No coffee is not an option!

Tre termosmuggar blev kvar på jobbet under veckan. Resa länge utan morgonkaffe är uteslutet!
Det går att dricka kaffe i inbyggt, rosa plastsugrör också!

Detta är en värdehandling!

Så har första dagen efter sommarlovet inletts. Klockan ringde 06.00 och jag mindes plötsligt hur illa den tiden passar mig! Just kl.06.00 verkar aldrig kännas riktigt bra. Oavsett hur tidigt jag lägger mig kvällen innan... fast...i ärlighetens namn har jag egentligen aldrig försökt speciellt ivrigt att lägga mig tidigt kvällen innan. Det passar mig inte heller nämligen.

Nog om detta.
Efter en dusch, en latte och en ganska lång bussresa senare var även jag som folk och kunde börja imponera alla på min nya arbetsplats. Sådär litegrann i alla fall. Jag hade i alla fall klätt mig i starka färger idag - för att märkas liksom. Eller för att glädja någon lite, kanske. Min dotter gladdes i alla fall därhemma eftersom jag mest går klädd i svart annars. Det har hon svårt att komma över.

I alla fall. Rätt som det var framemot eftermiddagen befann jag mig mitt i en sysslolös 90 minuters period. Vi som var nya hade ingenting på schemat just då och allt som fanns att göra var att ta en kopp kaffe till och prata lite i personalrummet. De flesta andra var på möten så det fanns inte så många att umgås med men det var OK. Snart började jag, trots kaka och trevande sällskap, rulla tummarna och tänka att man borde vara produktiv på något sätt. Så fick jag tipset att gå till expeditionen och hämta ut min personliga kod till datorerna. Det kändes bra. Något med substans! Något skolrelaterat.

En stund senare hade jag ett papper i handen med mina inloggningsuppgifter och gick sakta korridoren ned medan jag läste min nya kod. Dessutom läste jag lite förvånat fetstilen längst ned på papperet: "Detta dokument är en värdehandling. Ta väl vara på dokumentet." Det kändes lite ... överambitiöst på något vis. Men nog skulle jag lystra till denna uppmaning och ta väl vara på det, som en god medarbetare. Tänkte att det säkert inte var allvarligare än att sätta in det i lämplig pärm så snart som möjligt.

En inte alls lång stund senare hittade jag en ledig dator och tänkte logga in och titta runt. Plockade jag då raskt fram mitt viktiga dokument med min viktiga kod och började knappa in? Nej.

Hittade inte papperet. Letade igenom hela väskan flera gånger och såg mig runt på golvet. Helt borta!!! Trots alla utropstecken så är det här egentligen ingen ovanlig upplevelse i mitt liv (att något jag just höll i är helt försvunnet) men det händer inte så ofta med saker som det står en sådan tydlig uppmaning på; "Ta väl vara på dokumentet!" Det var ju minst sagt lite retligt.

Men min skarpa hjärna kom snart på att jag just hade varit på toaletten! Men inte kunde jag bara ha lagt ifrån mig denna viktiga värdehandling där?! Och glömt det! Eftersom jag har levt med mig själv i många år nu så visste jag genast svaret på den frågan: "Jo, absolut! Det är fullt möjligt!" Problemet löst. Bara att gå tillbaka till toaletten och ta väl vara på dokumentet - från och med NU!

Nämnde jag att att det var första dagen på den nya arbetsplatsen? Vem här tror att jag hittade tillbaka till toaletten?

Sommarlovet fortsätter

Det tar ett par veckor innan man går in i djupandning. Men där är jag nu. Tack och lov!

Rörande Tack

Såhär är det.
Trots allt arbete lärare vet att de gör gratis, trots allt de vet är så helt rätt i deras undervisning och i deras relation med eleverna, trots avgångsklassernas höga betyg, trots medvetenheten om pliktkänslan och den höga ambitionsnivån så är självkänsla i allmänhet - trots allt - en färskvara. Det går alltid att få en lärare att känna att de inte räcker till och att något kunde ha gjorts bättre. Det går att sänka en lärare ganska rejält t.o.m. om man jobbar lite på det. Självbilden kan skakas om trots förnuftets kamp att hålla ifrån sig det mest destruktiva. Vad det beror på vet jag inte.

Vad jag däremot vet hjälper en lärare tillbaka är de ord ur hjärtat som på avslutningar, och ibland även annars, kommer från föräldrar till de barn vi tillsammans lotsat genom högstadiet. Här är ett axplock från årets skörd (kan kanske vara bra att veta att jag tog foton på niornas bal som sedan lades i ett album på nätet):

"Många extra-tack till dig, till ditt fina avslutningstal och de fantastiska bilderna. Du har varit en mycket uppskattad lärare och jag tror att de alla känner och vet att du som mentor verkligen bryr dig om dina elever (kanske till och med viktigare än att veta om det ska var was eller were, regelbundet eller oregelbundet ...). Hörde ryktas att du har valt att flytta på dig till hösten. Även om det känns tråkigt för oss, med tanke på lillasyster, så önskar jag dig all lycka på nästa arbetsplats och med vad du än valt att göra i stället. Sommarhälsningar! "

"Tack - detta var verkligen kul att se.
Du har verkligen lyckats förmedla en känsla med dessa foton.
Vad fina barnen är och vad fint ni ordnat. Ett minne för livet för dem.
Tack än en gång för dessa år och för all kunskap och klokskap du givit dem och för det engagemang och värme du förmedlat.
Kram"

Och så vill jag även dela med mig av ett brev efter avslutningen som fick mig att börja gråta. Det var den  mamman jag skrev om i Stjärnor till en mamma. Om jag någonsin tvivlat på värdet i det jag gör på jobbet varje dag så är det tvivlet borta nu:

"Jag är inte bra på att skriva men jag vill ändå tacka dig på någon sätt och säga:
att man känner i dig att du gillar ditt jobb,du brinner för det!
att du är en underbart människa
att du är arlig
att du bryr dig om andra människor som behöver hjälp
att du strålar glädje
Att du är så fin som du är,jag skulle inte ändra någonting på dig,du är (....)!
och för att du är så, vill jag tacka dig för allt du gjode för mig och min älskade son
du lyssnade alltid på mig jag kände mig trygg av dig och du gav mig hopp att med min hjälp han kunde klara sig och jag bara litade på dig och min son och kämpade för att nå målet.
Nu har jag tre år till och jag kommer att forsätta kämpa som vanligt,men jag är oroligt för att jag vet inte om jag kommer att få träffa en underbart männika son du som kan hjälpa mig när (.....) börjar skolan igen,jag hoppas att det blir så..........
tack (......) kommer aldrig att glömma dig!!"

Detta kommer alltså från någon som av rektor borde ha fått blommor och ett eget tal på skolavslutningen för det jobb hon har gjort därhemma!

Jag tackar tusen gånger tillbaka, rätar på ryggen, snyter mig och går på sommarlov!

Skolavslutning

Imorgon är det skolavslutning och mina nior slutar. MINA nior.
Jag har haft dem sedan de kom, helt nya, i sjuan. Hela klassen var ny på skolan och jag var också ny på skolan. Nu slutar de och det gör jag också. Intressant sammanträffande. Men det är ett ämne för ett annat inlägg. Det här ska handla om mina nior.

Jag har just skrivit klart mina personliga kort till dem. Först tänkte jag att det får bli en gemensam hälsning till alla. Annars blir det svårt att få ihop nåt. Men det där gemensamma, generella stannade vid "Trevlig sommar" på framsidan. Det var nämligen inte alls svårt att få ihop nåt personligt, visade det sig.

Jag har så MYCKET jag vill säga till de här ungarna! Till var och en, personligen! Men man kan ju inte skriva långa (eller ens halvlånga) brev i det här läget. De orkar inte läsa sånt. Och man kan ju inte sitta och prata öronen av dem heller. I det här läget. Sommarlovet hägrar och de har lyssnat på mig tillräckligt.

Så jag begränsar mig men försöker ändå få dem att förstå hur underbara de är. Verkligen! Och vilket absolut privilegium det har varit att få vara med på deras resa de här tre åren. Vilken utveckling! Vilken triumf! Vilken fantastisk upplevelse det har varit att nu se dessa otroliga, framtida vuxna skymta fram. Vuxna som kommer att bidra till samhället på otaliga sätt, fortsätta få andra att skratta (vilket är mycket hälsosamt), älska människor (som därmed har en enorm tur) och förstås genomgå sorger och smärtor som kommer att göra dem ännu mer fullständiga - och fantastiska.

Jag kommer att sakna dem och tänka på dem ofta. Och imorgon, när vi står där i klassrummet, kommer jag att "tvinga dem" att krama mig innan de går och så kommer jag att tänka på alla de gånger jag ville krama dem men inte tvingade dem alls. Inte ens försökte litegrann. Suck! Så många kramar vi gick miste om!

Och så kommer jag att gråta. Nej, inte för de missade kramarna. Jo, kanske lite. Men mest för att jag har ett sådant otroligt jobb som ger mig möjlighet att på nära håll få se människor leva, lära och utvecklas. Andras barn. Andras oersättliga skatter. Jag får dela ansvaret och bördan. Jag får dela sorgen och frustrationen. Jag får dela lyckan!

Imorgon är det lycka. Även om jag gråter. Jag lovar!

USKen finns inte längre!

Jag hade ett intressant samtal med min chef häromdagen.

Ledningen vill ändra på systemet så att alla lärare får en maxgräns på antalet lektionstimmar. Förut var det ganska varierande och dessutom var den ordentligt hög för somliga. Och inte för andra. Nu ska timmarna bli färre och lika för alla. Det är en bra tanke. Jag är faktiskt lite imponerad. Vi i lärargruppen har tjatat länge om det med en växande känsla av att det aldrig skulle ske men nu! Minnsann.

Men hoppsan, här sitter jag med en deltid och ... mina procent stämmer inte med den nya maxgränsen. Jag ligger en bra bit över. Procentuellt. Principiellt blir jag förbannad! Och så har vi då det där samtalet. Jag och min rektor.

Han förklarar och donar och pratar och ritar vi håller på ett bra tag. Jag vill ha ett tak på mina lektionstimmar som alla andra. Han säger att "USKen" inte finns längre. Det var det gamla systemet där lärare fick betalt per lektionstimme (lite enkelt förklarat),  och därmed även om de vikarierade för andra lärare på sin planeringstid, men nu kan alltså rektorern lägga ut lite hur mycket de vill på en lärare inom ramtiden (35 h / vecka i genomsnitt). Det har de laglig rätt till.

Min rektor förklarar att alla tjänster numera alltså kan variera i arbetsbörda.  Det vet jag redan. Men nu har ledningen ju presenterat den här nya policyn. Det är därför jag sitter här över huvudtaget. Annars har det ju varit kört att protestera över stor arbetsbörda i över ett decennium.

Han går vidare med att beskriva att ibland har någon en tjänst på 16 eller 17 timmar i lektionstid. "Och då kan man lägga till t.ex. en resurstimme på den personen." Jag tittar frågande på honom och säger. "Varför det? Varför kan inte 17 timmar anses vara en heltid? USKen finns ju inte längre, eller hur? Eller menar du att den  bara finns om man räknar åt andra hållet? Det är ju inte speciellt attraktivt."

Det blev ganska tyst en stund. Han såg lite chockad ut. Jag tror uppriktigt sagt att han inte hade tänkt på det på det sättet. Åt andra hållet. På oss andra.

Min lärare kommer förberedd till lektionen

Vi har haft elevutvärderingar på vår skola.
Det har varit intressant! Eftersom jag har haft utvärderingsböcker som de stackars liven får skriva i efter praktiskt taget varje lektion så är åtminstone mina elever vana. Fast då handlar det inte om kryss utan om hela meningar. Nästan alla klarar det.

Men nu ska det kryssas under valen "stämmer bra", "stämmer ganska bra", "stämmer ganska dåligt", "stämmer dåligt". Och det som ska stämma - eller inte - är positiva uttalanden om den aktuella läraren. Typ, "Min lärare kommer väl förberedd till lektionen". Ha! ...hrm.. nåväl, låt oss gå vidare.

Ca 80 elever fick svara. Jag har 105 elever allt som allt så det var ju en bra siffra för att kolla läget. Hur blev det då? Jodå. Jag är nöjd. Vet inte vad min arbetsgivare tycker däremot. Det är nämligen så att ordning och reda och punkt och pricka sätts ganska högt på duktiglistan på min skola. Jag springer ofta och kopierar under lektionstid och har inte alltid helt klart för mig vad som ska hända under nästa lektion. Och hade vi inte schoolsoft där jag skriver in läxorna skullle jag aldrig komma ihåg vad jag ska förhöra ungarna på! Detta innebär inte att lektionerna är innehållslösa eller meningslösa. Nejdå. För jag är en jävel på att improvisera. Verkligen. Det är en av mina största tillgångar som lärare enligt min åsikt. Och det jag kommer på har både substans och utvecklingsvärde.

Men mina smarta eleverna är, inte oväntat, helt på det klara med mina brister i förberedelser och det framgår också i sammanställningen. Det är OK. Jag är så gammal nu att jag kanske kan skärpa mig lite, möjligen, men jag tror inte på någon helomvändning i det här läget. Jag är nöjd ändå. Mer än nöjd. Jag får nämligen in höga siffror på det som betyder något. Tycker jag.

Min lärare tror att jag kan lära mig nya saker.
Min lärare tycker mina åsikter är viktiga.
Min lärare förklarar så att jag förstår.
Min lärare gör skolarbetet intressant så att jag lär mig något nytt.
Min lärare är rättvis och schysst mot alla elever.

OK. Mina papper ligger inte i prydliga högar när eleverna kommer och ibland minns jag vad vi ska göra först när jag kollar datorn. MEN på något vis verkar det som om jag ändå har hamnat rätt i tillvaron. Tack ungar!

Fröjderna i personalrummet

På andra våningen, i personalrummet, har det plötsligt uppenbarat sig en MASSAGEDYNA i en av fåtöljerna. Jag vet inte om det är rätt ord men ... det beskriver i alla fall bäst den nya attraktionen på vårt lilla nöjesfält tycker jag.

Det enda vi hade att roa oss med förut var gratis kaffe ur en automat som någonstans på vägen genom rören skapar en näst intill odrickbar sörja med många namn; "kaffe", "cappucino", "café au lait"... ni fattar. Det spelar ingen roll vilken knapp man trycker på, det är lika odrickbart vad det än kallas men ...det är GRATIS! Och med tanke på de rätt vaga lönekriterierna är ju en rejäl löneökning ganska osäker så...det är bäst att hålla sig till gratis, tänker vi.

Men nu har fröjderna alltså fördubblats i personalrummet!
Man kan numera få en ryggmassage medan man dricker sitt "kaffe" och DET mina vänner är inte alldeles oävet. Jag provade idag.

Jag satte mig ner, klurade en stund över fjärrkontrollen, tryckte på några knappar och BINGO! Där gick den igång! Faktiskt inte tokigt alls! Det var möjligt att få någon slags knådning eller en mer ospännande rullning uppåt och nedåt. Ganska skönt. Men lite stilla undrade jag över om det möjligen gick några hundralappar från lönepotten till den här apparaten. Vi får ju så ofta höra att "vi har bara en påse pengar". Men man ska inte klaga. Gratis kaffe OCH gratis massage.
Där finns det ju en omtanke om vårt välbefinnande i alla fall eller hur?

Sedan gick vidden av deras lömska plan upp för mig. Den här dynan erbjuder nämligen inte bara ryggmassage. Nejdå. Mitt i kaffet tryckte jag plötsligt på knappen för "sätesmassage"!

TACK LEDNINGEN!!!
Och plötsligt insåg jag ju att jag jobbar alldeles för lite, är vansinnigt överbetald och ... GUUUD vilket gott kaffe!!!

Präktighet ska med humor bekämpas!

Detta utrop kommer i en av kommentarerna till ett blogginlägg av en lärare som upprörs av Facebookprofilen "Lärare i allmänhet". Tack och lov, för bloggaren har tydligen missat hela grejen! Jag är fortfarande rasande lycklig över att jag hittat denna fantastiska profil och följer inläggen slaviskt!

Ni vet ju att man bara kan agera dålig sångare på ett övertygande sätt om man verkligen kan sjunga egentligen? Det är samma sak men "Lärare i allmänhet" och dess inlägg. Vi som jobbar häcken av oss varje dag, är professionella och duktiga och har god koll på vårt ansvar och våra skyldigheter vi UPPSKATTAR STORT de galna inläggen från världen tvärtemot! Det är DÄRFÖR vi dyrkande lärare älskar "Lärare i allmänhet". Vet man att man jobbar på högsta kapacitetsnivå dag ut och dag in så är det kul att läsa "Lärare i allmänhet skulle kunna skärpa sig - men har egentligen ingen lust" . En ren fröjd, t.o.m!

En annan ren fröjd är den här siten med bl.a. exempel på roliga provsvar. För våra elever kan också bidra med underhållning på högsta nivå. De är i alla fall bra mycket roligare än ett genomsnittligt APT möte på vår skola. Tro mig.

Lärare i allmänhet

Ën ny (?) sida på Face Book får mig att gråta av skratt. "Lärare i allmänhet".
Jag vet inte om det är så att man måste vara lärare själv för att uppskatta skämten/ironin men jag misstänker det. Jag gick in på en liknande grupp som heter "Bibliotikerier i allmänhet" och det var faktiskt inte lika roligt. Roligt. Men tårarna uteblev.

Här är några smakprov ur inläggen:

- Lärare i allmänhet sitter och tittar på en hel kasse full med nyskrivna nationella provet-uppsatser. Det är som julafton, fast tvärtom.

-Lärare i allmänhet skriver att göra-lista. Överst på listan: att skriva en att göra-lista. Check! Och efter varje punkt få man gå och fika!

-Lärare i allmänhet skulle kunna skärpa sig, men har egentligen ingen lust.

-Lärare i allmänhet Vill ha mer film i undervisningen. I vilket ämne kan man få in "Fight Club"?

-Lärare i allmänhet förklarar: om provfrågan lyder "jämför statskicken i det antika Aten med Sparta", så är rätt svar inte en teckning av en naken kvinna. Dessutom: du har bristande kunskaper i anatomi.

-Lärare i allmänhet gömmer sig inte i lärarrummet för att slippa gå ut på skolgården när brandlarmet går för hundrafemtionde gången den här terminen. Absolut inte.

-Lärare i allmänhet har fyra lektioner imorgon. Alla oplanerade.

-Lärare i allmänhet förbereder utvecklingssamtal: "din son är visserligen elak och korkad, men en jävel på att äta klister!" Ok, kan kräva viss omarbetning, det där...

-Lärare i allmänhet är tillbaka på jobbet efter lovet. Drar en djup suck och släpper ner en Resorb i kaffet