Jag försov mig. Det händer aldrig. Utom idag. Det kan ha att göra med att jag har varit uppe sent och jobbat (sedan hur länge som helst) och är förkyld. I alla fall missade jag min buss (naturligtvis med otvättat hår) med EN minut. Och nästa buss är inställd. Så jag kastade mig ut utan frukost imorse endast för att tillbringa 25 minuter på Brommaplan. Slöseri med kraft, energi och tid!
Och denna upplevelse är en värdig uppföljare till igår kväll/natt. Då satt jag också och slösade energi och kraft!
På de flesta skolor används nu någon sorts internetplattform för dokumentering. ALL sorts dokumentering. Läxor, planeringar, omdömen, IUP (individuella utvecklingsplaner). Allt. Jag har provat två olika (på olika skolor) och är tyvärr nu fast med den som fungerar sämst . Frustrationen växer och jag har inget val. Det här ligger på kommunbeslut.
För första gången, igår, insåg jag plötsligt att det här programmet inte är designat för att göra mitt jobb lättare och smidigare. Det är enbart till för att samla dokument för läsning. Elever och föräldrar ska främst läsa. Inte så väldigt stor procent av dem gör det. Inte på min skola i alla fall. Men ändå.
Så jag sitter med ett osmidigt "redskap" som stjäl tid. Olika defaultinställningar hindrar flödet, och i värsta fall tvingar en att helt skriva om, ingenting som logiskt borde vara ihoplänkat är det och information som borde ligga i samma vy gör det inte. Namnen på olika funktioner är ofta helt ologiska och ingenting känns pedagogiskt designat så att man kan hitta och manövrera utan att först gå en kurs! Bara en sån sak att man inte ens kan lägga in klickbara hyprlänkar i texterna (till hemuppgifter t.ex), är inte det rejält omodernt?
Jag har tagit kontakt med dem några gånger om förändringar som skulle göra saken bättre och faktiskt fått ett bra svar. "Vi ska föra vidare detta till utvecklarna". Det var väl för ca 1 år sedan.
Företagets motto är att alla elever ska nå målen. All heder åt det. Jag har samma mål. Minst. Men jag vill gärna komma dit utan att få ett nervöst sammanbrott på vägen. Ordet "IT-verktyg" ska kännas som mjuk bomull i öronen och värma runt hjärtat, inte stå för snabbfil till psykakuten!
Jag säger inte vilket företag det är. Inte än. Men om jag inte får svar på mitt desperata brev till deras supportavdelning kl. 01.30 inatt om att NÅGOT MÅSTE ÄNDRAS så kommer jag glatt att publicera det här på bloggen. Stay tuned!
Visar inlägg med etikett allvarligt talat. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett allvarligt talat. Visa alla inlägg
fredag 3 februari 2012
måndag 21 juni 2010
Rörande Tack
Såhär är det.
Trots allt arbete lärare vet att de gör gratis, trots allt de vet är så helt rätt i deras undervisning och i deras relation med eleverna, trots avgångsklassernas höga betyg, trots medvetenheten om pliktkänslan och den höga ambitionsnivån så är självkänsla i allmänhet - trots allt - en färskvara. Det går alltid att få en lärare att känna att de inte räcker till och att något kunde ha gjorts bättre. Det går att sänka en lärare ganska rejält t.o.m. om man jobbar lite på det. Självbilden kan skakas om trots förnuftets kamp att hålla ifrån sig det mest destruktiva. Vad det beror på vet jag inte.
Vad jag däremot vet hjälper en lärare tillbaka är de ord ur hjärtat som på avslutningar, och ibland även annars, kommer från föräldrar till de barn vi tillsammans lotsat genom högstadiet. Här är ett axplock från årets skörd (kan kanske vara bra att veta att jag tog foton på niornas bal som sedan lades i ett album på nätet):
"Många extra-tack till dig, till ditt fina avslutningstal och de fantastiska bilderna. Du har varit en mycket uppskattad lärare och jag tror att de alla känner och vet att du som mentor verkligen bryr dig om dina elever (kanske till och med viktigare än att veta om det ska var was eller were, regelbundet eller oregelbundet ...). Hörde ryktas att du har valt att flytta på dig till hösten. Även om det känns tråkigt för oss, med tanke på lillasyster, så önskar jag dig all lycka på nästa arbetsplats och med vad du än valt att göra i stället. Sommarhälsningar! "
"Tack - detta var verkligen kul att se.
Du har verkligen lyckats förmedla en känsla med dessa foton.
Vad fina barnen är och vad fint ni ordnat. Ett minne för livet för dem.
Tack än en gång för dessa år och för all kunskap och klokskap du givit dem och för det engagemang och värme du förmedlat.
Kram"
Och så vill jag även dela med mig av ett brev efter avslutningen som fick mig att börja gråta. Det var den mamman jag skrev om i Stjärnor till en mamma. Om jag någonsin tvivlat på värdet i det jag gör på jobbet varje dag så är det tvivlet borta nu:
"Jag är inte bra på att skriva men jag vill ändå tacka dig på någon sätt och säga:
att man känner i dig att du gillar ditt jobb,du brinner för det!
att du är en underbart människa
att du är arlig
att du bryr dig om andra människor som behöver hjälp
att du strålar glädje
Att du är så fin som du är,jag skulle inte ändra någonting på dig,du är (....)!
och för att du är så, vill jag tacka dig för allt du gjode för mig och min älskade son
du lyssnade alltid på mig jag kände mig trygg av dig och du gav mig hopp att med min hjälp han kunde klara sig och jag bara litade på dig och min son och kämpade för att nå målet.
Nu har jag tre år till och jag kommer att forsätta kämpa som vanligt,men jag är oroligt för att jag vet inte om jag kommer att få träffa en underbart männika son du som kan hjälpa mig när (.....) börjar skolan igen,jag hoppas att det blir så..........
tack (......) kommer aldrig att glömma dig!!"
Detta kommer alltså från någon som av rektor borde ha fått blommor och ett eget tal på skolavslutningen för det jobb hon har gjort därhemma!
Jag tackar tusen gånger tillbaka, rätar på ryggen, snyter mig och går på sommarlov!
Trots allt arbete lärare vet att de gör gratis, trots allt de vet är så helt rätt i deras undervisning och i deras relation med eleverna, trots avgångsklassernas höga betyg, trots medvetenheten om pliktkänslan och den höga ambitionsnivån så är självkänsla i allmänhet - trots allt - en färskvara. Det går alltid att få en lärare att känna att de inte räcker till och att något kunde ha gjorts bättre. Det går att sänka en lärare ganska rejält t.o.m. om man jobbar lite på det. Självbilden kan skakas om trots förnuftets kamp att hålla ifrån sig det mest destruktiva. Vad det beror på vet jag inte.
Vad jag däremot vet hjälper en lärare tillbaka är de ord ur hjärtat som på avslutningar, och ibland även annars, kommer från föräldrar till de barn vi tillsammans lotsat genom högstadiet. Här är ett axplock från årets skörd (kan kanske vara bra att veta att jag tog foton på niornas bal som sedan lades i ett album på nätet):
"Många extra-tack till dig, till ditt fina avslutningstal och de fantastiska bilderna. Du har varit en mycket uppskattad lärare och jag tror att de alla känner och vet att du som mentor verkligen bryr dig om dina elever (kanske till och med viktigare än att veta om det ska var was eller were, regelbundet eller oregelbundet ...). Hörde ryktas att du har valt att flytta på dig till hösten. Även om det känns tråkigt för oss, med tanke på lillasyster, så önskar jag dig all lycka på nästa arbetsplats och med vad du än valt att göra i stället. Sommarhälsningar! "
"Tack - detta var verkligen kul att se.
Du har verkligen lyckats förmedla en känsla med dessa foton.
Vad fina barnen är och vad fint ni ordnat. Ett minne för livet för dem.
Tack än en gång för dessa år och för all kunskap och klokskap du givit dem och för det engagemang och värme du förmedlat.
Kram"
Och så vill jag även dela med mig av ett brev efter avslutningen som fick mig att börja gråta. Det var den mamman jag skrev om i Stjärnor till en mamma. Om jag någonsin tvivlat på värdet i det jag gör på jobbet varje dag så är det tvivlet borta nu:
"Jag är inte bra på att skriva men jag vill ändå tacka dig på någon sätt och säga:
att man känner i dig att du gillar ditt jobb,du brinner för det!
att du är en underbart människa
att du är arlig
att du bryr dig om andra människor som behöver hjälp
att du strålar glädje
Att du är så fin som du är,jag skulle inte ändra någonting på dig,du är (....)!
och för att du är så, vill jag tacka dig för allt du gjode för mig och min älskade son
du lyssnade alltid på mig jag kände mig trygg av dig och du gav mig hopp att med min hjälp han kunde klara sig och jag bara litade på dig och min son och kämpade för att nå målet.
Nu har jag tre år till och jag kommer att forsätta kämpa som vanligt,men jag är oroligt för att jag vet inte om jag kommer att få träffa en underbart männika son du som kan hjälpa mig när (.....) börjar skolan igen,jag hoppas att det blir så..........
tack (......) kommer aldrig att glömma dig!!"
Detta kommer alltså från någon som av rektor borde ha fått blommor och ett eget tal på skolavslutningen för det jobb hon har gjort därhemma!
Jag tackar tusen gånger tillbaka, rätar på ryggen, snyter mig och går på sommarlov!
måndag 19 april 2010
Klumpen i magen
Just när jag har lovat att uppföra mig och vara inspirerande så kommer jag här med ett rent deprimerande inlägg. Jag ber om ursäkt och uppmanar redan nu känsliga läsare att sluta läsa och vänta på nästa, förmodligen mycket mer upplyftande, inlägg.
När jag startade den här bloggen så satte jag "En högstadielärares vardag" som underrubrik för jag verkligen ville ge en inblick i hur min vardag på jobbet ser ut. Jag ville visa verkligheten för jag kände att inte så många hade speciellt mycket insikt i det. Många hade åsikter om det men inte riktig insikt.
Jag insåg snart att det fanns mycket roligt att skriva om och jag har berättat om dråpliga situationer och citerat ljuvliga och underhållande ungar. Oftare än jag trodde när jag började.
Risken fanns ju att jag skulle ägna mig åt att klaga över mitt jobb. Och det har jag gjort. Ganska regelbundet. Men lika regelbundet har jag blivit glad över de inlägg som varit resultaten av att jag mer och mer fått upp ögonen för den dagliga glädjen. Det har varit givande. Verkligen!
Trots detta glada så finns ändå den andra sidan. Jag har haft perioder när jag har haft svårt att se hur det jag gillade med mitt jobb kunde uppväga resten och kände mig nedstämd och tyngd. Funderade mycket över saker och min roll och visst inte riktigt vad det skulle leda till. Att som lärare klaga på att man har en stor arbetsbörda är ganska vanligt och allmänt accepterat men att ta det längre än så är inte vanligt i våra diskussioner i arbetsrummet, eller hemma. Så läste jag en tråd i ett forum på en site där lärare träffas och insåg att många lärare känner så stor frustration att de helt enkelt lämnar yrket helt.
HÄR ÄR NÅGRA AV INLÄGGEN:
"...jag tror ärligt talat inte att jag kan komma till en bättre skola - men jag ifrågasätter ändå om det verkligen var det här jag ville.
Jag tycker verkligen om att undervisa, men tiden ska användas till så mycket annat så jag hinner inte planera och följa upp min undervisning med den kvalitet som jag skulle vilja.
Eleverna har stora sociala problem och de konflikter som blir mellan eleverna i skolan suger musten ur mig. Det är möten hela tiden och jag står och stampar känns det som. Vi pratar och pratar men det blir inte bättre.
Snart är det dags för omdömen och utvecklingssamtal också och då kommer jag att ha ännu mindre tid till att planera undervisningen.
Hur känner ni? Hur ska man göra för att få tillbaka gnistan när man har en tuff klass? Jag är gravid och ska ha barn i augusti och funderar allvarligt på att byta karriär efter föräldraledigheten.
-------------------
Har jobbat i tio år och känner likadant. Jag utbildade mig till och ville bli ämneslärare. De första tre-fyra åren var okej (bortsett från att det var jobbigt att vara ny i yrket). Sedan dess har socialbyråkratin mångfaldigats och det känns ibland som om ämnesundervisningen får mindre än hälften av min tid och energi. Något har också hänt med själva kulturen i skolan. Allt, jag säger allt, är lärarnas fel när elever inte presterar tillräckligt för att få betyg (och då har ändå kraven för godkänt minskats näst intill en formalitet under de gångna tio åren). Jag söker också nytt jobb!
--------------------
Och jag som trodde att jag var ensam om att känna så här. Är just nu inne i en period där jag känner att jag aldrig räcker till. Jag har fast anställning och är inte otrygg på något vis men trots det så känns det som om man aldrig är ledig. Byta jobb, ja det vore kanske något men var hittar man dem? Det är ju trots allt det här jag kan...
------------------
Jag hatar att behöva ägna min hela dag till att föröka få eleverna att vara trevliga mot varandra, mig och sin omgivning! Jag tror inte jag orkar mer. Man kämpar och sliter och vad får man för tack, det enda man får höra är de negativa kommentarerna från föräldrar. Usch, nej två av fem dagar tycker jag att jag har valt rätt yrke, resten är botten, sökt andra jobb men det finns knappt några...
-----------------
"Men vi lärare har dåligt samvete eftersom vi har blivit itutade att en bra lärare klarar allt."
Jag klarar inte allt- låååångt ifrån- och det har jag inte ett dugg dåligt samvete för. Jag är faktiskt stolt över att jag är så mänsklig. Men jag avskyr min arbetsmiljö, mitt överfyllda schema, mina hundratals arbetsuppgifter och den förbaskade vanan som finns i Sverige att så fort något händer i en skola, i samhället eller någon annanstans med ett barn eller en ungdom så är det SKOLANS fel, inte föräldrarnas. Jag har mycket lång, djup och bred utbildning och usel lön i förhållande till arbete och ansvar.
Jag har arbetat 12 år i yrket, men nu får det vara nog. Jag lämnar det och återvänder aldrig, så fort jag bara hittar ett annat jobb.
Tyvärr inser jag att mina barn och kommande generationer riskerar få utslitna lärare som inte orkar prestera på topp. Det är så låg status att vara lärare - vem söker det? Jag skulle inte rekommendera någon. Jag inser därmed också att mina barn och kommande generationer också riskerar få lärare som faktiskt inte är särskilt bra - det blir alltså personer som helt enkelt inte kom in på något annat eller inte förstod bättre...
Så känner jag mig, och jag törs faktiskt erkänna att jag för 15 år sedan var stolt över mitt yrkesval, men idag skäms jag...
------------------
Yrket har verkligen ändrats sedan jag gick ut lärarhögskolan 1984. Då var det fortfarande ett yrke med status. Skolan var statlig och undervisningstiden reglerad. Man hann med det man skulle göra - undervisningen, skolans kärnverksamhet, stod i centrum. Lärarkandidaterna rekryterades bland de duktigaste studenterna, för det var många sökande till varje plats.
Idag frågar mina egna barn mig varför jag blev lärare. Hur kunde du, med dina betyg, bara bli lärare? Även om jag alltid tyckt om mitt yrke är det heller inget jag rekommenderar någon idag. Hur kunde det bli så här?
-------------------
Du är modig som erkänner att du har tröttnat. Genom att erkänna det för sig själv och andra har man kommit långt.
För 20 år sedan jobbade jag inom vården, som extrajobb medan jag pluggade till lärare. När jag berättade vad jag läste såg många konstigt på mig och frågade rakt och ärligt: - Hur kan någon vilja bli lärare? Redan då, alltså. Men, då sträckte jag på mig och förklarade för dem att jag verkligen såg fram emot att bli färdig och att jag såg många fördelar och utmaningar i jobbet.
Idag tycker jag som du. Jag avråder alla från yrket - tyvärr. Såvida man inte känner ett starkt kall och struntar i dyra studielån eller urusla arbetsvillkor, där bara tjusiga ord räknas och där matrisernas värld råder (som elever och föräldrar inte förstår), mm, mm.
Nu lämnar jag mitt jobb - har precis fått ett nytt! Mot nya mål i mitt nya liv.
Lycka till alla fantastiska lärare! Jag återkommer till yrket en dag - kanske - om skolan ser annorlunda ut.
----------------
Jag brukar undra: varför blir det inte ett läraruppror i Sverige mot den kassa lönen och de orimligt många och spretiga arbetsuppgifterna? Om lärare protesterar och verkligen kräver (=strejk) bättre lön och villkor behöver ju inte framtiden se så mörk ut för skolan och kommande generationer!
-------------------
Varför vi inte strejkar? Därför att yrket har blivit ett kvinnoyrke, där "duktiga flickor" servar och tiger med ett leende på läpparna. Förresten så är maken kanske ingenjör, och då har man ju råd att hyra stuga i fjällen i alla fall... så rullar livet vidare.
---------------------
Jag är också på väg att sluta som klasslärare. Sliter alldeles för mycket på psyket, och lönen är för låg. Det är svårt att hålla motivationen uppe då det är en för stor arbetsbörda som ej motsvarar lönen helt enkelt. Om man fick bättre betalt skulle det vara ett helt annat utgångsläge för min del.
--------------------
När jag startade den här bloggen så satte jag "En högstadielärares vardag" som underrubrik för jag verkligen ville ge en inblick i hur min vardag på jobbet ser ut. Jag ville visa verkligheten för jag kände att inte så många hade speciellt mycket insikt i det. Många hade åsikter om det men inte riktig insikt.
Jag insåg snart att det fanns mycket roligt att skriva om och jag har berättat om dråpliga situationer och citerat ljuvliga och underhållande ungar. Oftare än jag trodde när jag började.
Risken fanns ju att jag skulle ägna mig åt att klaga över mitt jobb. Och det har jag gjort. Ganska regelbundet. Men lika regelbundet har jag blivit glad över de inlägg som varit resultaten av att jag mer och mer fått upp ögonen för den dagliga glädjen. Det har varit givande. Verkligen!
Trots detta glada så finns ändå den andra sidan. Jag har haft perioder när jag har haft svårt att se hur det jag gillade med mitt jobb kunde uppväga resten och kände mig nedstämd och tyngd. Funderade mycket över saker och min roll och visst inte riktigt vad det skulle leda till. Att som lärare klaga på att man har en stor arbetsbörda är ganska vanligt och allmänt accepterat men att ta det längre än så är inte vanligt i våra diskussioner i arbetsrummet, eller hemma. Så läste jag en tråd i ett forum på en site där lärare träffas och insåg att många lärare känner så stor frustration att de helt enkelt lämnar yrket helt.
HÄR ÄR NÅGRA AV INLÄGGEN:
"...jag tror ärligt talat inte att jag kan komma till en bättre skola - men jag ifrågasätter ändå om det verkligen var det här jag ville.
Jag tycker verkligen om att undervisa, men tiden ska användas till så mycket annat så jag hinner inte planera och följa upp min undervisning med den kvalitet som jag skulle vilja.
Eleverna har stora sociala problem och de konflikter som blir mellan eleverna i skolan suger musten ur mig. Det är möten hela tiden och jag står och stampar känns det som. Vi pratar och pratar men det blir inte bättre.
Snart är det dags för omdömen och utvecklingssamtal också och då kommer jag att ha ännu mindre tid till att planera undervisningen.
Hur känner ni? Hur ska man göra för att få tillbaka gnistan när man har en tuff klass? Jag är gravid och ska ha barn i augusti och funderar allvarligt på att byta karriär efter föräldraledigheten.
-------------------
Har jobbat i tio år och känner likadant. Jag utbildade mig till och ville bli ämneslärare. De första tre-fyra åren var okej (bortsett från att det var jobbigt att vara ny i yrket). Sedan dess har socialbyråkratin mångfaldigats och det känns ibland som om ämnesundervisningen får mindre än hälften av min tid och energi. Något har också hänt med själva kulturen i skolan. Allt, jag säger allt, är lärarnas fel när elever inte presterar tillräckligt för att få betyg (och då har ändå kraven för godkänt minskats näst intill en formalitet under de gångna tio åren). Jag söker också nytt jobb!
--------------------
Och jag som trodde att jag var ensam om att känna så här. Är just nu inne i en period där jag känner att jag aldrig räcker till. Jag har fast anställning och är inte otrygg på något vis men trots det så känns det som om man aldrig är ledig. Byta jobb, ja det vore kanske något men var hittar man dem? Det är ju trots allt det här jag kan...
------------------
Jag hatar att behöva ägna min hela dag till att föröka få eleverna att vara trevliga mot varandra, mig och sin omgivning! Jag tror inte jag orkar mer. Man kämpar och sliter och vad får man för tack, det enda man får höra är de negativa kommentarerna från föräldrar. Usch, nej två av fem dagar tycker jag att jag har valt rätt yrke, resten är botten, sökt andra jobb men det finns knappt några...
-----------------
"Men vi lärare har dåligt samvete eftersom vi har blivit itutade att en bra lärare klarar allt."
Jag klarar inte allt- låååångt ifrån- och det har jag inte ett dugg dåligt samvete för. Jag är faktiskt stolt över att jag är så mänsklig. Men jag avskyr min arbetsmiljö, mitt överfyllda schema, mina hundratals arbetsuppgifter och den förbaskade vanan som finns i Sverige att så fort något händer i en skola, i samhället eller någon annanstans med ett barn eller en ungdom så är det SKOLANS fel, inte föräldrarnas. Jag har mycket lång, djup och bred utbildning och usel lön i förhållande till arbete och ansvar.
Jag har arbetat 12 år i yrket, men nu får det vara nog. Jag lämnar det och återvänder aldrig, så fort jag bara hittar ett annat jobb.
Tyvärr inser jag att mina barn och kommande generationer riskerar få utslitna lärare som inte orkar prestera på topp. Det är så låg status att vara lärare - vem söker det? Jag skulle inte rekommendera någon. Jag inser därmed också att mina barn och kommande generationer också riskerar få lärare som faktiskt inte är särskilt bra - det blir alltså personer som helt enkelt inte kom in på något annat eller inte förstod bättre...
Så känner jag mig, och jag törs faktiskt erkänna att jag för 15 år sedan var stolt över mitt yrkesval, men idag skäms jag...
------------------
Yrket har verkligen ändrats sedan jag gick ut lärarhögskolan 1984. Då var det fortfarande ett yrke med status. Skolan var statlig och undervisningstiden reglerad. Man hann med det man skulle göra - undervisningen, skolans kärnverksamhet, stod i centrum. Lärarkandidaterna rekryterades bland de duktigaste studenterna, för det var många sökande till varje plats.
Idag frågar mina egna barn mig varför jag blev lärare. Hur kunde du, med dina betyg, bara bli lärare? Även om jag alltid tyckt om mitt yrke är det heller inget jag rekommenderar någon idag. Hur kunde det bli så här?
-------------------
Du är modig som erkänner att du har tröttnat. Genom att erkänna det för sig själv och andra har man kommit långt.
För 20 år sedan jobbade jag inom vården, som extrajobb medan jag pluggade till lärare. När jag berättade vad jag läste såg många konstigt på mig och frågade rakt och ärligt: - Hur kan någon vilja bli lärare? Redan då, alltså. Men, då sträckte jag på mig och förklarade för dem att jag verkligen såg fram emot att bli färdig och att jag såg många fördelar och utmaningar i jobbet.
Idag tycker jag som du. Jag avråder alla från yrket - tyvärr. Såvida man inte känner ett starkt kall och struntar i dyra studielån eller urusla arbetsvillkor, där bara tjusiga ord räknas och där matrisernas värld råder (som elever och föräldrar inte förstår), mm, mm.
Nu lämnar jag mitt jobb - har precis fått ett nytt! Mot nya mål i mitt nya liv.
Lycka till alla fantastiska lärare! Jag återkommer till yrket en dag - kanske - om skolan ser annorlunda ut.
----------------
Jag brukar undra: varför blir det inte ett läraruppror i Sverige mot den kassa lönen och de orimligt många och spretiga arbetsuppgifterna? Om lärare protesterar och verkligen kräver (=strejk) bättre lön och villkor behöver ju inte framtiden se så mörk ut för skolan och kommande generationer!
-------------------
Varför vi inte strejkar? Därför att yrket har blivit ett kvinnoyrke, där "duktiga flickor" servar och tiger med ett leende på läpparna. Förresten så är maken kanske ingenjör, och då har man ju råd att hyra stuga i fjällen i alla fall... så rullar livet vidare.
---------------------
Jag är också på väg att sluta som klasslärare. Sliter alldeles för mycket på psyket, och lönen är för låg. Det är svårt att hålla motivationen uppe då det är en för stor arbetsbörda som ej motsvarar lönen helt enkelt. Om man fick bättre betalt skulle det vara ett helt annat utgångsläge för min del.
--------------------
OCH SISTA INLÄGGET :
Känner precis likadant och har faktiskt beslutat mig för att sluta på mitt jobb. Vet inte vad framtiden kommer att erbjuda, men den situation som man har i skolan tär för mycket på en. Jag tror att detta är en vanlig känsla, men den kommer inte ut i samhället på ett så tydligt sätt att övriga förstår den. Tänk om alla som hade klumpen i magen kunde säga upp sig. Då lovar jag att det hade rasslat till i samhällsdebatten. Sedan är det ju valår i år också!!! Tyvärr, hoppas jag på massuppsägning som demonstration för att visa att skolan och utbildningen behöver ses över ur ett humanperspektiv!!
-----------------
Jag sade ju att känsliga läsare inte skulle vara kvar här idag! Ja, herregud! Så illa är det alltså, för många, många.
-----------------
Jag sade ju att känsliga läsare inte skulle vara kvar här idag! Ja, herregud! Så illa är det alltså, för många, många.
Vem har inte känt klumpen i magen? Och jag lyckönskar alla som tar steget ut till ett annat liv. Jag har själv lekt med tanken. Men de flesta av oss kommer tillbaka varje höst i alla fall. Jag kommer tillbaka för eleverna. Det är de som gör att det är värt det. Jag skrattar mycket här på jobbet och jag ser TYDLIGT att jag gör skillnad. Och så är det så himla kul att hela tiden lära sig mer! Mer om mig själv, om yrket, om lärande, om andra... Det räcker i några år till. Tror jag.
torsdag 18 mars 2010
En vältajmad gruppinbjudan
Sedan några dagar tillbaka har jag varit ledsen och frustrerad och trött. Och förkrossad. Faktiskt.
Utan att nämna vare sig detaljer och namn så går det ut på att att jag har tvingas möta en policy som rör sig i området "sätta på plats-kontrollera-kuva-likforma".
Så, idag, fick jag en gruppinbjudan på facebook från min brorsdotter . Hon tycker att jag platsar i gruppen "Vi som föddes vilda och inte går att tämja oavsett vad". Ja, jävlaremig! En mer vältajmad inbjudan har jag aldrig fått någon gång! Plötsligt satt jag lite rakare i ryggen och tryckte på "Acceptera".
Nu är jag redo för nya tag.
Utan att nämna vare sig detaljer och namn så går det ut på att att jag har tvingas möta en policy som rör sig i området "sätta på plats-kontrollera-kuva-likforma".
Så, idag, fick jag en gruppinbjudan på facebook från min brorsdotter . Hon tycker att jag platsar i gruppen "Vi som föddes vilda och inte går att tämja oavsett vad". Ja, jävlaremig! En mer vältajmad inbjudan har jag aldrig fått någon gång! Plötsligt satt jag lite rakare i ryggen och tryckte på "Acceptera".
Nu är jag redo för nya tag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
