Beröring spelar roll.

I dessa svininfluensatider är beröring något man mest undviker. I lokaltrafiken i Stockholm undviker man beröring oavsett virushot och att börja småprata med främlingar... ja, ni vet. För en nyinflyttad amerikan (typ min man för ett antal år sedan) är det ett högst normalt och artigt beteende men för oss vana stockholmare är det snarare ett tecken på respekt att låta bli. Man ska inte tränga sig på, inte störa andra eller klampa in i deras personliga utrymme.
Men nu kommer jag ifrån ämnet. Ämnet jag ville ta upp var beröring. Jag är en stor anhängare av beröring som metod. Har alltid varit. Jag minns något vetenskapsprogram om beröring som jag såg i min ungdom som bara bekräftade det jag redan visste; beröring spelar roll! Några experiment ur programmet:
1. På ett nytt bibliotek lämnas lånekort tillbaka vid disken till en stor mängd boklånande människor, antingen med en lätt beröring eller utan en lätt beröring. Den är så lätt att den inte direkt registreras av de som blir berörda och det är det som är meningen. Direkt utanför porten fångas de in för att svara på några allmänna frågor om vad de tycker om sitt nya bibliotek. De som hade fått en lätt beröring av bibliotekarien har överlag en positivare bild än de som inte har fått någon hudkontakt!
2. En sedel (inte för stor och inte för liten) lämnas i en telefonkiosk. Nästa person hittar den, ser sig omkring och lägger den sedan i fickan. När de kommer ut möts de snart av den som har "glömt" sedeln. När hon frågar efter pengarna. om de har sett en sedel därinne, och samtidigt lätt lägger handen på armen på upphittarna, då får hon tillbaka sedeln. "Åh, var det din? Här!". De hon inte rör vid ger oftast inte tillbaka sedeln utan säger att de tyvärr inte har sett några pengar.
Beröring spelar roll! Beröring skapar relationer, snabbare.
Jag rör mina elever så mycket jag kan utan att vara jobbig. Man kan kanske tycka att det skulle uppfattas som påträngande. Det verkar inte så. Under mina nio år har bara två elever sagt till mig att de inte vill bli rörda. Resten av dem får något varmt i blicken, eller ett slags nöjt skimmer över kroppshållningen. Har jag skällt på någon mycket under en vecka ser jag till att hinna med en kram innan helgen. Annars är det inte kramar jag egentligen ägnar mig åt. Mer klappar. En hand på en arm, en rygg, en axel. Ett lätt grepp i det vaxade håret, samtidigt som jag skojar lite. En klapp på kinden...
Gråtande sexor har jag haft i knät och gråtande, äldre elever har jag dragit intill mig när vi pratar om vad det nu är som är katastrofen för tillfället.
Och idag kom en av skolans rektorer/IT-ansvarig in i mitt rum och vi tittade på något på min dator. Han klappade mig vänligt på skuldran när jag satt och försökte få till något som inte hade funkat förut (det var därför han kom). Kanske trodde han att jag var lite stressad och ville lugna ner mig. Det var inte så farligt med den stressen men det gjorde skillnad i alla fall! På min dag. Och just idag är han min favoritrektor i hela världen.
Beröring spelar roll!