största möjliga tyssssssstnad....

Jo men nu fick jag lite prestationsångest. Inget skrivet på jättelänge! Verkligen helt tyst.
Ni har väl gett upp hoppet, ni som kollar in ibland och läser. Fanns det inget mer att säga om en högstadielärares vardag? Kan man ju undra.

Jodå. Det är inte så att det inte händer nåt. Det har varit fullt upp, faktiskt. Men det har varit fullt upp med PR-arbete mest. Mycket att fixa med! Jag och några andra på skolan har just varit på skolmässa nämligen. Igår stod vi på en galleria med 50 andra skolor och visade upp oss och berättade hur bra vi är. För det är vi. Riktigt bra, faktiskt. Nej, inte felfria, men det som är viktigast är vi bra på.

Vad som är viktigast? Eleverna.

Jo, elevvården står som nummer 1 på vår lista och jag har faktiskt inte varit med om ett arbetslag (och skola) förut som är så enade i detta. Händer det något som måste tas om hand med en gång så gör vi det. Mentorerna och även andra som är inblandade tar samtalen med en gång. Deras lektioner ser vi andra till att täcka. Elevvården går först.

Och som vi ringer och ringer och har möten och har möten. Där det behövs. En del föräldrar står inmatade i telefonlistan på mobilen så att man kan ringa var man än är. Det har jag gjort några gånger. Mitt under lektionen har jag halat upp mobilen (jo, för jag får ha mobilen på i mitt klassrum) och ringt mamma eller pappa så att den elev som just i det ögonblicket behöver ett föräldraingripande (eller föräldramedverkande, snarare) får sagda förälder i luren på en gång. Det funkar ganska bra. Vi går tveklöst in och uppfostrar barnen - tillsammans med deras föräldrar!

Och alla de samtal och möten som vi har med buspojkarna i 7an får vi sedan skörda frukterna av när de går i 9an. Det är en ren fröjd! Och på avslutningsdagen i nian står man och gråter och kramar om tvåmeterspojkarna som man mer än en gång under årens lopp har velat dänga till med en tjock pärm över huvudet (fast det gör man ju inte!) Man tycker så mycket om dem och de har gjort en sådan resa!

Därför blev jag lite ledsen när ett par föräldrar som eventuellt är intresserade av att låta sina barn börja hos oss i sexan till hösten kom fram till mig på skolmässan och undrar över det de "hört"; att vi har mobbing på vår skola och att lärarna inte gör något och inte bryr sig. De kunde inte ha mer fel!

Mobbing finns på alla skolor men vi gör allt i vår makt för att motverka varje uns vi ser! Hela tiden! Jag skulle lätt sätta mitt eget barn i min skola och jag är INTE lättcharmad! (Jag nekade det första dagiset vi blev tilldelade och fick istället plats på ett annat. Tack och lov! Annars hade jag tagit lån och stannat hemma ett år till!)

Men, det behövs bara en enda besviken förälder för att starta ett rykte. Jag vet inte vad bakgrunden är. Jag vet bara vad jag ser och arbetar efter varje dag. Eleverna och vår omsorg om dem kommer först! Lita på det, alla föräldrar!

Ge oss era barn i några år! Vi kommer se till att de växer och mår bra och vi vet att de kommer se till att vi lär oss en del också. Eventuellt kommer vi att ringa mitt under eftermiddagen då och då för att samarbeta med er i dagens uppfostringsbehov. Det hoppas vi är OK. Vi kommer möjligen att vara sena med att rätta era barns prov men vi kommer INTE att försumma era barns behov och känslor när vi ser hur det är fatt. INTE! Inte en enda dag!

Välkomna till min skola!

Jag har uppenbarligen hamnat rätt.
Imorgon kommer ungarna tillbaka.
Jag längtar lite.