Nybakat på jobbet

Jag har fått en ny medarbetare i arbetslaget. Hon är också  helt ny i läraryrket (nybakad) och har ett vikariat på vår skola till Jul. Jag hoppas hon får vara kvar för hon är bra. Det är faktiskt så att man kan se inom en vecka, som nära kollega, om någon passar naturligt för det här jobbet eller inte. Sedan kan man alltid lära sig saker och bli bättre, så ingen är väl uträknad från början egentligen. Jo, kanske. Jag har faktiskt mött en del utan hopp att någonsin bli en lärare jag skulle vilja ha till mitt eget barn. Inte till andras barn heller. Alldeles nyligen faktiskt.

När man är så osäker på sig själv och sin lärarroll att man hela tiden säger till sina högstadielever att de minnsann ska vara snälla mot en och respektera en för att man "är UTBILDAD!!!" så är det fara å färde. När man inte är flexibel nånstans och dessutom rent elak men jämna mellanrum (bara mot elever naturligtvis), då kan vi väl ändå vara överens om att det blev lite fel i yrkesvalet? Och på praktikplatsen, som av någon anledning släppte igenom denna olycka.

Men andra är alltså rätt från början. Om än oerfarna. Sådan är min kollega. Och oerfarenheten visar sig bl.a. i att vilja prestera på toppnivå hela tiden. Att  t.ex. ta på sig ansvaret (och pressen) för att inte vara bra i att lära ut ett ämne hon inte har utbildning för (vilket naturligtvis är ledningens asvar). Vidare att komma till jobbet med feber för att man vill vara duktig. Då får man försöka lära ut att man bara kan ta ansvar för sådant man har makt över och vidare förklara konceptet att detta är ett jobb och inte ett heligt kall som ska genomföras mot alla odds. Om man är duktig så syns det ändå. Snabbt. Även om man stannar hemma när man har feber.

Jag skulle vilja påstå att 99% av kvinnliga lärare har ett förflutet som "duktiga flickor" med höga krav på sig själva. Det är därför det går att ständigt utöka arbetsuppgifterna och hålla nere löneutvecklingen i alla evighet utan ett läraruppror. Vi vill vara duktiga och tänker mer på elevernas behov än våra egna.
Men detta har jag tjatat om förut så nu hoppar jag över just den diskussionen.

Som avslutning passar jag på att hylla alla de FANTASTISKA lärare jag känner och alla andra jag tyvärr inte har fått nöjet att möta. TACK för att ni finns och för att ni stretar på och för att ingen i TV soffan har en aning om vad ert jobb egentligen innebär och för att ni klarar att dag efter dag ge så mycket utan att få speciellt mycket uppskattning från något håll (och definitivt inte i lönekuvertet). HÄR får ni lite uppskattning. Av mig. Av mig som även är mamma och som har fått två av er fantastiska till mitt eget barn.

Och du, min lilla nya kollega, du är en av dem redan. Ha lite tålamod med dig själv bara.

Läxläsningsbelöning

Ett nytt läsår har börjat!
Jag försöker att ingjuta trygghet i mina nya, unga mentorselever och samtidigt komma på revolutionerande pedagogiska grepp för att utveckla mina språkelever. Lyckas halvbra med båda uppgifterna.

Kanske skulle jag inte ha frågat min nya lilla mentorselev som jag fotograferade för porträttväggen i klassrummet om han "verkligen ville se ut så där" när jag trodde att han log fånigt, för att skämta, för tredje gången. Uppriktigt förbryllad reaktion från honom fick mig att inse att det var just så han såg ut när han log! "It's just my face" liksom.

Och revolution på språklektionerna känns ännu långt borta. Utom i ett sammanhang.
Min elev i franskan från förra året. Hon som inte på något sätt betedde sig som om hon ville lära sig franska alls, hon har kommit till lektionerna som en helt ny elev! Nästan lite alieninvasionvarning faktiskt. Hon sitter still, hänger med och verkar ...dare I say, INTRESSERAD!

Och det verkar som om de högre makterna fick upp ögonen för detta mirakel och tänkte att det kanske kan vara bra med lite uppmuntran här. Min elev berättade om det lite andlöst och förundrat på vår förra lektion.

" Jag gjorde läxan i går kväll. För första gången! Och JUST när jag var klar och slog ihop boken, vet du vad som hände?!" Det kunde jag inte svara på. Jag var fortfarande kvar i koma orsakad av den första meningen. "Ett FYRVERKERI! Utanför på himlen! JUST när jag var klar med läxan!"

Så om jag nu råkat ha knäckt en elevs självkänsla mina första 72 timmar på jobbet så steg i alla fall universum in och peppade en annan. Rejält. Som kompensation, kan man tänka. 

Och nu när ribban är lagd så kan det möjligen bli lite svårt för mig att tillräckligt motivera mina elever för det jobb som krävs. Jag får nog fundera lite där. Jag kan ju börja med att försöka vara snäll. Nog så revolutionerande.