Självinsikt

Jag har en brorsdotter som hade det riktigt svårt i skolan. Lärarna på den lilla landsortskolan hade svårt att riktigt förmedla det till hennes föräldrar. Ända tills det började närma sig grundskoleavslutning. Då stod allt klart och beslutet togs att hon skulle gå om nian. Så inföll samma kommunikationskoma ännu ett år och det visade sig att ingenting egentligen förändrades på något plan. Överraskningen hemma var lika stor framemot juni även detta år. Så det blev inget gymnasium. Inte heller någon diagnos. Kanske finns det ingen att få och kanske spelade det ingen roll. Ungen är numera en vuxen, charmerande, och hårt arbetande kvinna med hem och man och lite piercingar här och där. Dessutom har hon självinsikt kombinerat med humor. På Facebook idag: "Adda mig gärna på Wordfeud så sänker jag dig! ... Eller inte. Förmodligen inte."

Rien de rien...

Ibland möts jag av ett meddelande när jag tar upp min Iphone ur fickan. Jag vet inte vilken knapp jag tidigare har tryckt på när det kommer. Varje gång jag läser det ler jag lite och trycker OK. Som nu. Och tänker att det är en bra start på dagen. "Ingenting att ångra"

Nybakat på jobbet

Jag har fått en ny medarbetare i arbetslaget. Hon är också  helt ny i läraryrket (nybakad) och har ett vikariat på vår skola till Jul. Jag hoppas hon får vara kvar för hon är bra. Det är faktiskt så att man kan se inom en vecka, som nära kollega, om någon passar naturligt för det här jobbet eller inte. Sedan kan man alltid lära sig saker och bli bättre, så ingen är väl uträknad från början egentligen. Jo, kanske. Jag har faktiskt mött en del utan hopp att någonsin bli en lärare jag skulle vilja ha till mitt eget barn. Inte till andras barn heller. Alldeles nyligen faktiskt.

När man är så osäker på sig själv och sin lärarroll att man hela tiden säger till sina högstadielever att de minnsann ska vara snälla mot en och respektera en för att man "är UTBILDAD!!!" så är det fara å färde. När man inte är flexibel nånstans och dessutom rent elak men jämna mellanrum (bara mot elever naturligtvis), då kan vi väl ändå vara överens om att det blev lite fel i yrkesvalet? Och på praktikplatsen, som av någon anledning släppte igenom denna olycka.

Men andra är alltså rätt från början. Om än oerfarna. Sådan är min kollega. Och oerfarenheten visar sig bl.a. i att vilja prestera på toppnivå hela tiden. Att  t.ex. ta på sig ansvaret (och pressen) för att inte vara bra i att lära ut ett ämne hon inte har utbildning för (vilket naturligtvis är ledningens asvar). Vidare att komma till jobbet med feber för att man vill vara duktig. Då får man försöka lära ut att man bara kan ta ansvar för sådant man har makt över och vidare förklara konceptet att detta är ett jobb och inte ett heligt kall som ska genomföras mot alla odds. Om man är duktig så syns det ändå. Snabbt. Även om man stannar hemma när man har feber.

Jag skulle vilja påstå att 99% av kvinnliga lärare har ett förflutet som "duktiga flickor" med höga krav på sig själva. Det är därför det går att ständigt utöka arbetsuppgifterna och hålla nere löneutvecklingen i alla evighet utan ett läraruppror. Vi vill vara duktiga och tänker mer på elevernas behov än våra egna.
Men detta har jag tjatat om förut så nu hoppar jag över just den diskussionen.

Som avslutning passar jag på att hylla alla de FANTASTISKA lärare jag känner och alla andra jag tyvärr inte har fått nöjet att möta. TACK för att ni finns och för att ni stretar på och för att ingen i TV soffan har en aning om vad ert jobb egentligen innebär och för att ni klarar att dag efter dag ge så mycket utan att få speciellt mycket uppskattning från något håll (och definitivt inte i lönekuvertet). HÄR får ni lite uppskattning. Av mig. Av mig som även är mamma och som har fått två av er fantastiska till mitt eget barn.

Och du, min lilla nya kollega, du är en av dem redan. Ha lite tålamod med dig själv bara.

Sommarlov

Funderar över mitt yrke lite i hängmattan. Funderar över höstens schema (inte lika bra som förra årets), funderar över att jag ännu inte skrivit klart alla omdömen som skulle vara klara innan sommarlovet (inte ens på anabola skulle jag ha klarat det på betald arbetstid), funderar på att jag ännu inte ansökt om min lärarlegitimation (tck och lov är det bara en formalitet och utan tvång på mer studier), funderar på nyheten att allt färre söker till lärarutbildningen (med sådana strålande karriärmöjligheter undrar man ju varför) och slutligen på dagens nyhet; att det ska bli lättare för elever att anmäla lärare för inkompetens.

Så när det precis börjar kännas lite dystert tänker jag på min sommarfika nyligen med en av mina kollegor,  som kvittrande sade hur mycket hon verkligen gillar att vara lärare! Och jag höll med. Kunde inte annat. Det är något vi har gemensamt hon och jag, förutom våra makars namn och nationalitet.

Och det är lektionerna - eleverna - som gör det så fantastiskt. Vi har ALDRIG tråkigt. Att vara lärare är stimulerande och tacksamt. Jo, faktiskt. Tacksamt! I nian kommer de;  breven från eleverna och från föräldrarna. På skolavslutningen (om inte förr) får man läsa eller höra direkt hur mycket man betytt och hur fantastisk man är. Av vissa får man höra det. Av tillräckligt många för att man ska ha överseende med resten. Av tillräckligt många för att man ska vilja komma tillbaka för att streta på ett år till i det här yrket som mycket väl skulle kunna vara världens bästa jobb!

Det tycker i alla fall jag och min kollega. Såhär mitt i sommarlovet.

100 inlägg - etiketter och kärleksmiddag

Jag vet inte om det är något att fira direkt. Men det är en jämn, bra siffra. Idag har jag organiserat mina 100 inlägg under färre etiketter, så att man kan läsa texter under teman. Hitta den kategorin man känner för att läsa i utan att behöva skrolla i all evighet och i kronologisk ordning. Det är rena lekskolan för vana bloggare, det där med kategorier, men jag har inte förrän nyligen fått kläm på det.

Det var inte så lätt att hitta på samlande etiketter till mina olika funderingar. Inte alltid i alla fall. Och det här inkägget då? Vad kan man sätta för etikett på det? "Vardagsbestyr" kanske?

Nej, jag vet! "Från hjärtat"! Där ska det ligga. Jag har nämligen varit ute på middag ikväll. Middag med mitt förra arbetslag. Det bästa arbetslaget i hela norra Storstockholm!!!! Varje gång jag gick in i arbetsrummet på min förra skola kändes det som att komma hem till goda vänner. Där inne skrattade jag så att tårarna rann, kramades ofta och grät floder. I tryggt förvar.

Som tur är har jag ett jättefint arbetslag i min nya skola också. Där finns en spirande kärlek på gång. Men den svallande kärleken från förr var med på restaurangen ikväll i mötet med mina gamla kollegor. Gud vad jag har skrattat och kramats ikväll! Jo, jag saknar dem. Nej, jag kunde inte arbeta kvar. Så är det. Jag är tacksam över att de fanns i mitt dagliga liv så länge som tre år. Jag är också tacksam över att jag lämnade min förra skola i tid. En sorglig men fullt möjlig kombination.

Slutet gott, allting gott!

Skolavslutning

Imorgon är det skolavslutning och mina nior slutar. MINA nior.
Jag har haft dem sedan de kom, helt nya, i sjuan. Hela klassen var ny på skolan och jag var också ny på skolan. Nu slutar de och det gör jag också. Intressant sammanträffande. Men det är ett ämne för ett annat inlägg. Det här ska handla om mina nior.

Jag har just skrivit klart mina personliga kort till dem. Först tänkte jag att det får bli en gemensam hälsning till alla. Annars blir det svårt att få ihop nåt. Men det där gemensamma, generella stannade vid "Trevlig sommar" på framsidan. Det var nämligen inte alls svårt att få ihop nåt personligt, visade det sig.

Jag har så MYCKET jag vill säga till de här ungarna! Till var och en, personligen! Men man kan ju inte skriva långa (eller ens halvlånga) brev i det här läget. De orkar inte läsa sånt. Och man kan ju inte sitta och prata öronen av dem heller. I det här läget. Sommarlovet hägrar och de har lyssnat på mig tillräckligt.

Så jag begränsar mig men försöker ändå få dem att förstå hur underbara de är. Verkligen! Och vilket absolut privilegium det har varit att få vara med på deras resa de här tre åren. Vilken utveckling! Vilken triumf! Vilken fantastisk upplevelse det har varit att nu se dessa otroliga, framtida vuxna skymta fram. Vuxna som kommer att bidra till samhället på otaliga sätt, fortsätta få andra att skratta (vilket är mycket hälsosamt), älska människor (som därmed har en enorm tur) och förstås genomgå sorger och smärtor som kommer att göra dem ännu mer fullständiga - och fantastiska.

Jag kommer att sakna dem och tänka på dem ofta. Och imorgon, när vi står där i klassrummet, kommer jag att "tvinga dem" att krama mig innan de går och så kommer jag att tänka på alla de gånger jag ville krama dem men inte tvingade dem alls. Inte ens försökte litegrann. Suck! Så många kramar vi gick miste om!

Och så kommer jag att gråta. Nej, inte för de missade kramarna. Jo, kanske lite. Men mest för att jag har ett sådant otroligt jobb som ger mig möjlighet att på nära håll få se människor leva, lära och utvecklas. Andras barn. Andras oersättliga skatter. Jag får dela ansvaret och bördan. Jag får dela sorgen och frustrationen. Jag får dela lyckan!

Imorgon är det lycka. Även om jag gråter. Jag lovar!

Ut ur koman!!!!

Vad kul allt plötsligt blir när man slutar mäta sig mot de, let's face it, ganska vaga kriterier som (enligt uppgift) leder till bättre löneutveckling och endast tänker på hur man ska göra nästa lektion så intressant och rolig som möjligt!

I'M BACK, PEOPLE !!!

Från lärare till vikariemamma på 20 minuter blankt!

När man står och skäller på en elev för att något helt har gått över styr och man vet att man kan förvänta sig något mycket bättre av just det barnet så är det förstås inte alltid anledningen går fram. Jag brukar förklara att jag inte skulle ha tid att hålla individuella allvarssamtal i onödan. Att inget jag säger eller gör är för att jag vill jävlas i allmänhet utan för att jag verkligen vill att eleven ska lyckas! Det är vad alla vi lärare vill!

Förra veckan hade jag ett mycket snabbt men allvarligt samtal med en av mina elever om hans attityd i klassrummet och om hur det absolut inte hjälpte honom att gå åt rätt håll. Jag vet inte om han förstod omsorgen men han fortsatte i alla fall lektionen på ett mycket bättre sätt.

Endast 20 minuter senare befinner sig samma elev på golvet i korridoren och kan inte komma upp. Han har ägnat sig åt någon galen stuntövning och slagit i ryggen ordentligt. Jag ringer efter ambulans. Han vill inte åka in till sjukhuset men det bestämmer naturligtvis inte han. Ambulanskillarna sätter på krage och lägger honom på bår. Jag har precis slutat och ska åka hem. Så jag följer med ambulansen till akuten. Samtidigt ringer jag mamma. Hon svarar inte. Och vi kan inte numret till jobbet. Ingen i familjen lyckas ta sig till sjukhuset den dagen.

För att göra en lång historia kort så stannar jag med honom genom all väntan, alla undersökningar och röntgen. Jag pratar, klappar, berömer, uppmuntrar och håller sällskap i allmänhet. Vikarierande mamma. För ingen unge ska behöva vara på akuten och gå igenom detta ensam, oavsett hur tuff han än låtsas vara i korridorerna i skolan. Och den killen var inte med till akuten kan jag berätta. Istället fanns där den kille jag och alla andra lärare ser bakom ytan. Och han behövde en mamma. Den enda som fanns tillgänglig just den dagen var jag.

Fem timmar senare var han ganska OK och kunde åka hem. Läkare hade konstaterat att han hade klarat sig bra just den här gången. Skönt! Och skönt att jag kunde vara med. Om min unge behöver komma till sjukhus och jag eller hennes pappa inte har möjlighet att komma hoppas jag att någon annan kan träda in. Vem som helst som bryr sig om henne.

största möjliga tyssssssstnad....

Jo men nu fick jag lite prestationsångest. Inget skrivet på jättelänge! Verkligen helt tyst.
Ni har väl gett upp hoppet, ni som kollar in ibland och läser. Fanns det inget mer att säga om en högstadielärares vardag? Kan man ju undra.

Jodå. Det är inte så att det inte händer nåt. Det har varit fullt upp, faktiskt. Men det har varit fullt upp med PR-arbete mest. Mycket att fixa med! Jag och några andra på skolan har just varit på skolmässa nämligen. Igår stod vi på en galleria med 50 andra skolor och visade upp oss och berättade hur bra vi är. För det är vi. Riktigt bra, faktiskt. Nej, inte felfria, men det som är viktigast är vi bra på.

Vad som är viktigast? Eleverna.

Jo, elevvården står som nummer 1 på vår lista och jag har faktiskt inte varit med om ett arbetslag (och skola) förut som är så enade i detta. Händer det något som måste tas om hand med en gång så gör vi det. Mentorerna och även andra som är inblandade tar samtalen med en gång. Deras lektioner ser vi andra till att täcka. Elevvården går först.

Och som vi ringer och ringer och har möten och har möten. Där det behövs. En del föräldrar står inmatade i telefonlistan på mobilen så att man kan ringa var man än är. Det har jag gjort några gånger. Mitt under lektionen har jag halat upp mobilen (jo, för jag får ha mobilen på i mitt klassrum) och ringt mamma eller pappa så att den elev som just i det ögonblicket behöver ett föräldraingripande (eller föräldramedverkande, snarare) får sagda förälder i luren på en gång. Det funkar ganska bra. Vi går tveklöst in och uppfostrar barnen - tillsammans med deras föräldrar!

Och alla de samtal och möten som vi har med buspojkarna i 7an får vi sedan skörda frukterna av när de går i 9an. Det är en ren fröjd! Och på avslutningsdagen i nian står man och gråter och kramar om tvåmeterspojkarna som man mer än en gång under årens lopp har velat dänga till med en tjock pärm över huvudet (fast det gör man ju inte!) Man tycker så mycket om dem och de har gjort en sådan resa!

Därför blev jag lite ledsen när ett par föräldrar som eventuellt är intresserade av att låta sina barn börja hos oss i sexan till hösten kom fram till mig på skolmässan och undrar över det de "hört"; att vi har mobbing på vår skola och att lärarna inte gör något och inte bryr sig. De kunde inte ha mer fel!

Mobbing finns på alla skolor men vi gör allt i vår makt för att motverka varje uns vi ser! Hela tiden! Jag skulle lätt sätta mitt eget barn i min skola och jag är INTE lättcharmad! (Jag nekade det första dagiset vi blev tilldelade och fick istället plats på ett annat. Tack och lov! Annars hade jag tagit lån och stannat hemma ett år till!)

Men, det behövs bara en enda besviken förälder för att starta ett rykte. Jag vet inte vad bakgrunden är. Jag vet bara vad jag ser och arbetar efter varje dag. Eleverna och vår omsorg om dem kommer först! Lita på det, alla föräldrar!

Ge oss era barn i några år! Vi kommer se till att de växer och mår bra och vi vet att de kommer se till att vi lär oss en del också. Eventuellt kommer vi att ringa mitt under eftermiddagen då och då för att samarbeta med er i dagens uppfostringsbehov. Det hoppas vi är OK. Vi kommer möjligen att vara sena med att rätta era barns prov men vi kommer INTE att försumma era barns behov och känslor när vi ser hur det är fatt. INTE! Inte en enda dag!

Välkomna till min skola!

Jag har uppenbarligen hamnat rätt.
Imorgon kommer ungarna tillbaka.
Jag längtar lite.

Ännu en hjältemamma

En annan av mina favoritmammor är Mrs Li :

"På vardagskvällarna är det inte svårt att få tiden att gå. Jag har en liten taxirörelse, en cateringfirma, utför hushållsnära tjänster, går hundpromenader och erbjuder läxhjälp."

HEJA Mrs Li! HEJA alla mammor!!!

Stjärnor till en mamma

Jag är nästan förälskad i en mamma. Hennes barn har varit min elev sedan han gick i sexan. Nu går han i nian. En termin och fem veckor till skolavslutning och till grundskoleavslutning!

Han har en diagnos: språkstörning. Den fick han i fyran och det betyder att han har haft det mycket svårt med texter. Svårt att läsa. Svårt att förstå. Och något alldeles oerhört svårt att skapa egna texter. Praktiskt taget omöjligt.

I sexan jobbade den här mammans barn i en liten grupp med mycket resurser. Från sjuan gick han i en vanlig klass med 24 andra, fläckvis ganska stökiga, ungar. Det blev nästan katastrof. Han höll på att gå under. Nådde inte målen i något ämne och satt av lektionerna utan att orka ta tag i något av sig själv.

Vi var alla mycket oroliga! Det kändes omöjligt att han skulle bli godkänd i mer än ett fåtal ämnen i nian. Möten, samtal, åtgärdsprogram.

Och där hemma kämpade mamma på. Hon och pojken satt och läste och läste. Försökte tillsammans klura ut vad alla texter betydde i NO, i SO, i Svenska. Många timmar av långsam läsning tillsammans. Mamman är inte själv svenskfödd så hon hade också lite svårt med texterna de hade att ta sig igenom. Ordboken användes flitigt.

Nu är det fem veckor kvar till Jul. Trettio veckor kvar till sommaravslutningen. Och den här eleven har numera godkänt i alla ämnen utom ett - Engelska.

Alla utom ett! Det är något ingen av oss hade kunnat tro för två år sedan! Vår elev har gjort ett enormt arbete men grunden och förutsättningen för det arbetet är hans mammas totala hängivenhet och uthållighet! Hennes pojke har växt upp till en fantastisk människa som är vänlig, vacker och kärleksfull. En dag ska han bli kock. Det är målet och drömmen. För att få komma in på utbildningen som ska leda dit måste han ha G även i engelska. Det kändes inte realistiskt bara i våras.

Därför sitter jag nu och gråter en skvätt med hans senaste uppsats framför mig. Detta är utan tvivel en godkänd text och därmed är det sista hindret snart ur vägen.

På skolavslutningen kommer den här eleven att ha alla sina betyg och hans mamma kommer att för alltid ha en en stjärna i min och Guds himmel!

Göra skillnad och spela roll

En gång satt jag vid ett middagsbord tillsammans med min man och en annan kvinnas man. Den andra kvinnans man pratade om sina känslor av att inte vara på rätt plats och syssla med rätt jobb. Att inte lämna efter sig något beständigt. Att inte göra någon skillnad.

Eftersom han var en mycket duktig journalist som för tillfället var engagerad i ett stort skolprojekt i sina barndomstrakter så tyckte jag att han underskattade sin betydelse och sina insatser ganska rejält.

Dessutom kunde jag inte relatera till den känslan. Sedan jag blev lärare känner jag alldeles tydligt att jag gör en skillnad i människors liv. I varje årskurs finns det en handfull barn som kommer att minnas mig väl och som en dag (och kanske redan nu?) kommer att veta att det var viktigt och det gjorde skillnad att de hade just mig som lärare på högstadiet. Det är min fasta övertygelse.

För jag minns dem. Jag minns dem allihop. De var ju viktiga för mig också. De spelade en avgörande roll för mitt liv, för min utveckling och mitt lärande.

Det är oerhört sällan vi lärare får höra något från de här eleverna. Det är OK. Man vet i alla fall.
Trots det glimmar orden som värmande guld i mörkret när de kommer i ett oväntat meddelande genom cyberrymden:

"...Det är tack vare dig som jag läser engelska jag vill att du ska veta det, du väckte verkligen mitt intresse för engelskan... Tack! Du är den lärare som betytt mest för mig under min skoltid, en av få som lyckats få mig intresserad för något överhuvudtaget"

Tack själv, lilla gumman! Lilla gumman, som nu har blivit riktigt stor. Tack för att jag fick gå med dig en bit på vägen!

Älskade kollegor!

Det blev en sen kväll igår med mycket stress och en del känsloutsvall. Över annat än skolan! Jodå, det finns annat som kan stressa. Slår man då ihop den stressen med att-göra-listan på jobbet, som är ett imponerande dokument på flera sidor med tättskrivna rader i Times New Roman... 3, nånting, kan det lätt bli en explosion. En sådan är inte snygg att se på alls och inget att vara stolt över och om det här inte var en blogg om skolan så skulle jag möjligen beskriva just den delen av min söndagskväll lite närmare. Istället nöjer jag mig med att berätta vilket antiklimax det är att vara tvungen att ta fram dammsugaren mitt i ett strålande utbrott för att dammsuga upp glassplittret från golvet i köket efter att ursinnigt ha kastat tre, numera olagliga, glödlampskartonger (40 w, frostat glas)tvärs över köket i ren frustration. Man vill ju inte att familjen ska få glas i fötterna...

Nu kommer vi till det som mer hör den här bloggens tema till. Kollegor! Älskade kollegor. När jag kommer på morgonen känner jag mig ganska sliten och ligger lågt. Redan innan morgonmötet kommer en av mina älskade fram och klappar på mig lite och frågar hur det är. Jag säger att jag är trött. Vilket endast är en liten del av sanningen men ändå sant och allt vi har tid med innan morgonmötet. En annan av mina älskade frågar efter morgonmötet om jag vill att hon tar mitt klassmöte istället eftersom hon ser på mig att kraften inte finns. Jag tar tacksamt emot och känner hur dagen börjar se lite ljusare ut. Senare sätter sig älskade nummer ett ner hos mig, efter klassmötet, och vi pratar lite. Inte för att man hinner några längre samtal mitt under brinnande skolmorgon men det är tillräckligt för att jag ska känna mig omhuldad, sedd, viktig, värd att bry sig om. Älskade kollegor!

Beröring spelar roll.

I dessa svininfluensatider är beröring något man mest undviker. I lokaltrafiken i Stockholm undviker man beröring oavsett virushot och att börja småprata med främlingar... ja, ni vet. För en nyinflyttad amerikan (typ min man för ett antal år sedan) är det ett högst normalt och artigt beteende men för oss vana stockholmare är det snarare ett tecken på respekt att låta bli. Man ska inte tränga sig på, inte störa andra eller klampa in i deras personliga utrymme.
Men nu kommer jag ifrån ämnet. Ämnet jag ville ta upp var beröring. Jag är en stor anhängare av beröring som metod. Har alltid varit. Jag minns något vetenskapsprogram om beröring som jag såg i min ungdom som bara bekräftade det jag redan visste; beröring spelar roll! Några experiment ur programmet:
1. På ett nytt bibliotek lämnas lånekort tillbaka vid disken till en stor mängd boklånande människor, antingen med en lätt beröring eller utan en lätt beröring. Den är så lätt att den inte direkt registreras av de som blir berörda och det är det som är meningen. Direkt utanför porten fångas de in för att svara på några allmänna frågor om vad de tycker om sitt nya bibliotek. De som hade fått en lätt beröring av bibliotekarien har överlag en positivare bild än de som inte har fått någon hudkontakt!
2. En sedel (inte för stor och inte för liten) lämnas i en telefonkiosk. Nästa person hittar den, ser sig omkring och lägger den sedan i fickan. När de kommer ut möts de snart av den som har "glömt" sedeln. När hon frågar efter pengarna. om de har sett en sedel därinne, och samtidigt lätt lägger handen på armen på upphittarna, då får hon tillbaka sedeln. "Åh, var det din? Här!". De hon inte rör vid ger oftast inte tillbaka sedeln utan säger att de tyvärr inte har sett några pengar.
Beröring spelar roll! Beröring skapar relationer, snabbare.
Jag rör mina elever så mycket jag kan utan att vara jobbig. Man kan kanske tycka att det skulle uppfattas som påträngande. Det verkar inte så. Under mina nio år har bara två elever sagt till mig att de inte vill bli rörda. Resten av dem får något varmt i blicken, eller ett slags nöjt skimmer över kroppshållningen. Har jag skällt på någon mycket under en vecka ser jag till att hinna med en kram innan helgen. Annars är det inte kramar jag egentligen ägnar mig åt. Mer klappar. En hand på en arm, en rygg, en axel. Ett lätt grepp i det vaxade håret, samtidigt som jag skojar lite. En klapp på kinden...
Gråtande sexor har jag haft i knät och gråtande, äldre elever har jag dragit intill mig när vi pratar om vad det nu är som är katastrofen för tillfället.
Och idag kom en av skolans rektorer/IT-ansvarig in i mitt rum och vi tittade på något på min dator. Han klappade mig vänligt på skuldran när jag satt och försökte få till något som inte hade funkat förut (det var därför han kom). Kanske trodde han att jag var lite stressad och ville lugna ner mig. Det var inte så farligt med den stressen men det gjorde skillnad i alla fall! På min dag. Och just idag är han min favoritrektor i hela världen.
Beröring spelar roll!

Värmda hjärtan

Morgonmöte. Rapport från läsveckan.
Vi har en elev riktigt kämpar. En ganska svår dyslexi och lite annat smått och gott har hindrat honom att få några betyg över huvudtaget - och nu är det nian. Förra veckan var det läsvecka för vissa elever i nian. Det är första gången något sådant har lagts in som en speciell satsning på vårt högstadium. Bara lästräning på olika sätt. Inga andra lektioner. LÄSVECKA. Vår kämpande elev har för första gången läst igenom nästan en hel bok med behållning!
Tror ni att den här eleven nu spyr på läsning och ivrigt vill tillbaka in i klassrummet med de 25 andra där han kan vila sig mellan varven? Gömma sig. Aldrig läsa en hel bok igen! Inte! Han har praktiskt taget sprungit till biblioteket för att låna en ny bok. Dubbelt så tjock! Det var många värmda hjärtan som reste sig från mötesbordet den här morgonen.

Överraskningar

Söndag kväll. kollar schemat, igen. Kollar mailen. Så att det inte blir några överraskningar. Tänker igen att jag nog borde ha skrivit något slags veckobrev. Skulle ha pratat med mina medmentorer om det. hm. Och innan jag vet ordet av har hela att-göra listan rullat ut som en överdimensionerad rullgardin! Den täcker hela utsikten och jag ser inte riktigt slutet. Måste rulla upp den igen så att jag kan somna inatt!

Träffade en av niorna utanför min port igår. Han kom gående på samma sätt som han går fram i korridorerna. Lite lojt, självsäkert (vad vet jag?), som en man ... på nåt sorts MTVsätt. Ganska smal och lite skranglig men ändå med en viss pondus redan. Han vill gärna var cool och ...jodå, lite tuff.
Och vad gjorde han här i mina kvarter? "Jag går och dansar. Sedan jag var 7 år. Varje lördag och nästan varje dag efter skolan. " .... !!!! Who knew?! Efter två år tillsammans visste jag ingenting om denna ganska stora del av hans liv! Jag gillar överraskningar!