Gammal hund undrar

Jag hade ju mitt utvecklingssamtal med min närmaste chef häromdagen. Det gick faktiskt väldigt bra. Jag fick framföra en del saker om vilken väg jag vill gå för att utveckla min yrkesroll och hur min arbetsmiljö kan bli bättre på olika sätt. Allt annat vi hann prata om kändes också bra.

Jag kände mig uppskattad och peppad, vilket förstås kändes kul. Just "uppskattad" och "peppad" är nämligen inte några vardagstermer som arbetslaget brukar svänga sig med när vi beskriver vår arbetssituation.

Men chefer måste ju även ha saker att ta upp som de anställda har att jobba med. Min uppgift är att se över mitt tempo. Jag kan prata väldigt fort ibland och en del elever hänger bara inte med när det bär av på engelska. Min chef hade själv lite problem en gång när han var på besök i klassrummet. Jag struntar i att ta upp hur stor procent min chef har varit i klassrummet när jag undervisar (med tanke på de naturliga variationerna i tempo) och bestämmer mig helt enkelt för att ta med mig detta som något att verkligen tänka på och vara medveten om. Inget knussel!

När sammanfattningen för påskrift kom i min brevlåda fastnade jag dock vid en punkt som jag inte mindes att vi hade pratat om. Jag ska tydligen även jobba med "...anpassning av kroppsspråk."

Vad jag vet har jag inte råkat slå ner någon liten elev i yviga gester och jag har aldrig pekat finger åt ens de för dagen otrevligaste elever. Så ... nu undrar jag lite. Ser jag sur ut? Ser jag för glad ut? Borde jag sträcka på mig mer? Dra in magen? Andra heta tips, någon?

Jag tror tyvärr att förändring av kroppsspråk är lite kört när man har hunnit bli 46. Vad tror du?