Bostadsrättsföreningen Pepparkakan.

Snart ska vi ha en vecka med "Elevens val". Det blir olika aktiviteter som alla elever i sexan till nian kommer att jobba med i blandade grupper. Det händer inte ofta och känns jättekul!

Vi ska sex olika aktiviteter och en av dem har matte och teknik kombinerat med pepparkaksbakning. Vilket är en mycket bra idé.

Idag på morgonen presenterades alla aktiviteter för våra mentorsklasser på klassmötena. Jag läste högt om målen som eleverna kommer att ha uppnått efter en veckas pepparkaksmatte. Sist stod det: "Du har fått kunskap om boendeformer i Sverige ur ett historiskt perspektiv.( Mål i ämnet teknik)"

Jag försökte att vara lite morgonrolig och sade "Jo, för att på 1700-talet levde ju alla i Sverige i pepparkakshus." En av våra elever hajade till och sade: "Gjorde de?" Vi utgick från att han skojade så ingen svarade egentligen utan bara log stilla men eleven frågade uppriktigt förvånat vidare till alla runt omkring och ännu en gång till mig. "Gjorde man det? På riktigt?"

När en elev i nian (som gärna ser sig som en av de coola killarna) på största allvar ställer en sådan fråga är det inte lätt att veta hur man ska reagera. Han står där, på kanten till bråddjupet av förlorad stolthet och bortgjordhet och balanserar. Jag vet i detta läge uppriktigt inte vad min nästa replik ska vara.

Den kommer inte från mig. En annan elev säger stilla "Jo, det är sant. Och Hans och Greta är baserad på en sann historia."

Min nya dörrskylt

Jag tycker det är viktigt med en välkomnande atmosfär när eleverna kommer till mig.

Ännu en hjältemamma

En annan av mina favoritmammor är Mrs Li :

"På vardagskvällarna är det inte svårt att få tiden att gå. Jag har en liten taxirörelse, en cateringfirma, utför hushållsnära tjänster, går hundpromenader och erbjuder läxhjälp."

HEJA Mrs Li! HEJA alla mammor!!!

Stjärnor till en mamma

Jag är nästan förälskad i en mamma. Hennes barn har varit min elev sedan han gick i sexan. Nu går han i nian. En termin och fem veckor till skolavslutning och till grundskoleavslutning!

Han har en diagnos: språkstörning. Den fick han i fyran och det betyder att han har haft det mycket svårt med texter. Svårt att läsa. Svårt att förstå. Och något alldeles oerhört svårt att skapa egna texter. Praktiskt taget omöjligt.

I sexan jobbade den här mammans barn i en liten grupp med mycket resurser. Från sjuan gick han i en vanlig klass med 24 andra, fläckvis ganska stökiga, ungar. Det blev nästan katastrof. Han höll på att gå under. Nådde inte målen i något ämne och satt av lektionerna utan att orka ta tag i något av sig själv.

Vi var alla mycket oroliga! Det kändes omöjligt att han skulle bli godkänd i mer än ett fåtal ämnen i nian. Möten, samtal, åtgärdsprogram.

Och där hemma kämpade mamma på. Hon och pojken satt och läste och läste. Försökte tillsammans klura ut vad alla texter betydde i NO, i SO, i Svenska. Många timmar av långsam läsning tillsammans. Mamman är inte själv svenskfödd så hon hade också lite svårt med texterna de hade att ta sig igenom. Ordboken användes flitigt.

Nu är det fem veckor kvar till Jul. Trettio veckor kvar till sommaravslutningen. Och den här eleven har numera godkänt i alla ämnen utom ett - Engelska.

Alla utom ett! Det är något ingen av oss hade kunnat tro för två år sedan! Vår elev har gjort ett enormt arbete men grunden och förutsättningen för det arbetet är hans mammas totala hängivenhet och uthållighet! Hennes pojke har växt upp till en fantastisk människa som är vänlig, vacker och kärleksfull. En dag ska han bli kock. Det är målet och drömmen. För att få komma in på utbildningen som ska leda dit måste han ha G även i engelska. Det kändes inte realistiskt bara i våras.

Därför sitter jag nu och gråter en skvätt med hans senaste uppsats framför mig. Detta är utan tvivel en godkänd text och därmed är det sista hindret snart ur vägen.

På skolavslutningen kommer den här eleven att ha alla sina betyg och hans mamma kommer att för alltid ha en en stjärna i min och Guds himmel!

Göra skillnad och spela roll

En gång satt jag vid ett middagsbord tillsammans med min man och en annan kvinnas man. Den andra kvinnans man pratade om sina känslor av att inte vara på rätt plats och syssla med rätt jobb. Att inte lämna efter sig något beständigt. Att inte göra någon skillnad.

Eftersom han var en mycket duktig journalist som för tillfället var engagerad i ett stort skolprojekt i sina barndomstrakter så tyckte jag att han underskattade sin betydelse och sina insatser ganska rejält.

Dessutom kunde jag inte relatera till den känslan. Sedan jag blev lärare känner jag alldeles tydligt att jag gör en skillnad i människors liv. I varje årskurs finns det en handfull barn som kommer att minnas mig väl och som en dag (och kanske redan nu?) kommer att veta att det var viktigt och det gjorde skillnad att de hade just mig som lärare på högstadiet. Det är min fasta övertygelse.

För jag minns dem. Jag minns dem allihop. De var ju viktiga för mig också. De spelade en avgörande roll för mitt liv, för min utveckling och mitt lärande.

Det är oerhört sällan vi lärare får höra något från de här eleverna. Det är OK. Man vet i alla fall.
Trots det glimmar orden som värmande guld i mörkret när de kommer i ett oväntat meddelande genom cyberrymden:

"...Det är tack vare dig som jag läser engelska jag vill att du ska veta det, du väckte verkligen mitt intresse för engelskan... Tack! Du är den lärare som betytt mest för mig under min skoltid, en av få som lyckats få mig intresserad för något överhuvudtaget"

Tack själv, lilla gumman! Lilla gumman, som nu har blivit riktigt stor. Tack för att jag fick gå med dig en bit på vägen!

Gammal hund undrar

Jag hade ju mitt utvecklingssamtal med min närmaste chef häromdagen. Det gick faktiskt väldigt bra. Jag fick framföra en del saker om vilken väg jag vill gå för att utveckla min yrkesroll och hur min arbetsmiljö kan bli bättre på olika sätt. Allt annat vi hann prata om kändes också bra.

Jag kände mig uppskattad och peppad, vilket förstås kändes kul. Just "uppskattad" och "peppad" är nämligen inte några vardagstermer som arbetslaget brukar svänga sig med när vi beskriver vår arbetssituation.

Men chefer måste ju även ha saker att ta upp som de anställda har att jobba med. Min uppgift är att se över mitt tempo. Jag kan prata väldigt fort ibland och en del elever hänger bara inte med när det bär av på engelska. Min chef hade själv lite problem en gång när han var på besök i klassrummet. Jag struntar i att ta upp hur stor procent min chef har varit i klassrummet när jag undervisar (med tanke på de naturliga variationerna i tempo) och bestämmer mig helt enkelt för att ta med mig detta som något att verkligen tänka på och vara medveten om. Inget knussel!

När sammanfattningen för påskrift kom i min brevlåda fastnade jag dock vid en punkt som jag inte mindes att vi hade pratat om. Jag ska tydligen även jobba med "...anpassning av kroppsspråk."

Vad jag vet har jag inte råkat slå ner någon liten elev i yviga gester och jag har aldrig pekat finger åt ens de för dagen otrevligaste elever. Så ... nu undrar jag lite. Ser jag sur ut? Ser jag för glad ut? Borde jag sträcka på mig mer? Dra in magen? Andra heta tips, någon?

Jag tror tyvärr att förändring av kroppsspråk är lite kört när man har hunnit bli 46. Vad tror du?

Tack snälla IT-mamman!

Jag har inte haft min blogg speciellt länge. Jag har inte heller läst andras bloggar speciellt länge. Bloggvärlden var något som jag visste att jag förr eller senare skulle ge mig in i men av någon anledning tog det ett tag. Och nu är jag naturligtvis helt fast!

Jag hittar hela tiden ny saker att skriva om och jag hittar hela tiden andras intressanta och roliga bloggar. Några har jag hunnit lista här bredvid och som ni ser så är det en ganska blandad samling. Allt rör inte skolan och pedagogik. De speglar andra av mina intressen.

Men en av de bloggar som verkligen rör skolan måste jag bara få slå ett extra slag för: IT-mamman! Rolig, intressant och en OCEAN av nyttig information! Jag har bara nyligen börjat utforska de resurser som erbjuds på denna blogg och har redan hittat många länkar och verktyg som jag kommer att ha direkt användning av i mitt jobb! Jag har lagt till en del av dessa länkar på min blogg också: Storybird, Voice thread, Todays meet, t.ex. De kommer från IT-mamman. TACK snälla IT-mamman!

Jag fixar fikat!

Idag bröt jag mot direktiven i det senaste ledningsbrevet (färgat av influensatiden). Jag kom till jobbet fastän jag var sjuk. Det satt långt inne eftersom jag verkligen inte mådde bra. Sådär på morgonen är det ju oftast värst och min morgon var inget undantag. Dessutom kallas just mina måndagar i folkmun för "Mondays from hell". Varför? Jo, därför att de börjar med möte kl.08.00, fortsätter sedan med fem lektioner i rad med enbart 45 minuters ordentligt uppehåll vid lunch, och avslutas med ännu ett möte som pågår fram till kl.16.45. Just idag skulle jag inte vara med på det där sista mötet eftersom jag skulle jag med barnet på läkarbesök men schemat fram till dess är ändå fullt tillräckligt.När jag vaknade tänkte alltså att det nog får vara måndag på min skola utan mig.

Men så kom jag på att jag hade en hel tårta i kylskåpet!

Min unge fyllde fem år i fredags och till lördagens kalas hade jag lydigt inhandlat chokladtårta. Chokladtårtor, närmare bestämt. Man vet ju hur ungar älskar chokladtårta och det skulle komma 14 stycken sådana ungar hem till oss. Jag hade tydligen överskattat hur mycket även chokladälskande femåringar äter för en hel tårta stod nu alltså orörd i kylskåpet och det slumpade sig så att just denna vecka var det min tur att ordna fika till eftermiddagsmötet! Jag hade verkligen sett fram emot att ställa fram den där tårtan på bordet och se mina kollegors ögon tåras av lycka.

På grund av denna tårta pallrade jag mig alltså upp, rejält sjuk, och gick till jobbet! Jag skojar inte. Hade jag inte haft en tårta i kylen hade jag inte åkt in!

I detta fikafokuserade tillstånd tog jag t.o.m. vägen förbi det nyöppnade bageriet på andra sidan gatan och köpte nybakad, enorm sudegslimpa att slänga fram till samma fika (mackor utgör grundöverenskommelsen men alla lägger till lite sött i alla fall). Den var fortfarande varm och jag kände mig mycket stolt över mig själv.

I bakhuvudet tänkte jag att om jag känner mig för risig får jag väl gå hem - bara jag får leverera tårtan! Och limpan.

När jag kom till jobbet var fyra i arbetslaget sjuka. Vi hade svårt att få till det med att täcka alla hål som det var så jag stannade. Och jobbade på. Och missade fikat.

Nu väntar jag på medaljen.

Dödar skolan kreativiteten?

Är det så? På din skola? På min? Man vill ju gärna säga "Nej, absolut inte!" Men kan vi det, sådär rakt av?

Lyssna på den här utmärkta (och underhållande)föreläsningen om skolan och om kreativitet. Den är på engelska, den är 20 minuter lång och den är värd det! Hämta en kopp kaffe och stäng dörren.

"If you're not prepared to be wrong you'll never come up with anything original"

Ledningen och jag

Jag har haft mitt utvecklingssamtal med chefen. Ett par timmar innan gick jag ner till hans skrivbord när han inte var där och lade dit mitt hemmagjorda "yippee-kort". På post-it lappen stod det att han kunde se det som en mental uppvärmning.

Sådant gör man ju inte inför alla samtal med alla chefer. Men just till den här går det bra. Det är nämligen så att vi har en ganska bra relation. Jo, faktiskt.

Och varför skriver jag nu detta? Jo, för jag inser när jag ser tillbaka på mina inlägg att det inte riktigt går fram. Lite smågnäll och antydande om motsatsen har det varit ibland. Och det är ju inte så att jag far med osanning.

Det har hänt att jag har varit jättearg på medlemmar ur ledningen. Jätte arg eller jättebesviken eller bara lätt irriterad. Mer än en gång. Och det vet de berörda om. De vet om det eftersom jag berättar det. De vet om det för att i så fall sitter jag där på andra sidan skrivbordet och gråter, eller säger exakt hur jag känner och tycker om något utan att gråta (och det känns ju helt klart bäst). Jag säger vad jag och kollegorna pratar om när de kommer in i rummet om det vi pratar om berör dem. Om det innehåller en fråga till dem. Utan att tveka. Rätt på.

Med ålderns tilltagande har den här egenskapen blivit starkare. Raka rör. Ärlighet. Kommunikation som första prioritering. Utveckling och lösningar som heta mål.

Det lönar sig i längden. Och min närmsta chef har ju som sagt potential. Han förtjänar ett larvigt kort som en liten peppning innan vårt samtal. Han förtjänar att veta att jag faktiskt gillar att träffa honom. Vi har bra samtal. Oftast. Så nu har jag sagt det. Officiellt.

Det känns faktiskt bra för då kan jag snart gnälla lite igen. Balans är bäst.

Samtal om min utveckling

Imorgon ska jag ha utvecklingssamtal/medarbetarsamtal med min närmsta chef. Det kom lite hastigt på eftersom vi just kom tillbaka efter höstlovet och kallelsen skickades mot slutet av förra veckan (jag läste den idag).

Jag sitter här och försöker komma på vad jag har att säga angående min utveckling. Kanske ska jag ta med mig långa listan för att se vad vi kan utveckla där?

En sak vet jag i alla fall helt säkert! Chefen kommer att vara glad att se mig!

...eller...jag är i alla fall ganska säker... hrm...

...alltså.......någotsånär....säker...

...hm...man kanske borde baka nåt....?!

Måndag. Franska. Välkommen!!!!!!!

Det är måndag och första dagen efter höstlovet.
In på den första fransklektionen efter höstlovet stiger min skolkande...ursäkta, före detta skolkande sjua in. Med böcker. Och ett leende.

Sånt värmer i hjärtat på en bindgalen...ursäkta, före detta bindgalen pedagog.