Jag är nästan förälskad i en mamma. Hennes barn har varit min elev sedan han gick i sexan. Nu går han i nian. En termin och fem veckor till skolavslutning och till grundskoleavslutning!
Han har en diagnos: språkstörning. Den fick han i fyran och det betyder att han har haft det mycket svårt med texter. Svårt att läsa. Svårt att förstå. Och något alldeles oerhört svårt att skapa egna texter. Praktiskt taget omöjligt.
I sexan jobbade den här mammans barn i en liten grupp med mycket resurser. Från sjuan gick han i en vanlig klass med 24 andra, fläckvis ganska stökiga, ungar. Det blev nästan katastrof. Han höll på att gå under. Nådde inte målen i något ämne och satt av lektionerna utan att orka ta tag i något av sig själv.
Vi var alla mycket oroliga! Det kändes omöjligt att han skulle bli godkänd i mer än ett fåtal ämnen i nian. Möten, samtal, åtgärdsprogram.
Och där hemma kämpade mamma på. Hon och pojken satt och läste och läste. Försökte tillsammans klura ut vad alla texter betydde i NO, i SO, i Svenska. Många timmar av långsam läsning tillsammans. Mamman är inte själv svenskfödd så hon hade också lite svårt med texterna de hade att ta sig igenom. Ordboken användes flitigt.
Nu är det fem veckor kvar till Jul. Trettio veckor kvar till sommaravslutningen. Och den här eleven har numera godkänt i alla ämnen utom ett - Engelska.
Alla utom ett! Det är något ingen av oss hade kunnat tro för två år sedan! Vår elev har gjort ett enormt arbete men grunden och förutsättningen för det arbetet är hans mammas totala hängivenhet och uthållighet! Hennes pojke har växt upp till en fantastisk människa som är vänlig, vacker och kärleksfull. En dag ska han bli kock. Det är målet och drömmen. För att få komma in på utbildningen som ska leda dit måste han ha G även i engelska. Det kändes inte realistiskt bara i våras.
Därför sitter jag nu och gråter en skvätt med hans senaste uppsats framför mig. Detta är utan tvivel en godkänd text och därmed är det sista hindret snart ur vägen.
På skolavslutningen kommer den här eleven att ha alla sina betyg och hans mamma kommer att för alltid ha en en stjärna i min och Guds himmel!
Han har en diagnos: språkstörning. Den fick han i fyran och det betyder att han har haft det mycket svårt med texter. Svårt att läsa. Svårt att förstå. Och något alldeles oerhört svårt att skapa egna texter. Praktiskt taget omöjligt.
I sexan jobbade den här mammans barn i en liten grupp med mycket resurser. Från sjuan gick han i en vanlig klass med 24 andra, fläckvis ganska stökiga, ungar. Det blev nästan katastrof. Han höll på att gå under. Nådde inte målen i något ämne och satt av lektionerna utan att orka ta tag i något av sig själv.
Vi var alla mycket oroliga! Det kändes omöjligt att han skulle bli godkänd i mer än ett fåtal ämnen i nian. Möten, samtal, åtgärdsprogram.
Och där hemma kämpade mamma på. Hon och pojken satt och läste och läste. Försökte tillsammans klura ut vad alla texter betydde i NO, i SO, i Svenska. Många timmar av långsam läsning tillsammans. Mamman är inte själv svenskfödd så hon hade också lite svårt med texterna de hade att ta sig igenom. Ordboken användes flitigt.
Nu är det fem veckor kvar till Jul. Trettio veckor kvar till sommaravslutningen. Och den här eleven har numera godkänt i alla ämnen utom ett - Engelska.
Alla utom ett! Det är något ingen av oss hade kunnat tro för två år sedan! Vår elev har gjort ett enormt arbete men grunden och förutsättningen för det arbetet är hans mammas totala hängivenhet och uthållighet! Hennes pojke har växt upp till en fantastisk människa som är vänlig, vacker och kärleksfull. En dag ska han bli kock. Det är målet och drömmen. För att få komma in på utbildningen som ska leda dit måste han ha G även i engelska. Det kändes inte realistiskt bara i våras.
Därför sitter jag nu och gråter en skvätt med hans senaste uppsats framför mig. Detta är utan tvivel en godkänd text och därmed är det sista hindret snart ur vägen.
På skolavslutningen kommer den här eleven att ha alla sina betyg och hans mamma kommer att för alltid ha en en stjärna i min och Guds himmel!
Inlägg
Nu grät jag nästan i tår jag med! Det finns hopp och alla är vi bra på vårt sätt!!!
SvaraRaderaSkoj att se att någon ser våra elever...
Vad fint!!
SvaraRaderaOch så sant.
Du gör ett strålande jobb. Det är jag helt förvissad om.
Något måste förstås ha gått rätt till i skolan också men kraften att ta sig framåt kan ingen av oss lära ut till de här ungarna. Den måste de hitta själva. Och när det sker blir man aldeles tagen. Varje gång.
SvaraRadera