Självinsikt

Jag har en brorsdotter som hade det riktigt svårt i skolan. Lärarna på den lilla landsortskolan hade svårt att riktigt förmedla det till hennes föräldrar. Ända tills det började närma sig grundskoleavslutning. Då stod allt klart och beslutet togs att hon skulle gå om nian. Så inföll samma kommunikationskoma ännu ett år och det visade sig att ingenting egentligen förändrades på något plan. Överraskningen hemma var lika stor framemot juni även detta år. Så det blev inget gymnasium. Inte heller någon diagnos. Kanske finns det ingen att få och kanske spelade det ingen roll. Ungen är numera en vuxen, charmerande, och hårt arbetande kvinna med hem och man och lite piercingar här och där. Dessutom har hon självinsikt kombinerat med humor. På Facebook idag: "Adda mig gärna på Wordfeud så sänker jag dig! ... Eller inte. Förmodligen inte."

Hört på bussen

Två elever på väg till min skola
- Jag har inget internet hemma.
- Inte jag heller.
- Har du inte?
- Nej. Det har tagit slut.

Rien de rien...

Ibland möts jag av ett meddelande när jag tar upp min Iphone ur fickan. Jag vet inte vilken knapp jag tidigare har tryckt på när det kommer. Varje gång jag läser det ler jag lite och trycker OK. Som nu. Och tänker att det är en bra start på dagen. "Ingenting att ångra"

Nybakat på jobbet

Jag har fått en ny medarbetare i arbetslaget. Hon är också  helt ny i läraryrket (nybakad) och har ett vikariat på vår skola till Jul. Jag hoppas hon får vara kvar för hon är bra. Det är faktiskt så att man kan se inom en vecka, som nära kollega, om någon passar naturligt för det här jobbet eller inte. Sedan kan man alltid lära sig saker och bli bättre, så ingen är väl uträknad från början egentligen. Jo, kanske. Jag har faktiskt mött en del utan hopp att någonsin bli en lärare jag skulle vilja ha till mitt eget barn. Inte till andras barn heller. Alldeles nyligen faktiskt.

När man är så osäker på sig själv och sin lärarroll att man hela tiden säger till sina högstadielever att de minnsann ska vara snälla mot en och respektera en för att man "är UTBILDAD!!!" så är det fara å färde. När man inte är flexibel nånstans och dessutom rent elak men jämna mellanrum (bara mot elever naturligtvis), då kan vi väl ändå vara överens om att det blev lite fel i yrkesvalet? Och på praktikplatsen, som av någon anledning släppte igenom denna olycka.

Men andra är alltså rätt från början. Om än oerfarna. Sådan är min kollega. Och oerfarenheten visar sig bl.a. i att vilja prestera på toppnivå hela tiden. Att  t.ex. ta på sig ansvaret (och pressen) för att inte vara bra i att lära ut ett ämne hon inte har utbildning för (vilket naturligtvis är ledningens asvar). Vidare att komma till jobbet med feber för att man vill vara duktig. Då får man försöka lära ut att man bara kan ta ansvar för sådant man har makt över och vidare förklara konceptet att detta är ett jobb och inte ett heligt kall som ska genomföras mot alla odds. Om man är duktig så syns det ändå. Snabbt. Även om man stannar hemma när man har feber.

Jag skulle vilja påstå att 99% av kvinnliga lärare har ett förflutet som "duktiga flickor" med höga krav på sig själva. Det är därför det går att ständigt utöka arbetsuppgifterna och hålla nere löneutvecklingen i alla evighet utan ett läraruppror. Vi vill vara duktiga och tänker mer på elevernas behov än våra egna.
Men detta har jag tjatat om förut så nu hoppar jag över just den diskussionen.

Som avslutning passar jag på att hylla alla de FANTASTISKA lärare jag känner och alla andra jag tyvärr inte har fått nöjet att möta. TACK för att ni finns och för att ni stretar på och för att ingen i TV soffan har en aning om vad ert jobb egentligen innebär och för att ni klarar att dag efter dag ge så mycket utan att få speciellt mycket uppskattning från något håll (och definitivt inte i lönekuvertet). HÄR får ni lite uppskattning. Av mig. Av mig som även är mamma och som har fått två av er fantastiska till mitt eget barn.

Och du, min lilla nya kollega, du är en av dem redan. Ha lite tålamod med dig själv bara.

Läxläsningsbelöning

Ett nytt läsår har börjat!
Jag försöker att ingjuta trygghet i mina nya, unga mentorselever och samtidigt komma på revolutionerande pedagogiska grepp för att utveckla mina språkelever. Lyckas halvbra med båda uppgifterna.

Kanske skulle jag inte ha frågat min nya lilla mentorselev som jag fotograferade för porträttväggen i klassrummet om han "verkligen ville se ut så där" när jag trodde att han log fånigt, för att skämta, för tredje gången. Uppriktigt förbryllad reaktion från honom fick mig att inse att det var just så han såg ut när han log! "It's just my face" liksom.

Och revolution på språklektionerna känns ännu långt borta. Utom i ett sammanhang.
Min elev i franskan från förra året. Hon som inte på något sätt betedde sig som om hon ville lära sig franska alls, hon har kommit till lektionerna som en helt ny elev! Nästan lite alieninvasionvarning faktiskt. Hon sitter still, hänger med och verkar ...dare I say, INTRESSERAD!

Och det verkar som om de högre makterna fick upp ögonen för detta mirakel och tänkte att det kanske kan vara bra med lite uppmuntran här. Min elev berättade om det lite andlöst och förundrat på vår förra lektion.

" Jag gjorde läxan i går kväll. För första gången! Och JUST när jag var klar och slog ihop boken, vet du vad som hände?!" Det kunde jag inte svara på. Jag var fortfarande kvar i koma orsakad av den första meningen. "Ett FYRVERKERI! Utanför på himlen! JUST när jag var klar med läxan!"

Så om jag nu råkat ha knäckt en elevs självkänsla mina första 72 timmar på jobbet så steg i alla fall universum in och peppade en annan. Rejält. Som kompensation, kan man tänka. 

Och nu när ribban är lagd så kan det möjligen bli lite svårt för mig att tillräckligt motivera mina elever för det jobb som krävs. Jag får nog fundera lite där. Jag kan ju börja med att försöka vara snäll. Nog så revolutionerande.

Sommarlov

Funderar över mitt yrke lite i hängmattan. Funderar över höstens schema (inte lika bra som förra årets), funderar över att jag ännu inte skrivit klart alla omdömen som skulle vara klara innan sommarlovet (inte ens på anabola skulle jag ha klarat det på betald arbetstid), funderar på att jag ännu inte ansökt om min lärarlegitimation (tck och lov är det bara en formalitet och utan tvång på mer studier), funderar på nyheten att allt färre söker till lärarutbildningen (med sådana strålande karriärmöjligheter undrar man ju varför) och slutligen på dagens nyhet; att det ska bli lättare för elever att anmäla lärare för inkompetens.

Så när det precis börjar kännas lite dystert tänker jag på min sommarfika nyligen med en av mina kollegor,  som kvittrande sade hur mycket hon verkligen gillar att vara lärare! Och jag höll med. Kunde inte annat. Det är något vi har gemensamt hon och jag, förutom våra makars namn och nationalitet.

Och det är lektionerna - eleverna - som gör det så fantastiskt. Vi har ALDRIG tråkigt. Att vara lärare är stimulerande och tacksamt. Jo, faktiskt. Tacksamt! I nian kommer de;  breven från eleverna och från föräldrarna. På skolavslutningen (om inte förr) får man läsa eller höra direkt hur mycket man betytt och hur fantastisk man är. Av vissa får man höra det. Av tillräckligt många för att man ska ha överseende med resten. Av tillräckligt många för att man ska vilja komma tillbaka för att streta på ett år till i det här yrket som mycket väl skulle kunna vara världens bästa jobb!

Det tycker i alla fall jag och min kollega. Såhär mitt i sommarlovet.

Lärarlöner - epilog.

Jag läser om en rapport från lärarförbundet:
"Rapporten visar bland annat att en tredjedel av kommunerna ger 1,7 procent eller sämre, i stort sett minsta möjliga löneökning."  Och de som kan glädjas åt hela ... 2 % i löneökning? De får i praktiken en reallönesänkning eftersom inflationen förväntas dra upp i över 3%.
...
I rest my case.

Lördag. På väg till jobbet.

Nu tänker kanske ni  "Trist att jobba på en lördag" och visst kan det vara det men det är i sig inget ovanligt.
Söndagar hänger också löst om man t.ex. har en sjuksköterska i familjen. Storhelger, som jul och midsommar, går ju då också bort med jämna mellanrum. Eller så går de bort varje år om man har en präst i familjen. Så var det i min familj när jag växte upp. En sjuksköterska och en präst. Smällar man får ta.

Smällar man vill ge till andra grundar sig på ett av dagens statusrader på facebok. Jag citerar;

N: Morgonbussen till jobbet delas med pensionärer och uteliggare...
C: Jobbet??? Ska du jobba?? Vi har sommarlov ju.
N: Systembolaget... lärare har ju inte världens bästa löner så jag har ett extrajobb.
C: Aha. Ja det borde jag också ha. Ha en bra dag på jobbet. Kram kram

...alltså...ingen större chock i slutänden. "Ja, det borde jag också ha." Det här är Lärare i Sverige 2011! Att ta ett extrajobb för att klara sig bättre känns helt logiskt för fler än de här två, det kan jag garantera!  

Så kom gärna närmare, ni som tycker att vi har det så bra med alla våra lov och ni som tycker att 1,5 % lönehöjning verkligen är allt kommunen har råd med just nu (och samtidigt spenderar massor av tusenlappar i onödan  på att köpa IT utrustning på det dyraste företaget för att ni har avtal med just dem). Var inte blyga, jag knusslar inte. Här finns smällar åt alla!

Kläder efter väder

Det slår aldrig fel. Hur man än går igenom det där inför utflykter - Ta med ordentlig matsäck och rejäla kläder om det regnar - så är det alltid några som kommer lika rustade som inför en kort promenad från vardagsrumssoffan till kylskåpet i köket. I en liten tvåa.

Jag talar broderade tofflor (true story!) och ett halvt paket tuggummi. Eller nåt. Trots heldag ute i hällregn.

Och det är regntunga skyar när vi häromdagen börjar samlas inför några timmars naturvandringar genom skog och mark. Precis såsom väderupplysningen förutsade. Jag stirrar misstänksamt på en av mina elevers lätta kläder och knappt befintliga väska. "Har du med dig regnkläder nu då?" Ett snabbt leende. "Nej. Men jag har lite kex"

Läxhjälp

Dagen efter mitt borttappade telefonnummer träffade jag min elev på bussen till skolan. Frågade om han hade gjort något och förklarade min miss. Nej, han hade inte gjort något. Men vi bestämde att den kvällen skulle det ske.

När jag ringde vid åtta satt han vid datorn - och spelade spel. Inget skolarbete ännu. OK. Nu hade jag i alla fall kommit fram och jag kastade in oss båda i arbetet. Jag pratade med mormor också om vad som fanns kvar att göra. Hur det stod till helt enkelt. Han kom igång. Åtminstone en av uppgifterna blev inlämnad ganska snart därefter. Nu får vi se vad det blir för betyg bara. Om han lyckas höja det som behövs.

I skrivande stund sitter två av mina käraste kollegor med rektorn för att prata om att införa läxhjälp på skolan. Eventuellt kommer de att hyra in något sorts program utifrån. De här barnen behöver stöd. Vi ska absolut ha höga krav och förväntningar - men också erbjuda ett stödsystem för att göra det möjligt för alla att leva upp till dem på samma villkor. Kanske blir det så nu på min skola.