Kläder efter väder

Det slår aldrig fel. Hur man än går igenom det där inför utflykter - Ta med ordentlig matsäck och rejäla kläder om det regnar - så är det alltid några som kommer lika rustade som inför en kort promenad från vardagsrumssoffan till kylskåpet i köket. I en liten tvåa.

Jag talar broderade tofflor (true story!) och ett halvt paket tuggummi. Eller nåt. Trots heldag ute i hällregn.

Och det är regntunga skyar när vi häromdagen börjar samlas inför några timmars naturvandringar genom skog och mark. Precis såsom väderupplysningen förutsade. Jag stirrar misstänksamt på en av mina elevers lätta kläder och knappt befintliga väska. "Har du med dig regnkläder nu då?" Ett snabbt leende. "Nej. Men jag har lite kex"

Läxhjälp

Dagen efter mitt borttappade telefonnummer träffade jag min elev på bussen till skolan. Frågade om han hade gjort något och förklarade min miss. Nej, han hade inte gjort något. Men vi bestämde att den kvällen skulle det ske.

När jag ringde vid åtta satt han vid datorn - och spelade spel. Inget skolarbete ännu. OK. Nu hade jag i alla fall kommit fram och jag kastade in oss båda i arbetet. Jag pratade med mormor också om vad som fanns kvar att göra. Hur det stod till helt enkelt. Han kom igång. Åtminstone en av uppgifterna blev inlämnad ganska snart därefter. Nu får vi se vad det blir för betyg bara. Om han lyckas höja det som behövs.

I skrivande stund sitter två av mina käraste kollegor med rektorn för att prata om att införa läxhjälp på skolan. Eventuellt kommer de att hyra in något sorts program utifrån. De här barnen behöver stöd. Vi ska absolut ha höga krav och förväntningar - men också erbjuda ett stödsystem för att göra det möjligt för alla att leva upp till dem på samma villkor. Kanske blir det så nu på min skola.

ATTANS, ATTANS, ATTANS!

Jag anser mig vara tekniskt begåvad så pass att jag överglänser de flesta i mitt arbetsrum i alla fall. Avslöjade mig som "secret Santa" i och med att min mottagare fick IT gåvor och tomtemail från en egen tomteadress veckorna innan Jul. "Det är bara du som håller på så där med datorn"

Men idag lyckades jag inte med något så simpelt som att spara ett nytt telefonnummer på min mobil. Och det var faktiskt INTE BRA! Inte bra alls! Jag skulle nämligen skicka ett sms till en av mina mentorselever framemot kvällskvisten. Han förväntade sig det. Det var inte bra att det inte kom.

Vad jag skulle ha skrivit? Inget världsomvälvande. Bara "Hoppas du kom igång med ett av arbetena ikväll. Skicka ett sms om det är nåt."

Vi pratade idag när han plötsligt dök upp bredvid mitt skrivbord och liksom bara väntade. Tummade på mina rättningshögar. Sådär i största allmänhet. Men eftersom han är den enda som inte har kommit in på sina valda linjer i preliminärintagningen och eftersom jag vet hur han är och hur han har det så stod han ju inte alls där av en slump.

Föräldrarna är skilda sedan 10 år. Ingen av dem verkar ha några konkreta planer på hur de ska hjälpa honom med sitt bristande akademiska självförtroende och utveckling de gånger vi har haft samtal om det. Kärlek finns det men ingen plan. Han får liksom ta tag i det själv. Och det har han inte riktigt klarat av.

Nu har han fyra oinlämnade uppgifter och behöver samtidigt höja minst ett betyg innan sommaren. Minst. Hur det ska gå till vet han inte. Så vi pratade om det. Att lämna in uppgifter är ju en början. Vilka var det och vilken skulle han kunna börja med just ikväll. Det var inte allt vi pratade om. Vi hann med min egen bristande arbetsmoral men att det kommer en dag då man får bita ihop och få det gjort. Vi hann med lite om att ha skilda föräldrar när man är fem år... allt det där. Och på slutet bytte vi alltså telefonnummer.

Tänkte ringa hans mamma (där han bor denna vecka) men hon visade sig vara på bröllopsresa. Mormor är hemma med honom och lillasyster under tiden. Mormor har säkert nog med lillasyster, som är tre år. Så nu är det han själv som får ta tag i det här - men inte ensam.

SATAN att jag skulle missa spara telefonnumret! Men imorgon kväll ska vi jobba på hemkunskapsuppgiften.


*********************************************************************************

Det är viktigt med de små detaljerna

OK. För att se till att ge balans i bloggen så måste jag nu kliva ned från talarstolen och endast för ren underhållning berätta om mina muntliga, natinella prov i engelska. De pågår just nu. Idag blev det lite fel i vokalerna för en av mina elever.

Ni tror kanske inte det är så viktigt, det där med vokalreda? Jag har en amerikansk vän som gick omkring i Paris en halv dag och frågade främlingar vänligt "Var ligger stationen" (Où est la gare?  - o ä la gaaar.)  Eller hon trodde det. Istället frågade hon O ä la gäääär? Où est la guerre? . Det betyder "Var är kriget?" Och det var inte så många som kände att de hade något att svara på det. Hon fick liksom klara sig själv till tåget den dagen.

Och idag gick det alltså lite tokigt igen. Vokaloreda kombinerad med ett extra t. En av mina elever, en timid och ganska orolig liten varelse, skulle säga något om att folk skulle tro att hon inte tvättade håret (om hon hade dreadlocks). Eller det var vad hon trodde att hon sade. Ingen annan snappade upp misstaget men jag fick mig ett litet fnitter. Så lättroad är jag.

"They would think I didn't watch my whore" .

Håll med om att en vanlig onsdag kan just sånt här vara ganska roligt.

*********************************************************************************

Erkännanden från en (dålig ?) lärare

Nu är artikelserien om skolan i DN slut. Men diskussionen är det inte. Och det är ju inte heller den första. Klass 9A gav en del att prata om också och säkert många andra yttringar som jag missat.

En vän på facebook frågade en allmän fråga till sina lärarvänner vad vi tyckte om det som framställdes i artikelserien. Jag hade missat delar eftersom jag varit bortrest så jag avstod från att svara. ...men inte bara därför. Jag antar att jag inte riktigt visste vad jag skulle säga heller. Ibland blir det tröttsamt att förväntas ha en åsikt när skolsverigen luftas/granskas/debatteras i nyhetsflödet.

Jag är intresserad av skolutveckling. Jag är intresserad av pedagogik, av lärande, av elevutveckling, av hjärnforskning, IT i undervisningen ...allt det där. Jag gör vad jag kan för att tillfredställa min lust till allt sådant. Det finns att läsa, se och lära av.  För jag är intresserad.

Och mina elever är intresserade av att få tillbaka sina inlämnade uppgifter inom rimlig tid, gärna med en utvecklande kommentar och ett logiskt omdöme. Min chef är intresserad av att jag för in min dokumentation inom utsatt tid och att mina elevers betyg blir höga nog för att se bra ut i skolans statistik. Mina elever i klassrummet är intresserade av att jag har koll på det vi ska göra under dagens lektion. Alla kanske inte vet det själva men det är de. En del av elevernas föräldrar är intresserade av att de får tillräckligt många läxor och prov.

Mina mentorselever är intresserade av att jag tar hand om deras behov och problem  med en annan kurs eller lärare. Deras föräldrar är intresserade av samma sak. Mina kollegor är intresserade av att jag inte ifrågasätter dem (vilket jag inte alltid kan tillgodose) och är trevlig och underhållande i arbetsrummet eller i personalrummet (vilket jag oftast kan tillgodose).

Det är upprörande när skolan brister, när lärare är inkompetenta och inte vill se hur de kan bli bättre om de erbjuds möjligheter. Men jag, i min lärarvardag kan inte uppröras över resten av skolsverige. Det enda jag kan göra är mitt bästa i mitt eget dagliga jobb. Jag gör vad jag kan under min dag för att se till att  mina elever  blir sedda, respekterade och regelbundet väcks ur sin tonårsdvala och blir en aning intresserade av vad vi håller på med. Jag gör samtidigt vad jag kan för att möta alla olika intressen jag nämnde ovan.

Jag gick en jättebra lärarutbildning! Det var en praktisk-pedagogisk utbildning för arbetande lärare, på Högskolan i Gävle. För sådana som redan hade sina poäng i sina ämnen och hade ett jobb. Där hade jag bra lärare, riktigt bra kurslitteratur och hela upplägget var fantastiskt. Jag skäms inte över min utbildning och jag skäms inte över att vara lärare. Jag tänker inte ta åt mig av misstänksamheten som alltid verkar dyka upp nuförtiden; att man möjligen är en dålig arbetare från en dålig utbildning och är en del av orsaken till att skolan befinner sig i "fritt fall". Jag tänker fortsätta gå till jobbet varje dag och leverera mitt livsviktiga arbete.

Jag skiter i om jag får respekt för det eller inte! För det mesta.
*********************************************************************************

Förr i tiden

Det är nationella prov i engelska. Min grupp i nian sitter och skriver uppsats och det är skarp koncentration som gäller. De får inte fråga något egentligen och sköter det där bra. Jag hinner både gå igenom mailen, föra in provresultat på Infomentor och, jag erkänner, gå in på Facebook och kolla runt lite.

Så bryts tystnaden av eleven precis framför mitt bord. Han har en fråga. Han pratar om förr i tiden. Han pratar om "facts" tror jag. Jag har lite svårt att förstå vad han säger och vad frågan egentligen är. Han får backa bandet. Jaha, han ska skriva om förr i tiden. Han undrar om ett engelskt ord. Ordet för en FAX (maskin)! "För det användes ju förr i tiden."

Förutom att jag härmed får min höga ålder flaggad framför mig som ett rött skynke på tjurfäktningarenan så inser jag att  jag fortfarande håller fast vid samma åsikt som jag hade när faxen var relativt ny. För gemene man i alla fall.  Papper in här. Likadant papper ut på ett helt annat ställe! Jag vidhåller att det är ett avancerat, tekniskt mirakel! "Vete fan hur det går till!" ...Men så är jag från förr i tiden också. (Och det är även ni som vet var det citatet kommer ifrån, kan jag tillägga.)

100 inlägg - etiketter och kärleksmiddag

Jag vet inte om det är något att fira direkt. Men det är en jämn, bra siffra. Idag har jag organiserat mina 100 inlägg under färre etiketter, så att man kan läsa texter under teman. Hitta den kategorin man känner för att läsa i utan att behöva skrolla i all evighet och i kronologisk ordning. Det är rena lekskolan för vana bloggare, det där med kategorier, men jag har inte förrän nyligen fått kläm på det.

Det var inte så lätt att hitta på samlande etiketter till mina olika funderingar. Inte alltid i alla fall. Och det här inkägget då? Vad kan man sätta för etikett på det? "Vardagsbestyr" kanske?

Nej, jag vet! "Från hjärtat"! Där ska det ligga. Jag har nämligen varit ute på middag ikväll. Middag med mitt förra arbetslag. Det bästa arbetslaget i hela norra Storstockholm!!!! Varje gång jag gick in i arbetsrummet på min förra skola kändes det som att komma hem till goda vänner. Där inne skrattade jag så att tårarna rann, kramades ofta och grät floder. I tryggt förvar.

Som tur är har jag ett jättefint arbetslag i min nya skola också. Där finns en spirande kärlek på gång. Men den svallande kärleken från förr var med på restaurangen ikväll i mötet med mina gamla kollegor. Gud vad jag har skrattat och kramats ikväll! Jo, jag saknar dem. Nej, jag kunde inte arbeta kvar. Så är det. Jag är tacksam över att de fanns i mitt dagliga liv så länge som tre år. Jag är också tacksam över att jag lämnade min förra skola i tid. En sorglig men fullt möjlig kombination.

Slutet gott, allting gott!

Too much information...?

Det är viktigt att bygga en relation med sina elever. Det har man ju hört. Eller? Och jag tror på det. Benhårt. Men då kan man ju undra när man vet att denna relation har ...byggts. Vad är tecknet, liksom?

Jag tror att det kanske kan vara färdigbyggt när en kille i nian - min mentorselev - kommer in till mig i klassrummet och säger med otyglad glädje och lättnad: Idag har jag bajsat i skolan för första gången!!! Då kan man väl säga att det finns någon sorts relation i alla fall? Jodå! Man blir nästan rörd!

Jag vet var du bor!

Jag har en grupp nior i franska. Galet trevliga, roliga och charmiga! Galet svårt att få dem att fokusera på att just hålla på med franska när vi träffas. När de sitter och ska jobba i övningsboken så glider de iväg på andra samtalsämnen sinsemellan, hit och dit som små färgrika, fladdriga drakar en blåsig sommardag. Det är ibland lätt att duperas och leka med en stund men jag har fått lära mig att hålla fokus och hala in dem igen. Om och om igen! Var tionde minut ungefär. Jag skojar inte. Det är ett heltidsjobb att bara hålla dem fokuserade på uppgiften i sig, inte att lära ut franska.

Det är lite opraktiskt eftersom de ligger efter i sin franska. Rejält. Deras ordförråd kan få en nytillsatt fransklärare att gråta och deras direkta motvilja att göra läxor och jobba lite extra (som de behöver) gör mig fly förbannad.

När jag kom i höstas satt de ganska nöjda där med sina betyg (en del med höga betyg dessutom).Detta trots att de inte egentligen kunde speciellt mycket franska. Fråga mig inte hur det gick till! Förutom att det är opraktiskt för oss alla så är det med säkerhet en av anledningarna till att arbetsmoralen ligger på en skamligt låg nivå. Det har ju aldrig behövts någon större arbetsinsats förut. Well, there's a new sheriff in town!

Med hot om inga betyg överhuvudtaget tvingades mina elever in i allvaret så pass att de i alla fall pluggade på grunderna jag hade gått igenom, med en envishet som förvånar även mig, och lyckades bevisa att de var värda åtminstone ett G till Jul. Alla utom en fick G. Jag sänkte tre elever. Av fem.

Och så igår gav jag dem som läxa att samma kväll föra in glosorna till det nya kapitlet på en internetbaserad glospluggningssida (som jag har sett till att de nu har ett konto på) och gå igenom dem en gång. Och sedan plugga på dem igen dagen efter och sedan skulle vi se hur många som hade fastnat till fredag. Bara som en start.

Då började gnället! INGEN hade tid med att föra in så många glosor på datorn den kvällen Hur skulle de hinna det mellan 19 och 22. HELT omöjligt! Hur KUNDE jag bara komma på en sådan oöverstiglig uppgift!!! Jag svarade att det är det som är läxan och nåde den som inte gör den. Jag skulle ringa hem och kolla att den blev gjord. Och det gjorde jag. Ringde hem till var och en. Har man en grupp på fem stycken så är det möjligt. Tro inte att jag rekommenderar det i vanliga fall. Det skulle ju vara vansinnigt! Men jag ville att föräldrarna skulle veta att deras ungar hade gått igång på en helt vanlig och inte speciellt betungande läxa och att jag faktiskt krävde att den blev gjord.

Jag förväntar mig nu att alla har gjort den och så slipper vi stå på ruta 1 på fredag. Vi har inte tid att stanna där. Vi har ingen tid att förlora!

Jag skiter i deras charm! Jag ska ta dem till målsnöret dessa sista veckor om det så bara blir jag som drar! Kanske borde jag lägga in deras hemnummer på snabbnummer i mobilen...

Skolan har bara ett enda existensberättigande!

Gunilla på programet Klass 9A (SVT) gick igång den här veckan eftersom en del av de lärare som är med i projektet värjer sig för de nya kunskaperna istället för att se syftet med projektet och vara öppna för vad projektledarna säger. Jag förstår henne. Lärare behandlar alltför ofta sig själva och varandra som heliga kor. Det är mycket svårt att kritisera hur någon undervisar, oavsett vad följderna är. T.ex. att barnen "offras". Som Stavros uttrycker det.

Det är svårt som lärare att gå till någon och säga att min mentorselev hänger inte med och tror att du hatar henne för att det är det du signalerar lektion efter lektion, inte minst genom vad du säger till henne i klassrummet! Att säga att franskläraren före mig var säkert vansinnigt gullig och ville väl men inte lyckades lära eleverna de franska de borde ha lärt och att de inte på långa vägar lever upp till de betyg som hon hämningslöst delade ut! Då är man ute på hal is och ses som ... jag vet inte. Man hädar liksom. På nåt sätt.

Vi ska hålla varandra om ryggen. Inte klaga. Inte konfrontera. "Som om du är så mycket bättre!" Inte gå vidare till ledning, inte lämna ut varandra inför föräldrar. Och under tiden får eleverna nöja sig med mindre kunskap än de borde ha haft, lägre betyg än vad de kunde ha haft eller inga betyg alls. Under tiden har de ångest för att de inte lyckas.

Eleverna som vi ska föra framåt, utbilda och utveckla! Detta enda syfte som ger skolan dess existensberättigande (som Gunilla säger)! Skolan är en ovanlig arbetsplats. Vi MÅSTE vara kompetenta! Vi måste vara duktiga. Vi måste vilja att alla våra elever ska lyckas mer än vilja dölja våra tillkortakommanden! Annars blir riktiga människor drabbade. Drabbade!

Det är ingen lek. Ingen skyddad verkstad för lättsårade egon, ingen arbetsplats för konflikträdda. Egentligen.