mobbing finns på alla skolor men vi gör allt i vår makt för att motverka varje uns vi ser! Hela tiden! Jag skulle lätt sätta mitt eget barn i min skola och jag är INTE lättcharmad! (Jag nekade det första dagiset vi blev tilldelade och fick istället plats på ett annat. Tack och lov! Annars hade jag tagit lån och stannat hemma ett år till!)

Men, det behövs bara en enda besviken förälder för att starta ett rykte. Jag vet inte vad bakgrunden är. Jag vet bara vad jag ser och arbetar efter varje dag. Eleverna och vår omsorg om dem kommer först! Lita på det, alla föräldrar!

Ge oss era barn i några år! Vi kommer se till att de växer och mår bra och vi vet att de kommer se till att vi lär oss en del också. Eventuellt kommer vi att ringa mitt under eftermiddagen då och då för att samarbeta med er i dagens uppfostringsbehov. Det hoppas vi är OK. Vi kommer möjligen att vara sena med att rätta era barns prov men vi kommer INTE att försumma era barns behov och känslor när vi ser hur det är fatt. INTE! Inte en enda dag!

Välkomna till min skola!

söndag 10 januari 2010


Jag har uppenbarligen hamnat rätt.
Imorgon kommer ungarna tillbaka.
Jag längtar lite.