Vykort från drömfabriken

Nyckelhumor

2012-02-08T03:41:00.000-08:00

Lämnar mina nycklar till en liten skötsam flicka i sjuan (en som aldrig gör speciellt mycket väsen av sig) så att hon kan gå och låsa upp ett grupprum längre bort där hennes grupp ska jobba under lektionen.

Hon tar dem, går iväg och säger samtidigt med ett teaterskurkskratt:
"Ha, ha, ha, ha, ha! MAKT!!!

Man kan säga vad man vill om det här jobbet, men det är ALDRIG tråkigt!

sammanbrott på SL & IT

2012-02-03T07:10:00.000-08:00

Jag försov mig. Det händer aldrig. Utom idag. Det kan ha att göra med att jag har varit uppe sent och jobbat (sedan hur länge som helst) och är förkyld. I alla fall missade jag min buss (naturligtvis med otvättat hår) med EN minut. Och nästa buss är inställd. Så jag kastade mig ut utan frukost imorse endast för att tillbringa 25 minuter på Brommaplan. Slöseri med kraft, energi och tid!

Och denna upplevelse är en värdig uppföljare till igår kväll/natt. Då satt jag också och slösade energi och kraft!

På de flesta skolor används nu någon sorts internetplattform för dokumentering. ALL sorts dokumentering. Läxor, planeringar, omdömen, IUP (individuella utvecklingsplaner). Allt. Jag har provat två olika (på olika skolor) och är tyvärr nu fast med den som fungerar sämst . Frustrationen växer och jag har inget val. Det här ligger på kommunbeslut.

För första gången, igår, insåg jag plötsligt att det här programmet inte är designat för att göra mitt jobb lättare och smidigare. Det är enbart till för att samla dokument för läsning. Elever och föräldrar ska främst läsa. Inte så väldigt stor procent av dem gör det. Inte på min skola i alla fall. Men ändå.

Så jag sitter med ett osmidigt "redskap" som stjäl tid. Olika defaultinställningar hindrar flödet, och i värsta fall tvingar en att helt skriva om, ingenting som logiskt borde vara ihoplänkat är det och information som borde ligga i samma vy gör det inte. Namnen på olika funktioner är ofta helt ologiska och ingenting känns pedagogiskt designat så att man kan hitta och manövrera utan att först gå en kurs! Bara en sån sak att man inte ens kan lägga in klickbara hyprlänkar i texterna (till hemuppgifter t.ex), är inte det rejält omodernt?

Jag har tagit kontakt med dem några gånger om förändringar som skulle göra saken bättre och faktiskt fått ett bra svar. "Vi ska föra vidare detta till utvecklarna". Det var väl för ca 1 år sedan.

Företagets motto är att alla elever ska nå målen. All heder åt det. Jag har samma mål. Minst. Men jag vill gärna komma dit utan att få ett nervöst sammanbrott på vägen. Ordet "IT-verktyg" ska kännas som mjuk bomull i öronen och värma runt hjärtat, inte stå för snabbfil till psykakuten!

Jag säger inte vilket företag det är. Inte än. Men om jag inte får svar på mitt desperata brev till deras supportavdelning kl. 01.30 inatt om att NÅGOT MÅSTE ÄNDRAS så kommer jag glatt att publicera det här på bloggen. Stay tuned!

Skriv ett brev...

2012-01-13T01:14:00.000-08:00

Snart ska jag börja skriva ihop mina omdömen. Då utvärderar man vad eleverna kan och hur de ska jobba för att utveckla det de kan sämre. Lite kortfattat.

Inför dessa omdömen lät jag min grupp i åttans franska skriva om sig själva. "Vilka områden tycker ni att det går bra i och vilka behöver ni bli bättre på? Hur tycker ni att det skulle kunna gå till? Och så en önskelista på aktiviteter." Ungefär så sade jag. På väg ut ur klassrummet för att hämta extrapennor slängde jag ur mig en tanke: "Och jag vill inte ha några punktlistor. Skriv som ett brev! "

Det blev inga punktlistor men en del elever ser alltid till att inte ett extra litet ord blir skrivet i onödan. "Jag vill lära mig stava och se på film" ungefär. Och så finns det då andra som tar tillfället i akt att verkligen ta mig på orden.

"Kära Bodil
Jag hoppas från djupet av mitt hjärta att du har haft ett underbart lov, med många skratt, glada stunder, god mat och många fina julklappar. Jag är spänd av förväntan vad du har att lära ut för kunskaper i år.
       Jag känner att min största arbetsområden inom franskan är hörförståelsen och att "bygga franska", alltså skapa meningar och förstå vad jag säger. Och att även få mer flyt när jag läser. För att uppnå detta så tycker jag att ett bra sätt att lära sig det på skulle vara att se filmer (hörförståelse) och arbeta med texter och glosor (inte så kul, men lärorikt).
     Att laga fransk mat i hemkunskapssalen nån dag skulle också vara kul.
    Om jag ska nämna någon stark sida skulle väl det vara läsförståelse. Fast jag måste jobba mycket med det också.
    Tack för att du tar av din dyrbara tid för att hjälpa mig inför min framtid som franskman.
Tusen tack.
Med vänlig hälsning, .........
God fortsättning! "

Humor och självinsikt. Oslagbara egenskaper för att nå framgång!

Självinsikt

2011-11-02T00:15:00.001-07:00

Jag har en brorsdotter som hade det riktigt svårt i skolan. Lärarna på den lilla landsortskolan hade svårt att riktigt förmedla det till hennes föräldrar. Ända tills det började närma sig grundskoleavslutning. Då stod allt klart och beslutet togs att hon skulle gå om nian. Så inföll samma kommunikationskoma ännu ett år och det visade sig att ingenting egentligen förändrades på något plan. Överraskningen hemma var lika stor framemot juni även detta år. Så det blev inget gymnasium. Inte heller någon diagnos. Kanske finns det ingen att få och kanske spelade det ingen roll. Ungen är numera en vuxen, charmerande, och hårt arbetande kvinna med hem och man och lite piercingar här och där. Dessutom har hon självinsikt kombinerat med humor. På Facebook idag: "Adda mig gärna på Wordfeud så sänker jag dig! ... Eller inte. Förmodligen inte."

Hört på bussen

2011-10-24T00:34:00.001-07:00

Två elever på väg till min skola
- Jag har inget internet hemma.
- Inte jag heller.
- Har du inte?
- Nej. Det har tagit slut.

Rien de rien...

2011-10-17T14:55:00.000-07:00

Ibland möts jag av ett meddelande när jag tar upp min Iphone ur fickan. Jag vet inte vilken knapp jag tidigare har tryckt på när det kommer. Varje gång jag läser det ler jag lite och trycker OK. Som nu. Och tänker att det är en bra start på dagen. "Ingenting att ångra"

Nybakat på jobbet

2011-09-22T00:55:00.000-07:00

Jag har fått en ny medarbetare i arbetslaget. Hon är också helt ny i läraryrket (nybakad) och har ett vikariat på vår skola till Jul. Jag hoppas hon får vara kvar för hon är bra. Det är faktiskt så att man kan se inom en vecka, som nära kollega, om någon passar naturligt för det här jobbet eller inte. Sedan kan man alltid lära sig saker och bli bättre, så ingen är väl uträknad från början egentligen. Jo, kanske. Jag har faktiskt mött en del utan hopp att någonsin bli en lärare jag skulle vilja ha till mitt eget barn. Inte till andras barn heller. Alldeles nyligen faktiskt.

När man är så osäker på sig själv och sin lärarroll att man hela tiden säger till sina högstadielever att de minnsann ska vara snälla mot en och respektera en för att man "är UTBILDAD!!!" så är det fara å färde. När man inte är flexibel nånstans och dessutom rent elak men jämna mellanrum (bara mot elever naturligtvis), då kan vi väl ändå vara överens om att det blev lite fel i yrkesvalet? Och på praktikplatsen, som av någon anledning släppte igenom denna olycka.

Men andra är alltså rätt från början. Om än oerfarna. Sådan är min kollega. Och oerfarenheten visar sig bl.a. i att vilja prestera på toppnivå hela tiden. Att t.ex. ta på sig ansvaret (och pressen) för att inte vara bra i att lära ut ett ämne hon inte har utbildning för (vilket naturligtvis är ledningens asvar). Vidare att komma till jobbet med feber för att man vill vara duktig. Då får man försöka lära ut att man bara kan ta ansvar för sådant man har makt över och vidare förklara konceptet att detta är ett jobb och inte ett heligt kall som ska genomföras mot alla odds. Om man är duktig så syns det ändå. Snabbt. Även om man stannar hemma när man har feber.

Jag skulle vilja påstå att 99% av kvinnliga lärare har ett förflutet som "duktiga flickor" med höga krav på sig själva. Det är därför det går att ständigt utöka arbetsuppgifterna och hålla nere löneutvecklingen i alla evighet utan ett läraruppror. Vi vill vara duktiga och tänker mer på elevernas behov än våra egna.
Men detta har jag tjatat om förut så nu hoppar jag över just den diskussionen.

Som avslutning passar jag på att hylla alla de FANTASTISKA lärare jag känner och alla andra jag tyvärr inte har fått nöjet att möta. TACK för att ni finns och för att ni stretar på och för att ingen i TV soffan har en aning om vad ert jobb egentligen innebär och för att ni klarar att dag efter dag ge så mycket utan att få speciellt mycket uppskattning från något håll (och definitivt inte i lönekuvertet). HÄR får ni lite uppskattning. Av mig. Av mig som även är mamma och som har fått två av er fantastiska till mitt eget barn.

Och du, min lilla nya kollega, du är en av dem redan. Ha lite tålamod med dig själv bara.

Läxläsningsbelöning

2011-09-10T15:49:00.000-07:00

Ett nytt läsår har börjat!
Jag försöker att ingjuta trygghet i mina nya, unga mentorselever och samtidigt komma på revolutionerande pedagogiska grepp för att utveckla mina språkelever. Lyckas halvbra med båda uppgifterna.

Kanske skulle jag inte ha frågat min nya lilla mentorselev som jag fotograferade för porträttväggen i klassrummet om han "verkligen ville se ut så där" när jag trodde att han log fånigt, för att skämta, för tredje gången. Uppriktigt förbryllad reaktion från honom fick mig att inse att det var just så han såg ut när han log! "It's just my face" liksom.

Och revolution på språklektionerna känns ännu långt borta. Utom i ett sammanhang.
Min elev i franskan från förra året. Hon som inte på något sätt betedde sig som om hon ville lära sig franska alls, hon har kommit till lektionerna som en helt ny elev! Nästan lite alieninvasionvarning faktiskt. Hon sitter still, hänger med och verkar ...dare I say, INTRESSERAD!

Och det verkar som om de högre makterna fick upp ögonen för detta mirakel och tänkte att det kanske kan vara bra med lite uppmuntran här. Min elev berättade om det lite andlöst och förundrat på vår förra lektion.

" Jag gjorde läxan i går kväll. För första gången! Och JUST när jag var klar och slog ihop boken, vet du vad som hände?!" Det kunde jag inte svara på. Jag var fortfarande kvar i koma orsakad av den första meningen. "Ett FYRVERKERI! Utanför på himlen! JUST när jag var klar med läxan!"

Så om jag nu råkat ha knäckt en elevs självkänsla mina första 72 timmar på jobbet så steg i alla fall universum in och peppade en annan. Rejält. Som kompensation, kan man tänka.

Och nu när ribban är lagd så kan det möjligen bli lite svårt för mig att tillräckligt motivera mina elever för det jobb som krävs. Jag får nog fundera lite där. Jag kan ju börja med att försöka vara snäll. Nog så revolutionerande.

Sommarlov

2011-07-12T06:43:00.000-07:00

Funderar över mitt yrke lite i hängmattan. Funderar över höstens schema (inte lika bra som förra årets), funderar över att jag ännu inte skrivit klart alla omdömen som skulle vara klara innan sommarlovet (inte ens på anabola skulle jag ha klarat det på betald arbetstid), funderar på att jag ännu inte ansökt om min lärarlegitimation (tck och lov är det bara en formalitet och utan tvång på mer studier), funderar på nyheten att allt färre söker till lärarutbildningen (med sådana strålande karriärmöjligheter undrar man ju varför) och slutligen på dagens nyhet; att det ska bli lättare för elever att anmäla lärare för inkompetens.

Så när det precis börjar kännas lite dystert tänker jag på min sommarfika nyligen med en av mina kollegor, som kvittrande sade hur mycket hon verkligen gillar att vara lärare! Och jag höll med. Kunde inte annat. Det är något vi har gemensamt hon och jag, förutom våra makars namn och nationalitet.

Och det är lektionerna - eleverna - som gör det så fantastiskt. Vi har ALDRIG tråkigt. Att vara lärare är stimulerande och tacksamt. Jo, faktiskt. Tacksamt! I nian kommer de; breven från eleverna och från föräldrarna. På skolavslutningen (om inte förr) får man läsa eller höra direkt hur mycket man betytt och hur fantastisk man är. Av vissa får man höra det. Av tillräckligt många för att man ska ha överseende med resten. Av tillräckligt många för att man ska vilja komma tillbaka för att streta på ett år till i det här yrket som mycket väl skulle kunna vara världens bästa jobb!

Det tycker i alla fall jag och min kollega. Såhär mitt i sommarlovet.

Lärarlöner - epilog.

2011-07-03T15:39:00.000-07:00

Jag läser om en rapport från lärarförbundet:
"Rapporten visar bland annat att en tredjedel av kommunerna ger 1,7 procent eller sämre, i stort sett minsta möjliga löneökning." Och de som kan glädjas åt hela ... 2 % i löneökning? De får i praktiken en reallönesänkning eftersom inflationen förväntas dra upp i över 3%.
...
I rest my case.

Lördag. På väg till jobbet.

2011-06-18T01:55:00.000-07:00

Nu tänker kanske ni "Trist att jobba på en lördag" och visst kan det vara det men det är i sig inget ovanligt.
Söndagar hänger också löst om man t.ex. har en sjuksköterska i familjen. Storhelger, som jul och midsommar, går ju då också bort med jämna mellanrum. Eller så går de bort varje år om man har en präst i familjen. Så var det i min familj när jag växte upp. En sjuksköterska och en präst. Smällar man får ta.

Smällar man vill ge till andra grundar sig på ett av dagens statusrader på facebok. Jag citerar;

N: Morgonbussen till jobbet delas med pensionärer och uteliggare...
C: Jobbet??? Ska du jobba?? Vi har sommarlov ju.
N: Systembolaget... lärare har ju inte världens bästa löner så jag har ett extrajobb.
C: Aha. Ja det borde jag också ha. Ha en bra dag på jobbet. Kram kram

...alltså...ingen större chock i slutänden. "Ja, det borde jag också ha." Det här är Lärare i Sverige 2011! Att ta ett extrajobb för att klara sig bättre känns helt logiskt för fler än de här två, det kan jag garantera!

Så kom gärna närmare, ni som tycker att vi har det så bra med alla våra lov och ni som tycker att 1,5 % lönehöjning verkligen är allt kommunen har råd med just nu (och samtidigt spenderar massor av tusenlappar i onödan på att köpa IT utrustning på det dyraste företaget för att ni har avtal med just dem). Var inte blyga, jag knusslar inte. Här finns smällar åt alla!

Kläder efter väder

2011-05-28T13:28:00.000-07:00

Det slår aldrig fel. Hur man än går igenom det där inför utflykter - Ta med ordentlig matsäck och rejäla kläder om det regnar - så är det alltid några som kommer lika rustade som inför en kort promenad från vardagsrumssoffan till kylskåpet i köket. I en liten tvåa.

Jag talar broderade tofflor (true story!) och ett halvt paket tuggummi. Eller nåt. Trots heldag ute i hällregn.

Och det är regntunga skyar när vi häromdagen börjar samlas inför några timmars naturvandringar genom skog och mark. Precis såsom väderupplysningen förutsade. Jag stirrar misstänksamt på en av mina elevers lätta kläder och knappt befintliga väska. "Har du med dig regnkläder nu då?" Ett snabbt leende. "Nej. Men jag har lite kex"

Läxhjälp

2011-05-25T01:21:00.000-07:00

Dagen efter mitt borttappade telefonnummer träffade jag min elev på bussen till skolan. Frågade om han hade gjort något och förklarade min miss. Nej, han hade inte gjort något. Men vi bestämde att den kvällen skulle det ske.

När jag ringde vid åtta satt han vid datorn - och spelade spel. Inget skolarbete ännu. OK. Nu hade jag i alla fall kommit fram och jag kastade in oss båda i arbetet. Jag pratade med mormor också om vad som fanns kvar att göra. Hur det stod till helt enkelt. Han kom igång. Åtminstone en av uppgifterna blev inlämnad ganska snart därefter. Nu får vi se vad det blir för betyg bara. Om han lyckas höja det som behövs.

I skrivande stund sitter två av mina käraste kollegor med rektorn för att prata om att införa läxhjälp på skolan. Eventuellt kommer de att hyra in något sorts program utifrån. De här barnen behöver stöd. Vi ska absolut ha höga krav och förväntningar - men också erbjuda ett stödsystem för att göra det möjligt för alla att leva upp till dem på samma villkor. Kanske blir det så nu på min skola.

ATTANS, ATTANS, ATTANS!

2011-05-10T13:40:00.000-07:00

Jag anser mig vara tekniskt begåvad så pass att jag överglänser de flesta i mitt arbetsrum i alla fall. Avslöjade mig som "secret Santa" i och med att min mottagare fick IT gåvor och tomtemail från en egen tomteadress veckorna innan Jul. "Det är bara du som håller på så där med datorn"

Men idag lyckades jag inte med något så simpelt som att spara ett nytt telefonnummer på min mobil. Och det var faktiskt INTE BRA! Inte bra alls! Jag skulle nämligen skicka ett sms till en av mina mentorselever framemot kvällskvisten. Han förväntade sig det. Det var inte bra att det inte kom.

Vad jag skulle ha skrivit? Inget världsomvälvande. Bara "Hoppas du kom igång med ett av arbetena ikväll. Skicka ett sms om det är nåt."

Vi pratade idag när han plötsligt dök upp bredvid mitt skrivbord och liksom bara väntade. Tummade på mina rättningshögar. Sådär i största allmänhet. Men eftersom han är den enda som inte har kommit in på sina valda linjer i preliminärintagningen och eftersom jag vet hur han är och hur han har det så stod han ju inte alls där av en slump.

Föräldrarna är skilda sedan 10 år. Ingen av dem verkar ha några konkreta planer på hur de ska hjälpa honom med sitt bristande akademiska självförtroende och utveckling de gånger vi har haft samtal om det. Kärlek finns det men ingen plan. Han får liksom ta tag i det själv. Och det har han inte riktigt klarat av.

Nu har han fyra oinlämnade uppgifter och behöver samtidigt höja minst ett betyg innan sommaren. Minst. Hur det ska gå till vet han inte. Så vi pratade om det. Att lämna in uppgifter är ju en början. Vilka var det och vilken skulle han kunna börja med just ikväll. Det var inte allt vi pratade om. Vi hann med min egen bristande arbetsmoral men att det kommer en dag då man får bita ihop och få det gjort. Vi hann med lite om att ha skilda föräldrar när man är fem år... allt det där. Och på slutet bytte vi alltså telefonnummer.

Tänkte ringa hans mamma (där han bor denna vecka) men hon visade sig vara på bröllopsresa. Mormor är hemma med honom och lillasyster under tiden. Mormor har säkert nog med lillasyster, som är tre år. Så nu är det han själv som får ta tag i det här - men inte ensam.

SATAN att jag skulle missa spara telefonnumret! Men imorgon kväll ska vi jobba på hemkunskapsuppgiften.

*********************************************************************************

Det är viktigt med de små detaljerna

2011-04-29T12:14:00.000-07:00

OK. För att se till att ge balans i bloggen så måste jag nu kliva ned från talarstolen och endast för ren underhållning berätta om mina muntliga, natinella prov i engelska. De pågår just nu. Idag blev det lite fel i vokalerna för en av mina elever.

Ni tror kanske inte det är så viktigt, det där med vokalreda? Jag har en amerikansk vän som gick omkring i Paris en halv dag och frågade främlingar vänligt "Var ligger stationen" (Où est la gare? - o ä la gaaar.) Eller hon trodde det. Istället frågade hon O ä la gäääär? Où est la guerre? . Det betyder "Var är kriget?" Och det var inte så många som kände att de hade något att svara på det. Hon fick liksom klara sig själv till tåget den dagen.

Och idag gick det alltså lite tokigt igen. Vokaloreda kombinerad med ett extra t. En av mina elever, en timid och ganska orolig liten varelse, skulle säga något om att folk skulle tro att hon inte tvättade håret (om hon hade dreadlocks). Eller det var vad hon trodde att hon sade. Ingen annan snappade upp misstaget men jag fick mig ett litet fnitter. Så lättroad är jag.

"They would think I didn't watch my whore" .

Håll med om att en vanlig onsdag kan just sånt här vara ganska roligt.

*********************************************************************************

Erkännanden från en (dålig ?) lärare

2011-04-20T01:25:00.000-07:00

Nu är artikelserien om skolan i DN slut. Men diskussionen är det inte. Och det är ju inte heller den första. Klass 9A gav en del att prata om också och säkert många andra yttringar som jag missat.

En vän på facebook frågade en allmän fråga till sina lärarvänner vad vi tyckte om det som framställdes i artikelserien. Jag hade missat delar eftersom jag varit bortrest så jag avstod från att svara. ...men inte bara därför. Jag antar att jag inte riktigt visste vad jag skulle säga heller. Ibland blir det tröttsamt att förväntas ha en åsikt när skolsverigen luftas/granskas/debatteras i nyhetsflödet.

Jag är intresserad av skolutveckling. Jag är intresserad av pedagogik, av lärande, av elevutveckling, av hjärnforskning, IT i undervisningen ...allt det där. Jag gör vad jag kan för att tillfredställa min lust till allt sådant. Det finns att läsa, se och lära av. För jag är intresserad.

Och mina elever är intresserade av att få tillbaka sina inlämnade uppgifter inom rimlig tid, gärna med en utvecklande kommentar och ett logiskt omdöme. Min chef är intresserad av att jag för in min dokumentation inom utsatt tid och att mina elevers betyg blir höga nog för att se bra ut i skolans statistik. Mina elever i klassrummet är intresserade av att jag har koll på det vi ska göra under dagens lektion. Alla kanske inte vet det själva men det är de. En del av elevernas föräldrar är intresserade av att de får tillräckligt många läxor och prov.

Mina mentorselever är intresserade av att jag tar hand om deras behov och problem med en annan kurs eller lärare. Deras föräldrar är intresserade av samma sak. Mina kollegor är intresserade av att jag inte ifrågasätter dem (vilket jag inte alltid kan tillgodose) och är trevlig och underhållande i arbetsrummet eller i personalrummet (vilket jag oftast kan tillgodose).

Det är upprörande när skolan brister, när lärare är inkompetenta och inte vill se hur de kan bli bättre om de erbjuds möjligheter. Men jag, i min lärarvardag kan inte uppröras över resten av skolsverige. Det enda jag kan göra är mitt bästa i mitt eget dagliga jobb. Jag gör vad jag kan under min dag för att se till att mina elever blir sedda, respekterade och regelbundet väcks ur sin tonårsdvala och blir en aning intresserade av vad vi håller på med. Jag gör samtidigt vad jag kan för att möta alla olika intressen jag nämnde ovan.

Jag gick en jättebra lärarutbildning! Det var en praktisk-pedagogisk utbildning för arbetande lärare, på Högskolan i Gävle. För sådana som redan hade sina poäng i sina ämnen och hade ett jobb. Där hade jag bra lärare, riktigt bra kurslitteratur och hela upplägget var fantastiskt. Jag skäms inte över min utbildning och jag skäms inte över att vara lärare. Jag tänker inte ta åt mig av misstänksamheten som alltid verkar dyka upp nuförtiden; att man möjligen är en dålig arbetare från en dålig utbildning och är en del av orsaken till att skolan befinner sig i "fritt fall". Jag tänker fortsätta gå till jobbet varje dag och leverera mitt livsviktiga arbete.

Jag skiter i om jag får respekt för det eller inte! För det mesta.
*********************************************************************************

Förr i tiden

2011-04-13T01:51:00.000-07:00

Det är nationella prov i engelska. Min grupp i nian sitter och skriver uppsats och det är skarp koncentration som gäller. De får inte fråga något egentligen och sköter det där bra. Jag hinner både gå igenom mailen, föra in provresultat på Infomentor och, jag erkänner, gå in på Facebook och kolla runt lite.

Så bryts tystnaden av eleven precis framför mitt bord. Han har en fråga. Han pratar om förr i tiden. Han pratar om "facts" tror jag. Jag har lite svårt att förstå vad han säger och vad frågan egentligen är. Han får backa bandet. Jaha, han ska skriva om förr i tiden. Han undrar om ett engelskt ord. Ordet för en FAX (maskin)! "För det användes ju förr i tiden."

Förutom att jag härmed får min höga ålder flaggad framför mig som ett rött skynke på tjurfäktningarenan så inser jag att jag fortfarande håller fast vid samma åsikt som jag hade när faxen var relativt ny. För gemene man i alla fall. Papper in här. Likadant papper ut på ett helt annat ställe! Jag vidhåller att det är ett avancerat, tekniskt mirakel! "Vete fan hur det går till!" ...Men så är jag från förr i tiden också. (Och det är även ni som vet var det citatet kommer ifrån, kan jag tillägga.)

100 inlägg - etiketter och kärleksmiddag

2011-04-11T14:00:00.000-07:00

Jag vet inte om det är något att fira direkt. Men det är en jämn, bra siffra. Idag har jag organiserat mina 100 inlägg under färre etiketter, så att man kan läsa texter under teman. Hitta den kategorin man känner för att läsa i utan att behöva skrolla i all evighet och i kronologisk ordning. Det är rena lekskolan för vana bloggare, det där med kategorier, men jag har inte förrän nyligen fått kläm på det.

Det var inte så lätt att hitta på samlande etiketter till mina olika funderingar. Inte alltid i alla fall. Och det här inkägget då? Vad kan man sätta för etikett på det? "Vardagsbestyr" kanske?

Nej, jag vet! "Från hjärtat"! Där ska det ligga. Jag har nämligen varit ute på middag ikväll. Middag med mitt förra arbetslag. Det bästa arbetslaget i hela norra Storstockholm!!!! Varje gång jag gick in i arbetsrummet på min förra skola kändes det som att komma hem till goda vänner. Där inne skrattade jag så att tårarna rann, kramades ofta och grät floder. I tryggt förvar.

Som tur är har jag ett jättefint arbetslag i min nya skola också. Där finns en spirande kärlek på gång. Men den svallande kärleken från förr var med på restaurangen ikväll i mötet med mina gamla kollegor. Gud vad jag har skrattat och kramats ikväll! Jo, jag saknar dem. Nej, jag kunde inte arbeta kvar. Så är det. Jag är tacksam över att de fanns i mitt dagliga liv så länge som tre år. Jag är också tacksam över att jag lämnade min förra skola i tid. En sorglig men fullt möjlig kombination.

Slutet gott, allting gott!

Too much information...?

2011-03-12T15:06:00.000-08:00

Det är viktigt att bygga en relation med sina elever. Det har man ju hört. Eller? Och jag tror på det. Benhårt. Men då kan man ju undra när man vet att denna relation har ...byggts. Vad är tecknet, liksom?

Jag tror att det kanske kan vara färdigbyggt när en kille i nian - min mentorselev - kommer in till mig i klassrummet och säger med otyglad glädje och lättnad: Idag har jag bajsat i skolan för första gången!!! Då kan man väl säga att det finns någon sorts relation i alla fall? Jodå! Man blir nästan rörd!

Jag vet var du bor!

2011-03-10T10:36:00.000-08:00

Jag har en grupp nior i franska. Galet trevliga, roliga och charmiga! Galet svårt att få dem att fokusera på att just hålla på med franska när vi träffas. När de sitter och ska jobba i övningsboken så glider de iväg på andra samtalsämnen sinsemellan, hit och dit som små färgrika, fladdriga drakar en blåsig sommardag. Det är ibland lätt att duperas och leka med en stund men jag har fått lära mig att hålla fokus och hala in dem igen. Om och om igen! Var tionde minut ungefär. Jag skojar inte. Det är ett heltidsjobb att bara hålla dem fokuserade på uppgiften i sig, inte att lära ut franska.

Det är lite opraktiskt eftersom de ligger efter i sin franska. Rejält. Deras ordförråd kan få en nytillsatt fransklärare att gråta och deras direkta motvilja att göra läxor och jobba lite extra (som de behöver) gör mig fly förbannad.

När jag kom i höstas satt de ganska nöjda där med sina betyg (en del med höga betyg dessutom).Detta trots att de inte egentligen kunde speciellt mycket franska. Fråga mig inte hur det gick till! Förutom att det är opraktiskt för oss alla så är det med säkerhet en av anledningarna till att arbetsmoralen ligger på en skamligt låg nivå. Det har ju aldrig behövts någon större arbetsinsats förut. Well, there's a new sheriff in town!

Med hot om inga betyg överhuvudtaget tvingades mina elever in i allvaret så pass att de i alla fall pluggade på grunderna jag hade gått igenom, med en envishet som förvånar även mig, och lyckades bevisa att de var värda åtminstone ett G till Jul. Alla utom en fick G. Jag sänkte tre elever. Av fem.

Och så igår gav jag dem som läxa att samma kväll föra in glosorna till det nya kapitlet på en internetbaserad glospluggningssida (som jag har sett till att de nu har ett konto på) och gå igenom dem en gång. Och sedan plugga på dem igen dagen efter och sedan skulle vi se hur många som hade fastnat till fredag. Bara som en start.

Då började gnället! INGEN hade tid med att föra in så många glosor på datorn den kvällen Hur skulle de hinna det mellan 19 och 22. HELT omöjligt! Hur KUNDE jag bara komma på en sådan oöverstiglig uppgift!!! Jag svarade att det är det som är läxan och nåde den som inte gör den. Jag skulle ringa hem och kolla att den blev gjord. Och det gjorde jag. Ringde hem till var och en. Har man en grupp på fem stycken så är det möjligt. Tro inte att jag rekommenderar det i vanliga fall. Det skulle ju vara vansinnigt! Men jag ville att föräldrarna skulle veta att deras ungar hade gått igång på en helt vanlig och inte speciellt betungande läxa och att jag faktiskt krävde att den blev gjord.

Jag förväntar mig nu att alla har gjort den och så slipper vi stå på ruta 1 på fredag. Vi har inte tid att stanna där. Vi har ingen tid att förlora!

Jag skiter i deras charm! Jag ska ta dem till målsnöret dessa sista veckor om det så bara blir jag som drar! Kanske borde jag lägga in deras hemnummer på snabbnummer i mobilen...

Skolan har bara ett enda existensberättigande!

2011-03-02T12:42:00.000-08:00

Gunilla på programet Klass 9A (SVT) gick igång den här veckan eftersom en del av de lärare som är med i projektet värjer sig för de nya kunskaperna istället för att se syftet med projektet och vara öppna för vad projektledarna säger. Jag förstår henne. Lärare behandlar alltför ofta sig själva och varandra som heliga kor. Det är mycket svårt att kritisera hur någon undervisar, oavsett vad följderna är. T.ex. att barnen "offras". Som Stavros uttrycker det.

Det är svårt som lärare att gå till någon och säga att min mentorselev hänger inte med och tror att du hatar henne för att det är det du signalerar lektion efter lektion, inte minst genom vad du säger till henne i klassrummet! Att säga att franskläraren före mig var säkert vansinnigt gullig och ville väl men inte lyckades lära eleverna de franska de borde ha lärt och att de inte på långa vägar lever upp till de betyg som hon hämningslöst delade ut! Då är man ute på hal is och ses som ... jag vet inte. Man hädar liksom. På nåt sätt.

Vi ska hålla varandra om ryggen. Inte klaga. Inte konfrontera. "Som om du är så mycket bättre!" Inte gå vidare till ledning, inte lämna ut varandra inför föräldrar. Och under tiden får eleverna nöja sig med mindre kunskap än de borde ha haft, lägre betyg än vad de kunde ha haft eller inga betyg alls. Under tiden har de ångest för att de inte lyckas.

Eleverna som vi ska föra framåt, utbilda och utveckla! Detta enda syfte som ger skolan dess existensberättigande (som Gunilla säger)! Skolan är en ovanlig arbetsplats. Vi MÅSTE vara kompetenta! Vi måste vara duktiga. Vi måste vilja att alla våra elever ska lyckas mer än vilja dölja våra tillkortakommanden! Annars blir riktiga människor drabbade. Drabbade!

Det är ingen lek. Ingen skyddad verkstad för lättsårade egon, ingen arbetsplats för konflikträdda. Egentligen.

Meddelande till vårdnadshavare.

2011-02-20T01:06:00.000-08:00

Apropå frustration. Här har vi ett exempel på ett kollegium som definitivt har fått nog. Jag skulle gärna velat vara närvarande på nästa APT möte. Eller inte.

Förväntningar - av godo och av ondo.

2011-02-17T05:36:00.000-08:00

På min nya skola har jag börjat bli mycket frustrerad över att det inte verkar finnas något akademiskt driv hos alltför många. Även hos föräldrarna. Omprovslistan är alltid hög, läxläsning verkar vara en bisyssla som man eventuellt kommer till någon gång och att gå in på vår internetbaserade plattform för att läsa vad det står i omdömena innan utvecklingssamtalen (eller vad läxan är, för den delen) verkar inte vara någon prioritet.

I min ena engelska grupp, en nia, har jag kille som satt med ett IG från åttan. Jag förstod varför. Han visade inte mycket av vad han kunde i klassrummet. Larvade sig mest med en kompis då och då. Men som han skrev när vi väl kom till datarummet! Jag filar bort allt larv han brukade spotta ur sig (av ren leda?) i texterna och säger att jag förväntar mig annat av hans stora ordförråd. Jag visar på mer sofistikerade ordval och uttryck och utmanar honom att inte bara skriva på utan försöka imponera mig. Och jag jublade och klappade när han levererade. Nu har han VG och det kommer förmodligen att bli et MVG i sommar.

Jag tvingar ungarna att ha muntliga presentationer. Jag pushar och peppar och accepterar inte att man inte vill. (nej, det behöver inte vara inför hela klassen). DE KAN! Jag har höga förväntningar! Ångesten står hög hos en del för de har aldrig tvingats förut. Men de njuter efteråt när de klarat av det!

De berättar om lektion efter lektion då de suttit av tid och ingen har brytt sig efter ett par tillsägelser. Jag blir galen av att höra det! Vi har ingen tid att förlora i skolan! Vi har inte råd att missa eller slösa potential!

Oftast vill den större delen av niorna i skolor söka in på teoretiska linjer som Natur, Samh. och annat. Jag är inte expert på alla namn men jag hoppas ni förstår vad jag menar. En handfull väljer elprogram eller bygg och liknande. På min skola är det tvärtom. Alla utom två av mina mentorselever behöver höja ca 5 betyg med minst ett steg innan sommaren! För att komma in på det de skulle vilja. Alltså. Det ÄR inte lätt! Det är nästan för sent!

Förväntningarna på dem har varit för lågt ställda (skolan har lokalt ett akademiskt dåligt rykte) och de har inte fattat vad som behövs för att komma vidare till nästa steg! Det är rent sorgligt! Många har ångest.
Jag vet att det kommer att behövas ett systemskifte på skolan och jag vet att det möjligen inte går.

Andra elever har ångest av den motsatta anledningen. Det är precis lika sorgligt. Det finns en flicka i åttan. Hennes båda storasystrar har gått ut samma skola i nian med 320 p. MVG i alla ämnen. Nu förväntas hon göra detsamma. Hon är duktig. Hon har bra betyg.Men när hon uttryckte på sitt senaste utvecklingssamtal att hon skulle vara nöjd med VG i tre ämnen sade mamma ifrån på skarpen. Hon accepterade inget mindre än 320 poäng. "Kan dina systrar så kan du." Dottern började gråta. Mamman ändrade inte inställning för det.

Jag har henne i ett ämne. Hon är sur på mig för ett par saker. Ett G i betyg till Jul. Ett prov hon inte klarade så bra som hon ville. Andra saker som känns utmanande för henne. Jag får onda ögat ganska ofta men hon jobbar på och stör inga lektioner. Hon säger att hon inte "kommer överens" med mig till sin mentor. Hotet att inte få MVG hos mig tar över. Jag vet vem hon egentligen är arg på och jag är mer än villig att hon får ta ut sina aggressioner på mig. Det är det minsta jag kan göra. Henne ska jag bara vara snäll mot. Hon pressar sig själv tillräckligt. De andra - de fortsätter jag att piska och peppa vidare mot deras egen, bortslarvade potential!

Klass 9A - avsnitt 2

2011-02-08T04:37:00.000-08:00

Jodå. Det börjar arta sig med matteläraren.

Jag älskar Stavros energi och att han är så gullig!
Och jag älskar Gunilla - för att hon inte verkar bry sig ett dugg om att vara gullig!

Klass 9A - en möjligen elak betraktelse.

2011-02-03T05:50:00.000-08:00

...Nu är jag lite tveksam till om jag ens ska lägga in det här...

....hmm.... nu ska vi se... jodå!

Stackars lilla matteläraren som inte fick uppskattning för att han var så himla bra. "Bättre än de som jobbat i 15 år! " Stackars lilla han som fick höra kritik från en gammal (vacker) kvinna om att han borde satsa mer på att vara mattelärare än att vara cool och snygg. Stackars lilla han som själv prova på att känna sig kränkt.

Stackars han som inte förstod hur korkat (jag kommer verkligen inte på något annat ord) det var att fråga Stavros Louca om han var nervös för att snart träffa elever. Som om han hade en lärarkandidat framför sig!!! Hade jag vetat vad som skulle komma hade jag bytt kanal ett ögonblick, bara för att slippa se just de sekunderna! Kommer osökt på ett gammalt skämt: " But enough about me. Let's talk about you. What do YOU think about me?"

Jag har sett sådana här lärare mer än en gång. Macho, kaxiga och sällan ifrågasatta av någon alls. Stackars lilla matteläraren (eller kanske mer hans elever) om han inte vaknar upp och tar in möjligheten till utveckling under den här serien.

Suck...
Och stackars lilla mig om jag inte tar åt mig det som jag kan lära av. Visst har det hänt att jag har satt ego före ämne i klassrummet.
Shame on me! Men jag skulle fan inte fråga Stavros om han var nervös för att träffa elever!!!

Se programmet (om du mot förmodan inte har gjort det) Klass 9A

Tisdag morgon i ett parallellt universum!

2011-02-03T02:20:00.000-08:00

Satt inne i datasalen med en nia häromdagen. Samma nia som på tisdagsförmiddagar har en extra lång lektion. Under denna lektion har vi en handfull (nu menar jag ett antal som får plats i rejält stora dasslock till händer) elever som regelbundet frågar när vi slutar, om de får rast och annat som får mig att envist och tyst upprepa för mig själv att jag VISST gör nytta i deras liv och att de VISST, EGENTLIGEN gillar att vara där.

Så tog jag alltså med dem till datasalen. Jag har startat en ny blogg. Inte som en dagbok utan som en digital arbetsplats för mig och mina elever. Den här dagen hade jag förberett ett inlägg med länkar till verbövningar. Inget piggar upp en tisdag som oregelbundna verb! Jag hade hittat några onlinetester med oändligt många verbgrupper. Där fanns att göra ett tag. Och om några mot all förmodan skulle tröttna på verbövingar så fanns det uppsatser att skriva klart. Efter det att de kommentarat arbetet med verben under inlägget. Som en instant utvärdering! Perfekt!

Det gick oväntat bra. Alla satte igång. Alla skrev och testade och skrev och pratade med varandra och testade vidare. Utan knussel.

Strax innan elevcaféet stänger vid 10 är det vanligtvis lögn i helsike att hålla många av dem kvar i klassrummet och hoppa över en rast i vanliga fall. Jag tänkte låta bli att strida om det just idag och sade till alla att de kunde ta en rast innan 10. Så att de kunde köpa något att äta.

Vad händer? Ingen tittar ens upp! Så jag säger det igen. "Varsågoda att ta rast ett tag. Det är helt OK." Fortfarande inte en enda rumpa som lättar från stolen ens för att skifta läge!

Där satt de och jobbade som tända ljus! Med verbövningar! Jag kände mig som i en science fictionfilm. The Twilight Zone! Ett parallellt universum!

I detta universum tar man inte rast. Man gnäller inte och man har absolut inte pannan mot bänken! Här inne ser jag att han som oftast är för trött att hålla i en penna några längre stunder och "bara vilar lite" nu plötsligt gör ett oändligt antal verbövningar och dessutom skriver klart sin uppsats, en hel sida i Tímes New Roman 12! I detta universum är det kul med oregelbundna verb. Och att ta rast är det absolut inte tal om!

Fransk charader

2011-01-31T10:34:00.000-08:00

Jag har en nybörjargrupp i franska. De går i sexan. Allt är fortfarande kul och franskan suger de i sig som svampar! Det behövs inga prov i sexan för att få eleverna att lära sig något. De tjatar om att få nya ord och få prova att säga och förstå saker. Jag ser till att prata så mycket franska som möjligt och det blir en sport för dem att att förstå utan att jag översätter.

Det skulle kunna bli ganska rejäla kroppsspråksövningar ibland. Men jag anser mig vara bra på just det och ordförrådet vi har att göra med i sexan är ju inte så avancerat ännu. Så idag startade jag lektionen med att repetera ord genom att fråga "vem här har en ...osv" Qui ici a un .... chat?" Vem här har en katt? Lite kattrörelser och så gissade någon rätt. Alla med en katt räckte upp handen. Så kunde vi prata vidare om hur många de hade och vad de hette. Jag fortsatte på samma sätt med att gå igenom de vanliga husdjuren och började känna mig trygg i att fransk charader är ännu en av mina många talanger.

Tills jag kom till ett lätt-som-en-plätt-djur: fågeln. "Qui a un Oiseau?" Jag tog en vända runt och flaxade graciöst med "vingarna". Då ropade lilla Fanni, längst fram, ivrigt:

"En maneeet!"

... det var inte så många som hade en manet. Och "en jävel på charader" får nog strykas från "övriga talanger" på mitt CV.

Elevomdömen på tre röda! Varsågod nästa!

2011-01-06T09:46:00.000-08:00

Har just läst den här artikeln i DN om lärares protester mot att dokumentation på skolwebben (skriftliga omdömen gäller det här) tar så mycket tid och att de hellre lägger den på undervisningen. Jag antar att det har varit en del tekniska problem med skolwebben och att det säkert stulit ännu mer tid.

Anledningen till att jag känner mig manad att skriva något om detta är att grundskolechefen Håkan Edman säger att det inte borde ta mer än 12,5 timmar per termin att skriva alla omdömen. Jag vet inte hur just detta webbaserade verktyg ser ut. Kanske är det bara att klicka i förskrivna påståenden. Kanske inte. Sådana omdömen är usla att komma och prata om i ett utvecklingssamtal i vilket fall som helst om man är mentor. Det måste finnas med kommentarer som gäller just denna elev i viss utsträckning för att det ska kännas meningsfullt och korrekt för alla inblandade. Jag har läst omdömen för mina mentorselever som jag vet är exakt samma som mina 8 tidigare mentorselever fått på mötena innan. En del av dem ser helt frågande ut. Jag förstår precis. Det kunde vara vem som helst och de känner inte igen sig. Kanske tog läraren fel på namn. Klistrade in texten på ett namn för mycket. Jag vet inte. Jag vet bara att det blir fel.

Men säg att det bara gäller klickningar. Det gäller väl ändå inte klickningar utan eftertanke? Det är mycket att ta ställning till och man vill nog kolla en del resultat tillbaka i tiden igen och jämför och reflektera. Innan man klickar. Det hör väl också till omdömesskrivningstiden? Man ska ju ha underlag för sina omdömen och betyg. Har man inte det så tar det ju hus i helvete om någon börjar ifrågasätta.

Jag hade engelska i åk 7-9 plus franska i åk 6-9 på en tvåparalellig skola förut. Det var ca 180 elever allt som allt. Jag vet vilken tid det tog att skriva omdömen med att dels klicka i förskrivna ställningstaganden plus skriva individuella kommentarer. Summativa och formativa. Visst, det fanns delar av en text som ibland kunde kopieras till flera barns omdöme (tack och lov!) . Men ändå. Inte stora sjok och inte ofta. Jag räknade ut att det tog i genomsnitt 10 minuter per barn (och då beräknade jag i underkant) och det innebär alltså 1400 minuter= ca 23 timmar (på mina ca siffror). Av oavbrutet omdömesskrivande. Inte en enda kafferast inräknad.

Så finns det de som hade SO i två årskurser plus Bild och Slöjd i ALLA årskurser. Vi pratar om hundratals omdömen! Och inte var det fråga om någon kompensationstid för det. Musiklärare som har alla årskurser från småskolan plus kanske ett ämne till. Snälla nån! Inte undra på att det är svårt att få tag på några sådana. Och om sedan tekniken strular? Ni kan ju tänka er.

I alla fall så undrar jag om herr Edman någon gång har suttit och skrivit ca 180, eller varför inte 400, omdömen själv? Jag tror att tidsuppskattningen (och läraruppskattningen ) skulle förändras om han var ansvarig för omdömen en vanlig lärare förväntas skriva på en vanlig heltidstjänst. Det är inte gnäll som kommer från de som protesterar. Det är ett välgrundat uttryck för en frustration över den tiden vi lägger ner på arbete som alltför många underskattar. Inte minst de som lönesätter.

En suverän kollega sade en gång till mig (med två år kvar till pension) "För att vara en lika bra lärare nu som när jag började så måste man nu jobba minst dubbelt så hårt." Det gör inget att vanliga människor inte inser det utan bara uppfattar att vi har oförskämt långa sommarlov. Men en skolchef borde väl ändå ha mer känsla för och insikt i lärares arbetsbörda?

Julavslutning hemma i soffan

2010-12-21T01:17:00.000-08:00

Jaha.
Så var det äntligen Julavslutning på nya jobbet. Och barnets allra första Julavslutning på nya skolan. Och så var det Ipren och fetvadd och öroninflammation. Igen.

Tack och lov så skrev jag på betygen till min mentorsgrupps betyg igår. De ligger och väntar på mitt skrivbord. Andra får ta hand om mina skolungar på jobbet idag så stannar jag hemma och tar hand om min egen. Allt är som det ska vara.

Vi har Julavslutning (och Jullovsstart) här hemma i soffan.

Var är empatin?!

2010-12-18T00:19:00.000-08:00

För många år sedan arbetade jag på ett fritids där det fanns ett videospel där man skulle slå ner motståndare på olika sätt och på så sätt vinna poäng. Det var barn i trean som satt där och spelade VARJE dag. Och en av fritidsledarna. Han var med och hade lika kul som småkillarna när de fick in en bra träff och det störde mig riktigt ordentligt.

Jag protesterade och vi pratade om det många gånger. Jag kände att det bara inte kunde vara bra för småkillarna att ägna sig åt detta och jag fattade inte att fritidsledaren kunde sitta och glatt hojta tillsammans med dem när han fick poäng på en bra träff och sedan på rasten gå och predika hur man ska vara snäll, hänsynsfull och inte slåss. Jag fick aldrig gehör för det och spelandet fortsatte.

På min förra skola pratade jag och mina kollegor ofta över vissa (alltför många) av våra killars brist på vanlig moralkod och empati. I diskussioner fann det en hel hög som visade på ett sådant kallsinne inför vissa frågor att vi baxnade. Och de gick i högstadiet med många SO och Svensklektioner bakom sig då de blev presenterade med kunskaper och möjligheter till insikt. Men icke. Det var ganska oroande. Vi undrade ofta vad det handlade om. Ingen av dem hade några svåra sociala problem utan kom från hela, stödjande familjer som hade det generellt bra. Jag hade sett ett program med en forskare som pratade om att barn som hela tiden sitter framför datorer istället för att öva på att samverka i grupper och lära sig att fungera i relationer får förändringar i hjärnan som hindrar normal utveckling av empati bl.a. Eftersom jag visste att många av våra killar spenderade sin tid framför datorerna så kände jag att här fanns nog en bidragande orsak till det vi upplevde i skolan med våra elever.

Och så idag läser jag denna artikel i DN. "Tunga hjärn- och beteendeforskare varnar: Grovt datavåld under barn- och ungdomsåren kan påverka hjärnan – och samhället – ytterst negativt. En ny sammanställning av mer än hundra vetenskapliga studier – baserad på över 130 000 individer – visar på en robust koppling mellan våldsamma dataspel och till exempel aggressiva beteenden och minskad empati. Hjärnans utveckling i barn- och ungdomsåren är mycket viktig för personligheten. Utifrån ett hjärnforskningsperspektiv finns flera specifika orosmoment, bland annat gäller det empatisystemet i hjärnbarken. Kontinuerligt användande av våldsamma dataspel kan både motverka utvecklingen av empati och barns och ungas förmåga att resonera i moraliska termer, skriver Predrag Petrovic, Andreas Olsson, Henrik Larsson och Martin Ingvar." (DN 18 dec 2010)

Och så fanns det inte längre någon tvekan. Min upplevelse på fritids är över 10 år sedan och jag önskar att jag hade haft detta att visa i våra diskussioner. Nu kan vi inte blunda längre och nu kan vi inte heller låta bli att agera. Vi måste sprida denna kunskap till föräldrar, till andra lärare, fritidsledare och vem som helst som har inflytande över vad våra ungar håller på med som fritidssysselsättning. Det är som klimatförändringarna. De går inte att förneka längre och det är en skrämmande värld som väntar om vi inte gör något. Och vår värld med en hel (eller halv) generation män med ökad våldsbenägenhet och outvecklad empati? Går den ens att föreställa sig? Kanske inte och det är svårt att ta till drastiska åtgärder just därför. Men jag har redan sett begynnande symptom i min lärarvardag, precis som den första nedsmältningen av glaciärerna. Det är på allvar och en dag kommer stan att ligga under vatten!

Uppåttjack!

2010-12-07T02:37:00.000-08:00

Det krävs en hel del kaffe en del dagar...

Inte alls ett personligt brev i en arbetsansökan

2010-12-05T13:54:00.000-08:00

Jag har börjat inse en sak om mig som lärare. Det finns saker som jag hatar med det här yrket. Tycker ni det lät lite ...överdrivet? Jag har gått omkring och trott det också med men nu är sanningen uppenbar. Det finns saker jag verkligen hatar. Och det är en procentuellt en stor del av mitt jobb. Tyvärr.

Det finns också saker jag älskar. Eller på en dålig dag gillar väldigt mycket i alla fall. Vi kan väl börja där eftersom jag inte vill vara för deprimerande och gnällig. OK. Alltså:
-Jag älskar att vara i klassrummet (eller var som helst egentligen) med mina elever.
-Jag älskar dialogen med dem. Skämtandet och ibland allvaret. Jag älskar tempot hos den åldergruppen (högstadiet) i allmänhet och möjligheten att få se dem växa så enormt under den tid jag har dem.
-Jag älskar att komma på kul lektionsplaneringar, hitta länkar och annat material. Jag gillar att hitta och använda roliga IKT verktyg och se dem tindra med ögonen när vi använder dem.
-Jag älskar att improvisera, vända helt i min planering för att något kom upp som ledde till något ännu bättre.
-Jag älskar att komma på sätt att föklara saker så att mina elever förstår och utvecklas.
-Jag älskar att ha konstruktiva, pedagogiska diskussioner med mina kollegor. Det gör jag. De få gånger det blir tillfälle till det.

Och så hatar jag.

-Jag hatar att rätta prov.
-Jag hatar att skriva in genomtänkta och välformulerade bedömningar och resultat på uppgifter i vårt webplattform för att elever och föräldrar ska läsa dem och inse att nästan ingen går in och tittar.
-Jag hatar att inte ha något inflytande över olika sorters systemfel som är ologiska och förvårar mitt jobb eller slösar min tid.
-Jag hatar att genomföra ytliga och meningslösa övningar på studiedagar som inte ger något pga hur det hela är planerat.
-Jag hatar att det inte verkar finnas något samband mellan vad jag tillför till skolan och till min undervisning och min löneutveckling.
-Jag hatar att känna att trots att jag är utmärkt, erfaren pedagog som har det som behövs för att kunna utveckla mina elever inom mina ämnen och som människor måste jag regelbundet möta min chef för ett utvecklingssamtal och där det känns som om de utvecklingspunkter som tas upp har letats fram för principens skull och inte för att de är viktiga eller just...utvecklande.
-Jag hatar all administration som ligger utanför lektionsplaneringar. All tid det tar att skriva allt man ska skriva.
-Jag hatar att rätta prov.
Sade jag det?

Jag ska skaffa mig en sekreterare. En om tar allt det där pappersarbetet som man inte behöver min utbildning för att klara av.
En som kan skriva och plasta in verbkort. En som kan föra in frånvaro. En som för in uppgifter (som jag har dikterat) på de webbsidor som ingen läser. En som skannar in, kopierar mailar. Organiserar papper. Som springer till vaktmästaren när något inte funkar ...igen! En som rättar prov. En som kanske t.om. kan gå på mina årliga utvecklingssamtal och ta noggranna anteckningar om mina utvecklingsområden.

Nej. Kanske inte. Kanske bara en som rättar prov.
Man ska ju börja nånstans.

Blablablablablabla...

2010-10-28T01:12:00.000-07:00

Nu är jag lite splittrad. Vilken del av den här historien ska jag berätta? Det finns två. Den ena är om eleven i sig. Ett fenomen på många plan. Det är en historia med många tankar, några slutsatser och fler frågor. Eller ska jag bara ta den andra delen? En sällsynt dokumentering av en inre monolog hos samma elev. Hm.

OK ett kort intro:
Vi har hållit på sedan den allra första dagen på franskan. Hon håller på med sitt (gärna tillsammans med speciellt en annan elev) och jag försöker få henne att hålla på med mitt. Båda är vi lika ihärdiga med just dessa två aktiviteter. Ännu är relationen god. Detta även efter två "stanna-kvar-efteråt-så-vi-får-prata-samtal" och ett samtal med hennes mamma, men vi börjar bli lite trötta. Mitt mål är att få med henne på min plan samtidigt som jag bejakar hennes unika personlighet. (nej, jag fjäskar inte för någon nu, den ÄR verkligen värd att bevara trots att den är ganska opraktisk, rent akademiskt) och hennes mål är... ja, jag vet inte faktiskt. Inte att vara en fena på franska verb i alla fall. Det kan jag säga med säkerhet.

Häromveckan samlade jag in skrivböckerna för att rätta ett förhör och kolla runt lite i allmänhet. Så kom jag till just den här elevens bok.
Jag hittade aldrig något skrivet förhör (vilket jag redan visste eftersom hon aldrig skrev något när det begav sig) men jag hittade det här. Uppenbarligen från ett annat tillfälle då hon till ytan såg ut att jobba på hur bra som helst. Jag berömde henne säkert någonstans under processen för just det. Där satt hon och flitigt fyllde en hel sida i sin skrivbok. Och jag citerar ordagrant (jo, jag räknade antalet "bla"):

"bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla jag vill inte göra det bla bla bla bla bla bla när slutar vi bla bla bla bla bla bla bla bla vous bla bla bla bla seriöst bla bla bla bla bla bla bitch bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla snart så slutar vi bla bla okey nu då åh jag är hungrig ha, ha, det funkar ju! JA! HAHA bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla Laul mer text okej Lol ha ha ha men jag jobbar inte äns we dont care jag får nog ta och dra ut detta senare bla bla bla bla..."

Ja, vad säger man?
Kanske dags att sluta slå sig för bröstet och tycka att man är underhållande och entusiasmerande. Kanske ska man ta och damma av didaktikböckerna lite också. För att friska upp minnet. Gå en kurs. Eller nåt.

Å andra sidan, ETT franskt ord kom ner på sidan (vous)!!! Kanske håller jag på att nöta igenom muren! Man måste ju vara positiv. Nu när man uppenbarligen inte är underhållande.

Grand Finale - mammamakt!

2010-10-22T12:39:00.000-07:00

Idag hade ett gäng av mina pojkar betett sig illa i matsalen. Taskig attityd. De skrattade och pratade om bibliotekerien och eleven vid hennes bord. Och när bibliotekarien stegade fram och frågade vad de skrattade åt sade de: "Åt er" Ohyfsat och taskig attityd, som sagt.

Jag gillar de här killarna. De är bra killar. Men de är omogna och en del riktigt kaxiga och de kan bli taskiga i grupp om det vill sig illa. En och en är de fina killar som jag gärna skulle krama om ganska regelbundet om det inte vore för att jag misstänker att de tycker det är en riktigt dålig idé.

Nåväl. Jag pratade med dem på mentorstiden efter rapporten från bibliotekarien och det är svårt att ta sig igenom jargongen sådana gånger. Men jag försöker ha tålamod och jag benar upp, backar bandet, utmanar rena dumheter i motargument, föreslår var i situationen de kunde ha valt ett smartare alternativ och framhåller mot slutet att det är sådan här attityd och brist på hyfs som gör att människor som inte känner dem ger dem en otrevlig stämpel. "Är det så här ni vill bli sedda? " osv.osv. Och så till slut min Grand Finale. Den jag ofta tar till när det är läge för uppfostran: "Tänk dig att mamma är med. Skulle du göra/säga så här om din mamma var i rummet? Gör ingenting du inte skulle göra om mamma var i rummet!" Jag vet inte om ni tycker det är rent larv men jag svär på att det ofta tar skruv. Det är som om de plötsligt får en annan infallsvinkel och kan se sig själv med andra ögon. Mammas, förmodar jag.

När dagen var slut åkte jag hem. Jag längtade så efter kaffe att jag faktiskt köpte en kopp i pressbyrån. Ingen vana direkt (kaffesnobb som jag är) men den här koppen njöt jag verkligen av. Satte mig ned i tåget och slog upp bostadsdelen i DN. Det var fredag. Allt var som det skulle. Tills jag märkte konversationen tvärs över gången. Två killar i övre (jag svär!) 20 årsåldern satt där. Den ena visade foton för den andra på mobilen. Tjejer. Jo, en var ju ganska snygg, Men hon var tydligen lite nördig. Jo, hon ser lite nördig ut. osv. Så plötsligt säger den långe " Men jag skulle ju ändå inte ha något emot att smälla av lite saft på henne!" ... Va? Jag lyfter blicken från sommartorpen till salu. Tydligen skulle hon komma och hälsa på den andra killen i helgen. "Ja, det är bara att safta på!" var då nästa kommentar. Och så följde "Det är så vi jobbar." Paus. "Jorå, det är så vi gör."

Alltså, jag skojar inte. EXAKT så sade han. Vilka är då "vi"!? Alla killar? Manliga män? Han och kompisen? James Bond och han ...och eventuellt kompisen? Killarna hemma på hans gata i stan?
Kompisen sade inte så mycket. Nickade och mumlade mest. Men efter en stund såg han en, tydligen, snygg tjej som satt lite längre bort. Han mumlade då något om det och den andra (saftkillen) vände sig stöddigt om. Jodå han hade sett henne "Blond tjej klockan fem. Eller halv sex. ...Eller fem i halv sex" ... ???!!! Återigen. Jag skojar inte. Precis så sade han.

I det här läget var jag MYCKET nära att sluta låtsas läsa DN och säga "Varför inte bara säga lite åt höger?" Men jag hann inte för nu snackade han vidare om tjejen där borta på plats fem i halv sex. Riktigt oromantiska grejer om hennes utseende och vidare om hennes "rumpa" och vad han skulle vilja göra med den. Då reste jag mig och sade att jag verkligen hade svårt att fortsätta gilla smaken på mitt kaffe om jag samtidigt var tvungen att höra på hur han pratade. Jag började ta några steg nedåt vagnen när jag hörde honom svara "Du skulle säkert njuta av det!"

Snabbare U-sväng med paraply, DN, ryggsäck och en kopp hett kaffe kommer ingen någonsin att se en medelålders kvinna göra igen på ett framfarande tåg! Två ögonblick senare stod jag lutad över de båda charmörerna och stirrade stint ner på saftkillen. "Vet du, Du är så jävla äcklig!" Och nu slösade jag inte tid på någon pedagogisk uppvärmning innan jag drog fram min Grand Finale. "Skulle du prata så här om din mamma var här!?" Han tittade upp på mig och hade förlorat sin stöddighet flera grader. Men han gjorde sitt bästa för att återfå fattningen och samlade nästan ihop alla ansiktsdragen innan han svarade" Ja, det skulle jag", med trots i blicken. Jag spände om möjligt blicken i honom ännu mer. "Framför din mamma?!! Med din mamma precis här (markering på golvet med paraplyet) skulle du säga samma saker?" Jo, han vidhöll att det skulle han minsann. Som om det var coolhetspoäng på det. "Det tror jag inte på." sade och jag och vände mig nu till hans vapendragare som spänt tittade ner och knappade på mobilen.

"Och du! Skulle du prata så här om DIN mamma var här?!" Han tittade upp på mig med ett skakat uttryck (på riktigt) och sade "Jag vet inte vad ni pratar om. Jag har bara hållit på med mobilen." Alltså en variant på "Jag var inte där och vet ingenting." ...Men han sade NI. Om jag inte hade varit så förbannad så hade jag skrattat. Snacka om den totala motpolen på hyfsskalan! Han ville väl spela alla kort han kunde för att blidka den galna tanten så att hon inte av misstag "spillde" hett kaffe på honom. Eller ringde hans mamma. Antingen var det en ren panikreaktion eller så har han faktiskt fått lite uppfostran av någon som bryr sig. Han tog i lite mycket bara. Det gör ju ingenting. Han har större problem än så. Som oförmågan att välja rätt kompisar.

Jag har inget käckt slut på berättelsen egentligen. Efter att ha konstaterat att han "visste precis vad jag pratade om" stegade jag iväg till en plats längre bort, drack vidare av mitt kaffe och kände mig tacksam över att min dotter har många år kvar tills hon ska ut på kärleksmarknaden. Därmed missar hon just den här killen. Och nu är det fredag. Allt är som det ska och jag tänker inte tänka på alla killar som kommer efter honom. Eller inte kommer efter. Det kan möjligen bero på oss alla hur det blir med det.

Läroplanen och Riksdagen

2010-10-02T00:42:00.000-07:00

Alla vet väl vid det här laget att vi lärare inte bara har lektioner att planera och genomföra på sin dagliga to-do-list. Jag har beskrivit delar av detta andra arbete förut på lite olika sätt. Men inte talat om den rena uppfostringsdelen av vårt arbete. Jo lite, kanske, men inte nog för att belysa hur just denna del genomsyrar absolut hela arbetsdagen hela tiden. Och det är precis så det ska vara. Det ingår i arbetsbeskrivningen. Den jag har fått av regeringen. I alla fall den som satt när det begav sig.

Såhär lyder den (med mina egna understrykninger):

"Det offentliga skolväsendet vilar på demokratins grund. Skollagen (1985:1100) slår fast att verksamheten i skolan skall utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och att var och en som verkar inom skolan skall främja aktningen för varje människas egenvärde och respekten för vår gemensamma miljö (1 kap. 2 §). Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna förankra de grundläggande värden som vårt samhällsliv vilar på. Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla.
I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen i skolan skall vara icke-konfessionell. Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet." (Lpo94, s.3)

Några frågor på det?
Nej, det är ganska klart och tydligt vad min uppgift som lärare är (förutom allt det andra) Jag säger till så att ingen tvivlar på att jag menar allvar när någon av eleverna kränker en annan. Alltid. Varje gång.

Dessutom håller jag medvetet dialoger och diskussioner med elever som rör rasism och/eller diskriminering i syfte att möta, belysa och medvetandegöra. Det har gått ganska bra. Det är nämligen inte lätt att i längden kunna förklara och backa upp riktigt diskriminerande åsikter om man verkligen får möjligheten att förklara och utveckla sina argument i en demokratisk diskussion. Jag har alltid känt en tröst i det i mötet med vissa elever och deras åsikter.

Men nu har de fått ett nytt argument. SD sitter i Riksdagen och plötsligt har de representanter på höga poster. Ett helt annat bollspel så att säga. Det var det första jag tänkte på när jag insåg hur procenten hamnade på valnatten. Min lärarvardag. Min arbetsbeskrivning. Min uppgift. Det kändes tungt!

Tack därför till min vän Helena som på Facebook länkade detta inlägg av Magnus Betnér. Huvudämnet är att det inte stämmer att vi inte diskuterar invandringen i sverige (något som SD hävdar) men den bästa delen för mig är länkarna mot slutet. De kommer jag att sprida till alla som behöver lite rejäla och specifika motargument och inte bara den där starka känslan av att SD har fel i allmänhet. Och tycker man att SD har rätt i allmänhet är länkarna än mer viktiga att läsa. Varsågoda!

"Jag har skrivit fem långa delar som bemöter SDs argument. Här kommer länkarna igen: Del 1, del 2, del 3, del 4, del 5 "

S(p)exfoton

2010-09-20T12:06:00.000-07:00

Häromdagen skulle min mentorsgrupp ta spexfoton. De går i nian och det ska man tydligen göra då. Jag lovade att ställa upp och fota eftersom den vanliga skolfotografen inte funnit tid i schemat.

Alla skulle klä ut sig på något sätt. Men så blev det ju inte direkt. En efter en kom eleverna i vanliga kläder. Mest killarna. Men även många tjejer. Jag stod och pratade med två av dem och kommenterade den dåliga spexuppslutningen. "Och ni har ju inte heller klätt ut er." På de chockade, förnärmade minerna insåg jag att jag hade sagt något fel. "Vi har visst klätt ut oss!" svarade de.

Jag tittade lite noggrannare men kunde inte se något tydligt annorlunda. Jo lite fluffigare hår kanske och lite mer smink möjligen men... "Vad har ni klätt ut er till då?" Båda två svarade högljutt "Till slampor!!!"
... jaha.

Alltså, jag vet inte om jag härmed kan konstatera att jag har blivit ganska luttrad av ungdomars klädstil eller så vet dessa landsortsbarn inte bättre. Jag menar, hur mycket måste en slampa lägga ner på styling för att utmärka sig i Bullerbyn, liksom?

Och tro nu inte att jag har något emot slampor. Inte alls. Inte om det är definitionen på någon som har regelbunden och gärna ofta förekommande sex med en samtyckande vuxen (för det är väl definitionen?)

Ja, vem vill inte vara slampa egentligen? I värsta rättningstider finns det inget man hellre vill vara men vem fan orkar?!

RFSU - högt och tydligt.

2010-09-10T13:51:00.000-07:00

Jag tycker att RFSU är en fantastisk organisation som jag är tacksam över att vi har här i sverige. Heja RFSU! Lafa är också en fantastisk organisation, Jag har varit på några av deras kurser i egenskap av lärare bland ungdom och de har varit otroligt bra och utvecklande också. Heja Lafa!

Men idag var det RFSU som spelade en roll i mitt liv. Jag hade blivit tipsad om en av deras reklamfilmer för kondomer. Jag har länge och sporadiskt samlat på lite länkar som jag kan tipsa elever om vid tillfälle. Det kommer upp situationer och samtal då och då när det är toppen att ha några länkar och kunskaper att referera till. Och humor är alltid bra.

Den här filmen är rejält rolig. Jag vet att inte alla delar min humor så du kanske tycker att den är osmaklig och vulgär och att detta är sista gången du någonsin kommer att besöka min blogg bara för det, men ... jag tycker att den är rolig. Det är inget att göra åt. Men jag respekterar andras åsikter och är dessutom ganska hänsynsfull.

Därför började jag titta på den, där jag satt vid min dator i arbetsrummet, utan ljud. Jag var nämligen inte ensam därinne. Men jag insåg snart att jag bara måste höra dialogen (när du ser på den själv utan ljud så kommer du att förstå)!

Den enda som fanns i arbetsrummet förutom jag var min nya, mycket trevliga, kollega som kommer att rösta på Kristdemokraterna den 19e. På riktigt. Han satt djupt försjunken i eget arbete strax runt hörnet och denna film behövde alltså helt klart ses utan att involvera honom på något sätt.

Jag kopplade i mina hörlurar och klickade först därefter på ljudet (som var mutat) på datorn. Den absolut första repliken som kom i det ögonblicket var ett högt och tydligt: "För du är väl kåt, eller?!"

...Och lurarna satt i fel uttag.

Det blev lite konstig stämning på arbetsrummet.

"kondomexperten" - se filmen här

Vad ska du bli när du blir stor?

2010-09-08T14:08:00.000-07:00

Jag sitter i utvecklingssamtal med mina nior. Nior igen alltså, men på den nya skolan. Och vi pratar om vilken linje de vill gå på gymnasiet, vad de kanske vill bli, vilka ämnen de har lätt för och vilka de har svårare för. Vi pratar om hur många poäng de måste få ihop för att komma in på den linje de vill och annat stressfullt, vuxet och överväldigande.

Samtalen varierar. En del har vägen klar för sig.

-Jodå, jag ska bli bilmekaniker. Specialistmekaniker. Amerikanare, veteranbilar och sånt.
Mamman och pappan äger ett åkeri och killen (för det är det ju) vet redan hur man tar isär och sätter ihop en motor. Med förbundna ögon. Han har dessutom bra betyg. Riktigt bra. Och ska bli egen företagare. Bilmekaniker alltså.

Han och mamman berättade om en lärare förra året som försökte peppa honom att söka gymnasielinjer där hans höga poäng skulle få in honom ganska lätt. Men... han vet ju redan vad han vill bli. Och han kommer säkert att tjäna en hel del mer pengar än många av de akademiker som går ut från den rekommenderade gymnasielinjen och högskoleutbildningen efter det. Men han kommer "bara" att vara bilmekaniker och många akademiker som kommer till hans verkstad kommer att ha en bild av honom som en trevlig kille som är bra på att arbeta med händerna och säkert inte var speciellt bra i skolan. Jag skulle säkert själv kunna vara en av de akademikerna. Det måste jag erkänna.

Men nu sitter jag på mer information om den här killen och allt jag kan göra är därför att gratulera honom till att ha hittat sin passion så tidigt i livet.

Vi pratade lite om engelskan. Det var det enda ämnet han egentligen kunde tänka sig att kämpa lite med för att utveckla sig mer i eftersom det säkerligen skulle kunna vara en stor del av hans framtida yrke och kundkontakter. Han har haft otur med lärare som har varit borta mycket och bytts ut ofta. Jag rådde honom att ta saken i egna händer. T-ex kunde han se till att alltid ha en engelsk bok på gång. Jag hejdade mig när jag såg hans och mammans ansiktsuttryck.
-Jaha, du gillar inte att läsa böcker?
-Nej.
-Du läser inte?
-Nej.
-Aldrig en bok?
-Nej. det enda jag läser är de där tjocka specialisttidningarna om bilar, motorer och motorsport.
-Aha. Inget annat?
-Nej. Men det är klart. De är ju på engelska.

Grattis alltså.

Senare, samma dag träffar jag en pojke i samma klass. Vi pratar lite om hans drömmar och mål. Jag berättar lite om intagningen på gymnasiet och poängsystemet. Som om han var införstådd med vad jag talar om. Då visar det sig att detta egentligen är en mycket liten pojke som är helt tagen på sängen av allt detta vuxna som plötsligt uppenbarar sig i hans liv.
-Hur är det egentligen på gymnasiet? Vad gör man där? Har man lektioner? Är det som här?
Allt han vet är att han vill spela musik. Jag tänker att det här året kommer att gå i racerfart och han kommer nog att bli lite åksjuk.

På bussen till jobbet samma morgon hade jag stött på ännu en reflektion framkallad av veckans utvecklingssamtal. Det var tonåringarna i sätena bakom mig som pratade om framtid och yrkesval. Eller i alla fall den ena. Den andra hade bara en sak att säga:
- Ja, jag tänker inte bli en sån där jävla hemmafru i alla fall!!!!

No coffee is not an option!

2010-08-27T08:41:00.000-07:00

Tre termosmuggar blev kvar på jobbet under veckan. Resa länge utan morgonkaffe är uteslutet!
Det går att dricka kaffe i inbyggt, rosa plastsugrör också!

Detta är en värdehandling!

2010-08-11T05:07:00.000-07:00

Så har första dagen efter sommarlovet inletts. Klockan ringde 06.00 och jag mindes plötsligt hur illa den tiden passar mig! Just kl.06.00 verkar aldrig kännas riktigt bra. Oavsett hur tidigt jag lägger mig kvällen innan... fast...i ärlighetens namn har jag egentligen aldrig försökt speciellt ivrigt att lägga mig tidigt kvällen innan. Det passar mig inte heller nämligen.

Nog om detta.
Efter en dusch, en latte och en ganska lång bussresa senare var även jag som folk och kunde börja imponera alla på min nya arbetsplats. Sådär litegrann i alla fall. Jag hade i alla fall klätt mig i starka färger idag - för att märkas liksom. Eller för att glädja någon lite, kanske. Min dotter gladdes i alla fall därhemma eftersom jag mest går klädd i svart annars. Det har hon svårt att komma över.

I alla fall. Rätt som det var framemot eftermiddagen befann jag mig mitt i en sysslolös 90 minuters period. Vi som var nya hade ingenting på schemat just då och allt som fanns att göra var att ta en kopp kaffe till och prata lite i personalrummet. De flesta andra var på möten så det fanns inte så många att umgås med men det var OK. Snart började jag, trots kaka och trevande sällskap, rulla tummarna och tänka att man borde vara produktiv på något sätt. Så fick jag tipset att gå till expeditionen och hämta ut min personliga kod till datorerna. Det kändes bra. Något med substans! Något skolrelaterat.

En stund senare hade jag ett papper i handen med mina inloggningsuppgifter och gick sakta korridoren ned medan jag läste min nya kod. Dessutom läste jag lite förvånat fetstilen längst ned på papperet: "Detta dokument är en värdehandling. Ta väl vara på dokumentet." Det kändes lite ... överambitiöst på något vis. Men nog skulle jag lystra till denna uppmaning och ta väl vara på det, som en god medarbetare. Tänkte att det säkert inte var allvarligare än att sätta in det i lämplig pärm så snart som möjligt.

En inte alls lång stund senare hittade jag en ledig dator och tänkte logga in och titta runt. Plockade jag då raskt fram mitt viktiga dokument med min viktiga kod och började knappa in? Nej.

Hittade inte papperet. Letade igenom hela väskan flera gånger och såg mig runt på golvet. Helt borta!!! Trots alla utropstecken så är det här egentligen ingen ovanlig upplevelse i mitt liv (att något jag just höll i är helt försvunnet) men det händer inte så ofta med saker som det står en sådan tydlig uppmaning på; "Ta väl vara på dokumentet!" Det var ju minst sagt lite retligt.

Men min skarpa hjärna kom snart på att jag just hade varit på toaletten! Men inte kunde jag bara ha lagt ifrån mig denna viktiga värdehandling där?! Och glömt det! Eftersom jag har levt med mig själv i många år nu så visste jag genast svaret på den frågan: "Jo, absolut! Det är fullt möjligt!" Problemet löst. Bara att gå tillbaka till toaletten och ta väl vara på dokumentet - från och med NU!

Nämnde jag att att det var första dagen på den nya arbetsplatsen? Vem här tror att jag hittade tillbaka till toaletten?

Sommarlovet fortsätter

2010-07-24T04:51:00.001-07:00

Det tar ett par veckor innan man går in i djupandning. Men där är jag nu. Tack och lov!

Rörande Tack

2010-06-21T00:20:00.000-07:00

Såhär är det.
Trots allt arbete lärare vet att de gör gratis, trots allt de vet är så helt rätt i deras undervisning och i deras relation med eleverna, trots avgångsklassernas höga betyg, trots medvetenheten om pliktkänslan och den höga ambitionsnivån så är självkänsla i allmänhet - trots allt - en färskvara. Det går alltid att få en lärare att känna att de inte räcker till och att något kunde ha gjorts bättre. Det går att sänka en lärare ganska rejält t.o.m. om man jobbar lite på det. Självbilden kan skakas om trots förnuftets kamp att hålla ifrån sig det mest destruktiva. Vad det beror på vet jag inte.

Vad jag däremot vet hjälper en lärare tillbaka är de ord ur hjärtat som på avslutningar, och ibland även annars, kommer från föräldrar till de barn vi tillsammans lotsat genom högstadiet. Här är ett axplock från årets skörd (kan kanske vara bra att veta att jag tog foton på niornas bal som sedan lades i ett album på nätet):

"Många extra-tack till dig, till ditt fina avslutningstal och de fantastiska bilderna. Du har varit en mycket uppskattad lärare och jag tror att de alla känner och vet att du som mentor verkligen bryr dig om dina elever (kanske till och med viktigare än att veta om det ska var was eller were, regelbundet eller oregelbundet ...). Hörde ryktas att du har valt att flytta på dig till hösten. Även om det känns tråkigt för oss, med tanke på lillasyster, så önskar jag dig all lycka på nästa arbetsplats och med vad du än valt att göra i stället. Sommarhälsningar! "

"Tack - detta var verkligen kul att se.
Du har verkligen lyckats förmedla en känsla med dessa foton.
Vad fina barnen är och vad fint ni ordnat. Ett minne för livet för dem.
Tack än en gång för dessa år och för all kunskap och klokskap du givit dem och för det engagemang och värme du förmedlat.
Kram"

Och så vill jag även dela med mig av ett brev efter avslutningen som fick mig att börja gråta. Det var den mamman jag skrev om i Stjärnor till en mamma. Om jag någonsin tvivlat på värdet i det jag gör på jobbet varje dag så är det tvivlet borta nu:

"Jag är inte bra på att skriva men jag vill ändå tacka dig på någon sätt och säga:
att man känner i dig att du gillar ditt jobb,du brinner för det!
att du är en underbart människa
att du är arlig
att du bryr dig om andra människor som behöver hjälp
att du strålar glädje
Att du är så fin som du är,jag skulle inte ändra någonting på dig,du är (....)!
och för att du är så, vill jag tacka dig för allt du gjode för mig och min älskade son
du lyssnade alltid på mig jag kände mig trygg av dig och du gav mig hopp att med min hjälp han kunde klara sig och jag bara litade på dig och min son och kämpade för att nå målet.
Nu har jag tre år till och jag kommer att forsätta kämpa som vanligt,men jag är oroligt för att jag vet inte om jag kommer att få träffa en underbart männika son du som kan hjälpa mig när (.....) börjar skolan igen,jag hoppas att det blir så..........
tack (......) kommer aldrig att glömma dig!!"

Detta kommer alltså från någon som av rektor borde ha fått blommor och ett eget tal på skolavslutningen för det jobb hon har gjort därhemma!

Jag tackar tusen gånger tillbaka, rätar på ryggen, snyter mig och går på sommarlov!

Skolavslutning

2010-06-10T13:48:00.000-07:00

Imorgon är det skolavslutning och mina nior slutar. MINA nior.
Jag har haft dem sedan de kom, helt nya, i sjuan. Hela klassen var ny på skolan och jag var också ny på skolan. Nu slutar de och det gör jag också. Intressant sammanträffande. Men det är ett ämne för ett annat inlägg. Det här ska handla om mina nior.

Jag har just skrivit klart mina personliga kort till dem. Först tänkte jag att det får bli en gemensam hälsning till alla. Annars blir det svårt att få ihop nåt. Men det där gemensamma, generella stannade vid "Trevlig sommar" på framsidan. Det var nämligen inte alls svårt att få ihop nåt personligt, visade det sig.

Jag har så MYCKET jag vill säga till de här ungarna! Till var och en, personligen! Men man kan ju inte skriva långa (eller ens halvlånga) brev i det här läget. De orkar inte läsa sånt. Och man kan ju inte sitta och prata öronen av dem heller. I det här läget. Sommarlovet hägrar och de har lyssnat på mig tillräckligt.

Så jag begränsar mig men försöker ändå få dem att förstå hur underbara de är. Verkligen! Och vilket absolut privilegium det har varit att få vara med på deras resa de här tre åren. Vilken utveckling! Vilken triumf! Vilken fantastisk upplevelse det har varit att nu se dessa otroliga, framtida vuxna skymta fram. Vuxna som kommer att bidra till samhället på otaliga sätt, fortsätta få andra att skratta (vilket är mycket hälsosamt), älska människor (som därmed har en enorm tur) och förstås genomgå sorger och smärtor som kommer att göra dem ännu mer fullständiga - och fantastiska.

Jag kommer att sakna dem och tänka på dem ofta. Och imorgon, när vi står där i klassrummet, kommer jag att "tvinga dem" att krama mig innan de går och så kommer jag att tänka på alla de gånger jag ville krama dem men inte tvingade dem alls. Inte ens försökte litegrann. Suck! Så många kramar vi gick miste om!

Och så kommer jag att gråta. Nej, inte för de missade kramarna. Jo, kanske lite. Men mest för att jag har ett sådant otroligt jobb som ger mig möjlighet att på nära håll få se människor leva, lära och utvecklas. Andras barn. Andras oersättliga skatter. Jag får dela ansvaret och bördan. Jag får dela sorgen och frustrationen. Jag får dela lyckan!

Imorgon är det lycka. Även om jag gråter. Jag lovar!

USKen finns inte längre!

2010-05-25T04:41:00.000-07:00

Jag hade ett intressant samtal med min chef häromdagen.

Ledningen vill ändra på systemet så att alla lärare får en maxgräns på antalet lektionstimmar. Förut var det ganska varierande och dessutom var den ordentligt hög för somliga. Och inte för andra. Nu ska timmarna bli färre och lika för alla. Det är en bra tanke. Jag är faktiskt lite imponerad. Vi i lärargruppen har tjatat länge om det med en växande känsla av att det aldrig skulle ske men nu! Minnsann.

Men hoppsan, här sitter jag med en deltid och ... mina procent stämmer inte med den nya maxgränsen. Jag ligger en bra bit över. Procentuellt. Principiellt blir jag förbannad! Och så har vi då det där samtalet. Jag och min rektor.

Han förklarar och donar och pratar och ritar vi håller på ett bra tag. Jag vill ha ett tak på mina lektionstimmar som alla andra. Han säger att "USKen" inte finns längre. Det var det gamla systemet där lärare fick betalt per lektionstimme (lite enkelt förklarat), och därmed även om de vikarierade för andra lärare på sin planeringstid, men nu kan alltså rektorern lägga ut lite hur mycket de vill på en lärare inom ramtiden (35 h / vecka i genomsnitt). Det har de laglig rätt till.

Min rektor förklarar att alla tjänster numera alltså kan variera i arbetsbörda. Det vet jag redan. Men nu har ledningen ju presenterat den här nya policyn. Det är därför jag sitter här över huvudtaget. Annars har det ju varit kört att protestera över stor arbetsbörda i över ett decennium.

Han går vidare med att beskriva att ibland har någon en tjänst på 16 eller 17 timmar i lektionstid. "Och då kan man lägga till t.ex. en resurstimme på den personen." Jag tittar frågande på honom och säger. "Varför det? Varför kan inte 17 timmar anses vara en heltid? USKen finns ju inte längre, eller hur? Eller menar du att den bara finns om man räknar åt andra hållet? Det är ju inte speciellt attraktivt."

Det blev ganska tyst en stund. Han såg lite chockad ut. Jag tror uppriktigt sagt att han inte hade tänkt på det på det sättet. Åt andra hållet. På oss andra.

Min lärare kommer förberedd till lektionen

2010-05-20T02:21:00.001-07:00

Vi har haft elevutvärderingar på vår skola.
Det har varit intressant! Eftersom jag har haft utvärderingsböcker som de stackars liven får skriva i efter praktiskt taget varje lektion så är åtminstone mina elever vana. Fast då handlar det inte om kryss utan om hela meningar. Nästan alla klarar det.

Men nu ska det kryssas under valen "stämmer bra", "stämmer ganska bra", "stämmer ganska dåligt", "stämmer dåligt". Och det som ska stämma - eller inte - är positiva uttalanden om den aktuella läraren. Typ, "Min lärare kommer väl förberedd till lektionen". Ha! ...hrm.. nåväl, låt oss gå vidare.

Ca 80 elever fick svara. Jag har 105 elever allt som allt så det var ju en bra siffra för att kolla läget. Hur blev det då? Jodå. Jag är nöjd. Vet inte vad min arbetsgivare tycker däremot. Det är nämligen så att ordning och reda och punkt och pricka sätts ganska högt på duktiglistan på min skola. Jag springer ofta och kopierar under lektionstid och har inte alltid helt klart för mig vad som ska hända under nästa lektion. Och hade vi inte schoolsoft där jag skriver in läxorna skullle jag aldrig komma ihåg vad jag ska förhöra ungarna på! Detta innebär inte att lektionerna är innehållslösa eller meningslösa. Nejdå. För jag är en jävel på att improvisera. Verkligen. Det är en av mina största tillgångar som lärare enligt min åsikt. Och det jag kommer på har både substans och utvecklingsvärde.

Men mina smarta eleverna är, inte oväntat, helt på det klara med mina brister i förberedelser och det framgår också i sammanställningen. Det är OK. Jag är så gammal nu att jag kanske kan skärpa mig lite, möjligen, men jag tror inte på någon helomvändning i det här läget. Jag är nöjd ändå. Mer än nöjd. Jag får nämligen in höga siffror på det som betyder något. Tycker jag.

Min lärare tror att jag kan lära mig nya saker.
Min lärare tycker mina åsikter är viktiga.
Min lärare förklarar så att jag förstår.
Min lärare gör skolarbetet intressant så att jag lär mig något nytt.
Min lärare är rättvis och schysst mot alla elever.

OK. Mina papper ligger inte i prydliga högar när eleverna kommer och ibland minns jag vad vi ska göra först när jag kollar datorn. MEN på något vis verkar det som om jag ändå har hamnat rätt i tillvaron. Tack ungar!

Fröjderna i personalrummet

2010-05-06T07:48:00.000-07:00

På andra våningen, i personalrummet, har det plötsligt uppenbarat sig en MASSAGEDYNA i en av fåtöljerna. Jag vet inte om det är rätt ord men ... det beskriver i alla fall bäst den nya attraktionen på vårt lilla nöjesfält tycker jag.

Det enda vi hade att roa oss med förut var gratis kaffe ur en automat som någonstans på vägen genom rören skapar en näst intill odrickbar sörja med många namn; "kaffe", "cappucino", "café au lait"... ni fattar. Det spelar ingen roll vilken knapp man trycker på, det är lika odrickbart vad det än kallas men ...det är GRATIS! Och med tanke på de rätt vaga lönekriterierna är ju en rejäl löneökning ganska osäker så...det är bäst att hålla sig till gratis, tänker vi.

Men nu har fröjderna alltså fördubblats i personalrummet!
Man kan numera få en ryggmassage medan man dricker sitt "kaffe" och DET mina vänner är inte alldeles oävet. Jag provade idag.

Jag satte mig ner, klurade en stund över fjärrkontrollen, tryckte på några knappar och BINGO! Där gick den igång! Faktiskt inte tokigt alls! Det var möjligt att få någon slags knådning eller en mer ospännande rullning uppåt och nedåt. Ganska skönt. Men lite stilla undrade jag över om det möjligen gick några hundralappar från lönepotten till den här apparaten. Vi får ju så ofta höra att "vi har bara en påse pengar". Men man ska inte klaga. Gratis kaffe OCH gratis massage.
Där finns det ju en omtanke om vårt välbefinnande i alla fall eller hur?

Sedan gick vidden av deras lömska plan upp för mig. Den här dynan erbjuder nämligen inte bara ryggmassage. Nejdå. Mitt i kaffet tryckte jag plötsligt på knappen för "sätesmassage"!

TACK LEDNINGEN!!!
Och plötsligt insåg jag ju att jag jobbar alldeles för lite, är vansinnigt överbetald och ... GUUUD vilket gott kaffe!!!

Präktighet ska med humor bekämpas!

2010-05-04T07:21:00.001-07:00

Detta utrop kommer i en av kommentarerna till ett blogginlägg av en lärare som upprörs av Facebookprofilen "Lärare i allmänhet". Tack och lov, för bloggaren har tydligen missat hela grejen! Jag är fortfarande rasande lycklig över att jag hittat denna fantastiska profil och följer inläggen slaviskt!

Ni vet ju att man bara kan agera dålig sångare på ett övertygande sätt om man verkligen kan sjunga egentligen? Det är samma sak men "Lärare i allmänhet" och dess inlägg. Vi som jobbar häcken av oss varje dag, är professionella och duktiga och har god koll på vårt ansvar och våra skyldigheter vi UPPSKATTAR STORT de galna inläggen från världen tvärtemot! Det är DÄRFÖR vi dyrkande lärare älskar "Lärare i allmänhet". Vet man att man jobbar på högsta kapacitetsnivå dag ut och dag in så är det kul att läsa "Lärare i allmänhet skulle kunna skärpa sig - men har egentligen ingen lust" . En ren fröjd, t.o.m!

En annan ren fröjd är den här siten med bl.a. exempel på roliga provsvar. För våra elever kan också bidra med underhållning på högsta nivå. De är i alla fall bra mycket roligare än ett genomsnittligt APT möte på vår skola. Tro mig.

Lärare i allmänhet

2010-04-29T04:38:00.000-07:00

Ën ny (?) sida på Face Book får mig att gråta av skratt. "Lärare i allmänhet".
Jag vet inte om det är så att man måste vara lärare själv för att uppskatta skämten/ironin men jag misstänker det. Jag gick in på en liknande grupp som heter "Bibliotikerier i allmänhet" och det var faktiskt inte lika roligt. Roligt. Men tårarna uteblev.

Här är några smakprov ur inläggen:

- Lärare i allmänhet sitter och tittar på en hel kasse full med nyskrivna nationella provet-uppsatser. Det är som julafton, fast tvärtom.

-Lärare i allmänhet skriver att göra-lista. Överst på listan: att skriva en att göra-lista. Check! Och efter varje punkt få man gå och fika!

-Lärare i allmänhet skulle kunna skärpa sig, men har egentligen ingen lust.

-Lärare i allmänhet Vill ha mer film i undervisningen. I vilket ämne kan man få in "Fight Club"?

-Lärare i allmänhet förklarar: om provfrågan lyder "jämför statskicken i det antika Aten med Sparta", så är rätt svar inte en teckning av en naken kvinna. Dessutom: du har bristande kunskaper i anatomi.

-Lärare i allmänhet gömmer sig inte i lärarrummet för att slippa gå ut på skolgården när brandlarmet går för hundrafemtionde gången den här terminen. Absolut inte.

-Lärare i allmänhet har fyra lektioner imorgon. Alla oplanerade.

-Lärare i allmänhet förbereder utvecklingssamtal: "din son är visserligen elak och korkad, men en jävel på att äta klister!" Ok, kan kräva viss omarbetning, det där...

-Lärare i allmänhet är tillbaka på jobbet efter lovet. Drar en djup suck och släpper ner en Resorb i kaffet

Lärarbantning - a contradiction in terms!

2010-04-28T14:14:00.000-07:00

Såhär går det till.
Jojomensan! Nu ska här stannas under kalorigränsen för dagen.
Latte och proteinsmoothie på morgonen. Mums! Bra början! Visst, gymet kom jag inte till men det finns ju en morgondag.

Lunch: bönor, sallad och lite biff. Ingen potatis. Ingen hård macka. Nu börjar det se riktigt bra ut!

Ner en trappa. Ta en kaffe i baren. Jättegott. Tar en sväng förbi personalrummet innan eftermiddagslektionerna. ...hm... här står en låda Dajm. Niornas rester från diskot för mellanstadiet. Insamling till skolresa. EN ENDA efter lunch gör ju ingenting.

Två lektioner. Lite stökigt men kul! Tillbaka till personalrummet. Möte. En macka från kylen. Kvar sedan måndagens fika. Ost och skinka. Varm choklad i automaten. En macka till.

Sitter och skriver betygsvarningar. Väger orden. Skriver tydligt. Tar en Dajm.
Nästa papper...tänker och skriver ... tar en Dajm till.

Packar väskan för att gå hem och sneglar på kaklådorna som man kan köpa för femtio spänn för att bidra till femmornas klassresa. Femtio spänn. En hel låda. Kommer fram till att där drar t.o.m. jag gränsen för vad man kan tillåta sig om man bantar.

Men en Dajm kan man ju alltid ta. Som färdkost.

Adjö!

PS. Senare på kvällen kommer maken hem. Med nya Marabou Passion. För den måste vi ju testa! En liten ruta gör ju ingen skada. Eller en rad. Minst.

Bedömningarnas tid är inne

2010-04-28T03:09:00.000-07:00

Imorgon ska betygsvarningarna vara inne. Och de nationella proven håller på att rättas klart.
Det är en tung tid för vissa.

Igår föll en flicka i gråt vid mitt matbord för att jag just hade berättat (hon insisterade) att hon inte hade klarat B-delen på provet i Engelska (läs- och hörförståelse). Hon hade varit mycket nervös och har haft svårt med engelskan hela tiden. Hon hade tränat och fått höra av en betryggande specialpedagog att hon skulle klara det. Och så gjorde hon alltså inte det.

Först trodde hon att jag skojade men när hon insåg att det var sant så sjönk hon ner i det mörka. Köttbullarna blev kalla på tallriken och efter en stund var hon tvungen att gå ifrån oss. Det spelade ingen roll vad jag sade om att hon ändå skulle få behålla sitt G eftersom hon har presterat i andra områden och i andra uppgifter. Hennes hopp blev lika livlöst kallt som hennes lunch.

Hopp och längtan är svåra saker att hantera när de rör sig så farligt nära avgrunden.
Att vara käck hjälper inte. Inte att vara logisk heller. Det enda som hjälper är att låta gråta klart och sedan - lyssna.

Ut ur koman!!!!

2010-04-22T01:40:00.000-07:00

Vad kul allt plötsligt blir när man slutar mäta sig mot de, let's face it, ganska vaga kriterier som (enligt uppgift) leder till bättre löneutveckling och endast tänker på hur man ska göra nästa lektion så intressant och rolig som möjligt!

I'M BACK, PEOPLE !!!

Rätta munnen efter matsäcken!

2010-04-20T13:34:00.000-07:00

Eller snarare rätta (nationella) prov och äta kardemummabulle. ...ar.

Klumpen i magen

2010-04-19T08:52:00.000-07:00

Just när jag har lovat att uppföra mig och vara inspirerande så kommer jag här med ett rent deprimerande inlägg. Jag ber om ursäkt och uppmanar redan nu känsliga läsare att sluta läsa och vänta på nästa, förmodligen mycket mer upplyftande, inlägg.

När jag startade den här bloggen så satte jag "En högstadielärares vardag" som underrubrik för jag verkligen ville ge en inblick i hur min vardag på jobbet ser ut. Jag ville visa verkligheten för jag kände att inte så många hade speciellt mycket insikt i det. Många hade åsikter om det men inte riktig insikt.

Jag insåg snart att det fanns mycket roligt att skriva om och jag har berättat om dråpliga situationer och citerat ljuvliga och underhållande ungar. Oftare än jag trodde när jag började.
Risken fanns ju att jag skulle ägna mig åt att klaga över mitt jobb. Och det har jag gjort. Ganska regelbundet. Men lika regelbundet har jag blivit glad över de inlägg som varit resultaten av att jag mer och mer fått upp ögonen för den dagliga glädjen. Det har varit givande. Verkligen!

Trots detta glada så finns ändå den andra sidan. Jag har haft perioder när jag har haft svårt att se hur det jag gillade med mitt jobb kunde uppväga resten och kände mig nedstämd och tyngd. Funderade mycket över saker och min roll och visst inte riktigt vad det skulle leda till. Att som lärare klaga på att man har en stor arbetsbörda är ganska vanligt och allmänt accepterat men att ta det längre än så är inte vanligt i våra diskussioner i arbetsrummet, eller hemma. Så läste jag en tråd i ett forum på en site där lärare träffas och insåg att många lärare känner så stor frustration att de helt enkelt lämnar yrket helt.

HÄR ÄR NÅGRA AV INLÄGGEN:

"...jag tror ärligt talat inte att jag kan komma till en bättre skola - men jag ifrågasätter ändå om det verkligen var det här jag ville.
Jag tycker verkligen om att undervisa, men tiden ska användas till så mycket annat så jag hinner inte planera och följa upp min undervisning med den kvalitet som jag skulle vilja.

Eleverna har stora sociala problem och de konflikter som blir mellan eleverna i skolan suger musten ur mig. Det är möten hela tiden och jag står och stampar känns det som. Vi pratar och pratar men det blir inte bättre.

Snart är det dags för omdömen och utvecklingssamtal också och då kommer jag att ha ännu mindre tid till att planera undervisningen.

Hur känner ni? Hur ska man göra för att få tillbaka gnistan när man har en tuff klass? Jag är gravid och ska ha barn i augusti och funderar allvarligt på att byta karriär efter föräldraledigheten.

-------------------

Har jobbat i tio år och känner likadant. Jag utbildade mig till och ville bli ämneslärare. De första tre-fyra åren var okej (bortsett från att det var jobbigt att vara ny i yrket). Sedan dess har socialbyråkratin mångfaldigats och det känns ibland som om ämnesundervisningen får mindre än hälften av min tid och energi. Något har också hänt med själva kulturen i skolan. Allt, jag säger allt, är lärarnas fel när elever inte presterar tillräckligt för att få betyg (och då har ändå kraven för godkänt minskats näst intill en formalitet under de gångna tio åren). Jag söker också nytt jobb!

--------------------

Och jag som trodde att jag var ensam om att känna så här. Är just nu inne i en period där jag känner att jag aldrig räcker till. Jag har fast anställning och är inte otrygg på något vis men trots det så känns det som om man aldrig är ledig. Byta jobb, ja det vore kanske något men var hittar man dem? Det är ju trots allt det här jag kan...

------------------

Jag hatar att behöva ägna min hela dag till att föröka få eleverna att vara trevliga mot varandra, mig och sin omgivning! Jag tror inte jag orkar mer. Man kämpar och sliter och vad får man för tack, det enda man får höra är de negativa kommentarerna från föräldrar. Usch, nej två av fem dagar tycker jag att jag har valt rätt yrke, resten är botten, sökt andra jobb men det finns knappt några...

-----------------

"Men vi lärare har dåligt samvete eftersom vi har blivit itutade att en bra lärare klarar allt."

Jag klarar inte allt- låååångt ifrån- och det har jag inte ett dugg dåligt samvete för. Jag är faktiskt stolt över att jag är så mänsklig. Men jag avskyr min arbetsmiljö, mitt överfyllda schema, mina hundratals arbetsuppgifter och den förbaskade vanan som finns i Sverige att så fort något händer i en skola, i samhället eller någon annanstans med ett barn eller en ungdom så är det SKOLANS fel, inte föräldrarnas. Jag har mycket lång, djup och bred utbildning och usel lön i förhållande till arbete och ansvar.

Jag har arbetat 12 år i yrket, men nu får det vara nog. Jag lämnar det och återvänder aldrig, så fort jag bara hittar ett annat jobb.

Tyvärr inser jag att mina barn och kommande generationer riskerar få utslitna lärare som inte orkar prestera på topp. Det är så låg status att vara lärare - vem söker det? Jag skulle inte rekommendera någon. Jag inser därmed också att mina barn och kommande generationer också riskerar få lärare som faktiskt inte är särskilt bra - det blir alltså personer som helt enkelt inte kom in på något annat eller inte förstod bättre...

Så känner jag mig, och jag törs faktiskt erkänna att jag för 15 år sedan var stolt över mitt yrkesval, men idag skäms jag...

------------------

Yrket har verkligen ändrats sedan jag gick ut lärarhögskolan 1984. Då var det fortfarande ett yrke med status. Skolan var statlig och undervisningstiden reglerad. Man hann med det man skulle göra - undervisningen, skolans kärnverksamhet, stod i centrum. Lärarkandidaterna rekryterades bland de duktigaste studenterna, för det var många sökande till varje plats.

Idag frågar mina egna barn mig varför jag blev lärare. Hur kunde du, med dina betyg, bara bli lärare? Även om jag alltid tyckt om mitt yrke är det heller inget jag rekommenderar någon idag. Hur kunde det bli så här?

-------------------

Du är modig som erkänner att du har tröttnat. Genom att erkänna det för sig själv och andra har man kommit långt.
För 20 år sedan jobbade jag inom vården, som extrajobb medan jag pluggade till lärare. När jag berättade vad jag läste såg många konstigt på mig och frågade rakt och ärligt: - Hur kan någon vilja bli lärare? Redan då, alltså. Men, då sträckte jag på mig och förklarade för dem att jag verkligen såg fram emot att bli färdig och att jag såg många fördelar och utmaningar i jobbet.
Idag tycker jag som du. Jag avråder alla från yrket - tyvärr. Såvida man inte känner ett starkt kall och struntar i dyra studielån eller urusla arbetsvillkor, där bara tjusiga ord räknas och där matrisernas värld råder (som elever och föräldrar inte förstår), mm, mm.

Nu lämnar jag mitt jobb - har precis fått ett nytt! Mot nya mål i mitt nya liv.

Lycka till alla fantastiska lärare! Jag återkommer till yrket en dag - kanske - om skolan ser annorlunda ut.

----------------

Jag brukar undra: varför blir det inte ett läraruppror i Sverige mot den kassa lönen och de orimligt många och spretiga arbetsuppgifterna? Om lärare protesterar och verkligen kräver (=strejk) bättre lön och villkor behöver ju inte framtiden se så mörk ut för skolan och kommande generationer!

-------------------

Varför vi inte strejkar? Därför att yrket har blivit ett kvinnoyrke, där "duktiga flickor" servar och tiger med ett leende på läpparna. Förresten så är maken kanske ingenjör, och då har man ju råd att hyra stuga i fjällen i alla fall... så rullar livet vidare.

---------------------
Jag är också på väg att sluta som klasslärare. Sliter alldeles för mycket på psyket, och lönen är för låg. Det är svårt att hålla motivationen uppe då det är en för stor arbetsbörda som ej motsvarar lönen helt enkelt. Om man fick bättre betalt skulle det vara ett helt annat utgångsläge för min del.
--------------------

OCH SISTA INLÄGGET :

Känner precis likadant och har faktiskt beslutat mig för att sluta på mitt jobb. Vet inte vad framtiden kommer att erbjuda, men den situation som man har i skolan tär för mycket på en. Jag tror att detta är en vanlig känsla, men den kommer inte ut i samhället på ett så tydligt sätt att övriga förstår den. Tänk om alla som hade klumpen i magen kunde säga upp sig. Då lovar jag att det hade rasslat till i samhällsdebatten. Sedan är det ju valår i år också!!! Tyvärr, hoppas jag på massuppsägning som demonstration för att visa att skolan och utbildningen behöver ses över ur ett humanperspektiv!!

-----------------

Jag sade ju att känsliga läsare inte skulle vara kvar här idag! Ja, herregud! Så illa är det alltså, för många, många.

Vem har inte känt klumpen i magen? Och jag lyckönskar alla som tar steget ut till ett annat liv. Jag har själv lekt med tanken. Men de flesta av oss kommer tillbaka varje höst i alla fall. Jag kommer tillbaka för eleverna. Det är de som gör att det är värt det. Jag skrattar mycket här på jobbet och jag ser TYDLIGT att jag gör skillnad. Och så är det så himla kul att hela tiden lära sig mer! Mer om mig själv, om yrket, om lärande, om andra... Det räcker i några år till. Tror jag.

Trumpeter och Fanfarer!!!!!

2010-04-15T04:37:00.001-07:00

Jag har varit med på en premiär! Röda mattan, fotoblixtar, gratis champagne och vackra kläder...kändes det som ...nästan. I själva verket satt jag här i klassrummet vid min dator men dagen till ära i alla fall med småmönstrad kjol och smink. Och det KÄNDES STORT!

Kl. 13.30 satt jag redo för att klicka för att komma in på PEDAGOG STOCKHOLM. för allra första gången!

Vad roligt det var att komma fram!

Grattis alla ni som har jobbat så hårt för att detta! Grattis EVA-LI och BRA JOBBAT! Vilken resurs detta kommer att vara för alla lärare och alla andra som har ett intresse för skolan och för människor i allmänhet! Vilken inspiration!

Tack för att ni har bjudit in mig till familjen! Jag ska försöka att uppföra mig.

Tack Kristina!

2010-04-13T06:20:00.001-07:00

Den här terminen missar vi en del helgdagar=lov. 1 maj infaller t.ex. på en lördag. 6 juni är en söndag. Vi lärare, som tycker att den tid vi har med våra elever är löjligt kort, är tacksamma för de lektioner som INTE går bort men eleverna har svårt att smälta detta års lovbrist.

En del av dem är dock tacksamma för det lilla. En pojke i nian tröstade sina kompisar med att "Vi har i alla fall kvar den där Kristina himmelsdagen!"

Vems fel är det?

2010-04-04T00:47:00.001-07:00

Jag funderar väldigt mycket över det just nu.
Min skyldighet som lärare är att alla mina elever når målen i mitt ämne senast när de går ut nian. Att de får minst ett G i betyg alltså. Så står det i arbetsbeskrivningen och det brukar inte vara något problem.

Men ibland sitter det långt inne. För en av mina elever var jag tvungen att nyligen skriva i ett omdöme att målen ännu inte är nådda och det efter att diverse åtgärder har satts in. Föräldrarna är förstås oroliga. Och arga. Nu är det ett år kvar till avgångsbetyget men de trodde att vi skulle ha kommit längre än så här under vårterminen i åttan.

För att nå framsteg har vi bytt det ursprungliga språkvalet till språkvalsengelska. Det ger två timmar mer engelska i veckan. Eleven har fått låna extra böcker att läsa och jobba med, endast jobba med verb och ingen annan grammatik och jag har börjat ge alla instruktioner på svenska eftersom hon har sagt att hon annars inte förstår. Jag erbjuder gensvar på fler inskickade texter och försöker få henne att prata engelska med mig (utan större framgång). Hemma tar föräldrarna ansvar för inlärningen i och med att de anställt en lärare som kommer hem en gång i veckan för att jobba med engelska. Mamman har också slutat hjälpa henne att skriva läxorna hemma, så att jag kan få en bild av hennes egen engelska. Den bild jag får är trots allt detta inte speciellt munter. Grunden är ett bristande ordförråd och det gör att förståelsen och förmågan att uttrycka sig är låg. Det ger inte G i engelska. Ännu.

Nästa steg är att eleven ska få jobba i studion med specialpedagog (och fd engelsklärare) under en av engelsktimmarna för att kunna få mer hjälp. Efter det vet jag inte vad vi mer kan göra - inom vår arbetstids ramar. Och därmed har vi kommit till min undran. OM nu denna elev inte lär sig nog med engelska för att klara nivån för G innan hon går ut nian. Vems fel är det? Mitt känns det som.

Trots allt.

En vältajmad gruppinbjudan

2010-03-18T07:33:00.000-07:00

Sedan några dagar tillbaka har jag varit ledsen och frustrerad och trött. Och förkrossad. Faktiskt.
Utan att nämna vare sig detaljer och namn så går det ut på att att jag har tvingas möta en policy som rör sig i området "sätta på plats-kontrollera-kuva-likforma".

Så, idag, fick jag en gruppinbjudan på facebook från min brorsdotter . Hon tycker att jag platsar i gruppen "Vi som föddes vilda och inte går att tämja oavsett vad". Ja, jävlaremig! En mer vältajmad inbjudan har jag aldrig fått någon gång! Plötsligt satt jag lite rakare i ryggen och tryckte på "Acceptera".

Nu är jag redo för nya tag.

Bråda dagar

2010-03-11T12:22:00.001-08:00

Nu ä'r det bråda dagar på min skola.
Vi skriver omdömen till utvecklingssamtalen. Det blir MYCKET skrivande. Få se nu.
106 omdömen att skriva. Ca 10 minuter i genomsnitt på varje omdöme...

Nu är jag ju språklärare så det här är lite knivigt...vänta. Jo, 1060 minuter = ... OK då! Jag tar fram kalkylatorn i tillbehören. ... få se nu...17 timmar! Av rent skrivande. Och då jobbar jag bara deltid. Jag har två klasser mindre än vanligt och dessutom små grupper i Franska. Det finns de som hade det värre. JAG hade det värre förut! De finns de som har över 200 omdömen att skriva!

Detta tar tid! Jag säger inte att det inte ska göras. Naturligtvis måste denna viktiga terminsavvstämning om elevernas utveckling göras. Men HU vilken tid det tar! Och varje termin så glömmer man hur mycket tid det tar. Och de som aldrig gör det kan inte föreställa sig tiden och arbetet. Det är väl därför så många föräldrar faktiskt kommer till samtalen och ber om en kopia så att de får läsa lite om det vi skrivit... för första gången.

Då är det inte lätt att låtsas oberörd och vänligt skaffa fram något. Även om jag naturligtvis gör just det. Allt man tänker på är mängderna av svart kaffe och seeena kvällar. Och ambitionen att skriva något genomtänkt och värdigt deras barn. Och något man kan ha nytta av!

Hå, hå, ja, ja... dags att skriva vidare.

Sportlov

2010-03-04T01:17:00.000-08:00

Jag har sportlov.

Jag är den enda i familjen som är ledig. Det känns lite syndigt. Att lämna barn till dagis när man själv inte går till jobbet. Är det inte nästan spöstraff på det? Eller kanske inte, om det bara rör sig om deltidsdagis?

Sanningen är att jag nu ägnar mig åt min bisyssla - mitt kreativa företag. Så jag jobbar ju i alla fall. Men på något sätt känns det inte lika...legitimt. Ännu i alla fall. Kanske när kunderna börjar komma tätare?

I alla fall så har jag hunnit gå in i djupandning nu. Det har man inte hunnit på tordagar i vanliga fall. Lätt, snabb andning mellan klasser och kopiering, det är nog mer ett normaltillstånd för de flesta. Eller är det bara jag? Lite hetsiga jag. Jag vet inte. Men jag vet att djupandning och DN läsning på morgonen - det gillar jag!

Snart är det dock över. Jo, för som de flesta andra lärare jag känner kommer minst en eller två dagar av lovet att ägnas åt att komma ifatt med rättning/bedömning och planering. Minst en eller två dagar. Men just idag ska jag fortsätta ägna mig åt djupandning. Och latte.

Jag gillar sportlov.

Från lärare till vikariemamma på 20 minuter blankt!

2010-02-21T02:52:00.000-08:00

När man står och skäller på en elev för att något helt har gått över styr och man vet att man kan förvänta sig något mycket bättre av just det barnet så är det förstås inte alltid anledningen går fram. Jag brukar förklara att jag inte skulle ha tid att hålla individuella allvarssamtal i onödan. Att inget jag säger eller gör är för att jag vill jävlas i allmänhet utan för att jag verkligen vill att eleven ska lyckas! Det är vad alla vi lärare vill!

Förra veckan hade jag ett mycket snabbt men allvarligt samtal med en av mina elever om hans attityd i klassrummet och om hur det absolut inte hjälpte honom att gå åt rätt håll. Jag vet inte om han förstod omsorgen men han fortsatte i alla fall lektionen på ett mycket bättre sätt.

Endast 20 minuter senare befinner sig samma elev på golvet i korridoren och kan inte komma upp. Han har ägnat sig åt någon galen stuntövning och slagit i ryggen ordentligt. Jag ringer efter ambulans. Han vill inte åka in till sjukhuset men det bestämmer naturligtvis inte han. Ambulanskillarna sätter på krage och lägger honom på bår. Jag har precis slutat och ska åka hem. Så jag följer med ambulansen till akuten. Samtidigt ringer jag mamma. Hon svarar inte. Och vi kan inte numret till jobbet. Ingen i familjen lyckas ta sig till sjukhuset den dagen.

För att göra en lång historia kort så stannar jag med honom genom all väntan, alla undersökningar och röntgen. Jag pratar, klappar, berömer, uppmuntrar och håller sällskap i allmänhet. Vikarierande mamma. För ingen unge ska behöva vara på akuten och gå igenom detta ensam, oavsett hur tuff han än låtsas vara i korridorerna i skolan. Och den killen var inte med till akuten kan jag berätta. Istället fanns där den kille jag och alla andra lärare ser bakom ytan. Och han behövde en mamma. Den enda som fanns tillgänglig just den dagen var jag.

Fem timmar senare var han ganska OK och kunde åka hem. Läkare hade konstaterat att han hade klarat sig bra just den här gången. Skönt! Och skönt att jag kunde vara med. Om min unge behöver komma till sjukhus och jag eller hennes pappa inte har möjlighet att komma hoppas jag att någon annan kan träda in. Vem som helst som bryr sig om henne.

Franska tuttar

2010-02-19T10:19:00.000-08:00

När högstadielärare pratar om nior brukar vi säga att "niorna är veckans belöning". Elelr något liknande. Sexorna (om man har dem) är väldigt små. Sjuorna är omogna och röriga. Åttorna ...oj, oj, en riktigt speciell sorts ... mellanperiod som är jobbig främst för dem. Mycket press med första betyget. Mycket känslor.

Och så Niorna då. I nian har de flesta landat och motivationen står ganska högt. Mest fokus på lektionerna osv.osv. Fokus, var ordet.

Som på min lektion i franska förra veckan. Vi håller på med adjektiv och komparation. Stor större störst och sånt. Det är inte så svårt. Det är kanske därför tankarna börjar vandra. T.ex. observerar man att ett par tuttar plötsligt har poppat upp till axlarna på en av damerna i illustrationen! Bara av lite tyngdlyftning!

PS. Behöver jag nämna att "tuttar" är ett direkt citat och inte min normala vokabulär?

Betyg åt alla!

2010-02-05T13:29:00.000-08:00

Nu ska lärarna i Sollentuna få sin lön baserad på betyg från deras elever. Enkät ska fyllas i och lärare ska värderas och lönehöjas därefter. http://www.nyhetskanalen.se/1.1493057/2010/02/05/elevers_betyg_lonegrundande_for_lararna
Vore det inte intressant om även alla rektorer fick sina lönehöjningar baserade på enkätutvärdering - från sin personal? Kan vi tänka oss att det är nästa förslag från Sollentunas kommunpolitiker, eftersom de är måna om att kvalitetssäkra skolan.

Sollentuna har som mål att ha "Sveriges Bästa Skola". Definitionen är jag inte helt säker på. För det kan väl ändå inte bara handla om hur höga meritvärdena på niorna är. ..... eller?!

Slagsmål

2010-02-02T02:26:00.000-08:00

OK. Man ska inte skämta om slagsmål.
Det är inte kul när man ska reda upp i vad som hände och hur det var. Alla är upprörda, föräldrar rings, barn mår dåligt. Det blir allmänt uppjagad stämning lite överallt.

Men ibland finns det humor att finna längs vägen.

Jag hamnade i en grupp elever som berättade att de varit med när slagsmålet startade. Jag frågade hur det hade gått till. De var mycket ivriga att hjälpa till. De började rent av att dramatisera hela förloppet. En av dem ställde sig och började dansa (jo, jag blev lite förvånad först)

-Pelle stod här och dansade och då flög Kalle på honom med en stol. (en stol slits upp och riktas mot min dansande skådespelare). Så de började slåss.
-Vänta nu! Hoppade Kalle på Pelle bara för att han stod och dansade?!
Eleven ser att jag inte riktigt fattar men ser till att snabbt tydliggöra orsak och verkan.
-Nej, han sjöng också!

största möjliga tyssssssstnad....

2010-01-24T10:02:00.001-08:00

Jo men nu fick jag lite prestationsångest. Inget skrivet på jättelänge! Verkligen helt tyst.
Ni har väl gett upp hoppet, ni som kollar in ibland och läser. Fanns det inget mer att säga om en högstadielärares vardag? Kan man ju undra.

Jodå. Det är inte så att det inte händer nåt. Det har varit fullt upp, faktiskt. Men det har varit fullt upp med PR-arbete mest. Mycket att fixa med! Jag och några andra på skolan har just varit på skolmässa nämligen. Igår stod vi på en galleria med 50 andra skolor och visade upp oss och berättade hur bra vi är. För det är vi. Riktigt bra, faktiskt. Nej, inte felfria, men det som är viktigast är vi bra på.

Vad som är viktigast? Eleverna.

Jo, elevvården står som nummer 1 på vår lista och jag har faktiskt inte varit med om ett arbetslag (och skola) förut som är så enade i detta. Händer det något som måste tas om hand med en gång så gör vi det. Mentorerna och även andra som är inblandade tar samtalen med en gång. Deras lektioner ser vi andra till att täcka. Elevvården går först.

Och som vi ringer och ringer och har möten och har möten. Där det behövs. En del föräldrar står inmatade i telefonlistan på mobilen så att man kan ringa var man än är. Det har jag gjort några gånger. Mitt under lektionen har jag halat upp mobilen (jo, för jag får ha mobilen på i mitt klassrum) och ringt mamma eller pappa så att den elev som just i det ögonblicket behöver ett föräldraingripande (eller föräldramedverkande, snarare) får sagda förälder i luren på en gång. Det funkar ganska bra. Vi går tveklöst in och uppfostrar barnen - tillsammans med deras föräldrar!

Och alla de samtal och möten som vi har med buspojkarna i 7an får vi sedan skörda frukterna av när de går i 9an. Det är en ren fröjd! Och på avslutningsdagen i nian står man och gråter och kramar om tvåmeterspojkarna som man mer än en gång under årens lopp har velat dänga till med en tjock pärm över huvudet (fast det gör man ju inte!) Man tycker så mycket om dem och de har gjort en sådan resa!

Därför blev jag lite ledsen när ett par föräldrar som eventuellt är intresserade av att låta sina barn börja hos oss i sexan till hösten kom fram till mig på skolmässan och undrar över det de "hört"; att vi har mobbing på vår skola och att lärarna inte gör något och inte bryr sig. De kunde inte ha mer fel!

Mobbing finns på alla skolor men vi gör allt i vår makt för att motverka varje uns vi ser! Hela tiden! Jag skulle lätt sätta mitt eget barn i min skola och jag är INTE lättcharmad! (Jag nekade det första dagiset vi blev tilldelade och fick istället plats på ett annat. Tack och lov! Annars hade jag tagit lån och stannat hemma ett år till!)

Men, det behövs bara en enda besviken förälder för att starta ett rykte. Jag vet inte vad bakgrunden är. Jag vet bara vad jag ser och arbetar efter varje dag. Eleverna och vår omsorg om dem kommer först! Lita på det, alla föräldrar!

Ge oss era barn i några år! Vi kommer se till att de växer och mår bra och vi vet att de kommer se till att vi lär oss en del också. Eventuellt kommer vi att ringa mitt under eftermiddagen då och då för att samarbeta med er i dagens uppfostringsbehov. Det hoppas vi är OK. Vi kommer möjligen att vara sena med att rätta era barns prov men vi kommer INTE att försumma era barns behov och känslor när vi ser hur det är fatt. INTE! Inte en enda dag!

Välkomna till min skola!

2010-01-10T14:04:00.000-08:00

Jag har uppenbarligen hamnat rätt.
Imorgon kommer ungarna tillbaka.
Jag längtar lite.

Jullov II

2009-12-31T15:21:00.000-08:00

...'tis the season to be jolly. Fa la la la la la la la LA!

Jodå, Jullovet går ganska bra. Jag har börjat sova senare på morgnarna och liksom...slappnar aaav. Inte en känsla som direkt pockade på mot slutet av terminen.

Dessutom har jag blivit dagvill. Och DET är ett tecken på lov! Annars går man omkring och håller reda på vilken exakt vecka, dag och lektion det är!

... om man inte är så förvirrad som jag. Kanske bäst att vara ärlig. Jo, de flesta lärare har sådan benkoll under terminernas gång. Själv kan jag vara lite tveksam inför vilken lektion som kommer härnäst. Står där och undrar vilken klass som snart kommer att uppenbara sig på min tröskel och i så fall vilka böcker jag då borde plocka fram och vilket kapitel vi egentligen höll på med förra gången. Om vi nu hade någon bok då...? Kanske borde jag kolla mina pappershögar?

MEN det jag har koll på är i alla fall vilken vecka och vilken dag det är. Helt säkert! I alla fall vilken dag. Veckorna kan också vara lite ... inte helt lätta att hålla ordning på. Men vilken veckodag det är kan jag praktiskt taget sätta pengar på! I alla fall när det är fredag, för då är jag ledig. Men när det är lov kan även denna sista högborg av säkerhet kännas lite skakig. Som alldeles nyss.

Jag har varit på middag och bio med maken (mamma satt barnvakt) ikväll. När vi kom hem slog jag mig ner här framför datorn för att kolla lite uppdateringar. En av mina hjältemammor skrev i sin blogg hur hon fixar med Nyårsmat. Och då slog hjärnkoman på!

Det började med att jag tänkte att det var lite konstigt att fixa med den idag, dagen före... "vänta nu...visst är det dagen före? Tänk vad lustigt det vore om... det faktiskt vore Nyårsafton... ÄR det Nyårsafton!!! Nej, det kan det väl inte..." Jag satte markören över klockan längst ner till höger på datorn och vilket datum kom upp? 31 december 2009!!!!!

"Det ÄR Nyårsafton!!!! Och herregud! Har vi missat...hur kunde vi missa det?!!! Och MAMMA! Hon ställde upp och var barnvakt just ikväll utan att säga ett ord om att det är NYÅRSAFTON!!! Stackars Stiiig (hennes särbo)!!! Stackars mamma!" ......

Så sänkte sig plötsligt stillheten när hjärnkapaciteten slog på igen och jag insåg att klockan hade blivit över midnatt och att det då naturligtvis hade blivit den 31 december. Visst, Nyårsafton förvisso, men väldigt tidigt på Nyårsafton. Än fanns det alltså tid att handla mat, skicka hem mamma till sin man och ladda för fyrverkerishow på vindsbalkongen.

Dagvill. Jullov. Tack och lov!

Jullov

2009-12-26T01:01:00.001-08:00

När jag nu loggar in för att skriva lite så ser jag hur länge sedan förra inlägget skrevs. Det om något är ett tecken på hur de sista veckorna på terminerna ser ut för oss högstadielärare. De går fort och det är MYCKET att göra! Men jag har varit med om värre sista veckor.

Just denna termin startade vi en tradition som jag lovar att vi kommer att hålla fast vid från och med nu. Lugnare korridorer och lärare har vi väl aldrig haft just den tiden! Vi lade in en vecka med "elevens val" precis innan avslutningsdagarna (istället för att ha en timme varje vecka) där vi erbjöd olika grupper: Skoltidning, Julshow, pepparkaksbak med matte, idrott, Bild&slöjd, mm och så pysslades det med detta. Inga vanliga lektioner, inga bråk startade ev ren leda och utmattning, betygen satta. Ren julefröjd!

Jag hade hand om julhowen så visst hade jag fullt upp men det var KUL! Och julshow blev det! Vi spelade upp på avslutningsdagen och det gick bra! Ungarna hade kommit på grundmanus själva, målat fina kulisser och övat julsånger. I en perfekt värld hade jag velat haft mer tid på mig för att hinna coacha sångnumren lite men vi hade bara 4 1/2 h per dag så det hanns inte med. Allt jag hann var att stryka ett helt omöjligt (pga tondövhet) solo men det fick jag lida för. Killen som är kär i soloaspiranten invände en hel del (vilket var rörande i sig eftersom vem som helst kunde höra att framträdandet var ren katastrof) men jag var obarmhärtig! Lite "Idol" känsla där ett ögonblick.

Så Julterminen avslutades på bästa möjliga sätt detta år - förutom på en punkt. Absolut sista dagen på jullovet hade komunnen gett direktiv att det skulle vara en "riktig" skoldag med lunch.
Eftersom vi hade haft svårt att uppskatta hur lång tid julshowen skulle ta så satt vi där plötsligt med 6 klasser utan något att göra i en timme innan vi fick gå på lunch! Samling i klassrummen och betygsutdelning innan hemgång hade varit perfekt! Men nu var det alltså inte tillåtet. Hur beslutsfattarna på kommunnivå tänkte i just detta ärende kommer jag aldrig att förstå. Vad jag däremot förstår är att ingen av dem inser hur det funkar på en skola på avslutningsdagen!

Vad vi gjorde?
Jag och mina två medmentorer för niorna tog in våra ungar i datasalen och lät dem spela dataspel! Resten av året är vi på dem som iglar om att de absolut INTE får spela dataspel (närmare bestämt "Counter Strike" ) när de är i datasalen så var detta en Stor Hit! Timmen flög iväg och jag och mina kollegor hoppas att kommunen är nöjda med oss!

Och NU: Tre veckors JULLOV!

Betygsättarbränsle

2009-12-16T15:05:00.000-08:00

Det tog många fler timmar än jag trodde att ordentligt gå igenom underlaget för mina betyg den här terminen. Som tur var hade jag utmärkt betygsättarbränsle hemma: en oslagbar kombination av Tomteskum och Cheez Cruncherz!

...den skålen får jag ha ifred.

Makt

2009-12-15T15:23:00.000-08:00

Här sitter jag - sprängfull av Makt.

Inget överflöd av pengar precis. Ingen direkt karriär att skryta med.
Någon mansslukerska är jag inte heller ...längre.

Men Makt har jag. Här, framför min dator, sitter jag och använder den för fullt.

Betygen ska vara satta imorgon.

Det är mycket innan Jul

2009-12-09T03:27:00.000-08:00

Bloggen ligger praktiskt taget nere de här sista veckorna eftersom ...det snart är Jul! Jag menar inte att jag är upptagen av kakbak och julstädning (I wish!). För oss språklärare innebär det att man måste läsa, skriva, bedöma, läsa mer, sätta betyg och ordna med annat som måste ske de sista skälvande dagarna innan Jullovet sätter in. Det blir...hektiskt.

Jag inser att det tar en massa mer tid än jag hade tänkt mig att gå igenom och bedöma de sista uppsatserna och jag känner ett helt annat medlidande med de ungar som inte hinner göra läxan till inlämningsdagen!

Förlåt alla hårda ord, kära elever! Förlåt mina obönhörliga krav på att lämna in uppgifter i tid! Förlåt för min kadaverdisciplin ... hrm, eller strävan efter något liknande i alla fall. Och slutligen; ett stort TACK, från djupet av mitt hjärta, för att ni inte läser den här bloggen!

Juletid och morgonfrid

2009-12-06T12:50:00.000-08:00

Härom veckan sade en av killarna i nian: "När ska du börja julpynta i klassrummet då?"Jag gick genast åstad och skaffade fram lite julstjärnor - till att börja med. Det är en fin vy att mötas av när jag kommer in i klassrummet på morgonen, innan ljusrör och tonåringar.

Avslöjande bilder

2009-12-03T13:15:00.000-08:00

Ordning och reda! Här har jag min fina hylla med alla mina organiserade papper. Imponerande, eller hur?

...och så har vi samma klassrum, vid samma tidpunkt, endast två meter åt höger!

Och ska vi ändå dra fram mindre smickrande saker i ljuset så får jag väl erkänna att jag inte är den bästa förebilden för vår godisfria (nåja) skola.

När rejäl lakrits kommer i min väg så kan inte vilda hästar få mig att styra mot riskakorna!
Men jag låser dörren till klassrummet.

Dagens skörd & ett brandtal

2009-12-03T04:32:00.000-08:00

Under en och samma lektion nu under eftermiddagen samlade jag in 3 mobiltelefoner (som det knappades på under genomgången) och tre mössor. Tre av varje. På en lektion.

Att sms:a eller fibbla med annat på mobilen under lektionen är för mig samma sak som att syssla med annat än det man ska. Lyssna, jobba, skriva... t.ex. Alltså plockar jag blixtsnabbt och hänsynslöst på mig mobiler som är framme och stoppar i egen ficka innan eleverna ens har uppfattat att jag befann mig i den delen av klassrummet. Ja, det är inte så att jag är speciellt tyst och smidig. De är bara helt försjunkna i vad det nu är för livsviktigt som för tillfället pågår i den älskade mobilen. Varje gång en mobiltelefon glider ner i min ficka förundras jag över hur någon tänkande varelse som är så kär i sin ägodel olovandes kan ta upp och vifta med den om en klasskamrat just blivit av med sin två minuter tidigare av samma anledning!

Alltså: mobiltelefonregeln - inga problem. Count on me!

Mössorna däremot... det är en ren plåga för mig! Jag gör det för att jag måste. Jag gör det för att "vi" har bestämt på skolan att detta är regeln. Och vi måste alla ha samma regler. Jag håller på att bli galen av att hålla efter mösshelvetet! Och därför gick jag igång lite efter att ha läst en rapport från ledningsmötet där man hade pratat om att eleverna har ytterkläder på sig i klassrummen (och att dessa kläder dras med ner i matsalen). Skrev ett mail.

"Idag undrade arbetslaget om varför det inte skett en slutgiltig revidering av trivselreglerna. Vi hade ju kommit överens om att eleverna skulle få ta bort mössregeln tillsammans med ev andra ändringar. I min mening måste detta ske innan Jullovet eftersom det lovades hända efter höstlovet. Dessutom har vi faktiskt jobbat seriöst i klasserna med en utvärdering och förslag till revidering av dessa regler.
Jag vet inte vad uppgiften grundar sig på att det är "snarare en regel än undantag att några elever har på sig ytterkläder på lektionerna". Jag efterlever ytterklädsreglerna så att jag blir blå i ansiktet varje dag, varje lektion och flera gånger varje lektion! Jag har 9 års lärarerfarenhet och 95 p i engelska men står i alla fall och spenderar en alldeles för hög procent av mina lektioner med att tjata mössorna av ovilliga elevers huvuden! Om och om igen. Detta gör mig vansinnig snart! Av lojalitet till regeln (tvärs emot framtidsforskares rön och mina egna åsikter) står jag där och tjatar men jag orkar inte mycket längre! Det känns ovärdigt min yrkesesroll och min passion för att undervisa och utveckla mina elevers språkkunskaper att lägga så här mycket energi och tid på en sådan ickefråga. I min mening ser jag rent löjlig ut när jag återigen kräver att en elev tar av sig mössan, mitt i en föreläsning eller under ett arbetspass. Hjälp mig att snart få slippa detta!"
Enough said.

Religionskunskap för motsträviga

2009-12-01T11:01:00.000-08:00

Vi har en elev på skolan som har en tendens att se det mesta i svart eller vitt (svårt med produktiva diskussioner...) och dessutom kan han vara ganska negativt inställd till våra lektionsidéer. Visst, det håller oss alerta och han har i övrigt många begåvningar och är fantastisk på många sätt (bl.a. uppskattar jag, åtminstone ibland, hans helt galna humor). Men ibland blir man bara trött och säger prompt åt honom att "Nu ska du bara göra det här!!!"

Idag var det dags för vår SO-lärare att ta till detta djupt pedagogiska grepp. Eleverna skulle läsa om världsreligionerna. Länkar fanns att klicka på som ledde till en introduktion till varje religion. Eftersom vår elev är djupt kristen så ville han först inte alls läsa om några andra religioner. Hans åsikt var att detta förmodligen var en av SO-lärarens absolut sämsta lektionsplaneringar sedan årskurs sex. Men SO-läraren insisterade. "Nu läser du texten om budhismen!" - klick - motvillig läsning. "Nu läser du om Islam!" - klick- ...och så fortgick det med muttrande protester mellan klicken. SO-läraren hade sett till att han väntade med sidan om kristendomen till sist, som en sorts belöning. Eller som en garanti för genomförd uppgift kanske? "Och NU får du läsa om Kristendomen! Din religion! Varsågod!" Den motsträviga religionsstudenten såg äntligen ljuset i slutet av tunneln och klickade lättat på den sista länken.

De kreativa krafter som låg bakom just denna webbsida hade plockat fram en gammal punkhit som tema och smällt upp titeln tvärs över startsidan i stora bokstäver.

HÄNG GUD!!!

Och därmed var SO-lektionen över för dagen för just den här eleven.

Bostadsrättsföreningen Pepparkakan.

2009-11-23T03:28:00.000-08:00

Snart ska vi ha en vecka med "Elevens val". Det blir olika aktiviteter som alla elever i sexan till nian kommer att jobba med i blandade grupper. Det händer inte ofta och känns jättekul!

Vi ska sex olika aktiviteter och en av dem har matte och teknik kombinerat med pepparkaksbakning. Vilket är en mycket bra idé.

Idag på morgonen presenterades alla aktiviteter för våra mentorsklasser på klassmötena. Jag läste högt om målen som eleverna kommer att ha uppnått efter en veckas pepparkaksmatte. Sist stod det: "Du har fått kunskap om boendeformer i Sverige ur ett historiskt perspektiv.( Mål i ämnet teknik)"

Jag försökte att vara lite morgonrolig och sade "Jo, för att på 1700-talet levde ju alla i Sverige i pepparkakshus." En av våra elever hajade till och sade: "Gjorde de?" Vi utgick från att han skojade så ingen svarade egentligen utan bara log stilla men eleven frågade uppriktigt förvånat vidare till alla runt omkring och ännu en gång till mig. "Gjorde man det? På riktigt?"

När en elev i nian (som gärna ser sig som en av de coola killarna) på största allvar ställer en sådan fråga är det inte lätt att veta hur man ska reagera. Han står där, på kanten till bråddjupet av förlorad stolthet och bortgjordhet och balanserar. Jag vet i detta läge uppriktigt inte vad min nästa replik ska vara.

Den kommer inte från mig. En annan elev säger stilla "Jo, det är sant. Och Hans och Greta är baserad på en sann historia."

Min nya dörrskylt

2009-11-18T01:20:00.001-08:00

Jag tycker det är viktigt med en välkomnande atmosfär när eleverna kommer till mig.

Ännu en hjältemamma

2009-11-18T00:44:00.000-08:00

En annan av mina favoritmammor är Mrs Li :

"På vardagskvällarna är det inte svårt att få tiden att gå. Jag har en liten taxirörelse, en cateringfirma, utför hushållsnära tjänster, går hundpromenader och erbjuder läxhjälp."

HEJA Mrs Li! HEJA alla mammor!!!

Stjärnor till en mamma

2009-11-17T13:40:00.000-08:00

Jag är nästan förälskad i en mamma. Hennes barn har varit min elev sedan han gick i sexan. Nu går han i nian. En termin och fem veckor till skolavslutning och till grundskoleavslutning!

Han har en diagnos: språkstörning. Den fick han i fyran och det betyder att han har haft det mycket svårt med texter. Svårt att läsa. Svårt att förstå. Och något alldeles oerhört svårt att skapa egna texter. Praktiskt taget omöjligt.

I sexan jobbade den här mammans barn i en liten grupp med mycket resurser. Från sjuan gick han i en vanlig klass med 24 andra, fläckvis ganska stökiga, ungar. Det blev nästan katastrof. Han höll på att gå under. Nådde inte målen i något ämne och satt av lektionerna utan att orka ta tag i något av sig själv.

Vi var alla mycket oroliga! Det kändes omöjligt att han skulle bli godkänd i mer än ett fåtal ämnen i nian. Möten, samtal, åtgärdsprogram.

Och där hemma kämpade mamma på. Hon och pojken satt och läste och läste. Försökte tillsammans klura ut vad alla texter betydde i NO, i SO, i Svenska. Många timmar av långsam läsning tillsammans. Mamman är inte själv svenskfödd så hon hade också lite svårt med texterna de hade att ta sig igenom. Ordboken användes flitigt.

Nu är det fem veckor kvar till Jul. Trettio veckor kvar till sommaravslutningen. Och den här eleven har numera godkänt i alla ämnen utom ett - Engelska.

Alla utom ett! Det är något ingen av oss hade kunnat tro för två år sedan! Vår elev har gjort ett enormt arbete men grunden och förutsättningen för det arbetet är hans mammas totala hängivenhet och uthållighet! Hennes pojke har växt upp till en fantastisk människa som är vänlig, vacker och kärleksfull. En dag ska han bli kock. Det är målet och drömmen. För att få komma in på utbildningen som ska leda dit måste han ha G även i engelska. Det kändes inte realistiskt bara i våras.

Därför sitter jag nu och gråter en skvätt med hans senaste uppsats framför mig. Detta är utan tvivel en godkänd text och därmed är det sista hindret snart ur vägen.

På skolavslutningen kommer den här eleven att ha alla sina betyg och hans mamma kommer att för alltid ha en en stjärna i min och Guds himmel!

Göra skillnad och spela roll

2009-11-13T13:44:00.000-08:00

En gång satt jag vid ett middagsbord tillsammans med min man och en annan kvinnas man. Den andra kvinnans man pratade om sina känslor av att inte vara på rätt plats och syssla med rätt jobb. Att inte lämna efter sig något beständigt. Att inte göra någon skillnad.

Eftersom han var en mycket duktig journalist som för tillfället var engagerad i ett stort skolprojekt i sina barndomstrakter så tyckte jag att han underskattade sin betydelse och sina insatser ganska rejält.

Dessutom kunde jag inte relatera till den känslan. Sedan jag blev lärare känner jag alldeles tydligt att jag gör en skillnad i människors liv. I varje årskurs finns det en handfull barn som kommer att minnas mig väl och som en dag (och kanske redan nu?) kommer att veta att det var viktigt och det gjorde skillnad att de hade just mig som lärare på högstadiet. Det är min fasta övertygelse.

För jag minns dem. Jag minns dem allihop. De var ju viktiga för mig också. De spelade en avgörande roll för mitt liv, för min utveckling och mitt lärande.

Det är oerhört sällan vi lärare får höra något från de här eleverna. Det är OK. Man vet i alla fall.
Trots det glimmar orden som värmande guld i mörkret när de kommer i ett oväntat meddelande genom cyberrymden:

"...Det är tack vare dig som jag läser engelska jag vill att du ska veta det, du väckte verkligen mitt intresse för engelskan... Tack! Du är den lärare som betytt mest för mig under min skoltid, en av få som lyckats få mig intresserad för något överhuvudtaget"

Tack själv, lilla gumman! Lilla gumman, som nu har blivit riktigt stor. Tack för att jag fick gå med dig en bit på vägen!

Gammal hund undrar

2009-11-13T05:21:00.001-08:00

Jag hade ju mitt utvecklingssamtal med min närmaste chef häromdagen. Det gick faktiskt väldigt bra. Jag fick framföra en del saker om vilken väg jag vill gå för att utveckla min yrkesroll och hur min arbetsmiljö kan bli bättre på olika sätt. Allt annat vi hann prata om kändes också bra.

Jag kände mig uppskattad och peppad, vilket förstås kändes kul. Just "uppskattad" och "peppad" är nämligen inte några vardagstermer som arbetslaget brukar svänga sig med när vi beskriver vår arbetssituation.

Men chefer måste ju även ha saker att ta upp som de anställda har att jobba med. Min uppgift är att se över mitt tempo. Jag kan prata väldigt fort ibland och en del elever hänger bara inte med när det bär av på engelska. Min chef hade själv lite problem en gång när han var på besök i klassrummet. Jag struntar i att ta upp hur stor procent min chef har varit i klassrummet när jag undervisar (med tanke på de naturliga variationerna i tempo) och bestämmer mig helt enkelt för att ta med mig detta som något att verkligen tänka på och vara medveten om. Inget knussel!

När sammanfattningen för påskrift kom i min brevlåda fastnade jag dock vid en punkt som jag inte mindes att vi hade pratat om. Jag ska tydligen även jobba med "...anpassning av kroppsspråk."

Vad jag vet har jag inte råkat slå ner någon liten elev i yviga gester och jag har aldrig pekat finger åt ens de för dagen otrevligaste elever. Så ... nu undrar jag lite. Ser jag sur ut? Ser jag för glad ut? Borde jag sträcka på mig mer? Dra in magen? Andra heta tips, någon?

Jag tror tyvärr att förändring av kroppsspråk är lite kört när man har hunnit bli 46. Vad tror du?

Tack snälla IT-mamman!

2009-11-10T13:18:00.001-08:00

Jag har inte haft min blogg speciellt länge. Jag har inte heller läst andras bloggar speciellt länge. Bloggvärlden var något som jag visste att jag förr eller senare skulle ge mig in i men av någon anledning tog det ett tag. Och nu är jag naturligtvis helt fast!

Jag hittar hela tiden ny saker att skriva om och jag hittar hela tiden andras intressanta och roliga bloggar. Några har jag hunnit lista här bredvid och som ni ser så är det en ganska blandad samling. Allt rör inte skolan och pedagogik. De speglar andra av mina intressen.

Men en av de bloggar som verkligen rör skolan måste jag bara få slå ett extra slag för: IT-mamman! Rolig, intressant och en OCEAN av nyttig information! Jag har bara nyligen börjat utforska de resurser som erbjuds på denna blogg och har redan hittat många länkar och verktyg som jag kommer att ha direkt användning av i mitt jobb! Jag har lagt till en del av dessa länkar på min blogg också: Storybird, Voice thread, Todays meet, t.ex. De kommer från IT-mamman. TACK snälla IT-mamman!

Jag fixar fikat!

2009-11-09T11:55:00.000-08:00

Idag bröt jag mot direktiven i det senaste ledningsbrevet (färgat av influensatiden). Jag kom till jobbet fastän jag var sjuk. Det satt långt inne eftersom jag verkligen inte mådde bra. Sådär på morgonen är det ju oftast värst och min morgon var inget undantag. Dessutom kallas just mina måndagar i folkmun för "Mondays from hell". Varför? Jo, därför att de börjar med möte kl.08.00, fortsätter sedan med fem lektioner i rad med enbart 45 minuters ordentligt uppehåll vid lunch, och avslutas med ännu ett möte som pågår fram till kl.16.45. Just idag skulle jag inte vara med på det där sista mötet eftersom jag skulle jag med barnet på läkarbesök men schemat fram till dess är ändå fullt tillräckligt.När jag vaknade tänkte alltså att det nog får vara måndag på min skola utan mig.

Men så kom jag på att jag hade en hel tårta i kylskåpet!

Min unge fyllde fem år i fredags och till lördagens kalas hade jag lydigt inhandlat chokladtårta. Chokladtårtor, närmare bestämt. Man vet ju hur ungar älskar chokladtårta och det skulle komma 14 stycken sådana ungar hem till oss. Jag hade tydligen överskattat hur mycket även chokladälskande femåringar äter för en hel tårta stod nu alltså orörd i kylskåpet och det slumpade sig så att just denna vecka var det min tur att ordna fika till eftermiddagsmötet! Jag hade verkligen sett fram emot att ställa fram den där tårtan på bordet och se mina kollegors ögon tåras av lycka.

På grund av denna tårta pallrade jag mig alltså upp, rejält sjuk, och gick till jobbet! Jag skojar inte. Hade jag inte haft en tårta i kylen hade jag inte åkt in!

I detta fikafokuserade tillstånd tog jag t.o.m. vägen förbi det nyöppnade bageriet på andra sidan gatan och köpte nybakad, enorm sudegslimpa att slänga fram till samma fika (mackor utgör grundöverenskommelsen men alla lägger till lite sött i alla fall). Den var fortfarande varm och jag kände mig mycket stolt över mig själv.

I bakhuvudet tänkte jag att om jag känner mig för risig får jag väl gå hem - bara jag får leverera tårtan! Och limpan.

När jag kom till jobbet var fyra i arbetslaget sjuka. Vi hade svårt att få till det med att täcka alla hål som det var så jag stannade. Och jobbade på. Och missade fikat.

Nu väntar jag på medaljen.

Dödar skolan kreativiteten?

2009-11-08T08:49:00.000-08:00

Är det så? På din skola? På min? Man vill ju gärna säga "Nej, absolut inte!" Men kan vi det, sådär rakt av?

Lyssna på den här utmärkta (och underhållande)föreläsningen om skolan och om kreativitet. Den är på engelska, den är 20 minuter lång och den är värd det! Hämta en kopp kaffe och stäng dörren.

"If you're not prepared to be wrong you'll never come up with anything original"

Ledningen och jag

2009-11-07T14:48:00.000-08:00

Jag har haft mitt utvecklingssamtal med chefen. Ett par timmar innan gick jag ner till hans skrivbord när han inte var där och lade dit mitt hemmagjorda "yippee-kort". På post-it lappen stod det att han kunde se det som en mental uppvärmning.

Sådant gör man ju inte inför alla samtal med alla chefer. Men just till den här går det bra. Det är nämligen så att vi har en ganska bra relation. Jo, faktiskt.

Och varför skriver jag nu detta? Jo, för jag inser när jag ser tillbaka på mina inlägg att det inte riktigt går fram. Lite smågnäll och antydande om motsatsen har det varit ibland. Och det är ju inte så att jag far med osanning.

Det har hänt att jag har varit jättearg på medlemmar ur ledningen. Jätte arg eller jättebesviken eller bara lätt irriterad. Mer än en gång. Och det vet de berörda om. De vet om det eftersom jag berättar det. De vet om det för att i så fall sitter jag där på andra sidan skrivbordet och gråter, eller säger exakt hur jag känner och tycker om något utan att gråta (och det känns ju helt klart bäst). Jag säger vad jag och kollegorna pratar om när de kommer in i rummet om det vi pratar om berör dem. Om det innehåller en fråga till dem. Utan att tveka. Rätt på.

Med ålderns tilltagande har den här egenskapen blivit starkare. Raka rör. Ärlighet. Kommunikation som första prioritering. Utveckling och lösningar som heta mål.

Det lönar sig i längden. Och min närmsta chef har ju som sagt potential. Han förtjänar ett larvigt kort som en liten peppning innan vårt samtal. Han förtjänar att veta att jag faktiskt gillar att träffa honom. Vi har bra samtal. Oftast. Så nu har jag sagt det. Officiellt.

Det känns faktiskt bra för då kan jag snart gnälla lite igen. Balans är bäst.

Samtal om min utveckling

2009-11-03T13:48:00.000-08:00

Imorgon ska jag ha utvecklingssamtal/medarbetarsamtal med min närmsta chef. Det kom lite hastigt på eftersom vi just kom tillbaka efter höstlovet och kallelsen skickades mot slutet av förra veckan (jag läste den idag).

Jag sitter här och försöker komma på vad jag har att säga angående min utveckling. Kanske ska jag ta med mig långa listan för att se vad vi kan utveckla där?

En sak vet jag i alla fall helt säkert! Chefen kommer att vara glad att se mig!

...eller...jag är i alla fall ganska säker... hrm...

...alltså.......någotsånär....säker...

...hm...man kanske borde baka nåt....?!

Måndag. Franska. Välkommen!!!!!!!

2009-11-02T12:59:00.000-08:00

Det är måndag och första dagen efter höstlovet.
In på den första fransklektionen efter höstlovet stiger min skolkande...ursäkta, före detta skolkande sjua in. Med böcker. Och ett leende.

Sånt värmer i hjärtat på en bindgalen...ursäkta, före detta bindgalen pedagog.

Inte någon Mary Poppins...direkt.

2009-10-22T08:51:00.000-07:00

bland blir man galen på en del elever.Då är man inte så pedagogisk. Och inte så där vän, ljuv och stödjande heller (som Mary Poppins t.ex.) Om man t.ex. går förbi för att kopiera och ser en av franskeleverna i sjuan sitta och prata med några tjejer på nedervåningen istället för att komma på lektion. Om samme franskelev har börjat göra det till en vana att inte komma på en hel del lektioner (inte bara franska), då gullar man inte direkt. Nej, man ryter till på ett avgjort ovänt sätt och säger åt eleven att omedelbart masa sig upp på andra våningen och in i klassrummet och absolut inte ens snudda vid tanken att inte hämta böckerna på vägen dit. Vidare förklarar man att det är helt ofattbart och oacceptabelt att eleven ens kan komma på tanken att skolka "från MINA LEKTIONER!!!!" Man säger annat också eftersom eleven i detta ögonblick får för sig att det är en bra idé att tafatt börja argumentera emot för att spela cool och hålla masken inför tjejerna han just suttit och pratat med. Detta andra skulle aldrig godkännas av Mary Poppins och skulle heller inte vara så bra att ha som exempel på problemlösning under en anställningsintervju.

För en förbipasserande kan det se ut som om någon var lite krasslig under sagda anställningsintervju för två år sedan och därmed inte var skärpt nog för att hindra att en sådan opedagogisk och ja, t.o.m. kärlekslös lärare fick anställning på skolan. En förälder på besök skulle redan samma kväll börja googla på kommunsidorna efter andra skolor för sitt barn som just börjat första klass och en rektor (inte just den som satt krasslig på anställningsintervjun kanske) med vägarna förbi skulle möjligen kalla till ett samtal om hur vi på den här skolan ska tala med och förhålla oss till våra elever. Möjligen.

Anledningen är att dessa stackars åskådare varken har sett avsnittet innan eller avsnittet efter just det här avsnittet i dramaserien.
I avsnittet efter (ung. en timme senare) sitter samma lärare och äter med den skolkande eleven och berättar (lugnt, samlat och mycket stödjande) hur mycket den här eleven har gratis i och med sin språkbegåvning och sitt fantastiska uttal och vilket slöseri det vore på en sådan begåvning att skolka från lektionerna och komma efter så småningom. Hur läraren saknar eleven på lektionerna och vill att eleven lovar att alltid komma och aldrig mer välja tjejer, eller något annat, före franskan. I alla fall inte på skoltid. Eleven lovar. Läraren tror inte riktigt på eleven men har i alla fall fått visa att stödet och omtanken alltid är orsaken till kraven som ställs och eventuella röster som höjs.

Och vad har då hänt i avsnitten före? Jo, många skratt och en hel del kramar. Faktiskt. Dessa möjligen otippade kramar och delade skratt har ägt rum i klassrummet och ibland i närliggande korridorer. De har inte ägt rum inför dagens förfasade åskådarna tyvärr. För läraren spelar det egentligen ingen roll. Kramar är till för de som får dem och inte för att visa att jobbet blev korrekt tillsatt. De är till för att understryka (för de som får dem) att just den här läraren, precis som alla lärare, bryr sig om sina elever och verkligen, verkligen vill att de lyckas.

Kommunen uppmanar till GOD TIDSKULTUR

2009-10-16T05:27:00.000-07:00

Min arbetsgivare (kommunen) har bestämt sig för att erbjuda sveriges bästa skola och gör nu en undersökning om hur arbetstiden används. Kommunen skriver:

"Alla som arbetar i skolan har ansvar för att tiden används på ett effektivt och meningsfullt sätt. Skolans ledning har förstås ett extra stort ansvar. Den ska skapa förutsättningar för personalen att göra ett bra arbete – och rätt arbete. Men ansvaret för en god tidskultur vilar också tungt på lärare och annan personal i skolan. "

Alltså fick vi ett dokument att fylla i för att bidra till inventeringen. I en av rutorna skulle man fylla i vad man gör på sin arbetstid. Ledningen ställde frågan: "Vad gör du under din arbetsplatsförlagda tid?"

Jag svarade:

-Genomför lektioner (surprise!)
-Deltar i möten
-Läser material till möten
-Skriver dokument till möten.
-Planerar och dokumenterar på Schoolsoft.
-Ringer till föräldrar
-Plastar in böcker
-Har samtal med elever
-Har möten med föräldrar.
-Skriver elevomdömen 1 gång/termin (ca 27 h varje gång)

-Skriver IUP (individuellt utvecklingsprogram)
-Skriver åtgärdsprogram
-Ställer ut stolar till möten i aulan
-Ställer tillbaka stolar efter möten i aulan
-Söker efter fungerande datorer.
-Gör inventering av ej fungerande hjälpmedel
-Tar kontakt med vaktmästare
-Söker efter tomma grupprum.
-Flyttar bokhyllor
-Skruvar och spikar det som behövs.
-Söker efter personer i huset (elever, lärare, ledning…)
-Sorterar papper och böcker
-Springer ner två trappor för att kopiera
-Står i kö för att kopiera
-Kopierar
-Laminerar
-Fyller och tömmer diskmaskin
-Läser och skriver mail
-Söker efter passande internetsidor för undervisning.
-Skriver prov
-Rättar prov
-Skriver olika listor för olika sammanhang
-Har samtal med kollegor om planering, elevvård och pedagogik.
-Fotograferar i olika sammanhang på skolan i dokumentations och PR syfte.
-Redigerar och skriver ut foton.
-Skapar fotoutställningar på vernissage.
-Rastvaktar – umgås med elever
-Söker och läser artiklar om intressanta ämnen
-Lyssnar av telefonsvararen
-Skriver in elevers anmälda frånvaro i schoolsoft
-Möblerar om
-Fixar avlastningsbord/telefonbord och stol bredvid en av datorerna i arbetsrummet.
-Tömmer pappersinsamlingslådan i personalrummet
-Öppnar dörrar till elever som har glömt sina böcker
-Klipper upp lås till elevers skåp när vaktis inte är här.
-Sammanställer internetsidor med resurser för språkundervisningen.
-Skickar intressanta länkar till språkresurser eller andra saker (ex artiklar eller annat) till annan berörd personal på skolan.
-Ansvarar för beställning av språkmaterial och uppdaterar budgeten.
-Förbereder elever för nationella prov
-Rättar nationella prov
-Medlem i trivselgrupp
-Bidrar med ”comic relief”
-Läser på om gymnasieval och regler kring detta. SYV saker.
-Tjatar på elever att ta av sina mössor och kepsar
-Planerar och förbereder temaveckor och material till temaveckor.

Det är tur att den där rutan i tabellen kunde anpassa sig till textmassan...

Nu ska det bli spännade att se vilka "förutsättningar" mina rektorer "kan skapa" så att jag hinner med det jag ska på min arbetstid (för ni förstår naturligtvis vid det här laget att det mesta av det som inte är lokalbundet gör jag hemma).

Kanske en kopiator även på vår våning? En egen borrmaskin? Starkare kaffe? Samtal om att kunna prioritera? Igen. Glada tillrop?

Eller kanske, möjligen... mer planeringstid?

FRANSKA KORT

2009-10-12T14:17:00.000-07:00

Idag satt de kvittrande utanför mitt klassrum - de nya sexorna. De nya fransksexorna. De har provat på alla tre språk sedan skolstarten i augusti och har nu gjort sitt val för resten av högstadiet. Och förhoppningsvis gymnasiet också. Där kommer de ju i så fall få höga poäng inför högskolan genom sitt språkval. En ny grej som regeringen har infört för att stärka de moderna språken i skolan.

Men det är inte därför mina nybörjarelever står där och kvittrar. De tycker att det ska bli så KUUUUL! Att äntligen få börja på riktigt, att få lära sig en massa nya ord, att få prata franska att... ja, man blir riktigt rörd. De har verkligen sett fram emot sin tid med mig och franskan och de är glada och vetgiriga och ber mig ivrigt om läxa till nästa lektion. Jag lyckades hålla kvar glädjen hela lektionen. Nu ber jag till alla språkgudar att jag ska hitta vägen genom grundskolan med dessa fantastiska ungar så att glädjen även finns när vi går på sommarlov i nian.

Kära, goda språkgudar - och språkgudinnor!
Gör mig lika ivrig och lycklig över att kunna det här vackra språket som talas i de där fantastiska länderna så att mina elever förstår att det är värt all tid och kraft som det faktiskt tar att behärska det.

Låt mig inte glömma känslan det ger att kunna småprata med en taxichaufför när han kör alldeles för fort genom Paris gator, att kunna beställa en café crème på ett gammalt café en tidig morgon vid floden och att kunna läsa böcker som "La vie devant soi" och "Le Petit Prince" och förstå och njuta av orden. Låt mig inte glömma hur det är att två på natten obehindrat kunna beställa en crêpe med nutella på en trottoar (som är ett franskt ord) och sedan promenera resten av vägen hem till hotellet där man småpratar en stund med nattportieren innan man stupar i säng. Låt mig inte glömma hur det är att inte bara kyssa en fransk pojke på besök i sverige en sommar utan även kunna prata med honom. Sparsamt mellan kyssandet, men ändå!

Låt mig inte glömma hur det är att stiga upp tidigt på morgonen, snabbt klä på sig, promenera förbi några butiker och restauranger där någon står och spolar av sin lilla del av trottoaren framför entrén, gå in i ett Boulangerie (där doften av nybakat bröd slår emot en när dörren öppnas) för att köpa dagens nybakade baguette som man tar hem och äter till frukost med brieost och eventuellt lite skinka till en varm café au lait innan staden riktigt har vaknat.

Franska är så mycket mer än bara kunskapen om de ohyggligt många verbformerna. Kära alla språkgudar och språkgudinnor, hjälp mig att inte glömma det! Hjälp mig att förmedla ... glädjen.

Einstein skriver IUP

2009-10-09T06:37:00.000-07:00

Inför utvecklingssamtalen skrev jag omdömen om varje elev och en individuell plan på hur de skulle utveckla sin engelska och nå högre mål. Det tog ju ett tag. Kanske skulle jag istället ha nöjt mig med Einstein? Som en sammanfattning.

Glädjetavlan

2009-10-07T03:32:00.000-07:00

Under den absolut första veckan efter sommarlovet skaffade jag mig en arbetsskada. Jag hade nämligen en idé om att hur vi skulle kunna börja uppmuntra och positivt bekräfta oss själva och andra på jobbet. Det är för lätt att fokusera på det som är negativt och inte se det som man gör bra. Ibland ser man det som andra gör bra men det är inte ofta man säger något om det!
Det här ville jag ändra på. Jag tog hjälp av en stark medarbetare och flyttade en enorm whiteboard tavla från mitt rum (eftersom jag aldrig använde den) till personalrummet. När uppdraget nästan var slutfört och vi bara skulle ställa upp tavlan mot väggen men åt andra hållet så tappade min kollega sitt grepp och hela härligheten föll rakt ner på min högra stortå. I augusti har man ju inga rejäla kängor på sig utan mera luftiga skodon så jag bröt stortån rakt av. Ja, alltså själva benet. Det tog ett tag innan jag kunde gå i annat än lösa sandaler MEN glädjetavlan står på plats! Och varje vecka skriver vi nya uppmuntrande saker på den! Det var värt 4 timmar på akuten! (...utan att få så mycket som ett plåster! "Det där gör vi inget åt. Ta en Alvedon." )

Pariserhjulet... ungefär.

2009-10-06T06:58:00.000-07:00

Som fransklärare har man ju vissa grundläggande skyldigheter. En hyfsad allmänbildning om Frankrike borde man ju t.ex. kunna förmedla så att den sitter någorlunda på plats när eleverna har nått åttonde klass. Jag trodde, tills alldeles nyligen, att jag tryggt kunde påstå att åtminstone det har jag kunnat åstadkomma. Men man ska inte ta något för givet.

Mina elever sitter och skriver vykort på franska. Jag har samlat ihop några typiska vyer och skrivit ut dem i vykortsform och alla kämpar på ganska bra med meningar om olika turistupplevelser. Mot slutet av lektionen har en av flickorna tappat bort sitt ena vykort. Vi börjar alla leta. Vi tittar efter just hennes text och hennes namn men vi hittar det inte. Jag frågar vilket motiv det var på framsidan. "Det där pariserhjulet", säger hon. "Men...jag tror inte det fanns något...pariserhjul...", svarar jag. "Jo!" Hon ser lite förvånad ut. "Det där pariserhjulet som ... samma bild som på det här kortet!" Hon plockar upp sin bänkggrannes vykort och visar ivrigt. Och det är alltså i det ögonblicket jag inser att något har gått fruktansvärt fel i min undervisning. " Jaha, du menar Eiffeltornet?"

Kanelbullar till alla!

2009-10-04T01:27:00.000-07:00

I fredags bjöd rektorn på bullar. Jo, för personalvården har faktiskt börjat dyka upp lite då och då på vår skola. Dessutom fyllde rektorn jämt. Ett par dagar för kanelbullens dag förstår jag att valet föll på just detta bakverk istället för prinsesstårta. Vår budget ska ju också försöka ta sig upp över de röda siffrorna någon gång inom de närmaste åren så ett kanelbullebeslut drar ju helt klart sitt strå till stacken. Nej, jag klagar inte! Jag vet att jag lät lite gnällig där (förlåt, snälla rektorn!) men jag älskar kanelbullar! Det är det som är problemet. När jag så läste mailet om den stundande bullfesten så kunde jag inte låta bli att skicka iväg ett mail och fråga om just min bulle skulle ligga i frysen på måndag. Jag har nämligen nyligen börjat jobba deltid och missar sånt som händer i skolan på fredagar.

Det är inte allt jag missar, säger en av mina kollegor. Hon jobbade deltid förut och tyckte att den enda förändringen hennes lediga fredag gav henne var mindre lön. Och färre erbjudanden till speciella uppdrag. Speciella ansvarsuppdrag vill man ha för de är lönegrundande. Helst ska man göra nytta på kommunnivå för att vara påtänkt för ett större lönelyft. Så står det i lönekriterierna som snabbt snoddes ihop mellan skolstart och höstlov förra året, på uppdrag av kommunen.

På informationsmötet om dessa pinfärska lönekriterier nämnde jag att på regeringsnivå sitter man i flera år för att arbeta fram nya betygskriterier och om hela lönesystemet ska göras om (vilket var fallet) så känns några veckor lite ...kort om tid. Det verkade inte vara något man oroade sig för.

I alla fall så är jag nu kärleksfullt varnad för att jag inte kommer att räknas med riktigt i karriärlyftande utnämningar. Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag tycker det är upprörande eller inte. Att det kan vara sant har jag förstått för i början av terminen föreslogs det på fullaste allvar att vi skulle lägga elevvårdkonferenserna på fredagar. När jag och en annan lärare/mentor alltså är borta. Det gick vi inte med på (Tack, snälla specialpedagogen!).

I år ska vi ha personliga löneförhandlingar. Att bara gå omkring och bete sig som en lärare i största allmänhet är inte nog för särskilda lönehöjningar. Det står tydligt i de nya lönekriterierna. Att helt enkelt nöja sig med att göra ett hästjobb på högsta möjliga nivå i klassrummet är helt enkelt inte rätt inställning. Man ska helst prestera andra, viktigare saker, som utspelar sig utanför klassrummet. Och då måste man ju ha kommit på tal för sådana uppdrag. Hur man kommer på tal vet jag inte riktigt. Att vara ledig på fredagar verkar möjligen leda till att inte komma på tal.

Och inte får man några kanelbullar heller.

Personalvård!

2009-09-29T11:47:00.000-07:00

I måndags ägnade min studierektor sig åt personalvård. Innan min studierektor kom till skolan fanns det ingen direkt personalvård att tala om. Snarare tvärtom. Vi är fortfarande inte överösta med uppskattning och/eller stöttning sådär till vardags men det börjar arta sig, Faktiskt.

Vi i arbetslaget bestämde för några veckor sedan att vi skulle spela en bouleturnering tillsammans på ett måndagsmöte lite längre fram. Och varför just boule? Jo, det faller sig naturligt när man har en äkta bolulebana i garaget under skolan! Och varför har man det? Jo, för att den har byggts till (av?)en pensionärsklubb som vill spela även när det börjar bli för kyligt ute i parkerna. Då kommer de alltså in i skolans garage på sina bouledagar. Förutom välkrattade boulebanor så finns det en riktig poängtavla och ett picknickbord. Måhända är inte omgivningen direkt... parklik, men alla förstår ju att man måste kunna sitta och fika någonstans! Även om man befinner sig i ett garage.

Alltså, vår boulemåndag hade kommit och strax efter den sista lektionen stod vi samlade vid sargen (?) och gick igenom reglerna. Främst för sådana som jag som verkligen inte har en aning om hur poängen räknas, eller hur man ska kunna se den lilla beiga bolljäveln på ett lika beigt grus! Nåväl. Vi kom igång, vi spelade, vi hade roligare än någon av oss egentligen hade trott och snart stod det klart vilka som hade vunnit (ren tur!) och vilka som kom längre ner på rangordningen (det finns viktigare saker än att spela boule!).

DÅ slog personlavården till! Rejält. Vår studirektor var inte inte bara frivillig banpreppare, han hade även gått och ordnat till lite priser! Alltså, inte små struntpriser som pennvässare och luktsudd utan något ordentligt. Vinnarna fick choklad och BIOBILJETTER! Silvermedaljörerna fick choklad och en liten kokbok! Och resten av oss fick också choklad! Mycket oväntat och mycket uppskattat!

Vi pratar ibland om vår studierektor när han inte är där. Vi säger att han har potential. Alla som förstår att dela ut choklad med jämna mellanrum har massor av potential!

Planeringstid

2009-09-29T06:34:00.000-07:00

Det är svårt att sätta sig in i andras yrken. Hur det är, hur de har det. Det är svårt att berätta om sitt yrke och känna att allt blir sagt. Att allt blir förklarat. Nästan omöjligt faktiskt. En av de saker som skiljer läraryrket från andra yrken är att alla verkar ha en viss uppfattning (eller en alldeles bestämd uppfattning) om hur det är att vara lärare eftersom alla har gått i skolan. Många har dessutom barn i skolan. Det är liksom allas arbetsplats. Om man inte vill verka gnällig och otacksam (för vi har ju så mycket lov!!!) så är det lite svårt att tala om hur arbetsbördan faktiskt ser ut i läraryrket. Jo, den har blivit allt tyngre och jobbet tar alltmer tid. Jag vill bara ge ett litet tidsexempel - med risk för att alltså verka gnällig.
Två uppgifter genomförde jag idag på eftermiddagen (efter min arbetstid, eftersom jag inte har tillräckligt med tidsutrymme mellan mina lektioner inom min arbetstid). 1. Kopiera upp arbetshäften till en klass inför morgondagen. 2. Sätta ihop två klassers kontaktuppgifter på ett worddokument, med e-mailadresser och läsbar layout.
Hur lång tid tog dessa uppgifter? Några gissingar? Jo, drygt 2 1/2 h. Faktiskt.
Jag är själv lite förundrad.

Avslappning för bångstyriga

2009-09-24T12:38:00.001-07:00

Idag ledde jag avslappning i aulan. Vi har ju en MÅ-BRA vecka på skolan. Avslappning lät lite som en självklar punkt på listan. Så jag lånade en CD från vår underbara skolsköterska. Den har ett spår med muskelavslappning. En sån där lugn musik och en lugn röst som guidar en genom en avslappning kroppsdel för kroppsdel. Muskelavslappning har inte många tonåringar ägnat sig åt så där speciellt organiserat. En del plockar vi ner från väggarna dagligen och försöker placera på stolar här och där så visst behövdes det en lite avslappningssession. Vad som däremot absolut INTE behövdes var de affirmeringar som plötsligt började komma från den lugna rösten efter det att en inledande avslappningsguidning genomförts.

Just den första klassen som kom har många medlemmar som har riktigt svårt att se någon anledning att prioritera skolan, att fokusera i klassrummet, att göra läxor och vilket annat arbete som helst för att gå framåt i sin utveckling. Det är en daglig kamp för oss lärare (och föräldrar) att vinna över dem till ljuset. En DAGLIG kamp! Mitt i brinnande utvecklingssamtalstid är denna kamp t.o.m. mer aktuell än vanligt.

SÅ vad hör jag till min fasa att den lugna rösten plötsligt säger? Jo, eftersom jag har tryckt fel på någon knapp på CD spelaren har CDn börjat spela ett helt annat spår än mitt planerade och detta spår är ägnat de stackars människor som har svårt att sätta gränser och säga nej!

Mina bångstyriga elever får alltså detta till livs: "Det är OK att säga nej. Att säga 'det här vill inte jag göra just nu'. Om du säger nej till saker du inte riktigt vill så får du tid över till saker som du tycker är roligare."

Må bra

2009-09-22T12:22:00.000-07:00

Vi har en temavecka på skolan. MÅ BRA är temat. Det blir nog fler berättelser från denna vecka men jag kan ju börja med att berätta om vad mina nior säger att de mår bra av:

- Lyssna på skön musik ("och inte sån skitmusik vi hörde nyss" syftande på avslappningsmusiken jag hade satt på under tankestunden)
-Att lyssna på musik på mitt eget sätt (ensam vaken i huset men rejält trött ca 4 på morgonen)
-Känslan efter en riktigt bra match när jag har varit bra.
-När jag lär mig en låt på gitarr som jag har hört och velat kunna spela.
-Äta vingummin.
-Dansa
-Sova ut länge på helgen (jag gissade att "länge" innebar till ca kl.11. Han menade kl.14. Minst)
-Vara med de jag älskar
-Att gå på fest och dansa och ha kul och mingla
-Att åka på fotbollskupp med fotbollslaget
-Att vara ute sent på natten och hänga med nya personer jag inte känner som är galna.
-Att resa
-Vara i en publik på en match. Gemenskapen man känner.
-Sena sommarkvällar tillsammans med kompisar
-Att koppla av och lyssna på lugn musik, ensam.
-När jag åstadkommer något
-Att vara med kompisar eller den jag älskar

Mer komplicerat än så är det alltså inte. Dagens ungdom mår bra av att åstadkomma något. I övrigt mår de bra av musik, kompisar och kärlek. Och vingummin.

MILK

2009-09-17T11:50:00.000-07:00

Går på bio med eleverna. Vi ser "Milk". Mycket kyssande och hånglande män (med andra män) i den filmen. Men inte bara. Det handlar ju om kampen (som pågår fortfarande!)och om den fantastiska personen, Harvey Milk, också. Men, som sagt, mycket manshångel. Ingenting mina elever är direkt vana vid att se. Vad de ÄR vana vid är regelbundna förolämpningar och antiböguttalanden i skolan. Från vissa. Inte alltid men regelbundet. Jag vet inte vad jag förväntar mig innan filmen börjar. Kommentarer? Skratt? Någon som går ut? Det enda jag inte förväntade mig var en grupp knäpptysta nior. I två timmar.

Att missuppfatta en SYVkonsulent

2009-09-17T11:09:00.000-07:00

Jag sitter med en av mina kollegor och några av våra nior och äter lunch. Skolan har hyrt in en SYVkonsulent varannan vecka för att ha samtal med eleverna inför deras gymnasieval.SYV-konsulent? Ska det var ett bindestreck eller inte? Och vad hände med SYOkonsulenterna? Det var vad jag hade att prata med när jag gick i skolan. SYO. Och nu är det SYV. Har det gått från orientering till vägledare möjligen? Inget jag har kollat. Sitter bara här och spekulerar... inget speciellt vetenskapligt beteende. Åter till ordningen.

Jag sitter alltså och pratar över skollunchen med mina nior som alla tre har bokat in sig för samtal hos vår SYV den här veckan. En har just kommit från ett sådant möte. Hon är lite upprörd. "Han sade att jag inte passar för universitet! Att jag inte ska gå där. Det kan väl inte han bestämma?!" Jag och min kollega höjer på ögonbrynen för vi har inte fått intrycket av vår SYV att detta är något han skulle kunna vräka ur sig."Nej, men det kan han väl inte ha sagt?" Men det hade han tydligen visst det. Dagen efter råkar jag och samma kollega sitta med samma, möjligen okänsliga, SYV och äta en snabb middag innan föräldramötet och då passar jag på att fråga vad som egentligen hade utspelat sig. Han minns vår nia mycket väl. Hon hade pratat om sina framtidsplaner och han hade berättat vilken studieväg hon i så fall skulle behöva gå. När vidden av det hela gick upp för henne hade hon med eftertryck sagt att hon hatar att plugga och hatar skolan. Vår SYV: "Men då kanske universitetet inte är något för dig i alla fall?"

Vilja vara Jack

2009-09-14T10:22:00.000-07:00

Det finns en TV-serie som heter "24". Jag följde den under den första säsongen. Det är ett actiondrama i realtid där allt händer på exakt 24 timmar = 24 avsnitt. SJUKT mycket hinner hända varje timme i Jack Bauers värld! Om jag hann klämma in lika mycket på en timme som Jack och hans kompisar så skulle jag inte bara rädda världen från diverse katastrofer utan även hinna med att skriva alla elevomdömen som ska vara klara och inlämnade på onsdag.