Rörande Tack

Såhär är det.
Trots allt arbete lärare vet att de gör gratis, trots allt de vet är så helt rätt i deras undervisning och i deras relation med eleverna, trots avgångsklassernas höga betyg, trots medvetenheten om pliktkänslan och den höga ambitionsnivån så är självkänsla i allmänhet - trots allt - en färskvara. Det går alltid att få en lärare att känna att de inte räcker till och att något kunde ha gjorts bättre. Det går att sänka en lärare ganska rejält t.o.m. om man jobbar lite på det. Självbilden kan skakas om trots förnuftets kamp att hålla ifrån sig det mest destruktiva. Vad det beror på vet jag inte.

Vad jag däremot vet hjälper en lärare tillbaka är de ord ur hjärtat som på avslutningar, och ibland även annars, kommer från föräldrar till de barn vi tillsammans lotsat genom högstadiet. Här är ett axplock från årets skörd (kan kanske vara bra att veta att jag tog foton på niornas bal som sedan lades i ett album på nätet):

"Många extra-tack till dig, till ditt fina avslutningstal och de fantastiska bilderna. Du har varit en mycket uppskattad lärare och jag tror att de alla känner och vet att du som mentor verkligen bryr dig om dina elever (kanske till och med viktigare än att veta om det ska var was eller were, regelbundet eller oregelbundet ...). Hörde ryktas att du har valt att flytta på dig till hösten. Även om det känns tråkigt för oss, med tanke på lillasyster, så önskar jag dig all lycka på nästa arbetsplats och med vad du än valt att göra i stället. Sommarhälsningar! "

"Tack - detta var verkligen kul att se.
Du har verkligen lyckats förmedla en känsla med dessa foton.
Vad fina barnen är och vad fint ni ordnat. Ett minne för livet för dem.
Tack än en gång för dessa år och för all kunskap och klokskap du givit dem och för det engagemang och värme du förmedlat.
Kram"

Och så vill jag även dela med mig av ett brev efter avslutningen som fick mig att börja gråta. Det var den  mamman jag skrev om i Stjärnor till en mamma. Om jag någonsin tvivlat på värdet i det jag gör på jobbet varje dag så är det tvivlet borta nu:

"Jag är inte bra på att skriva men jag vill ändå tacka dig på någon sätt och säga:
att man känner i dig att du gillar ditt jobb,du brinner för det!
att du är en underbart människa
att du är arlig
att du bryr dig om andra människor som behöver hjälp
att du strålar glädje
Att du är så fin som du är,jag skulle inte ändra någonting på dig,du är (....)!
och för att du är så, vill jag tacka dig för allt du gjode för mig och min älskade son
du lyssnade alltid på mig jag kände mig trygg av dig och du gav mig hopp att med min hjälp han kunde klara sig och jag bara litade på dig och min son och kämpade för att nå målet.
Nu har jag tre år till och jag kommer att forsätta kämpa som vanligt,men jag är oroligt för att jag vet inte om jag kommer att få träffa en underbart männika son du som kan hjälpa mig när (.....) börjar skolan igen,jag hoppas att det blir så..........
tack (......) kommer aldrig att glömma dig!!"

Detta kommer alltså från någon som av rektor borde ha fått blommor och ett eget tal på skolavslutningen för det jobb hon har gjort därhemma!

Jag tackar tusen gånger tillbaka, rätar på ryggen, snyter mig och går på sommarlov!