Sommarlov

Funderar över mitt yrke lite i hängmattan. Funderar över höstens schema (inte lika bra som förra årets), funderar över att jag ännu inte skrivit klart alla omdömen som skulle vara klara innan sommarlovet (inte ens på anabola skulle jag ha klarat det på betald arbetstid), funderar på att jag ännu inte ansökt om min lärarlegitimation (tck och lov är det bara en formalitet och utan tvång på mer studier), funderar på nyheten att allt färre söker till lärarutbildningen (med sådana strålande karriärmöjligheter undrar man ju varför) och slutligen på dagens nyhet; att det ska bli lättare för elever att anmäla lärare för inkompetens.

Så när det precis börjar kännas lite dystert tänker jag på min sommarfika nyligen med en av mina kollegor,  som kvittrande sade hur mycket hon verkligen gillar att vara lärare! Och jag höll med. Kunde inte annat. Det är något vi har gemensamt hon och jag, förutom våra makars namn och nationalitet.

Och det är lektionerna - eleverna - som gör det så fantastiskt. Vi har ALDRIG tråkigt. Att vara lärare är stimulerande och tacksamt. Jo, faktiskt. Tacksamt! I nian kommer de;  breven från eleverna och från föräldrarna. På skolavslutningen (om inte förr) får man läsa eller höra direkt hur mycket man betytt och hur fantastisk man är. Av vissa får man höra det. Av tillräckligt många för att man ska ha överseende med resten. Av tillräckligt många för att man ska vilja komma tillbaka för att streta på ett år till i det här yrket som mycket väl skulle kunna vara världens bästa jobb!

Det tycker i alla fall jag och min kollega. Såhär mitt i sommarlovet.

Lärarlöner - epilog.

Jag läser om en rapport från lärarförbundet:
"Rapporten visar bland annat att en tredjedel av kommunerna ger 1,7 procent eller sämre, i stort sett minsta möjliga löneökning."  Och de som kan glädjas åt hela ... 2 % i löneökning? De får i praktiken en reallönesänkning eftersom inflationen förväntas dra upp i över 3%.
...
I rest my case.

Lördag. På väg till jobbet.

Nu tänker kanske ni  "Trist att jobba på en lördag" och visst kan det vara det men det är i sig inget ovanligt.
Söndagar hänger också löst om man t.ex. har en sjuksköterska i familjen. Storhelger, som jul och midsommar, går ju då också bort med jämna mellanrum. Eller så går de bort varje år om man har en präst i familjen. Så var det i min familj när jag växte upp. En sjuksköterska och en präst. Smällar man får ta.

Smällar man vill ge till andra grundar sig på ett av dagens statusrader på facebok. Jag citerar;

N: Morgonbussen till jobbet delas med pensionärer och uteliggare...
C: Jobbet??? Ska du jobba?? Vi har sommarlov ju.
N: Systembolaget... lärare har ju inte världens bästa löner så jag har ett extrajobb.
C: Aha. Ja det borde jag också ha. Ha en bra dag på jobbet. Kram kram

...alltså...ingen större chock i slutänden. "Ja, det borde jag också ha." Det här är Lärare i Sverige 2011! Att ta ett extrajobb för att klara sig bättre känns helt logiskt för fler än de här två, det kan jag garantera!  

Så kom gärna närmare, ni som tycker att vi har det så bra med alla våra lov och ni som tycker att 1,5 % lönehöjning verkligen är allt kommunen har råd med just nu (och samtidigt spenderar massor av tusenlappar i onödan  på att köpa IT utrustning på det dyraste företaget för att ni har avtal med just dem). Var inte blyga, jag knusslar inte. Här finns smällar åt alla!

Kläder efter väder

Det slår aldrig fel. Hur man än går igenom det där inför utflykter - Ta med ordentlig matsäck och rejäla kläder om det regnar - så är det alltid några som kommer lika rustade som inför en kort promenad från vardagsrumssoffan till kylskåpet i köket. I en liten tvåa.

Jag talar broderade tofflor (true story!) och ett halvt paket tuggummi. Eller nåt. Trots heldag ute i hällregn.

Och det är regntunga skyar när vi häromdagen börjar samlas inför några timmars naturvandringar genom skog och mark. Precis såsom väderupplysningen förutsade. Jag stirrar misstänksamt på en av mina elevers lätta kläder och knappt befintliga väska. "Har du med dig regnkläder nu då?" Ett snabbt leende. "Nej. Men jag har lite kex"

Läxhjälp

Dagen efter mitt borttappade telefonnummer träffade jag min elev på bussen till skolan. Frågade om han hade gjort något och förklarade min miss. Nej, han hade inte gjort något. Men vi bestämde att den kvällen skulle det ske.

När jag ringde vid åtta satt han vid datorn - och spelade spel. Inget skolarbete ännu. OK. Nu hade jag i alla fall kommit fram och jag kastade in oss båda i arbetet. Jag pratade med mormor också om vad som fanns kvar att göra. Hur det stod till helt enkelt. Han kom igång. Åtminstone en av uppgifterna blev inlämnad ganska snart därefter. Nu får vi se vad det blir för betyg bara. Om han lyckas höja det som behövs.

I skrivande stund sitter två av mina käraste kollegor med rektorn för att prata om att införa läxhjälp på skolan. Eventuellt kommer de att hyra in något sorts program utifrån. De här barnen behöver stöd. Vi ska absolut ha höga krav och förväntningar - men också erbjuda ett stödsystem för att göra det möjligt för alla att leva upp till dem på samma villkor. Kanske blir det så nu på min skola.

ATTANS, ATTANS, ATTANS!

Jag anser mig vara tekniskt begåvad så pass att jag överglänser de flesta i mitt arbetsrum i alla fall. Avslöjade mig som "secret Santa" i och med att min mottagare fick IT gåvor och tomtemail från en egen tomteadress veckorna innan Jul. "Det är bara du som håller på så där med datorn"

Men idag lyckades jag inte med något så simpelt som att spara ett nytt telefonnummer på min mobil. Och det var faktiskt INTE BRA! Inte bra alls! Jag skulle nämligen skicka ett sms till en av mina mentorselever framemot kvällskvisten. Han förväntade sig det. Det var inte bra att det inte kom.

Vad jag skulle ha skrivit? Inget världsomvälvande. Bara "Hoppas du kom igång med ett av arbetena ikväll. Skicka ett sms om det är nåt."

Vi pratade idag när han plötsligt dök upp bredvid mitt skrivbord och liksom bara väntade. Tummade på mina rättningshögar. Sådär i största allmänhet. Men eftersom han är den enda som inte har kommit in på sina valda linjer i preliminärintagningen och eftersom jag vet hur han är och hur han har det så stod han ju inte alls där av en slump.

Föräldrarna är skilda sedan 10 år. Ingen av dem verkar ha några konkreta planer på hur de ska hjälpa honom med sitt bristande akademiska självförtroende och utveckling de gånger vi har haft samtal om det. Kärlek finns det men ingen plan. Han får liksom ta tag i det själv. Och det har han inte riktigt klarat av.

Nu har han fyra oinlämnade uppgifter och behöver samtidigt höja minst ett betyg innan sommaren. Minst. Hur det ska gå till vet han inte. Så vi pratade om det. Att lämna in uppgifter är ju en början. Vilka var det och vilken skulle han kunna börja med just ikväll. Det var inte allt vi pratade om. Vi hann med min egen bristande arbetsmoral men att det kommer en dag då man får bita ihop och få det gjort. Vi hann med lite om att ha skilda föräldrar när man är fem år... allt det där. Och på slutet bytte vi alltså telefonnummer.

Tänkte ringa hans mamma (där han bor denna vecka) men hon visade sig vara på bröllopsresa. Mormor är hemma med honom och lillasyster under tiden. Mormor har säkert nog med lillasyster, som är tre år. Så nu är det han själv som får ta tag i det här - men inte ensam.

SATAN att jag skulle missa spara telefonnumret! Men imorgon kväll ska vi jobba på hemkunskapsuppgiften.


*********************************************************************************

Det är viktigt med de små detaljerna

OK. För att se till att ge balans i bloggen så måste jag nu kliva ned från talarstolen och endast för ren underhållning berätta om mina muntliga, natinella prov i engelska. De pågår just nu. Idag blev det lite fel i vokalerna för en av mina elever.

Ni tror kanske inte det är så viktigt, det där med vokalreda? Jag har en amerikansk vän som gick omkring i Paris en halv dag och frågade främlingar vänligt "Var ligger stationen" (Où est la gare?  - o ä la gaaar.)  Eller hon trodde det. Istället frågade hon O ä la gäääär? Où est la guerre? . Det betyder "Var är kriget?" Och det var inte så många som kände att de hade något att svara på det. Hon fick liksom klara sig själv till tåget den dagen.

Och idag gick det alltså lite tokigt igen. Vokaloreda kombinerad med ett extra t. En av mina elever, en timid och ganska orolig liten varelse, skulle säga något om att folk skulle tro att hon inte tvättade håret (om hon hade dreadlocks). Eller det var vad hon trodde att hon sade. Ingen annan snappade upp misstaget men jag fick mig ett litet fnitter. Så lättroad är jag.

"They would think I didn't watch my whore" .

Håll med om att en vanlig onsdag kan just sånt här vara ganska roligt.

*********************************************************************************

Erkännanden från en (dålig ?) lärare

Nu är artikelserien om skolan i DN slut. Men diskussionen är det inte. Och det är ju inte heller den första. Klass 9A gav en del att prata om också och säkert många andra yttringar som jag missat.

En vän på facebook frågade en allmän fråga till sina lärarvänner vad vi tyckte om det som framställdes i artikelserien. Jag hade missat delar eftersom jag varit bortrest så jag avstod från att svara. ...men inte bara därför. Jag antar att jag inte riktigt visste vad jag skulle säga heller. Ibland blir det tröttsamt att förväntas ha en åsikt när skolsverigen luftas/granskas/debatteras i nyhetsflödet.

Jag är intresserad av skolutveckling. Jag är intresserad av pedagogik, av lärande, av elevutveckling, av hjärnforskning, IT i undervisningen ...allt det där. Jag gör vad jag kan för att tillfredställa min lust till allt sådant. Det finns att läsa, se och lära av.  För jag är intresserad.

Och mina elever är intresserade av att få tillbaka sina inlämnade uppgifter inom rimlig tid, gärna med en utvecklande kommentar och ett logiskt omdöme. Min chef är intresserad av att jag för in min dokumentation inom utsatt tid och att mina elevers betyg blir höga nog för att se bra ut i skolans statistik. Mina elever i klassrummet är intresserade av att jag har koll på det vi ska göra under dagens lektion. Alla kanske inte vet det själva men det är de. En del av elevernas föräldrar är intresserade av att de får tillräckligt många läxor och prov.

Mina mentorselever är intresserade av att jag tar hand om deras behov och problem  med en annan kurs eller lärare. Deras föräldrar är intresserade av samma sak. Mina kollegor är intresserade av att jag inte ifrågasätter dem (vilket jag inte alltid kan tillgodose) och är trevlig och underhållande i arbetsrummet eller i personalrummet (vilket jag oftast kan tillgodose).

Det är upprörande när skolan brister, när lärare är inkompetenta och inte vill se hur de kan bli bättre om de erbjuds möjligheter. Men jag, i min lärarvardag kan inte uppröras över resten av skolsverige. Det enda jag kan göra är mitt bästa i mitt eget dagliga jobb. Jag gör vad jag kan under min dag för att se till att  mina elever  blir sedda, respekterade och regelbundet väcks ur sin tonårsdvala och blir en aning intresserade av vad vi håller på med. Jag gör samtidigt vad jag kan för att möta alla olika intressen jag nämnde ovan.

Jag gick en jättebra lärarutbildning! Det var en praktisk-pedagogisk utbildning för arbetande lärare, på Högskolan i Gävle. För sådana som redan hade sina poäng i sina ämnen och hade ett jobb. Där hade jag bra lärare, riktigt bra kurslitteratur och hela upplägget var fantastiskt. Jag skäms inte över min utbildning och jag skäms inte över att vara lärare. Jag tänker inte ta åt mig av misstänksamheten som alltid verkar dyka upp nuförtiden; att man möjligen är en dålig arbetare från en dålig utbildning och är en del av orsaken till att skolan befinner sig i "fritt fall". Jag tänker fortsätta gå till jobbet varje dag och leverera mitt livsviktiga arbete.

Jag skiter i om jag får respekt för det eller inte! För det mesta.
*********************************************************************************

Förr i tiden

Det är nationella prov i engelska. Min grupp i nian sitter och skriver uppsats och det är skarp koncentration som gäller. De får inte fråga något egentligen och sköter det där bra. Jag hinner både gå igenom mailen, föra in provresultat på Infomentor och, jag erkänner, gå in på Facebook och kolla runt lite.

Så bryts tystnaden av eleven precis framför mitt bord. Han har en fråga. Han pratar om förr i tiden. Han pratar om "facts" tror jag. Jag har lite svårt att förstå vad han säger och vad frågan egentligen är. Han får backa bandet. Jaha, han ska skriva om förr i tiden. Han undrar om ett engelskt ord. Ordet för en FAX (maskin)! "För det användes ju förr i tiden."

Förutom att jag härmed får min höga ålder flaggad framför mig som ett rött skynke på tjurfäktningarenan så inser jag att  jag fortfarande håller fast vid samma åsikt som jag hade när faxen var relativt ny. För gemene man i alla fall.  Papper in här. Likadant papper ut på ett helt annat ställe! Jag vidhåller att det är ett avancerat, tekniskt mirakel! "Vete fan hur det går till!" ...Men så är jag från förr i tiden också. (Och det är även ni som vet var det citatet kommer ifrån, kan jag tillägga.)

100 inlägg - etiketter och kärleksmiddag

Jag vet inte om det är något att fira direkt. Men det är en jämn, bra siffra. Idag har jag organiserat mina 100 inlägg under färre etiketter, så att man kan läsa texter under teman. Hitta den kategorin man känner för att läsa i utan att behöva skrolla i all evighet och i kronologisk ordning. Det är rena lekskolan för vana bloggare, det där med kategorier, men jag har inte förrän nyligen fått kläm på det.

Det var inte så lätt att hitta på samlande etiketter till mina olika funderingar. Inte alltid i alla fall. Och det här inkägget då? Vad kan man sätta för etikett på det? "Vardagsbestyr" kanske?

Nej, jag vet! "Från hjärtat"! Där ska det ligga. Jag har nämligen varit ute på middag ikväll. Middag med mitt förra arbetslag. Det bästa arbetslaget i hela norra Storstockholm!!!! Varje gång jag gick in i arbetsrummet på min förra skola kändes det som att komma hem till goda vänner. Där inne skrattade jag så att tårarna rann, kramades ofta och grät floder. I tryggt förvar.

Som tur är har jag ett jättefint arbetslag i min nya skola också. Där finns en spirande kärlek på gång. Men den svallande kärleken från förr var med på restaurangen ikväll i mötet med mina gamla kollegor. Gud vad jag har skrattat och kramats ikväll! Jo, jag saknar dem. Nej, jag kunde inte arbeta kvar. Så är det. Jag är tacksam över att de fanns i mitt dagliga liv så länge som tre år. Jag är också tacksam över att jag lämnade min förra skola i tid. En sorglig men fullt möjlig kombination.

Slutet gott, allting gott!