lördag 18 december 2010

Var är empatin?!

För många år sedan arbetade jag på ett fritids där det fanns ett videospel där man skulle slå ner motståndare på olika sätt och på så sätt vinna poäng. Det var barn i trean som satt där och spelade VARJE dag. Och en av fritidsledarna. Han var med och hade lika kul som småkillarna när de fick in en bra träff och det störde mig riktigt ordentligt. 

Jag protesterade och vi pratade om det många gånger. Jag kände att det bara inte kunde vara bra för småkillarna att ägna sig åt detta och jag fattade inte att fritidsledaren kunde sitta och glatt hojta tillsammans med dem när han fick poäng på en bra träff och sedan på rasten gå och predika hur man ska vara snäll, hänsynsfull och inte slåss. Jag fick aldrig gehör för det och spelandet fortsatte.

På min förra skola pratade jag och mina kollegor ofta över vissa (alltför många) av våra killars brist på vanlig moralkod och empati. I diskussioner fann det en hel hög som visade på ett sådant kallsinne inför vissa frågor att vi baxnade. Och de gick i högstadiet med många SO och Svensklektioner bakom sig då de blev presenterade med kunskaper och möjligheter till insikt. Men icke. Det var ganska oroande. Vi undrade ofta vad det handlade om. Ingen av dem hade några svåra sociala problem utan kom från hela, stödjande familjer som hade det generellt bra. Jag hade sett ett program med en forskare som pratade om att barn som hela tiden sitter framför datorer istället för att öva på att samverka i grupper och lära sig att fungera i relationer får förändringar i hjärnan som hindrar normal utveckling av empati bl.a. Eftersom jag visste att många av våra killar spenderade sin tid framför datorerna så kände jag att här fanns nog en bidragande orsak till det vi upplevde i skolan med våra elever.

Och så idag läser jag denna artikel i DN. "Tunga hjärn- och beteendeforskare varnar: Grovt datavåld under barn- och ungdomsåren kan påverka hjärnan – och samhället – ytterst negativt. En ny sammanställning av mer än hundra vetenskapliga studier – baserad på över 130 000 individer – visar på en robust koppling mellan våldsamma dataspel och till exempel aggressiva beteenden och minskad empati. Hjärnans utveckling i barn- och ungdomsåren är mycket viktig för personligheten. Utifrån ett hjärnforskningsperspektiv finns flera specifika orosmoment, bland annat gäller det empatisystemet i hjärnbarken. Kontinuerligt användande av våldsamma dataspel kan både motverka utvecklingen av empati och barns och ungas förmåga att resonera i moraliska termer, skriver Predrag Petrovic, Andreas Olsson, Henrik Larsson och Martin Ingvar." (DN 18 dec 2010)

Och så fanns det inte längre någon tvekan. Min upplevelse på fritids är över 10 år sedan och jag önskar att jag hade haft detta att visa i våra diskussioner. Nu kan vi inte blunda längre och nu kan vi inte heller låta bli att agera. Vi måste sprida denna kunskap till föräldrar, till andra lärare, fritidsledare och vem som helst som har inflytande över vad våra ungar håller på med som fritidssysselsättning. Det är som klimatförändringarna. De går inte att förneka längre och det är en skrämmande värld som väntar om vi inte gör något. Och vår värld med en hel (eller halv) generation män med ökad våldsbenägenhet och outvecklad empati? Går den ens att föreställa sig? Kanske inte och det är svårt att ta till drastiska åtgärder just därför. Men jag har redan sett begynnande symptom i min lärarvardag, precis som den första nedsmältningen av glaciärerna. Det är på allvar och en dag kommer stan att ligga under vatten!

8 kommentarer:

  1. Vi lekte förstås inte "äventyrslekar", som DN skriver. Vi 60- och 70-talister var ute i skogen och lekte krig, vi tog fångar och utsatte varandra för fysisk tortyr. Vi hade klubbar med rent livsfarliga ingångsriter. Barn idag rör sig mindre, men utsätts också för mindre risker. Våldet kanske är mer grafiskt på TV, men å andra sidan mindre i verkligheten, och jag är tveksam till att det skulle göra så stor skillnad i sammanhanget.

    SvaraRadera
  2. Ja, äntligen kanske det händer nåt. Har skickat ett antal mail till Gomorron Sverige, som ju varje vecka glatt recenserar bl.a. våldsspel, och undrat om det förekommer någon diskussion på redaktionen om detta. Har inte fått svar.
    Man förstår ju att det är oerhörda väderkvarnar man har att slåss mot, men något måste hända. Man blir ju förstvivlad.

    SvaraRadera
  3. Jag håller med! Jag jobbar också som lärare och möter dagligen alla dessa barn som inte kan koncentrera sig och som lever i en annan värld än den verkliga! Jag blir så bekymrad!Jag har också protesterat mot spelandet på datorer under många år, men få har lyssnat! Jag glädjer mig också åt forskningsrapporten!!

    SvaraRadera
  4. Vad sägs att posta om repliken på den artikeln också? Eftersom den har blivit grundligt slaktad av en annan forskningsgrupp.

    http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/20192553

    Much ado about nothing: the misestimation and overinterpretation of violent video game effects in eastern and western nations: comment on Anderson et al. (2010).

    The issue of violent video game influences on youth violence and aggression remains intensely debated in the scholarly literature and among the general public. Several recent meta-analyses, examining outcome measures most closely related to serious aggressive acts, found little evidence for a relationship between violent video games and aggression or violence. In a new meta-analysis, C. A. Anderson et al. (2010) questioned these findings. However, their analysis has several methodological issues that limit the interpretability of their results. In their analysis, C. A. Anderson et al. included many studies that do not relate well to serious aggression, an apparently biased sample of unpublished studies, and a "best practices" analysis that appears unreliable and does not consider the impact of unstandardized aggression measures on the inflation of effect size estimates. They also focused on bivariate correlations rather than better controlled estimates of effects. Despite a number of methodological flaws that all appear likely to inflate effect size estimates, the final estimate of r = .15 is still indicative of only weak effects. Contrasts between the claims of C. A. Anderson et al. (2010) and real-world data on youth violence are discussed.

    SvaraRadera
  5. Tack alla för kommentarer och tankar. Visst är det bra att känna till andra åsikter och repliker på forskningsrapporter. Jag såg att just denna kommentar även låg hos en annan bloggare som tog upp artikeln. Det ska bli intressant att kolla runt lite och se vad som skrivs om den här forskningsrapporten. Men jag måste säga att jag i dagsläget inte känner att "samtliga forskare inom hjärna/beteende vid Karolinska Institutet" nog bara sjåpar sig när de skriver under på denna artikel och uttrycker en gemnsam oro. Men det är min åsikt.

    Dessutom måste jag erkänna att jag faktiskt inte vet vad "bivariate" betyder...

    SvaraRadera
  6. Problemet är att redan i artikelns inledning ställs faktafelen på hög. Författarna vet säkerligen mycket om hjärnforskning, men uppenbarligen inget alls om spel. Då blir det naturligtvis problematiskt att hantera sina källor. Saknas förståelse för vad spel faktiskt är kan man knappast komma fram till särskilt nyttiga svar oavsett vilken expertis man förfogar över på andra områden.
    Och när man ställer väldigt uppenbara riskfaktorer (socioekonomisk bakgrund, brist på skyddande nätverk, utsatthet…) och vill lägga till dataspel blir det bara löjligt. Dataspelsnördar är synnerligen underrepresenterade på Kumla och Hall.

    SvaraRadera
  7. Craig Anderson är ju ett dåligt skämt inom psykologin, en moralistisk fanatiker som väljer ut de studier (publicerade och opublicerade) som passar in i hans förutbestämda världsuppfattning. Flera andra forskare har gång på gång motbevisat hans tröttsamma teser som inte bygger på annat än halvsanningar, selektiv blindhet och övertolkningar.

    SvaraRadera
  8. Okidoki. Där kom en överraskning.

    SvaraRadera