tisdag 21 december 2010

Julavslutning hemma i soffan



Jaha.
Så var det äntligen Julavslutning på nya jobbet. Och barnets allra första Julavslutning på nya skolan. Och så var det Ipren och fetvadd och öroninflammation. Igen.

Tack och lov så skrev jag på betygen till min mentorsgrupps betyg igår. De ligger och väntar på mitt skrivbord. Andra får ta hand om mina skolungar på jobbet idag så stannar jag hemma och tar hand om min egen. Allt är som det ska vara.

Vi har Julavslutning (och Jullovsstart) här hemma i soffan.

lördag 18 december 2010

Var är empatin?!

För många år sedan arbetade jag på ett fritids där det fanns ett videospel där man skulle slå ner motståndare på olika sätt och på så sätt vinna poäng. Det var barn i trean som satt där och spelade VARJE dag. Och en av fritidsledarna. Han var med och hade lika kul som småkillarna när de fick in en bra träff och det störde mig riktigt ordentligt. 

Jag protesterade och vi pratade om det många gånger. Jag kände att det bara inte kunde vara bra för småkillarna att ägna sig åt detta och jag fattade inte att fritidsledaren kunde sitta och glatt hojta tillsammans med dem när han fick poäng på en bra träff och sedan på rasten gå och predika hur man ska vara snäll, hänsynsfull och inte slåss. Jag fick aldrig gehör för det och spelandet fortsatte.

På min förra skola pratade jag och mina kollegor ofta över vissa (alltför många) av våra killars brist på vanlig moralkod och empati. I diskussioner fann det en hel hög som visade på ett sådant kallsinne inför vissa frågor att vi baxnade. Och de gick i högstadiet med många SO och Svensklektioner bakom sig då de blev presenterade med kunskaper och möjligheter till insikt. Men icke. Det var ganska oroande. Vi undrade ofta vad det handlade om. Ingen av dem hade några svåra sociala problem utan kom från hela, stödjande familjer som hade det generellt bra. Jag hade sett ett program med en forskare som pratade om att barn som hela tiden sitter framför datorer istället för att öva på att samverka i grupper och lära sig att fungera i relationer får förändringar i hjärnan som hindrar normal utveckling av empati bl.a. Eftersom jag visste att många av våra killar spenderade sin tid framför datorerna så kände jag att här fanns nog en bidragande orsak till det vi upplevde i skolan med våra elever.

Och så idag läser jag denna artikel i DN. "Tunga hjärn- och beteendeforskare varnar: Grovt datavåld under barn- och ungdomsåren kan påverka hjärnan – och samhället – ytterst negativt. En ny sammanställning av mer än hundra vetenskapliga studier – baserad på över 130 000 individer – visar på en robust koppling mellan våldsamma dataspel och till exempel aggressiva beteenden och minskad empati. Hjärnans utveckling i barn- och ungdomsåren är mycket viktig för personligheten. Utifrån ett hjärnforskningsperspektiv finns flera specifika orosmoment, bland annat gäller det empatisystemet i hjärnbarken. Kontinuerligt användande av våldsamma dataspel kan både motverka utvecklingen av empati och barns och ungas förmåga att resonera i moraliska termer, skriver Predrag Petrovic, Andreas Olsson, Henrik Larsson och Martin Ingvar." (DN 18 dec 2010)

Och så fanns det inte längre någon tvekan. Min upplevelse på fritids är över 10 år sedan och jag önskar att jag hade haft detta att visa i våra diskussioner. Nu kan vi inte blunda längre och nu kan vi inte heller låta bli att agera. Vi måste sprida denna kunskap till föräldrar, till andra lärare, fritidsledare och vem som helst som har inflytande över vad våra ungar håller på med som fritidssysselsättning. Det är som klimatförändringarna. De går inte att förneka längre och det är en skrämmande värld som väntar om vi inte gör något. Och vår värld med en hel (eller halv) generation män med ökad våldsbenägenhet och outvecklad empati? Går den ens att föreställa sig? Kanske inte och det är svårt att ta till drastiska åtgärder just därför. Men jag har redan sett begynnande symptom i min lärarvardag, precis som den första nedsmältningen av glaciärerna. Det är på allvar och en dag kommer stan att ligga under vatten!

tisdag 7 december 2010

söndag 5 december 2010

Inte alls ett personligt brev i en arbetsansökan

Jag har börjat inse en sak om mig som lärare. Det finns saker som jag hatar med det här yrket. Tycker ni det lät lite ...överdrivet? Jag har gått omkring och trott det också med men nu är sanningen uppenbar. Det finns saker jag verkligen hatar. Och det är en procentuellt en stor del av mitt jobb. Tyvärr.

Det finns också saker jag älskar. Eller på en dålig dag gillar väldigt mycket i alla fall. Vi kan väl börja där eftersom jag inte vill vara för deprimerande och gnällig. OK. Alltså:
-Jag älskar att vara i klassrummet (eller var som helst egentligen) med mina elever.
-Jag älskar dialogen med dem. Skämtandet och ibland allvaret. Jag älskar tempot hos den åldergruppen (högstadiet) i allmänhet och möjligheten att få se dem växa så enormt under den tid jag har dem.
-Jag älskar att komma på kul lektionsplaneringar, hitta länkar och annat material. Jag gillar att hitta och använda roliga IKT verktyg och se dem tindra med ögonen när vi använder dem.
-Jag älskar att improvisera, vända helt i min planering för att något kom upp som ledde till något ännu bättre.
-Jag älskar att komma på sätt att föklara saker så att mina elever förstår och utvecklas.
-Jag älskar att ha konstruktiva, pedagogiska diskussioner med mina kollegor. Det gör jag. De få gånger det blir tillfälle till det.

Och så hatar jag.

-Jag hatar att rätta prov.
-Jag hatar att skriva in genomtänkta och välformulerade bedömningar och resultat på uppgifter i vårt webplattform för att elever och föräldrar ska läsa dem och inse att nästan ingen går in och tittar.
-Jag hatar att inte ha något inflytande över olika sorters systemfel som är ologiska och förvårar mitt jobb eller slösar min tid.
-Jag hatar att genomföra ytliga och meningslösa övningar på studiedagar som inte ger något pga hur det hela är planerat.
-Jag hatar att det inte verkar finnas något samband mellan vad jag tillför till skolan och till min undervisning och min löneutveckling.
-Jag hatar att känna att trots att jag är utmärkt, erfaren pedagog som har det som behövs för att kunna utveckla mina elever inom mina ämnen och som människor måste jag regelbundet möta min chef för ett utvecklingssamtal och där det känns som om de utvecklingspunkter som tas upp har letats fram för principens skull och inte för att de är viktiga eller just...utvecklande.
-Jag hatar all administration som ligger utanför lektionsplaneringar. All tid det tar att skriva allt man ska skriva.
-Jag hatar att rätta prov.
Sade jag det?

Jag ska skaffa mig en sekreterare. En om tar allt det där pappersarbetet som man inte behöver min utbildning för att klara av.
En som kan skriva och plasta in verbkort. En som kan föra in frånvaro. En som för in uppgifter (som jag har dikterat) på de webbsidor som ingen läser. En som skannar in, kopierar mailar. Organiserar papper. Som springer till vaktmästaren när något inte funkar ...igen! En som rättar prov. En som kanske t.om. kan gå på mina årliga utvecklingssamtal och ta noggranna anteckningar om mina utvecklingsområden. 

Nej. Kanske inte. Kanske bara en som rättar prov.
Man ska ju börja nånstans.