Förväntningar - av godo och av ondo.

På min nya skola har jag börjat bli mycket frustrerad över att det inte verkar finnas något akademiskt driv hos alltför många. Även hos föräldrarna. Omprovslistan är alltid hög, läxläsning verkar vara en bisyssla som man eventuellt kommer till någon gång och att gå in på vår internetbaserade plattform för att läsa vad det står i omdömena innan utvecklingssamtalen (eller vad läxan är, för den delen)  verkar inte vara någon prioritet.

I min ena engelska grupp, en nia, har jag kille som satt med ett IG från åttan. Jag förstod varför. Han visade inte mycket av vad han kunde i klassrummet. Larvade sig mest med en kompis då och då. Men som han skrev när vi väl kom till datarummet! Jag filar bort allt larv han brukade spotta ur sig (av ren leda?) i texterna och säger att jag förväntar mig annat av hans stora ordförråd. Jag visar på mer sofistikerade ordval och uttryck och utmanar  honom att inte bara skriva på utan försöka imponera mig. Och jag jublade och klappade när han levererade. Nu har han VG och det kommer förmodligen att bli et MVG i sommar.

Jag tvingar ungarna att ha muntliga presentationer. Jag pushar och peppar och accepterar inte att man inte vill. (nej, det behöver inte vara inför hela klassen). DE KAN! Jag har höga förväntningar! Ångesten står hög hos en del för de har aldrig tvingats förut. Men de njuter efteråt när de klarat av det!

De berättar om lektion efter lektion då de suttit av tid och ingen har brytt sig efter ett par tillsägelser. Jag blir galen av att höra det! Vi har ingen tid att förlora i skolan! Vi har inte råd att missa eller slösa potential!

Oftast vill den större delen av niorna i skolor söka in på teoretiska linjer som Natur, Samh. och annat. Jag är inte expert på alla namn men jag hoppas ni förstår vad jag menar. En handfull väljer elprogram eller bygg och liknande. På min skola är det tvärtom. Alla utom två av mina mentorselever behöver höja ca 5 betyg med minst ett steg innan sommaren! För att komma in på det de skulle vilja. Alltså. Det ÄR inte lätt! Det är nästan för sent! 

Förväntningarna på dem har varit för lågt ställda (skolan har lokalt ett akademiskt dåligt rykte) och de har inte fattat vad som behövs för att komma vidare till nästa steg! Det är rent sorgligt! Många har ångest.
Jag vet att det kommer att behövas ett systemskifte på skolan och jag vet att det möjligen inte går.

Andra elever har ångest av den motsatta anledningen. Det är precis lika sorgligt. Det finns en flicka i åttan. Hennes båda storasystrar har gått ut samma skola i nian med 320 p. MVG i alla ämnen.  Nu förväntas hon göra detsamma. Hon är duktig. Hon har bra betyg.Men när hon uttryckte på sitt senaste utvecklingssamtal att hon skulle vara nöjd med VG i tre ämnen sade mamma ifrån på skarpen. Hon accepterade inget mindre än 320 poäng. "Kan dina systrar så kan du." Dottern började gråta. Mamman ändrade inte inställning för det.

Jag har henne i ett ämne. Hon är sur på mig för ett par saker. Ett G i betyg till Jul. Ett prov hon inte klarade så bra som hon ville. Andra saker som känns utmanande för henne. Jag får onda ögat ganska ofta men hon jobbar på och stör inga lektioner. Hon säger att hon inte "kommer överens" med mig till sin mentor. Hotet att inte få MVG hos mig tar över. Jag vet vem hon egentligen är arg på och jag är mer än villig att hon får ta ut sina aggressioner på mig. Det är det minsta jag kan göra. Henne ska jag bara vara snäll mot. Hon pressar sig själv tillräckligt. De andra - de fortsätter jag att piska och peppa vidare mot deras egen, bortslarvade potential!