lördag 7 november 2009

Ledningen och jag

Jag har haft mitt utvecklingssamtal med chefen. Ett par timmar innan gick jag ner till hans skrivbord när han inte var där och lade dit mitt hemmagjorda "yippee-kort". På post-it lappen stod det att han kunde se det som en mental uppvärmning.

Sådant gör man ju inte inför alla samtal med alla chefer. Men just till den här går det bra. Det är nämligen så att vi har en ganska bra relation. Jo, faktiskt.

Och varför skriver jag nu detta? Jo, för jag inser när jag ser tillbaka på mina inlägg att det inte riktigt går fram. Lite smågnäll och antydande om motsatsen har det varit ibland. Och det är ju inte så att jag far med osanning.

Det har hänt att jag har varit jättearg på medlemmar ur ledningen. Jätte arg eller jättebesviken eller bara lätt irriterad. Mer än en gång. Och det vet de berörda om. De vet om det eftersom jag berättar det. De vet om det för att i så fall sitter jag där på andra sidan skrivbordet och gråter, eller säger exakt hur jag känner och tycker om något utan att gråta (och det känns ju helt klart bäst). Jag säger vad jag och kollegorna pratar om när de kommer in i rummet om det vi pratar om berör dem. Om det innehåller en fråga till dem. Utan att tveka. Rätt på.

Med ålderns tilltagande har den här egenskapen blivit starkare. Raka rör. Ärlighet. Kommunikation som första prioritering. Utveckling och lösningar som heta mål.

Det lönar sig i längden. Och min närmsta chef har ju som sagt potential. Han förtjänar ett larvigt kort som en liten peppning innan vårt samtal. Han förtjänar att veta att jag faktiskt gillar att träffa honom. Vi har bra samtal. Oftast. Så nu har jag sagt det. Officiellt.

Det känns faktiskt bra för då kan jag snart gnälla lite igen. Balans är bäst.

2 kommentarer:

  1. Hur var det då? Vad kom ni fram till? Vad är din utveckingspotetential?

    SvaraRadera
  2. Det kommer att handla om IT arbete. Känns bra.

    SvaraRadera