Trumpeter och Fanfarer!!!!!

Jag har varit med på en premiär! Röda mattan, fotoblixtar, gratis champagne och vackra kläder...kändes det som ...nästan. I själva verket satt jag här i klassrummet vid min dator men dagen till ära i alla fall med småmönstrad kjol och smink. Och det KÄNDES STORT!

Kl. 13.30 satt jag redo för att klicka för att komma in på PEDAGOG STOCKHOLM. för allra första gången!

Vad roligt det var att komma fram!

Grattis alla ni som har jobbat så hårt för att detta! Grattis EVA-LI och BRA JOBBAT! Vilken resurs detta kommer att vara för alla lärare och alla andra som har ett intresse för skolan och för människor i allmänhet! Vilken inspiration!

Tack för att ni har bjudit in mig till familjen! Jag ska försöka att uppföra mig.

Tack Kristina!

Den här terminen missar vi en del helgdagar=lov. 1 maj infaller t.ex. på en lördag. 6 juni är en söndag. Vi lärare, som tycker att den tid vi har med våra elever är löjligt kort, är tacksamma för de lektioner som INTE går bort men eleverna har svårt att smälta detta års lovbrist.

En del av dem är dock tacksamma för det lilla. En pojke i nian tröstade sina kompisar med att "Vi har i alla fall kvar den där Kristina himmelsdagen!"

Vems fel är det?

Jag funderar väldigt mycket över det just nu.
Min skyldighet som lärare är att alla mina elever når målen i mitt ämne senast när de går ut nian. Att de får minst ett G i betyg alltså. Så står det i arbetsbeskrivningen och det brukar inte vara något problem.

Men ibland sitter det långt inne. För en av mina elever var jag tvungen att nyligen skriva i ett omdöme att målen ännu inte är nådda och det efter att diverse åtgärder har satts in. Föräldrarna är förstås oroliga. Och arga. Nu är det ett år kvar till avgångsbetyget men de trodde att vi skulle ha kommit längre än så här under vårterminen i åttan.

För att nå framsteg har vi bytt det ursprungliga språkvalet till språkvalsengelska. Det ger två timmar mer engelska i veckan. Eleven har fått låna extra böcker att läsa och jobba med, endast jobba med verb och ingen annan grammatik och jag har börjat ge alla instruktioner på svenska eftersom hon har sagt att hon annars inte förstår. Jag erbjuder gensvar på fler inskickade texter och försöker få henne att prata engelska med mig (utan större framgång). Hemma tar föräldrarna ansvar för inlärningen i och med att de anställt en lärare som kommer hem en gång i veckan för att jobba med engelska. Mamman har också slutat hjälpa henne att skriva läxorna hemma, så att jag kan få en bild av hennes egen engelska. Den bild jag får är trots allt detta inte speciellt munter. Grunden är ett bristande ordförråd och det gör att förståelsen och förmågan att uttrycka sig är låg. Det ger inte G i engelska. Ännu.

Nästa steg är att eleven ska få jobba i studion med specialpedagog (och fd engelsklärare) under en av engelsktimmarna för att kunna få mer hjälp. Efter det vet jag inte vad vi mer kan göra - inom vår arbetstids ramar. Och därmed har vi kommit till min undran. OM nu denna elev inte lär sig nog med engelska för att klara nivån för G innan hon går ut nian. Vems fel är det? Mitt känns det som.

Trots allt.

En vältajmad gruppinbjudan

Sedan några dagar tillbaka har jag varit ledsen och frustrerad och trött. Och förkrossad. Faktiskt.
Utan att nämna vare sig detaljer och namn så går det ut på att att jag har tvingas möta en policy som rör sig i området "sätta på plats-kontrollera-kuva-likforma".

Så, idag, fick jag en gruppinbjudan på facebook från min brorsdotter . Hon tycker att jag platsar i gruppen "Vi som föddes vilda och inte går att tämja oavsett vad". Ja, jävlaremig! En mer vältajmad inbjudan har jag aldrig fått någon gång! Plötsligt satt jag lite rakare i ryggen och tryckte på "Acceptera".

Nu är jag redo för nya tag.

Bråda dagar

Nu ä'r det bråda dagar på min skola.
Vi skriver omdömen till utvecklingssamtalen. Det blir MYCKET skrivande. Få se nu.
106 omdömen att skriva. Ca 10 minuter i genomsnitt på varje omdöme...

Nu är jag ju språklärare så det här är lite knivigt...vänta. Jo, 1060 minuter = ... OK då! Jag tar fram kalkylatorn i tillbehören. ... få se nu...17 timmar! Av rent skrivande. Och då jobbar jag bara deltid. Jag har två klasser mindre än vanligt och dessutom små grupper i Franska. Det finns de som hade det värre. JAG hade det värre förut! De finns de som har över 200 omdömen att skriva!

Detta tar tid! Jag säger inte att det inte ska göras. Naturligtvis måste denna viktiga terminsavvstämning om elevernas utveckling göras. Men HU vilken tid det tar! Och varje termin så glömmer man hur mycket tid det tar. Och de som aldrig gör det kan inte föreställa sig tiden och arbetet. Det är väl därför så många föräldrar faktiskt kommer till samtalen och ber om en kopia så att de får läsa lite om det vi skrivit... för första gången.

Då är det inte lätt att låtsas oberörd och vänligt skaffa fram något. Även om jag naturligtvis gör just det. Allt man tänker på är mängderna av svart kaffe och seeena kvällar. Och ambitionen att skriva något genomtänkt och värdigt deras barn. Och något man kan ha nytta av!

Hå, hå, ja, ja... dags att skriva vidare.

Sportlov

Jag har sportlov.

Jag är den enda i familjen som är ledig. Det känns lite syndigt. Att lämna barn till dagis när man själv inte går till jobbet. Är det inte nästan spöstraff på det? Eller kanske inte, om det bara rör sig om deltidsdagis?

Sanningen är att jag nu ägnar mig åt min bisyssla - mitt kreativa företag. Så jag jobbar ju i alla fall. Men på något sätt känns det inte lika...legitimt. Ännu i alla fall. Kanske när kunderna börjar komma tätare?

I alla fall så har jag hunnit gå in i djupandning nu. Det har man inte hunnit på tordagar i vanliga fall. Lätt, snabb andning mellan klasser och kopiering, det är nog mer ett normaltillstånd för de flesta. Eller är det bara jag? Lite hetsiga jag. Jag vet inte. Men jag vet att djupandning och DN läsning på morgonen - det gillar jag!

Snart är det dock över. Jo, för som de flesta andra lärare jag känner kommer minst en eller två dagar av lovet att ägnas åt att komma ifatt med rättning/bedömning och planering. Minst en eller två dagar. Men just idag ska jag fortsätta ägna mig åt djupandning. Och latte.

Jag gillar sportlov.

Från lärare till vikariemamma på 20 minuter blankt!

När man står och skäller på en elev för att något helt har gått över styr och man vet att man kan förvänta sig något mycket bättre av just det barnet så är det förstås inte alltid anledningen går fram. Jag brukar förklara att jag inte skulle ha tid att hålla individuella allvarssamtal i onödan. Att inget jag säger eller gör är för att jag vill jävlas i allmänhet utan för att jag verkligen vill att eleven ska lyckas! Det är vad alla vi lärare vill!

Förra veckan hade jag ett mycket snabbt men allvarligt samtal med en av mina elever om hans attityd i klassrummet och om hur det absolut inte hjälpte honom att gå åt rätt håll. Jag vet inte om han förstod omsorgen men han fortsatte i alla fall lektionen på ett mycket bättre sätt.

Endast 20 minuter senare befinner sig samma elev på golvet i korridoren och kan inte komma upp. Han har ägnat sig åt någon galen stuntövning och slagit i ryggen ordentligt. Jag ringer efter ambulans. Han vill inte åka in till sjukhuset men det bestämmer naturligtvis inte han. Ambulanskillarna sätter på krage och lägger honom på bår. Jag har precis slutat och ska åka hem. Så jag följer med ambulansen till akuten. Samtidigt ringer jag mamma. Hon svarar inte. Och vi kan inte numret till jobbet. Ingen i familjen lyckas ta sig till sjukhuset den dagen.

För att göra en lång historia kort så stannar jag med honom genom all väntan, alla undersökningar och röntgen. Jag pratar, klappar, berömer, uppmuntrar och håller sällskap i allmänhet. Vikarierande mamma. För ingen unge ska behöva vara på akuten och gå igenom detta ensam, oavsett hur tuff han än låtsas vara i korridorerna i skolan. Och den killen var inte med till akuten kan jag berätta. Istället fanns där den kille jag och alla andra lärare ser bakom ytan. Och han behövde en mamma. Den enda som fanns tillgänglig just den dagen var jag.

Fem timmar senare var han ganska OK och kunde åka hem. Läkare hade konstaterat att han hade klarat sig bra just den här gången. Skönt! Och skönt att jag kunde vara med. Om min unge behöver komma till sjukhus och jag eller hennes pappa inte har möjlighet att komma hoppas jag att någon annan kan träda in. Vem som helst som bryr sig om henne.

Franska tuttar

När högstadielärare pratar om nior brukar vi säga att "niorna är veckans belöning". Elelr något liknande. Sexorna (om man har dem) är väldigt små. Sjuorna är omogna och röriga. Åttorna ...oj, oj, en riktigt speciell sorts ... mellanperiod som är jobbig främst för dem. Mycket press med första betyget. Mycket känslor.

Och så Niorna då. I nian har de flesta landat och motivationen står ganska högt. Mest fokus på lektionerna osv.osv. Fokus, var ordet.

Som på min lektion i franska förra veckan. Vi håller på med adjektiv och komparation. Stor större störst och sånt. Det är inte så svårt. Det är kanske därför tankarna börjar vandra. T.ex. observerar man att ett par tuttar plötsligt har poppat upp till axlarna på en av damerna i illustrationen! Bara av lite tyngdlyftning!

PS. Behöver jag nämna att "tuttar" är ett direkt citat och inte min normala vokabulär?

Betyg åt alla!

Nu ska lärarna i Sollentuna få sin lön baserad på betyg från deras elever. Enkät ska fyllas i och lärare ska värderas och lönehöjas därefter. http://www.nyhetskanalen.se/1.1493057/2010/02/05/elevers_betyg_lonegrundande_for_lararna
Vore det inte intressant om även alla rektorer fick sina lönehöjningar baserade på enkätutvärdering - från sin personal? Kan vi tänka oss att det är nästa förslag från Sollentunas kommunpolitiker, eftersom de är måna om att kvalitetssäkra skolan.

Sollentuna har som mål att ha "Sveriges Bästa Skola". Definitionen är jag inte helt säker på. För det kan väl ändå inte bara handla om hur höga meritvärdena på niorna är. ..... eller?!

Slagsmål

OK. Man ska inte skämta om slagsmål.
Det är inte kul när man ska reda upp i vad som hände och hur det var. Alla är upprörda, föräldrar rings, barn mår dåligt. Det blir allmänt uppjagad stämning lite överallt.

Men ibland finns det humor att finna längs vägen.

Jag hamnade i en grupp elever som berättade att de varit med när slagsmålet startade. Jag frågade hur det hade gått till. De var mycket ivriga att hjälpa till. De började rent av att dramatisera hela förloppet. En av dem ställde sig och började dansa (jo, jag blev lite förvånad först)

-Pelle stod här och dansade och då flög Kalle på honom med en stol. (en stol slits upp och riktas mot min dansande skådespelare). Så de började slåss.
-Vänta nu! Hoppade Kalle på Pelle bara för att han stod och dansade?!
Eleven ser att jag inte riktigt fattar men ser till att snabbt tydliggöra orsak och verkan.
-Nej, han sjöng också!