På andra våningen, i personalrummet, har det plötsligt uppenbarat sig en MASSAGEDYNA i en av fåtöljerna. Jag vet inte om det är rätt ord men ... det beskriver i alla fall bäst den nya attraktionen på vårt lilla nöjesfält tycker jag.
Det enda vi hade att roa oss med förut var gratis kaffe ur en automat som någonstans på vägen genom rören skapar en näst intill odrickbar sörja med många namn; "kaffe", "cappucino", "café au lait"... ni fattar. Det spelar ingen roll vilken knapp man trycker på, det är lika odrickbart vad det än kallas men ...det är GRATIS! Och med tanke på de rätt vaga lönekriterierna är ju en rejäl löneökning ganska osäker så...det är bäst att hålla sig till gratis, tänker vi.
Men nu har fröjderna alltså fördubblats i personalrummet!
Man kan numera få en ryggmassage medan man dricker sitt "kaffe" och DET mina vänner är inte alldeles oävet. Jag provade idag.
Jag satte mig ner, klurade en stund över fjärrkontrollen, tryckte på några knappar och BINGO! Där gick den igång! Faktiskt inte tokigt alls! Det var möjligt att få någon slags knådning eller en mer ospännande rullning uppåt och nedåt. Ganska skönt. Men lite stilla undrade jag över om det möjligen gick några hundralappar från lönepotten till den här apparaten. Vi får ju så ofta höra att "vi har bara en påse pengar". Men man ska inte klaga. Gratis kaffe OCH gratis massage.
Där finns det ju en omtanke om vårt välbefinnande i alla fall eller hur?
Sedan gick vidden av deras lömska plan upp för mig. Den här dynan erbjuder nämligen inte bara ryggmassage. Nejdå. Mitt i kaffet tryckte jag plötsligt på knappen för "sätesmassage"!
TACK LEDNINGEN!!!
Och plötsligt insåg jag ju att jag jobbar alldeles för lite, är vansinnigt överbetald och ... GUUUD vilket gott kaffe!!!
torsdag 6 maj 2010
tisdag 4 maj 2010
Präktighet ska med humor bekämpas!
Detta utrop kommer i en av kommentarerna till ett blogginlägg av en lärare som upprörs av Facebookprofilen "Lärare i allmänhet". Tack och lov, för bloggaren har tydligen missat hela grejen! Jag är fortfarande rasande lycklig över att jag hittat denna fantastiska profil och följer inläggen slaviskt!
Ni vet ju att man bara kan agera dålig sångare på ett övertygande sätt om man verkligen kan sjunga egentligen? Det är samma sak men "Lärare i allmänhet" och dess inlägg. Vi som jobbar häcken av oss varje dag, är professionella och duktiga och har god koll på vårt ansvar och våra skyldigheter vi UPPSKATTAR STORT de galna inläggen från världen tvärtemot! Det är DÄRFÖR vi dyrkande lärare älskar "Lärare i allmänhet". Vet man att man jobbar på högsta kapacitetsnivå dag ut och dag in så är det kul att läsa "Lärare i allmänhet skulle kunna skärpa sig - men har egentligen ingen lust" . En ren fröjd, t.o.m!
En annan ren fröjd är den här siten med bl.a. exempel på roliga provsvar. För våra elever kan också bidra med underhållning på högsta nivå. De är i alla fall bra mycket roligare än ett genomsnittligt APT möte på vår skola. Tro mig.
Ni vet ju att man bara kan agera dålig sångare på ett övertygande sätt om man verkligen kan sjunga egentligen? Det är samma sak men "Lärare i allmänhet" och dess inlägg. Vi som jobbar häcken av oss varje dag, är professionella och duktiga och har god koll på vårt ansvar och våra skyldigheter vi UPPSKATTAR STORT de galna inläggen från världen tvärtemot! Det är DÄRFÖR vi dyrkande lärare älskar "Lärare i allmänhet". Vet man att man jobbar på högsta kapacitetsnivå dag ut och dag in så är det kul att läsa "Lärare i allmänhet skulle kunna skärpa sig - men har egentligen ingen lust" . En ren fröjd, t.o.m!
En annan ren fröjd är den här siten med bl.a. exempel på roliga provsvar. För våra elever kan också bidra med underhållning på högsta nivå. De är i alla fall bra mycket roligare än ett genomsnittligt APT möte på vår skola. Tro mig.
torsdag 29 april 2010
Lärare i allmänhet
Ën ny (?) sida på Face Book får mig att gråta av skratt. "Lärare i allmänhet".Jag vet inte om det är så att man måste vara lärare själv för att uppskatta skämten/ironin men jag misstänker det. Jag gick in på en liknande grupp som heter "Bibliotikerier i allmänhet" och det var faktiskt inte lika roligt. Roligt. Men tårarna uteblev.
Här är några smakprov ur inläggen:
- Lärare i allmänhet sitter och tittar på en hel kasse full med nyskrivna nationella provet-uppsatser. Det är som julafton, fast tvärtom.
-Lärare i allmänhet skriver att göra-lista. Överst på listan: att skriva en att göra-lista. Check! Och efter varje punkt få man gå och fika!
-Lärare i allmänhet skulle kunna skärpa sig, men har egentligen ingen lust.
-Lärare i allmänhet Vill ha mer film i undervisningen. I vilket ämne kan man få in "Fight Club"?
-Lärare i allmänhet förklarar: om provfrågan lyder "jämför statskicken i det antika Aten med Sparta", så är rätt svar inte en teckning av en naken kvinna. Dessutom: du har bristande kunskaper i anatomi.
-Lärare i allmänhet gömmer sig inte i lärarrummet för att slippa gå ut på skolgården när brandlarmet går för hundrafemtionde gången den här terminen. Absolut inte.
-Lärare i allmänhet har fyra lektioner imorgon. Alla oplanerade.
-Lärare i allmänhet förbereder utvecklingssamtal: "din son är visserligen elak och korkad, men en jävel på att äta klister!" Ok, kan kräva viss omarbetning, det där...
-Lärare i allmänhet är tillbaka på jobbet efter lovet. Drar en djup suck och släpper ner en Resorb i kaffet
onsdag 28 april 2010
Lärarbantning - a contradiction in terms!
Såhär går det till.
Jojomensan! Nu ska här stannas under kalorigränsen för dagen.
Latte och proteinsmoothie på morgonen. Mums! Bra början! Visst, gymet kom jag inte till men det finns ju en morgondag.
Lunch: bönor, sallad och lite biff. Ingen potatis. Ingen hård macka. Nu börjar det se riktigt bra ut!
Ner en trappa. Ta en kaffe i baren. Jättegott. Tar en sväng förbi personalrummet innan eftermiddagslektionerna. ...hm... här står en låda Dajm. Niornas rester från diskot för mellanstadiet. Insamling till skolresa. EN ENDA efter lunch gör ju ingenting.
Två lektioner. Lite stökigt men kul! Tillbaka till personalrummet. Möte. En macka från kylen. Kvar sedan måndagens fika. Ost och skinka. Varm choklad i automaten. En macka till.
Sitter och skriver betygsvarningar. Väger orden. Skriver tydligt. Tar en Dajm.
Nästa papper...tänker och skriver ... tar en Dajm till.
Packar väskan för att gå hem och sneglar på kaklådorna som man kan köpa för femtio spänn för att bidra till femmornas klassresa. Femtio spänn. En hel låda. Kommer fram till att där drar t.o.m. jag gränsen för vad man kan tillåta sig om man bantar.
Men en Dajm kan man ju alltid ta. Som färdkost.
Adjö!
PS. Senare på kvällen kommer maken hem. Med nya Marabou Passion. För den måste vi ju testa! En liten ruta gör ju ingen skada. Eller en rad. Minst.
Jojomensan! Nu ska här stannas under kalorigränsen för dagen.
Latte och proteinsmoothie på morgonen. Mums! Bra början! Visst, gymet kom jag inte till men det finns ju en morgondag.
Lunch: bönor, sallad och lite biff. Ingen potatis. Ingen hård macka. Nu börjar det se riktigt bra ut!
Ner en trappa. Ta en kaffe i baren. Jättegott. Tar en sväng förbi personalrummet innan eftermiddagslektionerna. ...hm... här står en låda Dajm. Niornas rester från diskot för mellanstadiet. Insamling till skolresa. EN ENDA efter lunch gör ju ingenting.
Två lektioner. Lite stökigt men kul! Tillbaka till personalrummet. Möte. En macka från kylen. Kvar sedan måndagens fika. Ost och skinka. Varm choklad i automaten. En macka till.
Sitter och skriver betygsvarningar. Väger orden. Skriver tydligt. Tar en Dajm.
Nästa papper...tänker och skriver ... tar en Dajm till.
Packar väskan för att gå hem och sneglar på kaklådorna som man kan köpa för femtio spänn för att bidra till femmornas klassresa. Femtio spänn. En hel låda. Kommer fram till att där drar t.o.m. jag gränsen för vad man kan tillåta sig om man bantar.
Men en Dajm kan man ju alltid ta. Som färdkost.
Adjö!
PS. Senare på kvällen kommer maken hem. Med nya Marabou Passion. För den måste vi ju testa! En liten ruta gör ju ingen skada. Eller en rad. Minst.
Bedömningarnas tid är inne
Imorgon ska betygsvarningarna vara inne. Och de nationella proven håller på att rättas klart.
Det är en tung tid för vissa.
Igår föll en flicka i gråt vid mitt matbord för att jag just hade berättat (hon insisterade) att hon inte hade klarat B-delen på provet i Engelska (läs- och hörförståelse). Hon hade varit mycket nervös och har haft svårt med engelskan hela tiden. Hon hade tränat och fått höra av en betryggande specialpedagog att hon skulle klara det. Och så gjorde hon alltså inte det.
Först trodde hon att jag skojade men när hon insåg att det var sant så sjönk hon ner i det mörka. Köttbullarna blev kalla på tallriken och efter en stund var hon tvungen att gå ifrån oss. Det spelade ingen roll vad jag sade om att hon ändå skulle få behålla sitt G eftersom hon har presterat i andra områden och i andra uppgifter. Hennes hopp blev lika livlöst kallt som hennes lunch.
Hopp och längtan är svåra saker att hantera när de rör sig så farligt nära avgrunden.
Att vara käck hjälper inte. Inte att vara logisk heller. Det enda som hjälper är att låta gråta klart och sedan - lyssna.
Det är en tung tid för vissa.
Igår föll en flicka i gråt vid mitt matbord för att jag just hade berättat (hon insisterade) att hon inte hade klarat B-delen på provet i Engelska (läs- och hörförståelse). Hon hade varit mycket nervös och har haft svårt med engelskan hela tiden. Hon hade tränat och fått höra av en betryggande specialpedagog att hon skulle klara det. Och så gjorde hon alltså inte det.
Först trodde hon att jag skojade men när hon insåg att det var sant så sjönk hon ner i det mörka. Köttbullarna blev kalla på tallriken och efter en stund var hon tvungen att gå ifrån oss. Det spelade ingen roll vad jag sade om att hon ändå skulle få behålla sitt G eftersom hon har presterat i andra områden och i andra uppgifter. Hennes hopp blev lika livlöst kallt som hennes lunch.
Hopp och längtan är svåra saker att hantera när de rör sig så farligt nära avgrunden.
Att vara käck hjälper inte. Inte att vara logisk heller. Det enda som hjälper är att låta gråta klart och sedan - lyssna.
torsdag 22 april 2010
Ut ur koman!!!!
Vad kul allt plötsligt blir när man slutar mäta sig mot de, let's face it, ganska vaga kriterier som (enligt uppgift) leder till bättre löneutveckling och endast tänker på hur man ska göra nästa lektion så intressant och rolig som möjligt!
I'M BACK, PEOPLE !!!
tisdag 20 april 2010
måndag 19 april 2010
Klumpen i magen
Just när jag har lovat att uppföra mig och vara inspirerande så kommer jag här med ett rent deprimerande inlägg. Jag ber om ursäkt och uppmanar redan nu känsliga läsare att sluta läsa och vänta på nästa, förmodligen mycket mer upplyftande, inlägg.
När jag startade den här bloggen så satte jag "En högstadielärares vardag" som underrubrik för jag verkligen ville ge en inblick i hur min vardag på jobbet ser ut. Jag ville visa verkligheten för jag kände att inte så många hade speciellt mycket insikt i det. Många hade åsikter om det men inte riktig insikt.
Jag insåg snart att det fanns mycket roligt att skriva om och jag har berättat om dråpliga situationer och citerat ljuvliga och underhållande ungar. Oftare än jag trodde när jag började.
Risken fanns ju att jag skulle ägna mig åt att klaga över mitt jobb. Och det har jag gjort. Ganska regelbundet. Men lika regelbundet har jag blivit glad över de inlägg som varit resultaten av att jag mer och mer fått upp ögonen för den dagliga glädjen. Det har varit givande. Verkligen!
Trots detta glada så finns ändå den andra sidan. Jag har haft perioder när jag har haft svårt att se hur det jag gillade med mitt jobb kunde uppväga resten och kände mig nedstämd och tyngd. Funderade mycket över saker och min roll och visst inte riktigt vad det skulle leda till. Att som lärare klaga på att man har en stor arbetsbörda är ganska vanligt och allmänt accepterat men att ta det längre än så är inte vanligt i våra diskussioner i arbetsrummet, eller hemma. Så läste jag en tråd i ett forum på en site där lärare träffas och insåg att många lärare känner så stor frustration att de helt enkelt lämnar yrket helt.
HÄR ÄR NÅGRA AV INLÄGGEN:
"...jag tror ärligt talat inte att jag kan komma till en bättre skola - men jag ifrågasätter ändå om det verkligen var det här jag ville.
Jag tycker verkligen om att undervisa, men tiden ska användas till så mycket annat så jag hinner inte planera och följa upp min undervisning med den kvalitet som jag skulle vilja.
Eleverna har stora sociala problem och de konflikter som blir mellan eleverna i skolan suger musten ur mig. Det är möten hela tiden och jag står och stampar känns det som. Vi pratar och pratar men det blir inte bättre.
Snart är det dags för omdömen och utvecklingssamtal också och då kommer jag att ha ännu mindre tid till att planera undervisningen.
Hur känner ni? Hur ska man göra för att få tillbaka gnistan när man har en tuff klass? Jag är gravid och ska ha barn i augusti och funderar allvarligt på att byta karriär efter föräldraledigheten.
-------------------
Har jobbat i tio år och känner likadant. Jag utbildade mig till och ville bli ämneslärare. De första tre-fyra åren var okej (bortsett från att det var jobbigt att vara ny i yrket). Sedan dess har socialbyråkratin mångfaldigats och det känns ibland som om ämnesundervisningen får mindre än hälften av min tid och energi. Något har också hänt med själva kulturen i skolan. Allt, jag säger allt, är lärarnas fel när elever inte presterar tillräckligt för att få betyg (och då har ändå kraven för godkänt minskats näst intill en formalitet under de gångna tio åren). Jag söker också nytt jobb!
--------------------
Och jag som trodde att jag var ensam om att känna så här. Är just nu inne i en period där jag känner att jag aldrig räcker till. Jag har fast anställning och är inte otrygg på något vis men trots det så känns det som om man aldrig är ledig. Byta jobb, ja det vore kanske något men var hittar man dem? Det är ju trots allt det här jag kan...
------------------
Jag hatar att behöva ägna min hela dag till att föröka få eleverna att vara trevliga mot varandra, mig och sin omgivning! Jag tror inte jag orkar mer. Man kämpar och sliter och vad får man för tack, det enda man får höra är de negativa kommentarerna från föräldrar. Usch, nej två av fem dagar tycker jag att jag har valt rätt yrke, resten är botten, sökt andra jobb men det finns knappt några...
-----------------
"Men vi lärare har dåligt samvete eftersom vi har blivit itutade att en bra lärare klarar allt."
Jag klarar inte allt- låååångt ifrån- och det har jag inte ett dugg dåligt samvete för. Jag är faktiskt stolt över att jag är så mänsklig. Men jag avskyr min arbetsmiljö, mitt överfyllda schema, mina hundratals arbetsuppgifter och den förbaskade vanan som finns i Sverige att så fort något händer i en skola, i samhället eller någon annanstans med ett barn eller en ungdom så är det SKOLANS fel, inte föräldrarnas. Jag har mycket lång, djup och bred utbildning och usel lön i förhållande till arbete och ansvar.
Jag har arbetat 12 år i yrket, men nu får det vara nog. Jag lämnar det och återvänder aldrig, så fort jag bara hittar ett annat jobb.
Tyvärr inser jag att mina barn och kommande generationer riskerar få utslitna lärare som inte orkar prestera på topp. Det är så låg status att vara lärare - vem söker det? Jag skulle inte rekommendera någon. Jag inser därmed också att mina barn och kommande generationer också riskerar få lärare som faktiskt inte är särskilt bra - det blir alltså personer som helt enkelt inte kom in på något annat eller inte förstod bättre...
Så känner jag mig, och jag törs faktiskt erkänna att jag för 15 år sedan var stolt över mitt yrkesval, men idag skäms jag...
------------------
Yrket har verkligen ändrats sedan jag gick ut lärarhögskolan 1984. Då var det fortfarande ett yrke med status. Skolan var statlig och undervisningstiden reglerad. Man hann med det man skulle göra - undervisningen, skolans kärnverksamhet, stod i centrum. Lärarkandidaterna rekryterades bland de duktigaste studenterna, för det var många sökande till varje plats.
Idag frågar mina egna barn mig varför jag blev lärare. Hur kunde du, med dina betyg, bara bli lärare? Även om jag alltid tyckt om mitt yrke är det heller inget jag rekommenderar någon idag. Hur kunde det bli så här?
-------------------
Du är modig som erkänner att du har tröttnat. Genom att erkänna det för sig själv och andra har man kommit långt.
För 20 år sedan jobbade jag inom vården, som extrajobb medan jag pluggade till lärare. När jag berättade vad jag läste såg många konstigt på mig och frågade rakt och ärligt: - Hur kan någon vilja bli lärare? Redan då, alltså. Men, då sträckte jag på mig och förklarade för dem att jag verkligen såg fram emot att bli färdig och att jag såg många fördelar och utmaningar i jobbet.
Idag tycker jag som du. Jag avråder alla från yrket - tyvärr. Såvida man inte känner ett starkt kall och struntar i dyra studielån eller urusla arbetsvillkor, där bara tjusiga ord räknas och där matrisernas värld råder (som elever och föräldrar inte förstår), mm, mm.
Nu lämnar jag mitt jobb - har precis fått ett nytt! Mot nya mål i mitt nya liv.
Lycka till alla fantastiska lärare! Jag återkommer till yrket en dag - kanske - om skolan ser annorlunda ut.
----------------
Jag brukar undra: varför blir det inte ett läraruppror i Sverige mot den kassa lönen och de orimligt många och spretiga arbetsuppgifterna? Om lärare protesterar och verkligen kräver (=strejk) bättre lön och villkor behöver ju inte framtiden se så mörk ut för skolan och kommande generationer!
-------------------
Varför vi inte strejkar? Därför att yrket har blivit ett kvinnoyrke, där "duktiga flickor" servar och tiger med ett leende på läpparna. Förresten så är maken kanske ingenjör, och då har man ju råd att hyra stuga i fjällen i alla fall... så rullar livet vidare.
---------------------
Jag är också på väg att sluta som klasslärare. Sliter alldeles för mycket på psyket, och lönen är för låg. Det är svårt att hålla motivationen uppe då det är en för stor arbetsbörda som ej motsvarar lönen helt enkelt. Om man fick bättre betalt skulle det vara ett helt annat utgångsläge för min del.
--------------------
När jag startade den här bloggen så satte jag "En högstadielärares vardag" som underrubrik för jag verkligen ville ge en inblick i hur min vardag på jobbet ser ut. Jag ville visa verkligheten för jag kände att inte så många hade speciellt mycket insikt i det. Många hade åsikter om det men inte riktig insikt.
Jag insåg snart att det fanns mycket roligt att skriva om och jag har berättat om dråpliga situationer och citerat ljuvliga och underhållande ungar. Oftare än jag trodde när jag började.
Risken fanns ju att jag skulle ägna mig åt att klaga över mitt jobb. Och det har jag gjort. Ganska regelbundet. Men lika regelbundet har jag blivit glad över de inlägg som varit resultaten av att jag mer och mer fått upp ögonen för den dagliga glädjen. Det har varit givande. Verkligen!
Trots detta glada så finns ändå den andra sidan. Jag har haft perioder när jag har haft svårt att se hur det jag gillade med mitt jobb kunde uppväga resten och kände mig nedstämd och tyngd. Funderade mycket över saker och min roll och visst inte riktigt vad det skulle leda till. Att som lärare klaga på att man har en stor arbetsbörda är ganska vanligt och allmänt accepterat men att ta det längre än så är inte vanligt i våra diskussioner i arbetsrummet, eller hemma. Så läste jag en tråd i ett forum på en site där lärare träffas och insåg att många lärare känner så stor frustration att de helt enkelt lämnar yrket helt.
HÄR ÄR NÅGRA AV INLÄGGEN:
"...jag tror ärligt talat inte att jag kan komma till en bättre skola - men jag ifrågasätter ändå om det verkligen var det här jag ville.
Jag tycker verkligen om att undervisa, men tiden ska användas till så mycket annat så jag hinner inte planera och följa upp min undervisning med den kvalitet som jag skulle vilja.
Eleverna har stora sociala problem och de konflikter som blir mellan eleverna i skolan suger musten ur mig. Det är möten hela tiden och jag står och stampar känns det som. Vi pratar och pratar men det blir inte bättre.
Snart är det dags för omdömen och utvecklingssamtal också och då kommer jag att ha ännu mindre tid till att planera undervisningen.
Hur känner ni? Hur ska man göra för att få tillbaka gnistan när man har en tuff klass? Jag är gravid och ska ha barn i augusti och funderar allvarligt på att byta karriär efter föräldraledigheten.
-------------------
Har jobbat i tio år och känner likadant. Jag utbildade mig till och ville bli ämneslärare. De första tre-fyra åren var okej (bortsett från att det var jobbigt att vara ny i yrket). Sedan dess har socialbyråkratin mångfaldigats och det känns ibland som om ämnesundervisningen får mindre än hälften av min tid och energi. Något har också hänt med själva kulturen i skolan. Allt, jag säger allt, är lärarnas fel när elever inte presterar tillräckligt för att få betyg (och då har ändå kraven för godkänt minskats näst intill en formalitet under de gångna tio åren). Jag söker också nytt jobb!
--------------------
Och jag som trodde att jag var ensam om att känna så här. Är just nu inne i en period där jag känner att jag aldrig räcker till. Jag har fast anställning och är inte otrygg på något vis men trots det så känns det som om man aldrig är ledig. Byta jobb, ja det vore kanske något men var hittar man dem? Det är ju trots allt det här jag kan...
------------------
Jag hatar att behöva ägna min hela dag till att föröka få eleverna att vara trevliga mot varandra, mig och sin omgivning! Jag tror inte jag orkar mer. Man kämpar och sliter och vad får man för tack, det enda man får höra är de negativa kommentarerna från föräldrar. Usch, nej två av fem dagar tycker jag att jag har valt rätt yrke, resten är botten, sökt andra jobb men det finns knappt några...
-----------------
"Men vi lärare har dåligt samvete eftersom vi har blivit itutade att en bra lärare klarar allt."
Jag klarar inte allt- låååångt ifrån- och det har jag inte ett dugg dåligt samvete för. Jag är faktiskt stolt över att jag är så mänsklig. Men jag avskyr min arbetsmiljö, mitt överfyllda schema, mina hundratals arbetsuppgifter och den förbaskade vanan som finns i Sverige att så fort något händer i en skola, i samhället eller någon annanstans med ett barn eller en ungdom så är det SKOLANS fel, inte föräldrarnas. Jag har mycket lång, djup och bred utbildning och usel lön i förhållande till arbete och ansvar.
Jag har arbetat 12 år i yrket, men nu får det vara nog. Jag lämnar det och återvänder aldrig, så fort jag bara hittar ett annat jobb.
Tyvärr inser jag att mina barn och kommande generationer riskerar få utslitna lärare som inte orkar prestera på topp. Det är så låg status att vara lärare - vem söker det? Jag skulle inte rekommendera någon. Jag inser därmed också att mina barn och kommande generationer också riskerar få lärare som faktiskt inte är särskilt bra - det blir alltså personer som helt enkelt inte kom in på något annat eller inte förstod bättre...
Så känner jag mig, och jag törs faktiskt erkänna att jag för 15 år sedan var stolt över mitt yrkesval, men idag skäms jag...
------------------
Yrket har verkligen ändrats sedan jag gick ut lärarhögskolan 1984. Då var det fortfarande ett yrke med status. Skolan var statlig och undervisningstiden reglerad. Man hann med det man skulle göra - undervisningen, skolans kärnverksamhet, stod i centrum. Lärarkandidaterna rekryterades bland de duktigaste studenterna, för det var många sökande till varje plats.
Idag frågar mina egna barn mig varför jag blev lärare. Hur kunde du, med dina betyg, bara bli lärare? Även om jag alltid tyckt om mitt yrke är det heller inget jag rekommenderar någon idag. Hur kunde det bli så här?
-------------------
Du är modig som erkänner att du har tröttnat. Genom att erkänna det för sig själv och andra har man kommit långt.
För 20 år sedan jobbade jag inom vården, som extrajobb medan jag pluggade till lärare. När jag berättade vad jag läste såg många konstigt på mig och frågade rakt och ärligt: - Hur kan någon vilja bli lärare? Redan då, alltså. Men, då sträckte jag på mig och förklarade för dem att jag verkligen såg fram emot att bli färdig och att jag såg många fördelar och utmaningar i jobbet.
Idag tycker jag som du. Jag avråder alla från yrket - tyvärr. Såvida man inte känner ett starkt kall och struntar i dyra studielån eller urusla arbetsvillkor, där bara tjusiga ord räknas och där matrisernas värld råder (som elever och föräldrar inte förstår), mm, mm.
Nu lämnar jag mitt jobb - har precis fått ett nytt! Mot nya mål i mitt nya liv.
Lycka till alla fantastiska lärare! Jag återkommer till yrket en dag - kanske - om skolan ser annorlunda ut.
----------------
Jag brukar undra: varför blir det inte ett läraruppror i Sverige mot den kassa lönen och de orimligt många och spretiga arbetsuppgifterna? Om lärare protesterar och verkligen kräver (=strejk) bättre lön och villkor behöver ju inte framtiden se så mörk ut för skolan och kommande generationer!
-------------------
Varför vi inte strejkar? Därför att yrket har blivit ett kvinnoyrke, där "duktiga flickor" servar och tiger med ett leende på läpparna. Förresten så är maken kanske ingenjör, och då har man ju råd att hyra stuga i fjällen i alla fall... så rullar livet vidare.
---------------------
Jag är också på väg att sluta som klasslärare. Sliter alldeles för mycket på psyket, och lönen är för låg. Det är svårt att hålla motivationen uppe då det är en för stor arbetsbörda som ej motsvarar lönen helt enkelt. Om man fick bättre betalt skulle det vara ett helt annat utgångsläge för min del.
--------------------
OCH SISTA INLÄGGET :
Känner precis likadant och har faktiskt beslutat mig för att sluta på mitt jobb. Vet inte vad framtiden kommer att erbjuda, men den situation som man har i skolan tär för mycket på en. Jag tror att detta är en vanlig känsla, men den kommer inte ut i samhället på ett så tydligt sätt att övriga förstår den. Tänk om alla som hade klumpen i magen kunde säga upp sig. Då lovar jag att det hade rasslat till i samhällsdebatten. Sedan är det ju valår i år också!!! Tyvärr, hoppas jag på massuppsägning som demonstration för att visa att skolan och utbildningen behöver ses över ur ett humanperspektiv!!
-----------------
Jag sade ju att känsliga läsare inte skulle vara kvar här idag! Ja, herregud! Så illa är det alltså, för många, många.
-----------------
Jag sade ju att känsliga läsare inte skulle vara kvar här idag! Ja, herregud! Så illa är det alltså, för många, många.
Vem har inte känt klumpen i magen? Och jag lyckönskar alla som tar steget ut till ett annat liv. Jag har själv lekt med tanken. Men de flesta av oss kommer tillbaka varje höst i alla fall. Jag kommer tillbaka för eleverna. Det är de som gör att det är värt det. Jag skrattar mycket här på jobbet och jag ser TYDLIGT att jag gör skillnad. Och så är det så himla kul att hela tiden lära sig mer! Mer om mig själv, om yrket, om lärande, om andra... Det räcker i några år till. Tror jag.
torsdag 15 april 2010
Trumpeter och Fanfarer!!!!!
Jag har varit med på en premiär! Röda mattan, fotoblixtar, gratis champagne och vackra kläder...kändes det som ...nästan. I själva verket satt jag här i klassrummet vid min dator men dagen till ära i alla fall med småmönstrad kjol och smink. Och det KÄNDES STORT!
Kl. 13.30 satt jag redo för att klicka för att komma in på PEDAGOG STOCKHOLM. för allra första gången!
Vad roligt det var att komma fram!
Grattis alla ni som har jobbat så hårt för att detta! Grattis EVA-LI och BRA JOBBAT! Vilken resurs detta kommer att vara för alla lärare och alla andra som har ett intresse för skolan och för människor i allmänhet! Vilken inspiration!
Grattis alla ni som har jobbat så hårt för att detta! Grattis EVA-LI och BRA JOBBAT! Vilken resurs detta kommer att vara för alla lärare och alla andra som har ett intresse för skolan och för människor i allmänhet! Vilken inspiration!
Tack för att ni har bjudit in mig till familjen! Jag ska försöka att uppföra mig.
tisdag 13 april 2010
Tack Kristina!
Den här terminen missar vi en del helgdagar=lov. 1 maj infaller t.ex. på en lördag. 6 juni är en söndag. Vi lärare, som tycker att den tid vi har med våra elever är löjligt kort, är tacksamma för de lektioner som INTE går bort men eleverna har svårt att smälta detta års lovbrist.
En del av dem är dock tacksamma för det lilla. En pojke i nian tröstade sina kompisar med att "Vi har i alla fall kvar den där Kristina himmelsdagen!"
En del av dem är dock tacksamma för det lilla. En pojke i nian tröstade sina kompisar med att "Vi har i alla fall kvar den där Kristina himmelsdagen!"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
