En vältajmad gruppinbjudan

Sedan några dagar tillbaka har jag varit ledsen och frustrerad och trött. Och förkrossad. Faktiskt.
Utan att nämna vare sig detaljer och namn så går det ut på att att jag har tvingas möta en policy som rör sig i området "sätta på plats-kontrollera-kuva-likforma".

Så, idag, fick jag en gruppinbjudan på facebook från min brorsdotter . Hon tycker att jag platsar i gruppen "Vi som föddes vilda och inte går att tämja oavsett vad". Ja, jävlaremig! En mer vältajmad inbjudan har jag aldrig fått någon gång! Plötsligt satt jag lite rakare i ryggen och tryckte på "Acceptera".

Nu är jag redo för nya tag.

Bråda dagar

Nu ä'r det bråda dagar på min skola.
Vi skriver omdömen till utvecklingssamtalen. Det blir MYCKET skrivande. Få se nu.
106 omdömen att skriva. Ca 10 minuter i genomsnitt på varje omdöme...

Nu är jag ju språklärare så det här är lite knivigt...vänta. Jo, 1060 minuter = ... OK då! Jag tar fram kalkylatorn i tillbehören. ... få se nu...17 timmar! Av rent skrivande. Och då jobbar jag bara deltid. Jag har två klasser mindre än vanligt och dessutom små grupper i Franska. Det finns de som hade det värre. JAG hade det värre förut! De finns de som har över 200 omdömen att skriva!

Detta tar tid! Jag säger inte att det inte ska göras. Naturligtvis måste denna viktiga terminsavvstämning om elevernas utveckling göras. Men HU vilken tid det tar! Och varje termin så glömmer man hur mycket tid det tar. Och de som aldrig gör det kan inte föreställa sig tiden och arbetet. Det är väl därför så många föräldrar faktiskt kommer till samtalen och ber om en kopia så att de får läsa lite om det vi skrivit... för första gången.

Då är det inte lätt att låtsas oberörd och vänligt skaffa fram något. Även om jag naturligtvis gör just det. Allt man tänker på är mängderna av svart kaffe och seeena kvällar. Och ambitionen att skriva något genomtänkt och värdigt deras barn. Och något man kan ha nytta av!

Hå, hå, ja, ja... dags att skriva vidare.

Sportlov

Jag har sportlov.

Jag är den enda i familjen som är ledig. Det känns lite syndigt. Att lämna barn till dagis när man själv inte går till jobbet. Är det inte nästan spöstraff på det? Eller kanske inte, om det bara rör sig om deltidsdagis?

Sanningen är att jag nu ägnar mig åt min bisyssla - mitt kreativa företag. Så jag jobbar ju i alla fall. Men på något sätt känns det inte lika...legitimt. Ännu i alla fall. Kanske när kunderna börjar komma tätare?

I alla fall så har jag hunnit gå in i djupandning nu. Det har man inte hunnit på tordagar i vanliga fall. Lätt, snabb andning mellan klasser och kopiering, det är nog mer ett normaltillstånd för de flesta. Eller är det bara jag? Lite hetsiga jag. Jag vet inte. Men jag vet att djupandning och DN läsning på morgonen - det gillar jag!

Snart är det dock över. Jo, för som de flesta andra lärare jag känner kommer minst en eller två dagar av lovet att ägnas åt att komma ifatt med rättning/bedömning och planering. Minst en eller två dagar. Men just idag ska jag fortsätta ägna mig åt djupandning. Och latte.

Jag gillar sportlov.

Från lärare till vikariemamma på 20 minuter blankt!

När man står och skäller på en elev för att något helt har gått över styr och man vet att man kan förvänta sig något mycket bättre av just det barnet så är det förstås inte alltid anledningen går fram. Jag brukar förklara att jag inte skulle ha tid att hålla individuella allvarssamtal i onödan. Att inget jag säger eller gör är för att jag vill jävlas i allmänhet utan för att jag verkligen vill att eleven ska lyckas! Det är vad alla vi lärare vill!

Förra veckan hade jag ett mycket snabbt men allvarligt samtal med en av mina elever om hans attityd i klassrummet och om hur det absolut inte hjälpte honom att gå åt rätt håll. Jag vet inte om han förstod omsorgen men han fortsatte i alla fall lektionen på ett mycket bättre sätt.

Endast 20 minuter senare befinner sig samma elev på golvet i korridoren och kan inte komma upp. Han har ägnat sig åt någon galen stuntövning och slagit i ryggen ordentligt. Jag ringer efter ambulans. Han vill inte åka in till sjukhuset men det bestämmer naturligtvis inte han. Ambulanskillarna sätter på krage och lägger honom på bår. Jag har precis slutat och ska åka hem. Så jag följer med ambulansen till akuten. Samtidigt ringer jag mamma. Hon svarar inte. Och vi kan inte numret till jobbet. Ingen i familjen lyckas ta sig till sjukhuset den dagen.

För att göra en lång historia kort så stannar jag med honom genom all väntan, alla undersökningar och röntgen. Jag pratar, klappar, berömer, uppmuntrar och håller sällskap i allmänhet. Vikarierande mamma. För ingen unge ska behöva vara på akuten och gå igenom detta ensam, oavsett hur tuff han än låtsas vara i korridorerna i skolan. Och den killen var inte med till akuten kan jag berätta. Istället fanns där den kille jag och alla andra lärare ser bakom ytan. Och han behövde en mamma. Den enda som fanns tillgänglig just den dagen var jag.

Fem timmar senare var han ganska OK och kunde åka hem. Läkare hade konstaterat att han hade klarat sig bra just den här gången. Skönt! Och skönt att jag kunde vara med. Om min unge behöver komma till sjukhus och jag eller hennes pappa inte har möjlighet att komma hoppas jag att någon annan kan träda in. Vem som helst som bryr sig om henne.

Franska tuttar

När högstadielärare pratar om nior brukar vi säga att "niorna är veckans belöning". Elelr något liknande. Sexorna (om man har dem) är väldigt små. Sjuorna är omogna och röriga. Åttorna ...oj, oj, en riktigt speciell sorts ... mellanperiod som är jobbig främst för dem. Mycket press med första betyget. Mycket känslor.

Och så Niorna då. I nian har de flesta landat och motivationen står ganska högt. Mest fokus på lektionerna osv.osv. Fokus, var ordet.

Som på min lektion i franska förra veckan. Vi håller på med adjektiv och komparation. Stor större störst och sånt. Det är inte så svårt. Det är kanske därför tankarna börjar vandra. T.ex. observerar man att ett par tuttar plötsligt har poppat upp till axlarna på en av damerna i illustrationen! Bara av lite tyngdlyftning!

PS. Behöver jag nämna att "tuttar" är ett direkt citat och inte min normala vokabulär?

Betyg åt alla!

Nu ska lärarna i Sollentuna få sin lön baserad på betyg från deras elever. Enkät ska fyllas i och lärare ska värderas och lönehöjas därefter. http://www.nyhetskanalen.se/1.1493057/2010/02/05/elevers_betyg_lonegrundande_for_lararna
Vore det inte intressant om även alla rektorer fick sina lönehöjningar baserade på enkätutvärdering - från sin personal? Kan vi tänka oss att det är nästa förslag från Sollentunas kommunpolitiker, eftersom de är måna om att kvalitetssäkra skolan.

Sollentuna har som mål att ha "Sveriges Bästa Skola". Definitionen är jag inte helt säker på. För det kan väl ändå inte bara handla om hur höga meritvärdena på niorna är. ..... eller?!

Slagsmål

OK. Man ska inte skämta om slagsmål.
Det är inte kul när man ska reda upp i vad som hände och hur det var. Alla är upprörda, föräldrar rings, barn mår dåligt. Det blir allmänt uppjagad stämning lite överallt.

Men ibland finns det humor att finna längs vägen.

Jag hamnade i en grupp elever som berättade att de varit med när slagsmålet startade. Jag frågade hur det hade gått till. De var mycket ivriga att hjälpa till. De började rent av att dramatisera hela förloppet. En av dem ställde sig och började dansa (jo, jag blev lite förvånad först)

-Pelle stod här och dansade och då flög Kalle på honom med en stol. (en stol slits upp och riktas mot min dansande skådespelare). Så de började slåss.
-Vänta nu! Hoppade Kalle på Pelle bara för att han stod och dansade?!
Eleven ser att jag inte riktigt fattar men ser till att snabbt tydliggöra orsak och verkan.
-Nej, han sjöng också!

största möjliga tyssssssstnad....

Jo men nu fick jag lite prestationsångest. Inget skrivet på jättelänge! Verkligen helt tyst.
Ni har väl gett upp hoppet, ni som kollar in ibland och läser. Fanns det inget mer att säga om en högstadielärares vardag? Kan man ju undra.

Jodå. Det är inte så att det inte händer nåt. Det har varit fullt upp, faktiskt. Men det har varit fullt upp med PR-arbete mest. Mycket att fixa med! Jag och några andra på skolan har just varit på skolmässa nämligen. Igår stod vi på en galleria med 50 andra skolor och visade upp oss och berättade hur bra vi är. För det är vi. Riktigt bra, faktiskt. Nej, inte felfria, men det som är viktigast är vi bra på.

Vad som är viktigast? Eleverna.

Jo, elevvården står som nummer 1 på vår lista och jag har faktiskt inte varit med om ett arbetslag (och skola) förut som är så enade i detta. Händer det något som måste tas om hand med en gång så gör vi det. Mentorerna och även andra som är inblandade tar samtalen med en gång. Deras lektioner ser vi andra till att täcka. Elevvården går först.

Och som vi ringer och ringer och har möten och har möten. Där det behövs. En del föräldrar står inmatade i telefonlistan på mobilen så att man kan ringa var man än är. Det har jag gjort några gånger. Mitt under lektionen har jag halat upp mobilen (jo, för jag får ha mobilen på i mitt klassrum) och ringt mamma eller pappa så att den elev som just i det ögonblicket behöver ett föräldraingripande (eller föräldramedverkande, snarare) får sagda förälder i luren på en gång. Det funkar ganska bra. Vi går tveklöst in och uppfostrar barnen - tillsammans med deras föräldrar!

Och alla de samtal och möten som vi har med buspojkarna i 7an får vi sedan skörda frukterna av när de går i 9an. Det är en ren fröjd! Och på avslutningsdagen i nian står man och gråter och kramar om tvåmeterspojkarna som man mer än en gång under årens lopp har velat dänga till med en tjock pärm över huvudet (fast det gör man ju inte!) Man tycker så mycket om dem och de har gjort en sådan resa!

Därför blev jag lite ledsen när ett par föräldrar som eventuellt är intresserade av att låta sina barn börja hos oss i sexan till hösten kom fram till mig på skolmässan och undrar över det de "hört"; att vi har mobbing på vår skola och att lärarna inte gör något och inte bryr sig. De kunde inte ha mer fel!

Mobbing finns på alla skolor men vi gör allt i vår makt för att motverka varje uns vi ser! Hela tiden! Jag skulle lätt sätta mitt eget barn i min skola och jag är INTE lättcharmad! (Jag nekade det första dagiset vi blev tilldelade och fick istället plats på ett annat. Tack och lov! Annars hade jag tagit lån och stannat hemma ett år till!)

Men, det behövs bara en enda besviken förälder för att starta ett rykte. Jag vet inte vad bakgrunden är. Jag vet bara vad jag ser och arbetar efter varje dag. Eleverna och vår omsorg om dem kommer först! Lita på det, alla föräldrar!

Ge oss era barn i några år! Vi kommer se till att de växer och mår bra och vi vet att de kommer se till att vi lär oss en del också. Eventuellt kommer vi att ringa mitt under eftermiddagen då och då för att samarbeta med er i dagens uppfostringsbehov. Det hoppas vi är OK. Vi kommer möjligen att vara sena med att rätta era barns prov men vi kommer INTE att försumma era barns behov och känslor när vi ser hur det är fatt. INTE! Inte en enda dag!

Välkomna till min skola!

Jag har uppenbarligen hamnat rätt.
Imorgon kommer ungarna tillbaka.
Jag längtar lite.

Jullov II

...'tis the season to be jolly. Fa la la la la la la la LA!

Jodå, Jullovet går ganska bra. Jag har börjat sova senare på morgnarna och liksom...slappnar aaav. Inte en känsla som direkt pockade på mot slutet av terminen.

Dessutom har jag blivit dagvill. Och DET är ett tecken på lov! Annars går man omkring och håller reda på vilken exakt vecka, dag och lektion det är!

... om man inte är så förvirrad som jag. Kanske bäst att vara ärlig. Jo, de flesta lärare har sådan benkoll under terminernas gång. Själv kan jag vara lite tveksam inför vilken lektion som kommer härnäst. Står där och undrar vilken klass som snart kommer att uppenbara sig på min tröskel och i så fall vilka böcker jag då borde plocka fram och vilket kapitel vi egentligen höll på med förra gången. Om vi nu hade någon bok då...? Kanske borde jag kolla mina pappershögar?

MEN det jag har koll på är i alla fall vilken vecka och vilken dag det är. Helt säkert! I alla fall vilken dag. Veckorna kan också vara lite ... inte helt lätta att hålla ordning på. Men vilken veckodag det är kan jag praktiskt taget sätta pengar på! I alla fall när det är fredag, för då är jag ledig. Men när det är lov kan även denna sista högborg av säkerhet kännas lite skakig. Som alldeles nyss.

Jag har varit på middag och bio med maken (mamma satt barnvakt) ikväll. När vi kom hem slog jag mig ner här framför datorn för att kolla lite uppdateringar. En av mina hjältemammor skrev i sin blogg hur hon fixar med Nyårsmat. Och då slog hjärnkoman på!

Det började med att jag tänkte att det var lite konstigt att fixa med den idag, dagen före... "vänta nu...visst är det dagen före? Tänk vad lustigt det vore om... det faktiskt vore Nyårsafton... ÄR det Nyårsafton!!! Nej, det kan det väl inte..." Jag satte markören över klockan längst ner till höger på datorn och vilket datum kom upp? 31 december 2009!!!!!

"Det ÄR Nyårsafton!!!! Och herregud! Har vi missat...hur kunde vi missa det?!!! Och MAMMA! Hon ställde upp och var barnvakt just ikväll utan att säga ett ord om att det är NYÅRSAFTON!!! Stackars Stiiig (hennes särbo)!!! Stackars mamma!" ......

Så sänkte sig plötsligt stillheten när hjärnkapaciteten slog på igen och jag insåg att klockan hade blivit över midnatt och att det då naturligtvis hade blivit den 31 december. Visst, Nyårsafton förvisso, men väldigt tidigt på Nyårsafton. Än fanns det alltså tid att handla mat, skicka hem mamma till sin man och ladda för fyrverkerishow på vindsbalkongen.

Dagvill. Jullov. Tack och lov!