USKen finns inte längre!

Jag hade ett intressant samtal med min chef häromdagen.

Ledningen vill ändra på systemet så att alla lärare får en maxgräns på antalet lektionstimmar. Förut var det ganska varierande och dessutom var den ordentligt hög för somliga. Och inte för andra. Nu ska timmarna bli färre och lika för alla. Det är en bra tanke. Jag är faktiskt lite imponerad. Vi i lärargruppen har tjatat länge om det med en växande känsla av att det aldrig skulle ske men nu! Minnsann.

Men hoppsan, här sitter jag med en deltid och ... mina procent stämmer inte med den nya maxgränsen. Jag ligger en bra bit över. Procentuellt. Principiellt blir jag förbannad! Och så har vi då det där samtalet. Jag och min rektor.

Han förklarar och donar och pratar och ritar vi håller på ett bra tag. Jag vill ha ett tak på mina lektionstimmar som alla andra. Han säger att "USKen" inte finns längre. Det var det gamla systemet där lärare fick betalt per lektionstimme (lite enkelt förklarat),  och därmed även om de vikarierade för andra lärare på sin planeringstid, men nu kan alltså rektorern lägga ut lite hur mycket de vill på en lärare inom ramtiden (35 h / vecka i genomsnitt). Det har de laglig rätt till.

Min rektor förklarar att alla tjänster numera alltså kan variera i arbetsbörda.  Det vet jag redan. Men nu har ledningen ju presenterat den här nya policyn. Det är därför jag sitter här över huvudtaget. Annars har det ju varit kört att protestera över stor arbetsbörda i över ett decennium.

Han går vidare med att beskriva att ibland har någon en tjänst på 16 eller 17 timmar i lektionstid. "Och då kan man lägga till t.ex. en resurstimme på den personen." Jag tittar frågande på honom och säger. "Varför det? Varför kan inte 17 timmar anses vara en heltid? USKen finns ju inte längre, eller hur? Eller menar du att den  bara finns om man räknar åt andra hållet? Det är ju inte speciellt attraktivt."

Det blev ganska tyst en stund. Han såg lite chockad ut. Jag tror uppriktigt sagt att han inte hade tänkt på det på det sättet. Åt andra hållet. På oss andra.

Gammal hund undrar

Jag hade ju mitt utvecklingssamtal med min närmaste chef häromdagen. Det gick faktiskt väldigt bra. Jag fick framföra en del saker om vilken väg jag vill gå för att utveckla min yrkesroll och hur min arbetsmiljö kan bli bättre på olika sätt. Allt annat vi hann prata om kändes också bra.

Jag kände mig uppskattad och peppad, vilket förstås kändes kul. Just "uppskattad" och "peppad" är nämligen inte några vardagstermer som arbetslaget brukar svänga sig med när vi beskriver vår arbetssituation.

Men chefer måste ju även ha saker att ta upp som de anställda har att jobba med. Min uppgift är att se över mitt tempo. Jag kan prata väldigt fort ibland och en del elever hänger bara inte med när det bär av på engelska. Min chef hade själv lite problem en gång när han var på besök i klassrummet. Jag struntar i att ta upp hur stor procent min chef har varit i klassrummet när jag undervisar (med tanke på de naturliga variationerna i tempo) och bestämmer mig helt enkelt för att ta med mig detta som något att verkligen tänka på och vara medveten om. Inget knussel!

När sammanfattningen för påskrift kom i min brevlåda fastnade jag dock vid en punkt som jag inte mindes att vi hade pratat om. Jag ska tydligen även jobba med "...anpassning av kroppsspråk."

Vad jag vet har jag inte råkat slå ner någon liten elev i yviga gester och jag har aldrig pekat finger åt ens de för dagen otrevligaste elever. Så ... nu undrar jag lite. Ser jag sur ut? Ser jag för glad ut? Borde jag sträcka på mig mer? Dra in magen? Andra heta tips, någon?

Jag tror tyvärr att förändring av kroppsspråk är lite kört när man har hunnit bli 46. Vad tror du?

Ledningen och jag

Jag har haft mitt utvecklingssamtal med chefen. Ett par timmar innan gick jag ner till hans skrivbord när han inte var där och lade dit mitt hemmagjorda "yippee-kort". På post-it lappen stod det att han kunde se det som en mental uppvärmning.

Sådant gör man ju inte inför alla samtal med alla chefer. Men just till den här går det bra. Det är nämligen så att vi har en ganska bra relation. Jo, faktiskt.

Och varför skriver jag nu detta? Jo, för jag inser när jag ser tillbaka på mina inlägg att det inte riktigt går fram. Lite smågnäll och antydande om motsatsen har det varit ibland. Och det är ju inte så att jag far med osanning.

Det har hänt att jag har varit jättearg på medlemmar ur ledningen. Jätte arg eller jättebesviken eller bara lätt irriterad. Mer än en gång. Och det vet de berörda om. De vet om det eftersom jag berättar det. De vet om det för att i så fall sitter jag där på andra sidan skrivbordet och gråter, eller säger exakt hur jag känner och tycker om något utan att gråta (och det känns ju helt klart bäst). Jag säger vad jag och kollegorna pratar om när de kommer in i rummet om det vi pratar om berör dem. Om det innehåller en fråga till dem. Utan att tveka. Rätt på.

Med ålderns tilltagande har den här egenskapen blivit starkare. Raka rör. Ärlighet. Kommunikation som första prioritering. Utveckling och lösningar som heta mål.

Det lönar sig i längden. Och min närmsta chef har ju som sagt potential. Han förtjänar ett larvigt kort som en liten peppning innan vårt samtal. Han förtjänar att veta att jag faktiskt gillar att träffa honom. Vi har bra samtal. Oftast. Så nu har jag sagt det. Officiellt.

Det känns faktiskt bra för då kan jag snart gnälla lite igen. Balans är bäst.

Samtal om min utveckling

Imorgon ska jag ha utvecklingssamtal/medarbetarsamtal med min närmsta chef. Det kom lite hastigt på eftersom vi just kom tillbaka efter höstlovet och kallelsen skickades mot slutet av förra veckan (jag läste den idag).

Jag sitter här och försöker komma på vad jag har att säga angående min utveckling. Kanske ska jag ta med mig långa listan för att se vad vi kan utveckla där?

En sak vet jag i alla fall helt säkert! Chefen kommer att vara glad att se mig!

...eller...jag är i alla fall ganska säker... hrm...

...alltså.......någotsånär....säker...

...hm...man kanske borde baka nåt....?!

Kanelbullar till alla!

I fredags bjöd rektorn på bullar. Jo, för personalvården har faktiskt börjat dyka upp lite då och då på vår skola. Dessutom fyllde rektorn jämt. Ett par dagar för kanelbullens dag förstår jag att valet föll på just detta bakverk istället för prinsesstårta. Vår budget ska ju också försöka ta sig upp över de röda siffrorna någon gång inom de närmaste åren så ett kanelbullebeslut drar ju helt klart sitt strå till stacken. Nej, jag klagar inte! Jag vet att jag lät lite gnällig där (förlåt, snälla rektorn!) men jag älskar kanelbullar! Det är det som är problemet. När jag så läste mailet om den stundande bullfesten så kunde jag inte låta bli att skicka iväg ett mail och fråga om just min bulle skulle ligga i frysen på måndag. Jag har nämligen nyligen börjat jobba deltid och missar sånt som händer i skolan på fredagar.

Det är inte allt jag missar, säger en av mina kollegor. Hon jobbade deltid förut och tyckte att den enda förändringen hennes lediga fredag gav henne var mindre lön. Och färre erbjudanden till speciella uppdrag. Speciella ansvarsuppdrag vill man ha för de är lönegrundande. Helst ska man göra nytta på kommunnivå för att vara påtänkt för ett större lönelyft. Så står det i lönekriterierna som snabbt snoddes ihop mellan skolstart och höstlov förra året, på uppdrag av kommunen.

På informationsmötet om dessa pinfärska lönekriterier nämnde jag att på regeringsnivå sitter man i flera år för att arbeta fram nya betygskriterier och om hela lönesystemet ska göras om (vilket var fallet) så känns några veckor lite ...kort om tid. Det verkade inte vara något man oroade sig för.

I alla fall så är jag nu kärleksfullt varnad för att jag inte kommer att räknas med riktigt i karriärlyftande utnämningar. Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag tycker det är upprörande eller inte. Att det kan vara sant har jag förstått för i början av terminen föreslogs det på fullaste allvar att vi skulle lägga elevvårdkonferenserna på fredagar. När jag och en annan lärare/mentor alltså är borta. Det gick vi inte med på (Tack, snälla specialpedagogen!).

I år ska vi ha personliga löneförhandlingar. Att bara gå omkring och bete sig som en lärare i största allmänhet är inte nog för särskilda lönehöjningar. Det står tydligt i de nya lönekriterierna. Att helt enkelt nöja sig med att göra ett hästjobb på högsta möjliga nivå i klassrummet är helt enkelt inte rätt inställning. Man ska helst prestera andra, viktigare saker, som utspelar sig utanför klassrummet. Och då måste man ju ha kommit på tal för sådana uppdrag. Hur man kommer på tal vet jag inte riktigt. Att vara ledig på fredagar verkar möjligen leda till att inte komma på tal.

Och inte får man några kanelbullar heller.

Personalvård!

I måndags ägnade min studierektor sig åt personalvård. Innan min studierektor kom till skolan fanns det ingen direkt personalvård att tala om. Snarare tvärtom. Vi är fortfarande inte överösta med uppskattning och/eller stöttning sådär till vardags men det börjar arta sig, Faktiskt.

Vi i arbetslaget bestämde för några veckor sedan att vi skulle spela en bouleturnering tillsammans på ett måndagsmöte lite längre fram. Och varför just boule? Jo, det faller sig naturligt när man har en äkta bolulebana i garaget under skolan! Och varför har man det? Jo, för att den har byggts till (av?)en pensionärsklubb som vill spela även när det börjar bli för kyligt ute i parkerna. Då kommer de alltså in i skolans garage på sina bouledagar. Förutom välkrattade boulebanor så finns det en riktig poängtavla och ett picknickbord. Måhända är inte omgivningen direkt... parklik, men alla förstår ju att man måste kunna sitta och fika någonstans! Även om man befinner sig i ett garage.

Alltså, vår boulemåndag hade kommit och strax efter den sista lektionen stod vi samlade vid sargen (?) och gick igenom reglerna. Främst för sådana som jag som verkligen inte har en aning om hur poängen räknas, eller hur man ska kunna se den lilla beiga bolljäveln på ett lika beigt grus! Nåväl. Vi kom igång, vi spelade, vi hade roligare än någon av oss egentligen hade trott och snart stod det klart vilka som hade vunnit (ren tur!) och vilka som kom längre ner på rangordningen (det finns viktigare saker än att spela boule!).

DÅ slog personlavården till! Rejält. Vår studirektor var inte inte bara frivillig banpreppare, han hade även gått och ordnat till lite priser! Alltså, inte små struntpriser som pennvässare och luktsudd utan något ordentligt. Vinnarna fick choklad och BIOBILJETTER! Silvermedaljörerna fick choklad och en liten kokbok! Och resten av oss fick också choklad! Mycket oväntat och mycket uppskattat!

Vi pratar ibland om vår studierektor när han inte är där. Vi säger att han har potential. Alla som förstår att dela ut choklad med jämna mellanrum har massor av potential!