S(p)exfoton

Häromdagen skulle min mentorsgrupp ta spexfoton. De går i nian och det ska man tydligen göra då. Jag lovade att ställa upp och fota eftersom den vanliga skolfotografen inte funnit tid i schemat.

Alla skulle klä ut sig på något sätt. Men så blev det ju inte direkt. En efter en kom eleverna i vanliga kläder. Mest killarna. Men även många tjejer. Jag stod och pratade med två av dem och kommenterade den dåliga spexuppslutningen. "Och ni har ju inte heller klätt ut er." På de chockade, förnärmade minerna insåg jag att jag hade sagt något fel. "Vi har visst klätt ut oss!" svarade de.

Jag tittade lite noggrannare men kunde inte se något tydligt annorlunda. Jo lite fluffigare hår kanske och lite mer smink möjligen men... "Vad har ni klätt ut er till då?" Båda två svarade högljutt "Till slampor!!!"
... jaha.

Alltså, jag vet inte om jag härmed kan konstatera att jag har blivit ganska luttrad av ungdomars klädstil eller så vet dessa landsortsbarn inte bättre. Jag menar, hur mycket måste en slampa lägga ner på styling för att utmärka sig i Bullerbyn, liksom?

Och tro nu inte att jag har något emot slampor. Inte alls. Inte om det är definitionen på någon som har regelbunden och gärna ofta förekommande sex med en samtyckande vuxen (för det är väl definitionen?)

Ja, vem vill inte vara slampa egentligen? I värsta rättningstider finns det inget man hellre vill vara men vem fan orkar?!

RFSU - högt och tydligt.

Jag tycker att RFSU är en fantastisk organisation som jag är tacksam över att vi har här i sverige. Heja RFSU! Lafa är också en fantastisk organisation, Jag har varit på några av deras kurser i egenskap av lärare bland ungdom och de har varit otroligt bra och utvecklande också. Heja Lafa!

Men idag var det RFSU som spelade en roll i mitt liv. Jag hade blivit tipsad om en av deras reklamfilmer för kondomer. Jag har länge  och sporadiskt samlat på lite länkar som jag kan tipsa elever om vid tillfälle. Det kommer upp situationer och samtal då och då när det är toppen att ha några länkar och kunskaper att referera till. Och humor är alltid bra.

Den här filmen är rejält rolig. Jag vet att inte alla delar min humor så du kanske tycker att den är osmaklig och vulgär och att detta är sista gången du någonsin kommer att besöka min blogg bara för det, men ... jag tycker att den är rolig. Det är inget att göra åt. Men jag respekterar andras åsikter och är dessutom ganska hänsynsfull.

Därför började jag titta på den, där jag satt vid min dator i arbetsrummet, utan ljud. Jag var nämligen inte ensam därinne. Men jag insåg snart att jag bara måste höra dialogen (när du ser på den själv utan ljud så kommer du att förstå)!

Den enda som fanns i arbetsrummet förutom jag var min nya, mycket trevliga, kollega som kommer att rösta på Kristdemokraterna den 19e. På riktigt. Han satt djupt försjunken i eget arbete strax runt hörnet och denna film behövde alltså helt klart ses utan att involvera honom på något sätt.

Jag kopplade i mina hörlurar och klickade först därefter på ljudet (som var mutat) på datorn. Den absolut första repliken som kom i det ögonblicket var ett högt och tydligt: "För du är väl kåt, eller?!"

...Och lurarna satt i fel uttag.

Det blev lite konstig stämning på arbetsrummet.

"kondomexperten" - se filmen här

Vad ska du bli när du blir stor?

Jag sitter i utvecklingssamtal med mina nior. Nior igen alltså, men på den nya skolan. Och vi pratar om vilken linje de vill gå på gymnasiet, vad de kanske vill bli, vilka ämnen de har lätt för och vilka de har svårare för. Vi pratar om hur många poäng de måste få ihop för att komma in på den linje de vill och annat stressfullt, vuxet och överväldigande.

Samtalen varierar. En del har vägen klar för sig.

-Jodå, jag ska bli bilmekaniker. Specialistmekaniker. Amerikanare, veteranbilar och sånt.
Mamman och pappan äger ett åkeri och killen (för det är det ju) vet redan hur man tar isär och sätter ihop en motor. Med förbundna ögon. Han har dessutom bra betyg. Riktigt bra. Och ska bli egen företagare. Bilmekaniker alltså.

Han och mamman berättade om en lärare förra året som försökte peppa honom att söka gymnasielinjer där hans höga poäng skulle få in honom ganska lätt. Men... han vet ju redan vad han vill bli. Och han kommer säkert att tjäna en hel del mer pengar än många av de akademiker som går ut från den rekommenderade gymnasielinjen och högskoleutbildningen efter det. Men han kommer "bara" att vara bilmekaniker och många akademiker som kommer till hans verkstad kommer att ha en bild av honom som en trevlig kille som är bra på att arbeta med händerna och säkert inte var speciellt bra i skolan. Jag skulle säkert själv kunna vara en av de akademikerna. Det måste jag erkänna.

Men nu sitter jag på mer information om den här killen och allt jag kan göra är därför att gratulera honom till att ha hittat sin passion så tidigt i livet.

Vi pratade lite om engelskan. Det var det enda ämnet han egentligen kunde tänka sig att kämpa lite med för att utveckla sig mer i eftersom det säkerligen skulle kunna vara en stor del av hans framtida yrke och kundkontakter. Han har haft otur med lärare som har varit borta mycket och bytts ut ofta. Jag rådde honom att ta saken i egna händer. T-ex kunde han se till att alltid ha en engelsk bok på gång. Jag hejdade mig när jag såg hans och mammans ansiktsuttryck.
-Jaha, du gillar inte att läsa böcker?
-Nej.
-Du läser inte?
-Nej.
-Aldrig en bok?
-Nej. det enda jag läser är de där tjocka specialisttidningarna om bilar, motorer och motorsport.
-Aha. Inget annat?
-Nej. Men det är klart. De är ju på engelska.

Grattis alltså. 

Senare, samma dag träffar jag en pojke i samma klass. Vi pratar lite om hans drömmar och mål. Jag berättar lite om intagningen på gymnasiet och poängsystemet. Som om han var införstådd med vad jag talar om. Då visar det sig att detta egentligen är en mycket liten pojke som är helt tagen på sängen av allt detta vuxna som plötsligt uppenbarar sig i hans liv.
-Hur är det egentligen på gymnasiet? Vad gör man där? Har man lektioner? Är det som här?
Allt han vet är att han vill spela musik. Jag tänker att det här året kommer att gå i racerfart och han kommer nog att bli lite åksjuk.

På bussen till jobbet samma morgon hade jag stött på ännu en reflektion framkallad av veckans utvecklingssamtal. Det var tonåringarna i sätena bakom mig som pratade om framtid och yrkesval. Eller i alla fall den ena. Den andra hade bara en sak att säga:
- Ja, jag tänker inte bli en sån där jävla hemmafru i alla fall!!!!

No coffee is not an option!

Tre termosmuggar blev kvar på jobbet under veckan. Resa länge utan morgonkaffe är uteslutet!
Det går att dricka kaffe i inbyggt, rosa plastsugrör också!

Detta är en värdehandling!

Så har första dagen efter sommarlovet inletts. Klockan ringde 06.00 och jag mindes plötsligt hur illa den tiden passar mig! Just kl.06.00 verkar aldrig kännas riktigt bra. Oavsett hur tidigt jag lägger mig kvällen innan... fast...i ärlighetens namn har jag egentligen aldrig försökt speciellt ivrigt att lägga mig tidigt kvällen innan. Det passar mig inte heller nämligen.

Nog om detta.
Efter en dusch, en latte och en ganska lång bussresa senare var även jag som folk och kunde börja imponera alla på min nya arbetsplats. Sådär litegrann i alla fall. Jag hade i alla fall klätt mig i starka färger idag - för att märkas liksom. Eller för att glädja någon lite, kanske. Min dotter gladdes i alla fall därhemma eftersom jag mest går klädd i svart annars. Det har hon svårt att komma över.

I alla fall. Rätt som det var framemot eftermiddagen befann jag mig mitt i en sysslolös 90 minuters period. Vi som var nya hade ingenting på schemat just då och allt som fanns att göra var att ta en kopp kaffe till och prata lite i personalrummet. De flesta andra var på möten så det fanns inte så många att umgås med men det var OK. Snart började jag, trots kaka och trevande sällskap, rulla tummarna och tänka att man borde vara produktiv på något sätt. Så fick jag tipset att gå till expeditionen och hämta ut min personliga kod till datorerna. Det kändes bra. Något med substans! Något skolrelaterat.

En stund senare hade jag ett papper i handen med mina inloggningsuppgifter och gick sakta korridoren ned medan jag läste min nya kod. Dessutom läste jag lite förvånat fetstilen längst ned på papperet: "Detta dokument är en värdehandling. Ta väl vara på dokumentet." Det kändes lite ... överambitiöst på något vis. Men nog skulle jag lystra till denna uppmaning och ta väl vara på det, som en god medarbetare. Tänkte att det säkert inte var allvarligare än att sätta in det i lämplig pärm så snart som möjligt.

En inte alls lång stund senare hittade jag en ledig dator och tänkte logga in och titta runt. Plockade jag då raskt fram mitt viktiga dokument med min viktiga kod och började knappa in? Nej.

Hittade inte papperet. Letade igenom hela väskan flera gånger och såg mig runt på golvet. Helt borta!!! Trots alla utropstecken så är det här egentligen ingen ovanlig upplevelse i mitt liv (att något jag just höll i är helt försvunnet) men det händer inte så ofta med saker som det står en sådan tydlig uppmaning på; "Ta väl vara på dokumentet!" Det var ju minst sagt lite retligt.

Men min skarpa hjärna kom snart på att jag just hade varit på toaletten! Men inte kunde jag bara ha lagt ifrån mig denna viktiga värdehandling där?! Och glömt det! Eftersom jag har levt med mig själv i många år nu så visste jag genast svaret på den frågan: "Jo, absolut! Det är fullt möjligt!" Problemet löst. Bara att gå tillbaka till toaletten och ta väl vara på dokumentet - från och med NU!

Nämnde jag att att det var första dagen på den nya arbetsplatsen? Vem här tror att jag hittade tillbaka till toaletten?

Sommarlovet fortsätter

Det tar ett par veckor innan man går in i djupandning. Men där är jag nu. Tack och lov!

Rörande Tack

Såhär är det.
Trots allt arbete lärare vet att de gör gratis, trots allt de vet är så helt rätt i deras undervisning och i deras relation med eleverna, trots avgångsklassernas höga betyg, trots medvetenheten om pliktkänslan och den höga ambitionsnivån så är självkänsla i allmänhet - trots allt - en färskvara. Det går alltid att få en lärare att känna att de inte räcker till och att något kunde ha gjorts bättre. Det går att sänka en lärare ganska rejält t.o.m. om man jobbar lite på det. Självbilden kan skakas om trots förnuftets kamp att hålla ifrån sig det mest destruktiva. Vad det beror på vet jag inte.

Vad jag däremot vet hjälper en lärare tillbaka är de ord ur hjärtat som på avslutningar, och ibland även annars, kommer från föräldrar till de barn vi tillsammans lotsat genom högstadiet. Här är ett axplock från årets skörd (kan kanske vara bra att veta att jag tog foton på niornas bal som sedan lades i ett album på nätet):

"Många extra-tack till dig, till ditt fina avslutningstal och de fantastiska bilderna. Du har varit en mycket uppskattad lärare och jag tror att de alla känner och vet att du som mentor verkligen bryr dig om dina elever (kanske till och med viktigare än att veta om det ska var was eller were, regelbundet eller oregelbundet ...). Hörde ryktas att du har valt att flytta på dig till hösten. Även om det känns tråkigt för oss, med tanke på lillasyster, så önskar jag dig all lycka på nästa arbetsplats och med vad du än valt att göra i stället. Sommarhälsningar! "

"Tack - detta var verkligen kul att se.
Du har verkligen lyckats förmedla en känsla med dessa foton.
Vad fina barnen är och vad fint ni ordnat. Ett minne för livet för dem.
Tack än en gång för dessa år och för all kunskap och klokskap du givit dem och för det engagemang och värme du förmedlat.
Kram"

Och så vill jag även dela med mig av ett brev efter avslutningen som fick mig att börja gråta. Det var den  mamman jag skrev om i Stjärnor till en mamma. Om jag någonsin tvivlat på värdet i det jag gör på jobbet varje dag så är det tvivlet borta nu:

"Jag är inte bra på att skriva men jag vill ändå tacka dig på någon sätt och säga:
att man känner i dig att du gillar ditt jobb,du brinner för det!
att du är en underbart människa
att du är arlig
att du bryr dig om andra människor som behöver hjälp
att du strålar glädje
Att du är så fin som du är,jag skulle inte ändra någonting på dig,du är (....)!
och för att du är så, vill jag tacka dig för allt du gjode för mig och min älskade son
du lyssnade alltid på mig jag kände mig trygg av dig och du gav mig hopp att med min hjälp han kunde klara sig och jag bara litade på dig och min son och kämpade för att nå målet.
Nu har jag tre år till och jag kommer att forsätta kämpa som vanligt,men jag är oroligt för att jag vet inte om jag kommer att få träffa en underbart männika son du som kan hjälpa mig när (.....) börjar skolan igen,jag hoppas att det blir så..........
tack (......) kommer aldrig att glömma dig!!"

Detta kommer alltså från någon som av rektor borde ha fått blommor och ett eget tal på skolavslutningen för det jobb hon har gjort därhemma!

Jag tackar tusen gånger tillbaka, rätar på ryggen, snyter mig och går på sommarlov!

Skolavslutning

Imorgon är det skolavslutning och mina nior slutar. MINA nior.
Jag har haft dem sedan de kom, helt nya, i sjuan. Hela klassen var ny på skolan och jag var också ny på skolan. Nu slutar de och det gör jag också. Intressant sammanträffande. Men det är ett ämne för ett annat inlägg. Det här ska handla om mina nior.

Jag har just skrivit klart mina personliga kort till dem. Först tänkte jag att det får bli en gemensam hälsning till alla. Annars blir det svårt att få ihop nåt. Men det där gemensamma, generella stannade vid "Trevlig sommar" på framsidan. Det var nämligen inte alls svårt att få ihop nåt personligt, visade det sig.

Jag har så MYCKET jag vill säga till de här ungarna! Till var och en, personligen! Men man kan ju inte skriva långa (eller ens halvlånga) brev i det här läget. De orkar inte läsa sånt. Och man kan ju inte sitta och prata öronen av dem heller. I det här läget. Sommarlovet hägrar och de har lyssnat på mig tillräckligt.

Så jag begränsar mig men försöker ändå få dem att förstå hur underbara de är. Verkligen! Och vilket absolut privilegium det har varit att få vara med på deras resa de här tre åren. Vilken utveckling! Vilken triumf! Vilken fantastisk upplevelse det har varit att nu se dessa otroliga, framtida vuxna skymta fram. Vuxna som kommer att bidra till samhället på otaliga sätt, fortsätta få andra att skratta (vilket är mycket hälsosamt), älska människor (som därmed har en enorm tur) och förstås genomgå sorger och smärtor som kommer att göra dem ännu mer fullständiga - och fantastiska.

Jag kommer att sakna dem och tänka på dem ofta. Och imorgon, när vi står där i klassrummet, kommer jag att "tvinga dem" att krama mig innan de går och så kommer jag att tänka på alla de gånger jag ville krama dem men inte tvingade dem alls. Inte ens försökte litegrann. Suck! Så många kramar vi gick miste om!

Och så kommer jag att gråta. Nej, inte för de missade kramarna. Jo, kanske lite. Men mest för att jag har ett sådant otroligt jobb som ger mig möjlighet att på nära håll få se människor leva, lära och utvecklas. Andras barn. Andras oersättliga skatter. Jag får dela ansvaret och bördan. Jag får dela sorgen och frustrationen. Jag får dela lyckan!

Imorgon är det lycka. Även om jag gråter. Jag lovar!

USKen finns inte längre!

Jag hade ett intressant samtal med min chef häromdagen.

Ledningen vill ändra på systemet så att alla lärare får en maxgräns på antalet lektionstimmar. Förut var det ganska varierande och dessutom var den ordentligt hög för somliga. Och inte för andra. Nu ska timmarna bli färre och lika för alla. Det är en bra tanke. Jag är faktiskt lite imponerad. Vi i lärargruppen har tjatat länge om det med en växande känsla av att det aldrig skulle ske men nu! Minnsann.

Men hoppsan, här sitter jag med en deltid och ... mina procent stämmer inte med den nya maxgränsen. Jag ligger en bra bit över. Procentuellt. Principiellt blir jag förbannad! Och så har vi då det där samtalet. Jag och min rektor.

Han förklarar och donar och pratar och ritar vi håller på ett bra tag. Jag vill ha ett tak på mina lektionstimmar som alla andra. Han säger att "USKen" inte finns längre. Det var det gamla systemet där lärare fick betalt per lektionstimme (lite enkelt förklarat),  och därmed även om de vikarierade för andra lärare på sin planeringstid, men nu kan alltså rektorern lägga ut lite hur mycket de vill på en lärare inom ramtiden (35 h / vecka i genomsnitt). Det har de laglig rätt till.

Min rektor förklarar att alla tjänster numera alltså kan variera i arbetsbörda.  Det vet jag redan. Men nu har ledningen ju presenterat den här nya policyn. Det är därför jag sitter här över huvudtaget. Annars har det ju varit kört att protestera över stor arbetsbörda i över ett decennium.

Han går vidare med att beskriva att ibland har någon en tjänst på 16 eller 17 timmar i lektionstid. "Och då kan man lägga till t.ex. en resurstimme på den personen." Jag tittar frågande på honom och säger. "Varför det? Varför kan inte 17 timmar anses vara en heltid? USKen finns ju inte längre, eller hur? Eller menar du att den  bara finns om man räknar åt andra hållet? Det är ju inte speciellt attraktivt."

Det blev ganska tyst en stund. Han såg lite chockad ut. Jag tror uppriktigt sagt att han inte hade tänkt på det på det sättet. Åt andra hållet. På oss andra.

Min lärare kommer förberedd till lektionen

Vi har haft elevutvärderingar på vår skola.
Det har varit intressant! Eftersom jag har haft utvärderingsböcker som de stackars liven får skriva i efter praktiskt taget varje lektion så är åtminstone mina elever vana. Fast då handlar det inte om kryss utan om hela meningar. Nästan alla klarar det.

Men nu ska det kryssas under valen "stämmer bra", "stämmer ganska bra", "stämmer ganska dåligt", "stämmer dåligt". Och det som ska stämma - eller inte - är positiva uttalanden om den aktuella läraren. Typ, "Min lärare kommer väl förberedd till lektionen". Ha! ...hrm.. nåväl, låt oss gå vidare.

Ca 80 elever fick svara. Jag har 105 elever allt som allt så det var ju en bra siffra för att kolla läget. Hur blev det då? Jodå. Jag är nöjd. Vet inte vad min arbetsgivare tycker däremot. Det är nämligen så att ordning och reda och punkt och pricka sätts ganska högt på duktiglistan på min skola. Jag springer ofta och kopierar under lektionstid och har inte alltid helt klart för mig vad som ska hända under nästa lektion. Och hade vi inte schoolsoft där jag skriver in läxorna skullle jag aldrig komma ihåg vad jag ska förhöra ungarna på! Detta innebär inte att lektionerna är innehållslösa eller meningslösa. Nejdå. För jag är en jävel på att improvisera. Verkligen. Det är en av mina största tillgångar som lärare enligt min åsikt. Och det jag kommer på har både substans och utvecklingsvärde.

Men mina smarta eleverna är, inte oväntat, helt på det klara med mina brister i förberedelser och det framgår också i sammanställningen. Det är OK. Jag är så gammal nu att jag kanske kan skärpa mig lite, möjligen, men jag tror inte på någon helomvändning i det här läget. Jag är nöjd ändå. Mer än nöjd. Jag får nämligen in höga siffror på det som betyder något. Tycker jag.

Min lärare tror att jag kan lära mig nya saker.
Min lärare tycker mina åsikter är viktiga.
Min lärare förklarar så att jag förstår.
Min lärare gör skolarbetet intressant så att jag lär mig något nytt.
Min lärare är rättvis och schysst mot alla elever.

OK. Mina papper ligger inte i prydliga högar när eleverna kommer och ibland minns jag vad vi ska göra först när jag kollar datorn. MEN på något vis verkar det som om jag ändå har hamnat rätt i tillvaron. Tack ungar!